Sverige behöver bajsa

JÄVLAR!
vilken lång paus.
skulle gå på toa i slutet mars,
kom ut nu,
helt slut.
ja, se livet.
har alltid nåt i bakfickan.

det har varit tjuvsommar också
rätt länge.
hela april har det tjuvats
på det goda livet.
nallats på ledighet
och insupits det ljuva ljuset.
vissa människor kanske har känt hopp
vissa kanske inte.
Dawit Isaak har det nog inte.
när ska han få komma ut?
när ska vi hämta hem honom?

detta har jag tänkt på varje dag
se senaste månaderna
medan jag har diagnostiserat
världen och sverige
och diagnosen blev inte munter.
jag kan inte basera den
på vetenskaplig kunskap
har inga medicinska termer
och ingen egentlig dignitet.
väldigt få i världen
bryr sig om vad jag tycker
men jag tycker
att jag kan gott få tycka nåt
tycker ni inte?

så här är vad jag kommit fram till:
Det hela sattes igång när Harald Treutiger
började leda programmet Robinsson på 90-talet.
Detta föranledde en masshysteri hos svenskarna
där det blev jävligt viktigt att vinna
och inte försvinna.
Detta ledde till kollektiv självspäkning
som ledde till illamående hos hela befolkningen
vilket kulminerade när Carola förlorade
eurovisonschlagerfestivalen 2006.
svenskarna kände sig förvirrade och drabbades av
post traumatisk stress syndrom,
och så småningom en identitetskris.
Vilka är vi?

För att kunna reda ut vilka vi var,
måste svensken definieras och därmed
skapas partiet Sverigedemokraterna
och en jävla massa människor med unkna ideologier
kröp fram under sten efter sten,
främst i Skåne som är mycket drabbat
av detta förvirrande tillstånd.
De ville att vi skulle spela mer sällskapspel
och sjunga mer klassiska svenska sånger, typ "sommartider".
Detta ledde till ett slags jättebajsnödigt allmäntillstånd
och viss senilitet
och det glömdes helt bort
att rasism inte är så käckt att släppa in i regeringen.
Jättemånga blev glutenallergiker
och laktosintoleranta på 90-talet
för att det stod i en tidning att man kan vara det.

Många lider av heternormativitet
främlingsfientlighet
tvånget att skapa sig en identitet
lathet
senilitet
brist på medmänsklighet.

förlamningen är också utbredd.
det var något i den glutenfria maten som gjorde befolkningen lam.
otur.

Diagnos:
Sverige behöver bajsa?

känns skönt att vara tillbaka.
tillföra något i debatten.

hej på er.

Ps: för att det är maj
kommer här en kalenderbild
för februari månad. Ds.

yeah another year yeah

jag känner för att skriva
men vet inte vad.
måste man veta vad
alltid?

alltid ska allt man gör ha ett syfte
jag gillar inte det.

det snöar ute.
fiona apple sjunger desperat
i want you
för mig.
mitt flickrum känns stort
och litet på samma gång.
när jag var liten var jag livrädd
för vampyrer.
denna rädsla kom sig nog av
en för tidig exponering för filmen
en vampyrs bekännelser.
jag trodde dom var i garderoben
satt där med cape och huggtänder
och manisk blick
och ville ta mig.

nu är jag inte rädd för vampyrer längre
herregud
jag välkomnar dom!

snart är det dags för årsslut
bokslut på 2010.
ett jävla år.
ett jävla år till
av alla jävla år.
stunder
korta som långa
borta.

2010 kan kortfattat sammanfattas såhär:
Januari- kallt som satan, universitet, framtidsångest, saknad.

