It ain´t me, babe

Jag har en playlist på spotify som tamejfan är mer eller mindre felfri. En lista jag kan skryta med och stå för i alla lägen. Den har allt. Det skänker en viss känsla av stolthet i att skapa något så bra, prova själva. (nu kanske ni undrar vad den innehåller men det tänker jag inte berätta. Många artister som börjar på B är det).

Helgen har varit konstig, jättekonstig.

Igår var det alla helgona. Ni vet helgen då man ska hedra de döda. Istället har det blivit en jävla maskerad där folk spökar ut sig som amerikaner och går på fest. Jag gjorde också det för jag är ju rätt mycket som folk i allmänhet. Jag var Charlie Chaplin men det var kortlivat för jag såg så otäck ut att jag fick svårt att interagera med deltagarna på festen och fick därför mestadels vara jag. Bara. Brorsan var ljudkille och Petra Audrey Hepburn. Men hon är snyggare än Audrey.

När man går på en fest där man knappt känner någon kan det mynna ut på två sätt: Kallprat som aldrig riktigt tinar upp, eller turen att börja snacka med någon där kallprat är onödigt. Man hoppar direkt till det väsentliga-livet och allt sånt där. Igår hamnade jag och brorsan i köket på festen (jag hamnar ofta i kök, jag tycker det tenderar att vara en mer avslappnad känsla i kök) och där träffade vi Francesco. En italienare utklädd till mafioso-målare som berättade helt fantastiska historier om när han cyklade genom södra Sverige i tre veckor. Sammanlagt 1500 kilometer som han sa, på sin citybike med tre växlar. Han hade bott i Sverige två år och talade i princip obehindrat svenska. Han berättade om hur han cyklat uppför Hallandsåsen och nedför också, i 70 km/h, fortare än bilarna. På citybike. Han berättade om hur han varit strandad i Arboga tre dagar och tältat på en gräsplätt mitt bland massa hus. När han skulle till Örebro tog han motorvägen men blev upphämtad av polis för man fick inte cykla citybike på motorvägen. I Örebro bodde han med ett kollektiv vid namn underlivet och när han flyttade till Göteborg bodde han i tält första tiden, på gräsplättar och i parker. Centralt. Billigt, som han sa. Förmodligen den enda italienaren som tältat i Arboga och cyklat på Hallandsdåsen.

Han var rolig som fan.

Så lektes det en lek där man skulle få ett namn i pannan och gissa vem man var. Jag var Judas och det tog lång tid att knäcka. Jävligt listigt. Slugt nästan. Petra var Edvard scissorhands och på något sätt framstod det som att jag ville ligga med honom, och det kändes oroväckande att alla dessa nya bekantskaper trodde att jag har en fetisch för vassa föremål och bleka män med ärr i ansiktet. Så är verkligen inte fallet. Då hade det varit roligare att ligga med Judas, om jag måste välja. Men det måste jag inte så jag avstår nog helt och hållet. Men eftersom jag var sist att gissa rätt fick jag göra fem chin-ups i gardinstången som straff. Eller striff eller vad det nu benämndes som. Jobbigt var det i alla fall.

Klockan två gick vi på svartklubb i majorna och Brorsan hade Petras mopp-skaft med sig som han hade som mikrofon när han var ljudkille. Alla var hippa och danna på svartklubben. En kille med en stor hund på tröjan försökte prata med mig om Kafka. Jag sa något i stil med att jag inte pratade svenska för att slippa parera ett så kopiöst pretentiöst närmande. Vem fan orkar tänka på Kafka klockan 03 när man knappt hunnit fundera på hur man ska ta sig hem, eller om man ska, och när eller vad det är för dag? Och tiden blev också ett bekymmersamt ämne. Klockor skulle skruvas åt något jävla håll och inget vatten serverades på stället så jag var liksom TVUNGEN att köpa en öl när jag blev törstig.

Sen blev det en lång vandrnig hemåt i gbg-regn och trevanden. Och jag minns hur jag försökte övertyga Marcus om att verkligen inte ligga med några heta afrikaner utan kondon när han ska resa till Kenya. Och dubbla kondomer var visst inte heller bra för då kunde de spricka. Marcus har lovat heligt och dyrt att avstå från alla svarta frestelser och där någonstans bröts det fina filtret som legat över aftonen och det slutade vara festligt och roligt och mynnade bara ut i en lång seg vandring hem som kändes som den gick åt fel håll och var för kall och sånt. Det är väl lätt hänt efter en så lång och trevlig fest. Den måste ju ta slut, precis som allt annat.

Imorse hittade jag ett par handbojor i min kavajficka. Jag vet inte varifrån de kom, men jag har inte använt dem såvitt jag vet. Moppskaftet försvann bland alla hipsters och jag vet inte riktigt så mycket mer.

