mysen

jag läser i tidningen,
ja, jag läser tidningen ibland,
att i falkenberg har man byggt
en betongbunker i trädgården till ett boende för funktionshindrade,
där en pojke,
ett barn alltså,
tvångsplacerades lite på en höft sådär
för att begrunda sina hyss
eller något annat hittepå
när han blev för svår för personalen att hantera.
bunkern kallas MYSEN och består av 4 kvm betong i kvadrat.
när han lyckades klättra ur
bygger man ett högre staket.
mysigt.

mysigt som fan att bli frihetsberövad
på grund av ett funktionshinder som personalen
är för inkompetenta för att förstå sig på.
fredagsmys på en helt ny nivå.

I Österrike rånar en man banker
maskerad till Obama.
eller?

och Fritzl, ni minns han mysiga farbrorn
med faiblesse för bunkrar och
systematisk pedofili på sina egna barn,
hans hus ska rivas tycks det.
det är dags, säger man.

i mellerud har en 70-årig kvinna kastat ägg
på en 80-årig mans dörrmatta
varpå hon brottades ner av en polis och
det hela blev rätts-sak.

eh VA?
sen när var inte detta det mest upplyftande man läst i en tidning?
gamla människor som kastar ägg, var har de varit hela mitt liv?!
men eftersom denna händelse är den mest dramatiska som hänt mellerud
sedan Palmes torgmöte för 30 år sen så klart som fan det blev drama.
det kändes som om de levde
melleruds-poliserna.
de ville tjäna lagen.
göra livet surt för gamla
och ha något att komma med.
alla ska ha något att komma med
på andras bekostnad.
så jobbar vi,
människorna.

och så har Björn Ranelid
gått med i tv-programmet från helvetet,
presenterat av patriarkatet,
för att citera Liv Strömqvist-
Lets dance
ihop med lite andra plastfigurer
även kallade "kändisar".
jag undrar lite om den där MYSEN
kanske kunde vara en bra idé ändå
att slänga in i lets dance konceptet.
Lets dance- i MYSEN med björn ranelid!?

whos dancing now, hahahahahaha?

ah men ni fattar min poäng.
världen är sig lik.
typiskt världen.

själv kan jag inte sluta tänka på vad tysken berättade för mig.
att i tyskland där han kommer ifrån, kan man åka skidor in i tjeckien.
bara sådär.
tyskland-
vips
tjeckien.
det är information jag kan hantera.
det är lagom.

adieu

hatet

jävla CSN.
man får deras smutsiga pengar
som knappt räcker till tamponger när man har mens
och under hela studietiden är höjden av vardagslyx att välja ICAs egna varor istället för euroshopper någon dag i veckan.

så under hela studietiden springer man runt och är entusiastisk och härligt naiv till en jävla massa nya saker och tankar men fattig som ett jon i lönneberga och inkapabel att göra ett piss av sina kreativa ideer.

Sen är man färdigutbildad
och plötsligt fattigare än någonsin
eftersom man inte fått ett fett direktörsjobb på studs
men då jävlar

ska CSN ha tillbaks varenda krona och MER ändå
såndär ränta!

och då är man dessutom sur, trött, håglös och förbannad på sin man eller fru som är för tjock och oattraktiv och man har inte en enda jävla idé.
livet känns tröttsamt och oförutsägbart
ingen lust till roligheter
inget sprudlande
ingen ändlös energi
inga cravings efter 10 öl en onsdag

MEN en massa pengar
SKA DET VARA PÅ DET VISET?

Aldrig har jag varit så fattig som nu
men nu
nu ska de ha mina pengar
minsann.

dom är som omedgörliga tanter som suttit på samma stol livet ut och druckit kaffe ur samma mugg och löst samma korsord och inte kan tänka sig att krypa ut ur sin låda
helt oresonliga.
kan man få uppskov?
NEJ för man måste fylla i ett formulär och det ska utvärderas och utredas och ätas upp och bajsas ut och analyseras av en hund i Kroatien och innan den processen är klar kommer inkasso hinna bryta sig in här för obetalad räkning, skjuta mig och göra en levande död pinata av mig som små blivande studenter får slå på i syfte att lära sig respekt för Centrala Studiestöds Nämnden.
Serru!

jävla klåpare!
utvärdera det här:
FUUUUUUUUUUUUUUUUCK YOOOOOOOOOOOOOOOOOOU!!!!!!!!!!