Februari- kallt som satan, flytt, framtidsångest, saknad, fattigdom

mars- idogt slavande på restaurang, saknad, framtidsångest, vanlig ångest

april- exil i europa, allmänt omoget beteende, vulkanhaveri, vanligt haveri.

maj- exil i europa, allmänt omoget beteende, framtidsångest, kärlekskval

juni- danmark, slava på restaurang, en känsla av att det inte löser sig

juli- slava på restaurang (hatade det), fest, cykla, fredrik, elina, carro

augusti- framtidskval bigtime, arbetslöshet, existentiell kris

september- karmabomb i form av lägenhet i göteborg, arbetslös, tristess

oktober- längtan, spänning, tristess, flytt, ensamhet

november- arbetslöshet, göteborg, kreativitet, en känsla av att allt blir bra,

december- jobb, snö, andra lång, lina, min bror, fest, bra

så det gick från
ganska bra
till dåligt
till skitdåligt
till ganska bra
till bra.
fan vad fint.
en riktig framgångssaga.
men än är det inte slut
och den som regisserar mitt liv har kanske en riktig jävla surprise kvar.
nåt slags lik att damma av

så spännande.
godnatt.

Indestrucible

helgen stundar
det är bra
då kan vi inte
säga fel
på jobbet till exempel.




Klockan är 15.47
fredag
jag tar en kall öl ur kylen
och känner att jag verkligen
förtjänar den.
jag har jobbat i veckan
jag är som alla andra
får jag diplom nu?

jag ska på kalas ikväll
jag är taggad
jag har köpt en röd tröja
med en tjej med hatt på.
vi ska dansa sen
jag och tjejen.

idag har jag tänkt lite
på förra vintern.
jag jobbade på en krog i Karlstad
serverade julbord
och grät mig till sömns.

på stället där jag jobbade
jobbade en bartender
som hette Jonas.
jag tyckte han var snygg
och jag fick en röd rosett av honom
att ha i håret
Idag hittade jag rosetten.

Jonas och jag pratade
nästan aldrig.
en gång skulle jag be om hans nummer
men jag blev så blyg
jag skrev lappar
med mitt nummer
och fånade mig
men gav dem aldrig.

sen åkte han hem till
sin tjej
och jag åkte hem till
mig och min kvadratmeter
i haga.
end of story

jag saknar inget av
detdär nu.

jag saknar
Elina
Carro
Fredrik.

carro och fredrik
kommer hit idag
vi ska glittra och
jag ska berätta allt
om maskeraden
och om den där kvällen på mitt andra hem
och om känslan
och hur bra mitt badrum är
och om filmer
och om skivor
och om teckningar.

om jag dör ikväll
är det en bra kväll att dö
om jag måste
jag är glad.
jätte.

för idag när jag såg mig i spegeln
kände jag mig
stolt
snygg
smart
bra.
snart går det över
så det gäller att
njuta.

mmmmmmmmmmmmmmmmm
aaaaaaaaaaaaaaaaa
ooooooooooooooooo
ååååååååååååååååå
iiiiiiiiiiiiiiiii
!!!!!!!!!!!!!!!!!

puss på er.

Andetag, ett i taget.

Vad gör ni?
Såhär en söndagsnatt i slutet av november?
Ligger ni?
Kanske ensamma i en säng och grinar av förtvivlan.
Kanske i armarna på paradiset självt.
Kanske reser ni någonstans.
Kanske står i ett fönster och undrar.
Kanske ligger under sängen och är livrädda.
Kanske sover ni?

Själv har jag ägnat kvällen åt att med min andra hälft, alltså mig själv, byggt ett bord. Jävlar vad fint det blev.
Jag skruvar och drar och lyfter och svär.
Som om inte det var nog
och det är ju egentligen nog
det är ett hästjobb att bygga bord
bestämde jag mig vid halv tolv att det var läge att rensa avloppet i badrummet.
Så det gjorde jag.
Det såg ut som någon spolat ner bacon i handfatet.
Och några råttor.
Ve och fasa, jag undrar lite saker om den som bodde här före mig.

När jag stod där fullt ockuperad med händerna i någon annans skit ser jag att jag fyller år. Jag skrattade lite åt det och önskade att någon hade sett mig där på knäna, händig som få när jag tätade rören med min starka envisa hand.
Jo, nog har det blivit en redig kvinna av mig.
Grattis till mig.