Det var något annat som hände också som jag inte riktigt vet vad det var. Men det var någonting.

Så är det att vara en sådan som jag. Hur det nu är.

Tack för allt.

Herrå!

Sunday morning drawings

Djur och annat som jag inte kan sköta

Med ilskan kom också inspirationen så det fanns väl någon mening med dagens totala haverier. Eftermiddagen tillbringades på IKEA med bror och syster. Vilket jävla straff det är att behöva gå omkring bland kilometrar av saker när man bara ska ha en sak, eller kanske två. Jag skulle ha ett decilitermått och det tog tre timmar att hitta det. Notan gick på över 1000 spänn och jag tyckte också att det var lite dyrt men vagnen var plötsligt full med saker. Hepp. Så jobbar de där. Suger ut vanligt fattigt folk och får oss att tro att vi behöver det ena och andra. Konsumtionsamhällets största bov måste vara IKEA. De är helt klart i framkant tillsammans med en massa andra utsugare som stora matvaruhus och El-giganten och sånt där modernt.

Nu har jag byggt ihop en badrumshylla och det blev jättefint, och jag har köpt ljus och en julstjärna och skärbräda och blomkrukor och en filt och jag blev glad och lycklig av det och när jag insåg det blev jag oerhört stött och kände mig som en sämre människa. Jag är precis som alla andra som tänker kortsiktigt och söker lycka och en känsla av att allt ska bli bra i yttre omständigheter medan jag alltid pratar varmt för att växa inåt. Att vi ska söka oss inåt och växa och utforska. Men inte fan lever jag som jag lär. Jag ser rätt igenom mig själv och den insikten var riktigt obehaglig och sur. Jag borde skaffa kille eller barn eller något annat som kunde ta upp min tid så jag slipper inse så mycket. Kille kanske är dramatiskt, men ett husdjur åtminstone. En fisk eller en undulat.

Jag har annorlunda hand med djur. Här är mina djur-erfarenheter:

Vandrande pinnar- terrariet gick sönder och de for ut på golvet i en enda 70-tals fri-sex-med-varandra-härva och förökade sig skitfort. Alltså på några minuter om jag minns rätt. Misslyckat val av djur och mamma sa nej nej och kastade ut "djuren". (debatten kring om vandrande pinnar verkligen faller in i djurkategorin eller bara "konstiga insekter" med tveksamma egenskaper för jordens utveckling är ju alltid het, och jag har inga svar)

Undulat nummer 1- blev mosad under mikrovågsungnsluckan en fredag i mars någon gång på 90-talet när min bror skulle poppa popcorn. Fågeln var narcssisist och speglade sig i den glasiga ytan med det såg inte brorsan så nacken åkte några grader för mycket åt vänster. Så blev det begravningsceremoni i mammas rosenrabatt. Försökte få stanna hemma från skolan veckan därpå men mamma menade att död undulat inte skulle verka tillräckligt tungt för fröken.

Ja se fröknar.

Undulat nummer 2- Jag var 14 år och tyckte inte det var så kul med fågel längre så den enda som tog hand om stackarn var min far. Den satt bara i buren och var gravt deprimerad och levde så i typ 10 år tills den trillade av pinn. Jag vill minnas att alla i familjen var glada när den dog för allas dåliga samvete över hur dåligt den mådde bara fanns där i hemmet som ett osynligt moln och sen när den dog kunde vi slippa ha dåligt samvete.

Fiskar: Jag hade akvarium till och från. Första gången hade jag fått 10 stycken neontetra av pappa men morgonen därpå var alla fina färger på fiskarna som borta och 10 vita små firrar satt fastklistrade på pumpen som skulle rena akvariet, som jag råkade ställa på inåtsug.

Jag grinade väl och hade mig kan jag tro, över att jag haft ihjäl de små liven så det blev en tur igen till djuraffären och jag valde fisksorter som godis utan att kontrollera hur det såg ut med matlusten hos dem. Några dagar senare var en fisk jättetjock och de små fiskarna som bortblåsta...

En annan fiskhistoria kom upp idag när min bror påminde mig om en rödspätta som jag haft fryst men som rymt eller något liknande och hamnat i en besticklåda. Det luktade kön i hela köket och fattade inte varifrån det kom och det bara accelererade varje dag. Så en dag fann min ömma moder en spättafile, glasartad och hal bakom besticken.

Inte ens frysta djur kan jag hantera.

Så det blir nog varken djur eller något annat levande än på ett tag. Jag får väl börja gå i kyrkan eller något annat banalt. Det ligger en fin där jag bor men jag blir alltid så besviken när jag kommer in. Börjar tänka på backstabbern gud och idioter överlag, blir förbannad och får lust att göra något olagligt. Förföra någon stackars konfirmand eller något annat gränslöst.