Iron Woman

Jag kan nu stolt placera mig i den sköna 70-tals-osande kategorin diversearbetare. Jag har på en månad jobbat på följande jobb:
- Boende för funktionshindrade barn
- Packat frukt
- Butiksbiträde i second handaffär
- Servitris
- Informatör åt en lokal organisation

Ja, detta var en mycket intressant månad. Särskilt på lönebeskedet som blev fetare än väntat, vilket innebär en vår i södra Europa någonstans.

Igår jobbade jag på en second hand affär. Där fanns hattar så fina att de inte ens var till salu. Bakom disken fanns ett skynke och där bakom stod jag och strök kläder. Min arbetskamrat är en högljudd pratglad kvinna som jag direkt kände att jag gillade. Hon hade det där stökiga värmländska i sig. När butiken var tom väste hon med sin rökröst att vi skulle ta en cigg. Vi rökte inne fast ut genom bakdörren och vi pratade om priserna på vargpäls och lungcancer.

En kund kom in i butiken och min kollega fimpade sin cigg mot tegelväggen och sprang ut för att agera butiksbiträde.
Det var en man som ville sälja rengöringsmedel. Han hade med sig en flaska med ett medel som var det bästa på marknaden sa han. Det bästa. Unikt. Han sprutade på golvet och torkade av. Det blev ett blekt streck där medlet varit. Han sprutade på skor som blev skinande vita. Han sprutade på en handduk som var full av bläck och bläcket försvann. Det var verkligen unikt. 10 liter för 500 kronor sa han. Min kollega sa 10 liter för 400 kr. Han sa ok för han ville bli av med medlet. Jag undrade varför om det nu var så bra. När mannen gått började vi spruta överallt. Det var verkligen starkt. Ingen innehållsförteckning fanns det. Den hade nog varit väldigt lång och giftig.

Sen kom en annan kund. En dam med permanentat hår och solglasögon. Min kollega viskade att det var Karlstads rikaste knös till dam. Hon har en skitfin bil, sa hon. Den rika damen med den fina bilen kom in bakom skynket och såg på mig när jag strök. Tydligen brukade hon göra så. Hon ställde frågor om strykjärnet och om min teknik. Jag agerade världsvan strykare, när det enda jag gjort med mitt strykjärn är gett det stryk så att det gick sönder.
Hon stod tyst och observerade mig och jag började känna en viss osäkerhet. Övertygad om att hon hade medalj i strykning, 50 skjortor, var jag rädd för att hon skulle såga min teknik totalt. Istället frågade hon om jag behövde jobb.

Som vi alla vet är jobb något jag sväljer som ostbågar nuförtiden.
Damen hade en man. En affärsman. Alltså de hade ingen affär, men han var affärsman och reste i hela världen och gjorde affärer. Så sa hon. Kurt har så många skjortor, och de hinns inte strykas. Vi behöver en hjälpreda. Jag är mest i Spanien och har inte tid. Skulle du vara intresserad av att stryka Kurts skjortor? Och byxor? Med pressveck givetvis. Och de ska vikas på ett särskilt sätt.
Jag kan inte inte tänka mig något roligare än att stryka Kurts skjortor för att ytterligare vidga mina erfarenheter inom strykning. Samt få en glimt av deras fina våning som enligt min kollega var något i hästväg.
Den rika damen och jag bytte nummer. Hon lämnade affären. Och kom tillbaks lika fort. Hon hade en dyr bil, men inte fan hjälpte det när ena bildörren var trasig och inte gick att stänga. Kunde jag tänka mig att åka med in till stan och hålla i bildörren? Ja, det kunde jag. Så där satt jag med den rika damen på väg till den fina våningen i en svindyr bil som hade en trasig bildörr. Plötsligt kändes det som jag var i Argentina igen. Där hände det alltid sådana märkliga saker.

Nu är jag på en buss. Till Göteborg och Balkanklubb och releasefest och spårvagnar man kan planka på och vind och smyganarkism och en paus.
Adjö.

Sweet Rebecka

Fick god jävla lust att skriva om tid men så hejdade jag mig och kom på vilket projekt det skulle vara och hur matt jag skulle bli och det går inte att bli matt idag. Jag ska jobba. Vara alert och le, då måste man vara närvarande och inte någon annanstans. Jag provade att vara någon annanstans en gång, och var jättenära att snubbla på en tant med stora konstiga örhängen. Säkert en biblotikarie.

