jävla john!

jag fick en bok när jag fyllde år
jävla john
heter den
och handlar om John Lennon och den fiktiva
men verklighetstrogna och framför allt
väl-researchade historien om den svenska Katja
som motvilligt men obehärskat inleder en relation med
John Lennon.
fantasieggande och gripande historia
välskriven som satan.

jag läser den nu och jag är förbannad
på john
som framstår som en total jävla sopa.
aggressiv, lömsk och utrustad med
uträknat svinaktigt beteende
som bottnar i en inre osäkerhet
förvisso men ändå bygger upp och skapar
en närmast monstruös man till och från.

jag älskar beatles men jag
hör inte till en av dem som vet allt
om de band jag gillar
jag gillar, mest.
ibland vet jag lite
men om john lennon visste jag inte mycket.
men nu.

det som gör mig på så dåligt humör är
att jag
på något naivt sätt trodde att han var
bra liksom.
god
bara för att han var bra på musik.

parentes.detta genomsyrar förvisso min bild av musiker av manligt kön
överlag och oftast blir jag lika jävla lurad
men det tycks jag glömma direkt och så är jag där igen och tallar på nån flanellskjorta med gitarrfingrar och nonchalanta axelryckningar och ba
åhhhhhhh.
som en skadeskjuten jävla hund med en guldfisks minne. parentes.

min naiva världsbild våldtar mig
varje gång jag inser att världen inte är så bra.
folk är komplexa
inget går att lösa fullständigt
inget ÄR fullständigt
och tvåsamheten har aldrig funnits
eller jo
den finns hela tiden men den är jävligt
övergående och flytande
nyckfull
lömsk.
man är två
sen en
sen två
och så står den ena och grinar
när den andra blev två
med en annan
en.
och så fortsätter det.

ah ni fattar.
att folk gifter sig
övergår mitt förstånd.

men det som gör mig mest förbannad är att
också jag längtar.
VA?
inte efter john
men att läsa om
total hängivelse
beröring som är elektrisk
och blickar som får kroppsdelar att bulta
och själar att söndra
och hjärtan att slå
sen brista
får mig att längta efter att ha någon mellan mina händer
en själ att vira in mig i
en blick att penetrera
något som bultar
och någons smutsiga fötter
i min säng
som jag inte stör mig på
för att de tillhör
denna någon.

och parellelt med ovanstående begär
denna plågan
denna icke-tro på precis allt det där.

tur att boken snart är slut
tur att känslor, illusioner och längtan är övergående.
tur att man har en liten jävla realist i sig
som kan det där med prioriteringar.

snart kommer jag längta efter en påse chips
och splatterfilm
och vips så är allt det där jag just skrev om som bortblåst.

men ändå:
jävla john
som fick mig att börja tänka på det där med
kärlek.

imorgon ska jag till kyrkan.
precis vad jag behöver.
jävla gud mitt i alla dessa enerverande tankar.

hur ska det gå med allt
kan man undra.
det är ett enda livslångt projekt att leva
tamejfan.
och jag har aldrig varit någon ultimat projektledare
typiskt fel person
på fel plats.

god jävla natt

Nowhere boy

Jag är förälskad.
I Göteborg och människorna som bor här. Just nu befinner vi oss i smekmånadsfasen, trots det fasansfulla vädret och då antar jag att det är äkta kärlek i luften. Något är på gång, jag känner det, och jag känner det i hela kroppen, låter den känna det och jag blir fylld, glad och livrädd men det är så skönt. Flytande och fullt av gnistor.

Måndagarna i Göteborg har haft en tendens att börja riktigt jävla sopigt, men sluta med en fyrverkeri-känsla. Ikväll förärade jag och några färgstarka härliga personer biografen Aftonstjernan, en gammal porrbiograf belägen på något som kan beskrivas som hisingens eget majorna, där den utsökta, underbara, känsloladdade filmen "Nowhere boy" visades. I korthet handlade den om John Lennons liv innan han blev allas vår John Lennon, och förutom att den var top class, rent filmiskt, så var även han som spelade John Lennon Top Class, så att säga. Förmodligen hästlängder snyggare och fränare än John Lennon i själva verket var som vilsen 17-åring, men vad gjorde väl det? Ingenting!

Och som om det inte vore nog med allt detta, så inträffade en händelse som verkligen förgyllde kvällen och när jag tänker på det nu så skrattar jag.
Innan filmen skulle börja kom en man fram för att presentera kvällens föreställning (undrar om de gjorde det även när det var en porrbiograf?) Och när han skulle säga "hej" till publiken, råkade han säga "Hejdå" istället av misstag, vilket fick en extremt förlösande effekt och skapade en slags gemenskap i salongen. Alla skrattade, hjärtligt givetvis, och vi blev som ett kollektiv, mer än utspridda individer.
Och jag kunde inte sluta skratta åt detta oväntade tilltag på säkert en kvart in i filmen. Om folk bara kunde göra sånt lite oftare. Förlösa oss människor ur våra måndagstillstånd med oväntade repliker och handlingar. Vore inte världen en lite roligare plats så säg?

Nu ska jag njuta till tonerna av "Nowhere Man" och bara ta på den här fina känslan, så länge den varar. Den nästan sipprar ut genom min hud och jag skulle inte bli förvånad om det snart regnar konfetti in genom mitt fönster, och en rymdfarkost kom och hämtade mig så jag finge sväva ovan staden, genom natten och ljusen.

Lite opassande kanske, med tanke på mitt nuvarande episka tillstånd, vill jag ändå dela med mig av en bild uppkommen efter dagens deprimerande visit på arbetsförmedlingen. Verkligheten är aldrig långt borta, men tillräckligt långt just nu.