Så nu flyter det bra i handfatet
jag har ett bord jag byggt själv
jag har ugnspannakaka i kylen.

Lägret var bra. Vad kan jag säga.
Jag funderade på vem fan det var som var på läger.
Var det jag, eller kidsen?
Svingod mat, massa slöande i soffan, 9 timmars sömn, tid till att teckna.
Får väl se om det kommer en lön eller en räkning från kommunen.
Har ju fått saker om bakfoten förr
det här kan vara ett sådant tillfälle
man vet aldrig.



Den här ritade jag häromdagen när jag hade en beef med Alfa-kassan.
det blev lägerverksamhet av hela skiten.
visst önskar man att hela livet var lite mer som ett läger?
kaffetermosar, medhavda mackor, trånga osköna sängar,förväntan och kanske en lite crush på den som sover i slafen ovanför.
och sen åker man hem.


Som om det inte vore nog med action att jag
fått jobb
byggt bord
rensat avlopp
har födelsedag

Har jag idag sett en helt ny människa öppna sina ögon.
Siri.
Min syrra ploppade ut henne dagen före jag ploppade ut för 26 år sen.
när jag är 50 är Siri 25
more or less.

Hon är så liten att man inte tror det är sant.
Är det sant? sa jag när jag såg henne.
Det var sant
Hon är len och alldeles ny
En ny människa

Hon har aldrig skrikit
inte gråtit
inte ätit ost
inte ens skrattat
Hon är nollställd
och ska bli full av saker
sen.

När jag tänkte på att hon precis tagit sitt allra första andetag blev jag matt.
Som när jag tänker på rymden eller mängden vatten i haven.
Att alla har tagit ett
första andetag.
Att alla ska ta ett sista.
och alla andetag däremellan.
Det blir många
Vissa viktigare
än andra.

men många är det.

Godnatt världen.

Kylan.

Gårdagens eufori är bortblåst. Den försvann med vintern som kom inatt.
Dagen i korthet:
- Jag kände mig sjuk när jag vaknade. (sjukare än vanligt)
- Jag tvättade kläder och var en av "dom där" som glömde ta ut min tvätt i tid
- Jag åt två frukostar för jag orkade inte laga någon mat
- Jag besökte platsbanken.se (som förövrigt är min mest besökta sida efter FB)
- Började grina i själen av leda, tristess och maktlöshet
- Kapitulerade inför jobbsökandet
- Ritade två teckningar
- Tvättade håret i hopp om att detta skulle få mig handlingskraftig
- En människa jag inte ens känner fick mig att känna mig liten, naiv och dum
- Blev irriterad och kollade på SVT-dokumentär om en man som hade 7 sekunders minne
- Förfasad över att själv råka ut för samma åkomma såg jag istället ett program mamma länkat till mig. Sommarpratarna. Där samtalen kretsade kring att även ensamhet är värdefullt och det kan vara värdefullt att vara singel en längre tid, plus en massa annat som fick mig att förstå varför hon ville att jag skulle se det. Jag förstod att intentionen var god, min mor älskar mig, men det enda jag egentligen registrerade var Klara Zimmergrens ord "även om man inte vill, så tänker man mest hela tiden på att träffa någon när man är singel".
- Blev förbannad över att jag blev förbannad över att hon sa så.
- Ritade en teckning.
- Utsatte mig för emotionell rasrisk genom att fundera lite över tillvaron.
- Försökte spela "jag vet vilken dy hon varit i" på gitarr men det hela föll på ett ackord jag inte kan.
- Skrev ett brev jag inte kommer att skicka.
- Räknar sekunderna på klockan nu. Väntar på att något ska hända, jag kommer haka på vadsomhelst. Världskrig, matlagningskurs, eskortfirma.