Har börjat gilla fredagar mycket. Dom här fredagarna då jag jobbar på julgalan. Att ett arbetspass börjar kl 16.00 är enligt mig helt ultimat. Det passar mig utmärkt. Jag kan sova länge, äta frukost i sängen. Idag åt jag tacos, ostbågar och drack en halv liter coca cola. Jag börjar verkligen njuta av det här med ung-kvinns livet. Det är inte alltid ensamt och tråkigt, ofta är det skönt att ingen lägger sig i vad jag gör och hur ofräsch jag är. Nu har jag ingen tandkräm igen. Igår klippte jag upp tuben för att skrapa fram lite. Och det har inte diskats sedan förra fredagen. Sån är jag. En husmoders mardröm. Men jag har roligt. Jag är en drömtjej för dig som gillar matlagning, städning, resor, impulsivitet, loppmarknader och att samla på sig saker man inte behöver, samt är dålig på att passa tider.

Även om det låter lockande så är jag tyvärr upptagen. Jag har min fina fru och vi ska fira nyår ihop, precis som förra året.
Min fru, är så vacker. Hon är en av de finaste skapelserna jag sett.
Min vän och faster ska ha nyårsfest i hjärtat av Sthlm (söder) och det ska vara tema. Hurra för det. Ryskt tema. Hurra hurra!

Förra årets ryssfest var lyckad. Jag kom hem med en keramikmugg från Stalinmuseet i Moskva. Frugan hade på sig en militärhatt med ursprung från något kallt krig som utspelats i Ryssland med all säkerhet. Det var egentligen då, för snart ett år sen som vi gifte oss. Det var en snabbt och romantisk akt. 04.10 friade hon. 04.13 var vi gifta. Utan ring, präst och släkt och helvete. Bara rakt av en kärleksakt. Bröllopsmiddagen bestod i pommes frites och hamburgare från Mcdonalds. I år firar vi alltså ett år. Jag har dock haft en affär vid sidan av frun. Men han godkändes med råge, och det förstår jag för det var en fin fin affär. Kille. Så fin, att han flög iväg.
Frugan har också haft affärer. Med en polis som inte var polis. Det var konstigt och hon kom till sans sen och förstod att jag ändå vann i längden.

Här är jag och frun




Hejdå hörrni. Lycka till med era liv.

När jag åkte vilse och fann lyckan i Åmål

Det är inget fel på Torsby i Värmlands djupaste skogar, absolut inte, men det är fel på vädret i Torsby och resten av Värmland också för den delen. Idag var jag och Carro återigen på en liten värmlandsturné. Carro är tjenis med pizzabagaren på Torsbys enda pizzeria, och tydligen känd som "hon från Karlstad" för att hon köpte en kebebrulle där tre veckor tidigare. Då märker man liksom, att det är en annan värld där.
På vägen hem från Torsby tog vi en avsiktlig omväg på 2 timmar, via Sunne. Vi tänkte se Mårbacka, Selmas hem, men hon var inte hemma idag så det blev inget kafferep och högläsning. Sen for vi vidare genom de minsta hålorna i skogen och utanför låg dimman tät. Regn smattrade mot rutorna och trädens grenar kala, vassa och svarta mot den grå himlen. Men vi var muntra ändå. Vi sa till varandra att snart är det sommar.

Sedan körde jag vilse när jag skulle till universitetet. Jag gör det VARJE gång. Jag fattar inte hur det går till men plötsligt var jag på väg mot Ludvika i kolsvart mörker. Den normalt sett 10 minuters korta vägen till Universitetet tog 30 minuter. Och på vägen hem körde jag av på fel avfartsjävel och hamnade på fel sida av stan. Herregud, jag förstår inte att jag inte gått vilse fler gånger.