Bäst att låta bli om jag ska få något jobb.

Imorgon börjar helgen så då kan jag sluta tänka på vardagen och istället bröla på någon kareokebar och häva öl. Eller vad man nu gör i Göteborg om helgen. Det återstår att se.

Godernatter adjö, fisken är dö.

Bored to death

Nu jävlar är det dags. Jag måste få klaga BIG time på extremt relevanta I-lands problem.

Ofta kan jag ta mycket. Jag blir lite sur och bitter men tänker att det inte hjälper så jag blir ganska glad igen. Men nu är fan råttet mågat för att citera den där hockeyspelaren som spelat bort sina hjärnceller. Nu har den så kallade bägaren runnit över.

Dagen började dåligt. Jag har börjat med en ny rutin som går ut på att jag försöker lura i mig själv att jag är viktig och att det jag fyller mina dagar med har betydelse, därför går jag upp klockan åtta varje morgon och äter en fullgod frukost och duschar och klär mig och bäddar sängen och diskar och sitter här och söker jobb, som om jag vore på något jävla kontor. Men imorse "försov" jag mig. Jag vaknade klockan 10 men ingen jävel ringde och var förbannad för att jag försovit mig och en hel verksamhet gick inte åt helvete för att jag tog sovmorgon. Det hände ingenting, förutom att mitt autistiska dagschema blev förskjutet två timmar. Jag låg och stirrade ut genom fönstret och bara väntade på att taket skulle rasa in eller något annat oväntat. Ett tag såg det ut som en fågel skulle flyga in i fönstret och dö snabbt och smärtfritt jag kände en kort våg av spänning men inget hände.

Jag gick upp och tog på mig min morgonrock som har två gigantiska mensfläckar i baken och kände mig äcklig men orkade inte bry mig. Så slog jag på datorn för att få lite kontakt med omvärlden. Men den hade bestämt sig för att göra min jävliga morgon än jävligare. Musen fungerade inte. Jag kom in i skrivbordet men kunde inte klicka på något. Så nära men så långt borta. I en timme satt jag och försökte att inte kasta ut den genom fönstret eller slå sönder den. Samtidigt satt jag och var förbannad på dagens samhälle som kräver så mycket av en. Facebook och twitter och mobiltelefon. Vad hände med brevväxling och flaskpost? En kort stund bestämde jag mig för att sluta med mobil och bli totalt rabiat och 70-tal.

Sen ringde jag datasupport och killen ba: "Har du tryckt ner den här knappen? För då låser man musplattan förstår ru!"

JAHA. Ja det har jag kanske.

Så framstår man som en inkompenent jävla tjej som inte fattar någonting.

Men det var inte slut där. För sen fungerade inte internet och då blundade jag bara och kastade en kudde på radioapparaten som stod och skränade ut nån jävla dynga med en låtsasartist som rappade om att knulla eller något annat lättsamt. Tystnaden blev total och jag bestämde mig för att gå ner i tvättstugan. I morgonrock och tofflor, ja för vem träffar man i hissen klockan elva en torsdag, alla andra människor jobbar ju och gör något gott för samhället.

Men naturligtvis står där en käck fräsch man i hissen som är på ett oförtjänt gott humör. Han stirrar på min mensfläck och jag vet vad han tänker. Jag vill säga "ja jag vet att jag ser ut som en pojke innan puberteten i kroppsformen och att mina håriga ben även talar för att jag är av manligt kön men jag är faktiskt inte det". Men jag sa det inte för sånt säger man inte till nya grannar. Istället frågade jag vart soprummet ligger, och även det tolkade han säkert fel, som att jag skulle dit och äta gammal mat.

Sen kom jag till tvättstugan och här måste jag slå ett slag för pensionärer och arbetslösa som har all tid i världen att vara hemma och hålla ordning. Efter att ha bott i ett hus som dominerats av äldre människor i Karlstad så har jag lärt mig att värdera vikten av en ren tvättstuga där regler hålls. Ja jag vet att det låter olikt mig, men det är fint med yttre ordning när ens inre är i kaos. Här verkar det vara djungels lag. Ingen ordning alls. I torktumlaren låg kilovis med paltor som jag fick ta ut. BHar och trosor och kalsonger och barnkläder tillhörande någon annan. Jag kände mig fan som ett hembiträde. Jag ska sätta upp en lapp i tvättstugan och bli en av dem där jobbiga som verkar bajsnödiga och inte har något liv. Det har jag ju inte heller, så jag förstår plötsligt människor som har tid att lägga energi på sådana triviala saker som tvättstugan.

Ja vad mer?