Intar nu den välbekanta fosterställningen och lyssnar på Magnus Bärjed och förbannar. Avskavt nagellack på min högra tumme hånar mig. Först var jag fin men nu är det bara bitar av yta. Baksmällan efter två veckors känslomässig karusell börjar komma och jag tar med mig Anthony and the Johnssons ner i en värld jag känner igen alltför väl vid det här laget. Tristessen, ledan och vintermörkret kommer och tar mig. Men det är ok, för jag ska upp snart. Jävligt snart. Uppåt, framåt. jadå. jaaa.

It ain´t me, babe

Jag har en playlist på spotify som tamejfan är mer eller mindre felfri. En lista jag kan skryta med och stå för i alla lägen. Den har allt. Det skänker en viss känsla av stolthet i att skapa något så bra, prova själva. (nu kanske ni undrar vad den innehåller men det tänker jag inte berätta. Många artister som börjar på B är det).

Helgen har varit konstig, jättekonstig.

Igår var det alla helgona. Ni vet helgen då man ska hedra de döda. Istället har det blivit en jävla maskerad där folk spökar ut sig som amerikaner och går på fest. Jag gjorde också det för jag är ju rätt mycket som folk i allmänhet. Jag var Charlie Chaplin men det var kortlivat för jag såg så otäck ut att jag fick svårt att interagera med deltagarna på festen och fick därför mestadels vara jag. Bara. Brorsan var ljudkille och Petra Audrey Hepburn. Men hon är snyggare än Audrey.

När man går på en fest där man knappt känner någon kan det mynna ut på två sätt: Kallprat som aldrig riktigt tinar upp, eller turen att börja snacka med någon där kallprat är onödigt. Man hoppar direkt till det väsentliga-livet och allt sånt där. Igår hamnade jag och brorsan i köket på festen (jag hamnar ofta i kök, jag tycker det tenderar att vara en mer avslappnad känsla i kök) och där träffade vi Francesco. En italienare utklädd till mafioso-målare som berättade helt fantastiska historier om när han cyklade genom södra Sverige i tre veckor. Sammanlagt 1500 kilometer som han sa, på sin citybike med tre växlar. Han hade bott i Sverige två år och talade i princip obehindrat svenska. Han berättade om hur han cyklat uppför Hallandsåsen och nedför också, i 70 km/h, fortare än bilarna. På citybike. Han berättade om hur han varit strandad i Arboga tre dagar och tältat på en gräsplätt mitt bland massa hus. När han skulle till Örebro tog han motorvägen men blev upphämtad av polis för man fick inte cykla citybike på motorvägen. I Örebro bodde han med ett kollektiv vid namn underlivet och när han flyttade till Göteborg bodde han i tält första tiden, på gräsplättar och i parker. Centralt. Billigt, som han sa. Förmodligen den enda italienaren som tältat i Arboga och cyklat på Hallandsdåsen.

Han var rolig som fan.

Så lektes det en lek där man skulle få ett namn i pannan och gissa vem man var. Jag var Judas och det tog lång tid att knäcka. Jävligt listigt. Slugt nästan. Petra var Edvard scissorhands och på något sätt framstod det som att jag ville ligga med honom, och det kändes oroväckande att alla dessa nya bekantskaper trodde att jag har en fetisch för vassa föremål och bleka män med ärr i ansiktet. Så är verkligen inte fallet. Då hade det varit roligare att ligga med Judas, om jag måste välja. Men det måste jag inte så jag avstår nog helt och hållet. Men eftersom jag var sist att gissa rätt fick jag göra fem chin-ups i gardinstången som straff. Eller striff eller vad det nu benämndes som. Jobbigt var det i alla fall.

Klockan två gick vi på svartklubb i majorna och Brorsan hade Petras mopp-skaft med sig som han hade som mikrofon när han var ljudkille. Alla var hippa och danna på svartklubben. En kille med en stor hund på tröjan försökte prata med mig om Kafka. Jag sa något i stil med att jag inte pratade svenska för att slippa parera ett så kopiöst pretentiöst närmande. Vem fan orkar tänka på Kafka klockan 03 när man knappt hunnit fundera på hur man ska ta sig hem, eller om man ska, och när eller vad det är för dag? Och tiden blev också ett bekymmersamt ämne. Klockor skulle skruvas åt något jävla håll och inget vatten serverades på stället så jag var liksom TVUNGEN att köpa en öl när jag blev törstig.