Jag kan berätta om en gång jag åkte riktigt vilse. Fy tusan, det var en spännande dag kan jag lova. Detta var i somras. Jag jobbade i Arvika och åkte tåg till jobbet. När jag gick av tåget i Arvika lyssnade jag på Frida Hyvönnen och jag tyckte det var så fruktansvärt bra så jag var lite i det blå. När vi anlände till Arvika satt jag och drömde om London och andra saker, och höll på att glömma att gå av. Men jag kom tillbaks till jorden i rättan tid och hoppade av tåget. Solen sken genom molnen och jag kände mig för ett ögonblick så glad och fri. Skulle inte förvåna mig om jag log brett när jag gick där längs perrongen. När en kall vind ven runt mig tänkte jag ta på mig jackan. Men jackan var kvar på tåget. Helvete. Jag frös. Ja, både bokstavligt talat och i rörelsen. Sprang tillbaka till min vagn och jag såg hur konduktören förde visselpipan till sin mun för att tala om att nu far vi. Som i en action film kastade jag mig på vagnen och skrek att jag inte skulle till Oslo, bara att jag skulle hämta min jacka. Konduktören nickade. Tyckte jag. For genom vagnen som Clark Olofson på flykt och gapade efter jackan. Min dyra fina skinnjacka. Folk stannade upp i sina konversationer och tittade skeptiskt. Fick fatt i jackan och flög på dörren. Som var låst. Utanför såg jag hur Arvika började rulla. Helvete, jag ska inte till Oslo skrek jag. Fan Fan Fan jag ska till jobbet! Folk började bli oroliga och skrek "stanna tåget"! Alla var mycket vänliga. Men inte stannade tåget utan jag fick fara vidare till Charlottenberg, som ligger vid riksgränsen ungefär. Skällde på konduktörern när han kom och jag uttryckte min besvikelse över att han inte tolkat min signal rätt. Han log och sa att han hade nedsatt hörsel. Det ante mig mumlade jag, men det hörde han, den lismande jäveln.

Steg av tåget i Charlottenberg, 40 minuter senare. Letade rätt på en buss till Arvika som tog 1 timma. När jag steg av bussen i Arvika var det fan ingen sol som sken genom molnen och jag var allt annat än glad i hågen denna gång. Regnet piskade mig hela vägen till kontoret och jag var dyngsur när jag kom fram. Min mat jag köpt på Timmys grill var lika blöt som mossa. Gott. Inget att deppa över bestämde jag mig för. I slutet av arbetsdagen hade jag varit i en liten håla nära Kil med en kollega. Denne släppte av mig i Kil och därifrån är det bara ett stopp till Karlstad med Tåget. Jag satt inne i stationsbyggnaden och väntade. Tåget hade jag precis missat. Trodde jag. Men i Kil är de inte så rappa på att skriva ut de rätta tiderna på den digitala skärmen så jag såg efter en stunds stilla väntan att tåget stod inne. Så jag sprang ut i spöregnet för att kliva på. Dörren stängdes framför mina ögon och jag fick blev fast på perrongen eftersom att det långsamt rullande tåget blockerade stationsbyggnaden. På denna minut blev jag blöt som en jävla bassäng. För andra gången den dagen.

Tung och blöt med huvudet lågt traskade jag tillbaka in för att värma mig. En snäll farbror sa att det kommer en buss om en kvart. Bra. Tänkte jag. Inga fler missar idag, jag tar bussen och så är jag snart hemma. Men lite för dumdristig och otålig som jag är, råkade jag hoppa på nästa tåg som rullade in, som hade destination Göteborg. Jag tänkte i mitt trötta smått desperata tillstånd att alla tåg passerar väl Karlstad. Jag hoppade på Tåget och satte mig tillrätta. En dam satt mittemot och vi började prata. Om allt möjligt. Om hennes dotter och var hon rest och ville resa. Om mina resor i världen och när jag var i djungeln och om min dag då jag sett halva Värmland av misstag. Hon var så pratsam. Efter en kvart frågade hon vart jag skulle resa. Jag ska bara till Karlstad sa jag. Men lilla vän, då är du på väg åt fel håll! Det här tåget stannar inte i Karlstad! Nästa stopp är Trollhättan! Tanta hade ett märkligt uttryck när hon informerade mig om detta fatala misstag. Stora ögon och ihopdragen mun. Redo för att trösta mig om jag började gråta. Men jag vägde situationen i en liten mikrosekund och bestämde mig för att det inte kunde bli värre nu. Jag började skratta. Högt. och tanten med och vi satt och skrattade en stund. Hon trodde kanske jag var lite efterbliven. Det gör ingenting, det kan hon väl få tro. Det är vi alla litegrann.