Jo igår hittade jag en fickalmanacka, ni vet en sådan som brukar bli fylld med möten och jobbrelaterat. Min är tom. Jag blev först lite glad och tänkte att jag nog skulle kunna fylla den med något. Något litet åtminstone. Nu finns följande livsviktiga saker inskrivna:

30 Oktober: Middag hos Petra 18.00

6 november: Håkan Hellström-koncert 19.00

8 november: Filmvisning på biograf aftonstjernan 19.30

24 December: Julafton

Ja ni fattar. DET ÄR JÄVLIGT KNAPERT.

Och sen som grädden på moset fick jag ett totalt sammanbrott på platsbanken, som skall förmedla jobb. Jag har sökt över hundra jobb men inte fått ett enda. Jävla hycklare brinn i helvetet och ta alla självgoda äldre med er och ge plats åt yngre argare förmågor.

Nej det är inte slut här. Vädret. Det spöregnar och är så grått ute att jag inte ens ser ut. Jag skulle lika gärna kunna sitta i Kumla och skriva det här, jag vet inte var jag är för jag ser inte ut.

Och jag har köpt en vinterjacka som är för stor så jag ser ut som ett vilset barn och den är inte vattentät heller och hur fan kan man sälja jackor som inte är vattentäta i Göteborg? VA?

Och jag har inga pengar och inget jobb och alla människor har så mycket att göra och jag bara sitter här och är utanför samhällets radar.

Och när man ser på filmer verkar allt så lätt. Folk har inga jobb men de har något DJ-gig och nåt roligt band och är glada i hågen och ljudet är pålagt och får allt att verka magiskt och euforiskt och ljuset är pålagt och inte alls sterilt. De blir lyckliga och kära och flyger iväg med flygbiljetter som de bara har råkar ha råd med och inte ens skäggstubb ser otrevligt ut, bara mysigt charmigt, och alla är snygga och svett luktar inte på film.

Och musik är också jobbigt att lyssna på för folk får göra något de älskar, och de får göra det bra, och bara sitta i studion och laja hela dagarna och kanske ligga med någon het gittarist med snabba fingrar och ljuset är fint och ljudet är fint och sedan lägger de på en tamburin på sin inspelning och är färdiga med dagens jobb och sen går de och äter sushi på något trendigt ställe och plötsligt dyker det upp några andra roliga människor som har likadana liv. Klart som fan de är lyckliga.

Så är det. Nu ska jag kolla schemat här..

Ja just det!

13.30-13.45: hämta tvätten i tvättstugan.

13.45-14.00 värma mat från igår och äta här i min ensamhet.

14.00- evighetens evighet: Söka jobb.

Ha det så jävla roligt.

Hejdå

Fortsätt

Trägolv.

Det är fint det. Det har jag i min nya lägenhet. Lagom slitet och bärandes många historier och mitt i dem får jag nöjet att leva, vara och skapa. Hitills har jag inte märkt av Göteborg så mycket. Förutom några hastiga vändor på gården genom det satans regnet, har jag har mest varit inne i min lägenhet och flyttat runt möbler, spikat upp tavlor och packat upp mitt liv ur kartonger. Väckt mig. Men det tar lite tid att vakna. Kanske imorgon när jag ser ut genom mitt fönster (ifrån vilket jag ser stora delar av Linnéstaden, Järntorget och Masthugget) kommer jag förstå att jag inte längre är i Värmland. Ruskigt jobbigt om jag då står där och ångrar mig.

Nu sitter jag här i min nya begagnade säng designad av kungligheten Sigvard Bernadotte och stirrar ut i rummet på alla mina saker. På mitt. Allt är så nytt att jag inte känner igen mig riktigt. Sigvard kanske också känt sig borta ibland vad vet jag. Jag vet egentligen väldigt lite om kungligheter.

Jag sitter faktiskt här och känner mig lite vilsen. Men det borde ju innebära något bra, för när man går vilse brukar man ju hitta rätt förr eller senare.

Jag ska ut och leta orienteringkontroller imorgon.

Och jag ska betala på spårvagnen den här gången.

Återkommer.

P-A-U-S-E

Syftet med att ha en blogg är väl att man ska skriva i den. Rätt frekvent om jag förstått saken rätt. Men nu är det så att jag inte riktigt känner för det.

Kanske kommer jag att känna för det sen. Kanske inte. Men för tillfället infinner sig den känslan inte. Jag lägger all min energi på att skriva, missförstå mig inte. Men inget som skall publiceras här.

Men just nu finns inte tid eller ork till dethär.

Hoppas att min en miljon läsare inte tar livet av sig nu.

Ps. Gud låter hälsa att det blir en skitkall vinter för han har fått storhetsvansinne och vill frysa ihjäl folk, särskilt hemlösa. Ryssar helst D.s

Goodbye for now.