Sen blev det en lång vandrnig hemåt i gbg-regn och trevanden. Och jag minns hur jag försökte övertyga Marcus om att verkligen inte ligga med några heta afrikaner utan kondon när han ska resa till Kenya. Och dubbla kondomer var visst inte heller bra för då kunde de spricka. Marcus har lovat heligt och dyrt att avstå från alla svarta frestelser och där någonstans bröts det fina filtret som legat över aftonen och det slutade vara festligt och roligt och mynnade bara ut i en lång seg vandring hem som kändes som den gick åt fel håll och var för kall och sånt. Det är väl lätt hänt efter en så lång och trevlig fest. Den måste ju ta slut, precis som allt annat.

Imorse hittade jag ett par handbojor i min kavajficka. Jag vet inte varifrån de kom, men jag har inte använt dem såvitt jag vet. Moppskaftet försvann bland alla hipsters och jag vet inte riktigt så mycket mer.

Det var något annat som hände också som jag inte riktigt vet vad det var. Men det var någonting.

Så är det att vara en sådan som jag. Hur det nu är.

Tack för allt.

Herrå!

Gud har skaffat hockeyfrilla

Den sk. Guden som finns i himlen och tros ha skägg och nattsärk tycker att jag slöar och slackar och inte gör något konstruktivt med tiden. Själv har han varit ute i världen och sett sig om och anser sig ha befogenhet att komma och klaga på en sån som mig. Om tiden, en så trivial sak som tid, som jag personligen inte ger mycket för. Det är ett jävla påfund med tid hit och dit.

Vi skypade häromdagen och det var en sorglig syn. Uppkopplingen där uppe i himlen är tämligen dålig och jag vet inte vad för slags frekvens jag fick in. Guds bild hakade upp sig ständigt och slutligen såg han ut som ett brännskadat offer, svårt traumatiserat när bilden slutligen frös.

Det var en rätt obehaglig syn och jag kände viss avsmak. Inte för att jag har något emot brännskadade, tvärtom, jag träffade en brännskadad kille på spårvagnen en gång och han var hyggligare och långt mer sympatisk än många andra jag pratat med utan brännskador. Men jag gillar inte folk som utger sig för att vara något de inte är. Särskilt inte i dubbel bemärkelse. Som till exempel både Gud och brännskadad.

Vår konversation fortlöpte något trevande och jag återger här bitar av vad som sades:

G- Tjena din gamla samhällssvikare

J- Hej på dig själv gamle lögnaktige fan

G- Det här med Spanien, var det så klokt?

J- Det här med jordbävningen på Tahiti, var DET så klokt? (mycket nöjd över denna kontring)

G- Äh, det är jordens gång. Moder jord talar sitt tydliga språk, jag kan inte göra mycket

J- Men du kan göra något?

G- (undvikande) Njaej det är oklart.. Tahiti ligger långt bort, jag regerar inte så mycket där. Håller mig nära vatikanen. Försöker få någon reda i den här smetiga pedofilsoppan inom katolska kyrkan.

J- ja hur fan kunde det hända? Kyrkans män?! Avskaffa avhållsamheten säger jag.

G- Ja jag fattar ingenting. Gick igenom gamla dokumenationer förra veckan och ingenting visar på några övergrepp. Jag är förbluffad. Oerhört skamsen.

J- Gick du ifrån din stora platt-TV någon gång under dessa genomgångar?

G- Ja givetvis. Det tog slut på både cigaretter och ostbågar. Då har man inget val.