Som tur var stannade tåget också i Åmål. Där fick jag gå av. När jag gick av gav tanten mig en Kram och sa lycka till. Så sa hon att hon tyckte jag verkade vara en fin människa. Det värmde min nedkylda kropp och jag tyckte plötsligt att det inte kunde blivit bättre än att hamna i Åmål en regnig tisdag kväll helt ensam. Jag som aldrig varit där!
När jag skulle gå in och värma mig i stationsbyggnaden för att lista ut hur fan jag skulle ta mig hem, visade det sig att den var stängd. Klockan hade hunnit bli nio på kvällen men alla missöden rann av mig. Satte mig på trappan och bara andades istället.
Jag kände mig märkligt fri av att ha hamnat i Åmål. Min mobil var dessutom död så jag kunde inte ringa någon och fråga om hjälp. En gammal dam stod under taket på trappan. Jag frågade om hon visste hur jag kunde komma till Karlstad. Jo det visste hon. Med bussen om 30 minuter. Jag kände att min spärr inför att språka med främlingar var helt på noll så jag frågade damen vart hon skulle och sen berättade jag hur jag hamnat i Åmål. Hon skrattade. Damen hade en väldigt fin stickad tröja. Jag berömde henne för det avancerade flätade mönstret. Jodå, visst hade hon gjort den själv. DÅ kom jag på vad jag hade i den vita påsen jag släpat på hela dagen. En stickad tröja från en secondhand affär jag fyndat samma dag. En blå stickad tröja som kostade 10 kronor. Torr och varm blev jag och lyckofaktorn steg. Jag tackade mig själv för att jag köpt den. Sen for damen vidare med sin buss. Hon gav mig en kram även hon. Kanske tyckte hon synd om mig. Jag tyckte bara synd om alla andra som aldrig åkt vilse en hel dag. Något hände i mig på den där trappan i Åmål i spöregn och skymning. Jag blev så stor så stor och något sprack inuti mig och släppte ut konfetti i varenda ven och ådra.

Halv tio satt jag till slut på en buss hem till Karlstad. Denna gång kom jag hem. Detta var absolut en av de bästa dagarna denna sommar. Jag minns den ofta och varje gång jag använder tröjan tänker jag på känslan. Känslan av att vara off the radar. Att ingen visste var jag befann mig. I dagens mediakåta samhälle är det en ovanlig känsla att hamna i en hemlig värld. Att en stund, oväntat oplanerat, hamna någonstans där man aldrig varit. Prova det. Det värsta som kan hända är att man går vilse. Men man kommer alltid hem. Förr eller senare.

Puss

Mrs. Clean, tell me is that really you?

Det är underhållande att stå i kön på ICA. Jag tittar på vad alla andra köper och så funderar jag på vad det är för människor. Idag var det en tant före mig som köpte 10 risifrutti och en påse frysta ärter. Kul att även tanter är lata med vad de lagar till mellanmål. En ung kille köpte 4 piroger, en påse chips och en dosa snus. slutsats=Singel, hemmakväll.

En gubbe köpte allt det dyraste som finns på ICA. slutsats=rik jävel.

En ung tjej köpte rakhyvlar och en citron. Slutsaten=svårt. Kanske har hon en dejt och ska bjuda på Gin och tonic? En kille köpte pasta, glass, tamponger och en ELLE. Slutsats= han har en flickvän som är en bitch och inte orkar gå själv, eller så har hon sjuklig mensvärk, i så fall är han en hjälte. Vad jag skulle göra var inte så svårt att lista ut. Jag köpte följande:

Mitt avlopp i badrummet har länge varit beyond haveri. Jag har dragit på den smärtfulla uppgiften att rensa rent där i ungefär tre månader, men nu var läget helt ohållbart. Det luktade ungefär som att någon dött, ruttnat och återupplevt under mitt badkar. Jag kikade men hittade inget som tydde på att så var fallet. Dock hittade jag något som liknade en råtta i avloppet. Jag övervägde att ta en bild, men insåg att det nog kan uppfattas som jag haft ihjäl ett djur och dränkt det och jag vill inte framstå som någon som skulle kunna göra något sådant.

Sedan gick jag åter till Ica för att köpa lite saker som jag glömt. Denna gång kan mina varor ha gett lite smått tveksamma tankar för kunderna bakom mig. Jag köpte en burk soldatens ärtsoppa och ett paket toapapper. Vad kan man göra med det, förrutom det uppenbara?