J- Skitsamma. Avskaffa avhållsamheten. Du håller ju själv på med otukt där uppe. Runkar och har dig. Skicka en brevduva till Vatikanen med ett auktoritärt budskap om sexuell frihet och dess lugnande konsekvenser, men utelämna sex med barn för satan. Så har media nåt att fokusera på ett tag. Jag ska inte ta åt mig äran jag lovar.

G- Äh. Vet inte om jag hinner den här veckan. Har köpt en skitrolig marackas i Pakistan och jag och Lennon har dragit igång ett band.

J- Vilka mer spelar i bandet?

G- Lennon på gura, jag på marackas och lite synt, eller bara två ackord. Sen har vi John Bonhamn på trummor, han från Led Zeppelin du vet..

J- Ja jag är inte född igår..

G- Och sen för att jag inte ville framstå som kvinnomotståndare eller något annat nymodigt fick Janis Joplin spela Bas. Hon är inte så bra, men hon lär sig. Kanske får hon köra lite också men vi får se. Hon har lite rökig röst. Ghandi ville såklart vara med på ett hörn, fan jag börjar tröttna på hans solidariska stil och "alla ska med"-tänk men han är svår att bli av med. Har liksom inga argument att INTE umgås med honom. Det provocerar mig. Hursomhelst spelar han triangel och det verkan han nöjd med. Han nöjer sig lätt och det är en fördel. Billie Holliday sjunger. Motvilligt med jag fick med henne. Det är ett brokigt gäng men det blir bra. Vi bidrar med olika saker.

J- Låter som ett riktigt framgångskoncept. När är första giget?

G- Nästa vecka! På en skitskum bar, dagtid dessutom. Jag är inte så bevandrad i Livemusikens värld men jag tror det är ett dåligt tecken. Man har låga förväntningar på oss, och det kan sinka vårt engagemang.

J- Ja men alla band börjar ju på botten, så får man jobba sig upp. Så är det för oss dödliga. Inga privilegier. Bit i det sura äpplet gud. Fan va du ser konstig ut föresten, är du brännskadad?

G- Nej, men jag laddar ner en film så internet går lite trögt. Och så har jag klippt mig.

J- Vilken film?

G- vadårå?

J- Men säg!

G... Sound of music.

J- Hahahaha.. L-A-M-E!!

G- Berätta inte slutet!

J- "OK"... Vad är det för frippa du skaffat då?

G- Nja lite hockeyfrilla nästan. Var sjukt trendigt i Pakistan. Jag ville verka intresserad av kulturen. Jag representerar ju en hel religion. Vill verka intresserad. Men nu ångrar jag mig nog.. Det ser en aning gubbsjukt ut.

J- Du är gubbsjuk.

G- Ja men jag vill inte att andra ska veta det

J- har du ingen bild?

G- Njaej men jag har en bild på en som liknar, jag kan skicka den.

J- Men hur mycket konjak hade du druckit för att drista dig till ett så makabert beslut? Du ser ju ut som en seriemördare! En Gubbsjuk seriemördare!

G- Ja men det är inte JAG på bilden. Jag har ett frommare anlete med höga kindben och blond svallande hår. Det inger ett mer kultiverat intryck. Men jag kan hålla med om att frisyen och jag är en enda stor paradox. Det hänger inte ihop.

J- Raka av skiten.

G- Jaja sluta tjata. Har lånat ut rakapparaten till Nancy Spungen dessutom.

J- Du, berätta mer om resan. Indien och Pakistan.

G- Nja gjorde inte så mycket. Spelade schack, rökte cigarr och drack konjak. Sen drog jag till Indien och levde renlevnadsliv i två veckor. Plus minus noll. Så fungerar det. Man jämnar ut.

J- Du är en skamlig gud och förebild för de som är desperata nog att tro att du är på riktigt.

G- A jag vet. Känner mig lite förslappad. Tror jag ska läsa in komvux till hösten. Känner att jag borde ha bättre koll på världshistorien. Blandar ihop Greker och Romerska imperiet. De hade så lika käder!

J- Herregud.

G- Ja?

J- Det var inget.

G- Måste gå nu filmen är nedladdad. Ghandi kommer över. Ingen annan som ville se Sound of music. Men Ghandi, han är mesig nog. Han är lite bra att ha även om han är efterhängsen.

J- Alltså, var inte Ghandi Buddist?

G- Vad?

J-... Hejdå.

G- Hörs! ha kul i Spanien. Franco hälsar föresten!

J- FY. Hejdå.

G- Hej!

125 minuter i 38

Jag hade en dröm om hur jag gick vilse i en stad där husen var färgglada på ena sidan och konstigt sneda på andra sidan. Och gud stod i ett fönster och funderade på om det var dags att byta gardiner nu när påsken snart stundar. Hans krukväxt höll på att dö och hans tvätt hände på ett torksträck utanför fönstret som i gamla Italienska filmer. Jag var osäker på om jag kommit till rätt stad och inbillade mig att om jag bara kunde få veta vad klockan var skulle allt ordna sig. Men kyrktornets klocka visade bara på 125 minuter i 38 och jag kunde inte alls minnas att klockan kunde vara så mycket någonsin. I fönstren till husen stack händer ut som greppade tag i varandra men ingen verkade se mig. Gardiner fladdrade ihop och bildade knutar och rosetter av sig själva.

Tror inte jag smält Alice i Underlandet riktigt. Alternativt är det JAG som är självaste Alice. Eller bara har exeptionellt hög förmåga att fantisera. Detta är oklart...
Hoppas dock på Alice.

Hursomhelst har jag ägnat dagen åt att försöka illustera denna märkliga dröm.


Svaret på vad jag INTE gjorde igår är:
- Halka på en isfläck
- Vakna med turban på huvudet och plastpistol i handen.
Dock har dessa händelser inträffat. Den med plastpistolen är rätt kul. Men det är en helt annan historia... Tar det en annan gång.

So long suckers.

Kärlek är svindyrt

Idag pratade jag men en gammal vän. En gång i tiden var jag mycket förälskad i honom och av någon anledning kom vi under vårt samtal in på kärlek. Han sa att kärlek är svindyrt. Det var bra sagt. Det kostar pengar, energi, engagemang, uppoffringar, besvikelse, omtentor och sömn. Men framför allt detta kostar det tid. Kärlek tar upp all tid alltid. Tid som man skulle kunna lägga på så jävla mycket roligare saker. Mina klockor går fel varenda en så det där med tid är lite hursomhelst i mitt liv. Jag gillar inte att anpassa mig efter tiden på klockan, och inte den andra tiden heller. Jag kanske var rik en gång på alla dessa egenskaper. Hade gott om pengar, tid, engagemang, vilja och energi. Eller nej gott om pengar har jag aldrig haft men däremot en vilja som kunnat ta mig vart som helst. Men jag har tömt varenda föråd och nu börjar det bli påvert. Fattigt, rentav barskrapat. Insikten slog mig i huvudet som en skön käftsmäll. Föresten tror jag att pop-musik har fördärvat min arma själ mer än den gjort gott. Jag kan inte leva utan den. Musiken förstår och förklarar men samtidigt förstör den. Så dagens insikter är:
Fan för Pop-musik.
Fan för Kärlek
Fan för att jag kom på det.
För övrigt ska jag skriva en hel jävla avhandling på temat "kärlek är svindyrt" för att belysa detta problemområde som alla drabbas av men som ingen gör något åt. Ja det ska jag.

Hade tänkt publicera en fin serie här men eftersom att jag är ett tekniskt jävla geni så går det inte. Så det får bli en annan gång.

God jävla natt

Wild is the wind that hits me.

Jag har länge tänkt på en sak. Förberett mig på att skriva om det. Men det vill sig inte. Jag märker hur jag likt en student undviker sin hemtenta undviker detta ämne. Både i tanken men också i skriften. Jag vill inte konfronteras med denna gigantiska fråga som får mig yr och hjälplös.
Jag talar om Tid.
Tiden. Jag känner att jag inte kan idag heller. Därför ska jag nu göra en lista på städer jag varit i. Inte vilken tidszon de var i. Sådant kan jag inte med att bryta ner i förståndiga tankar. Inte idag.

Storstäder av betydelse jag varit i:
(med varit i menas VARIT i. Inte en sketen mellanlandning)

Buenos Aires
New York
Moskva
Cusco
Rio De Janeiro
Havanna
La Paz
Rom
Paris
London
Nice
San Remo
Oslo
Krakow
Göteborg
Lagos
Köpenhamn
Berlin
Marseille
Barcelona
Stockholm
Nikosia
Valetta
Lomé
Montpellier
Santo domingo

Sen finns det några småstäder av väldigt stor betydelse också. Men det tar för lång tid.

Storstäder jag skulle vilja resa till:¨
Sidney
Los Angeles
San Fransisco
Memphis
Montevideo
Santiago de Chile
Salvador
San José
Beirut
Lisabon
Athen
New Delhi
Pnom Penh
Tokyo
Peking
Kiruna
Reykjavik
Prag
Dublin
Budapest
Amsterdam

Det finns nog fler. Men jag orkar inte komma på dom.

Nu blir det kvällsmat: Tre köttbullar och ett glas vitt vin. Tuggas, omröres i munnen och sväljes till Söta Cat Power. Nej jag skojade såklart.
Eller?

Hur vet man något om någon?
Hur vet ni att jag inte är stadsministern egentligen?
Eller gud. Jag kan vara gud.

Skål!

Polaroid-maraton, bild nr 1.

Jag har ganska många polariodbilder från min och Marlenes resa till New York för två år sedan. Och några bilder från min seglats med Simon. Bakom var och en av de bilderna finns en historia. En bild och historia varje dag kommer resultera i att jag är färdig runt jul kanske. En följetong helt enkelt! Till eran dagens rätt får ni en dagens bild.

Min Syster hade födelsedag. Det är således den 14 augusti på den här bilden. Marlene och jag hade ganska nyss kommit till New york och var helt betagna av hur billigt det var med drinkar. Vi gick runt utan karta i greenwich och hittade en bar där man hade erbjudandet 2 för 1 på drinkar. Eftersom att vi hade semester hade vi ingen klocka. Vi drack tre drinkar var om inte mitt minne sviker. Men det kan hända att det gör det, för man använder ögonmåttet när man tillsätter alkoholen i USA. Och allt är mycket större i amerikaners ögon, drinkar också.

Det fanns en klocka i baren som vi sneglade på. Och jag minns att vi tänkte att det gör ju inget om vi blir lite runda om fötterna eftersom att tiden var runt 18, och vi skulle ändå gå ut sen på kvällen. Vi ser detta impulsiva tilltag som en förfest sa vi och fnissade. När vi bestämde oss för att gå vidare och försöka hitta hem, tyckte jag trots alkohointaget att klockan hade varit 18 misstänksamt länge så jag dristade mig till att fråga bartendern. Han upplyste mig om att klockan var 15, och sen garvade han sådär amerikanskt när han såg mitt oförstående fejs.

Så vi fick helt enkelt vandra omkring lite på stan och vara på pickalurven mitt på dagen. Det kändes busigt och ganska spännande att vara vilse i New york. Det var då jag mindes att min syster fyllde år, så jag ringde henne och gratulerade och berättade om klock-missförståndet. Hemma i Sverige var klockan 9 på kvällen berättade min syster. Jag förfasades över hur det kan komma sig egentligen att tiden är så olika. Efter att den här bilden togs gick vi och spelade schack i en park. Ingen var bra på schack och jag tror inte någon vann eller förlorade. Det viktiga var att möjligheten fanns att spela schack i en park kl tre på dagen i New york under ett litet drinkrus med vetskapen om att vi hade två veckor kvar av detta ansvarslösa fria sätt att tillbringa vår tid.