Ikväll ska jag och Carro gå på Ladies Night på Red room. Vet inte vad jag ska förvänta mig. Kanske kommer en redogörelse.

Puss på er.

I Göteborg fann jag den här skylten men jag hittade aldrig dit tyvär.

For tonight, for all nights to come

Min tandkräm är slut. Alltså helt slut, det finns inte litegrann kvar att klämma ut som det gör ibland. Det har varit litegrann kvar hela veckan och nu är den således helt tom.
Något annat som är helt tomt är mitt huvud. Jag känner mig som rotmos. En dag av tågresande, sömnbrist, baksmälla, långfilm och en liten blast from the past har tillsammans mosat ner min annars relativt fasta hjärnsubstans till puré.

Stockholm var trevligt igår. Lina som skulle överaskas blev överaskad, och glad, över att se mig. Det var fint, och inatt fick jag sova i barnkammaren.
På efterfesten igår skulle vi spela låtar efter tema. Temat var skäms-låtar, dvs, låtar man skäms över att man gillar.
Anledningen till att det blev ett sådant tema, var att jag helt seriöst satte på den gamla Dire Straits-dängan "tunnel of love", med seriösa och goda avsikter. Tydligen fick den resten av efterfesten att tänka på låtar man skäms över. Jag tror inte det finns så många sätt att tolka det på. Den är en skäms- låt i andras ögon och öron.
Men inte i mina. Det är ju det som är så fantastiskt, att när vi hör eller ser något ter det sig helt olika. Fastän det är samma är det ändå inte det.

Jag kan meddela att den nervösa tanten på tåget igår haffade en konduktör så fort hon klivit av tåget, för att försökra sig om att hon kom upp för rätt trappa och på rätt väg. Jag log och förstod att det var den vägen hon skulle vandra av den tid hon har kvar. Den "rätta" vägen. Det är ok att göra rätt, men när man aldrig gör fel är man heller aldrig säker på att man gör rätt och det är då man måste fråga konduktörer. Och det är inte alltid säkert att konduktörer vet åt vilket håll man ska. De kan också ha dåligt lokalsinne. Blir man då vilse och är ovan vid det, så gäller det att vara bra på orientering. Och är man inte det, ja då. Då får man gå på magkänslan. Kanske hamnar man rätt, kanske hamnar man fel. Men man kan ju knäppa några kontroller på vägen oavsett.

Nu ska jag drömma om gröna skogar, prinsar i tights som rider på hästar och hav. Jävlar vilken bra kombo.
Godnatt påer.

A train to talk about

Jag åker tåg och lyssnar på en norsk tant som berättar för alla medresenärer om hur orolig hon är för att hon ska bli förvirrad när hon kommer till Stockholm. Hon vet ingenting om Stockholm. Det kommer vara mycket folk, och flera trappor och vägar att välja, är hon rädd för.
Jag sa till henne, när hon gick på mig om denna rädsla att jag tycker om att komma till ett ställe och vara förvirrad. Det är något av det bästa jag vet, att inte veta vilken trappa som går vart, eller vilka alla dom där människorna är. Det är så jag får mina kickar, när jag är inte har kontroll och inte vet vad som ska hända. Tanten blev närmast förödmjukad av ett så kaxigt och avslappnat svar. För sen lät hon mig vara ifred. Nu pratar hon med de resenärerna som just gått på tåget och inte vet hur hon är. Hon är smart. Alla går att lura minst en gång.

En gång när jag åkte tåg till Uppsala hände något ovanligt.
Det som inte var ovanligt var att jag var bakfull och jättesen. Så sen denna gång, att jag precis hann släpa in min darriga kropp på första trappsteget i vagnen innan vi började rulla. Dessutom hade jag andnöd eftersom man inte ska springa en kilometer fredag morgon med astma om man inte ätit eller druckit (annat än öl) det senaste dygnet.

Jag hade ingen platsbiljett så jag satte mig vart som helst för att pusta ut. När jag tog av mig jackan upptäckte jag dessutom att jag hade satt på mig min tröja ut-och-in. Mittemot mig satt en tjej som var mycket söt. Vi satt längst in vid fönstret och bredvid henne satt en tant och bredvid mig satt en gubbe. Tanten och gubben pratade med varandra om bullar och kaffe.
Sen kom konduktören och sa att vi inte skulle sitta där, för det var andra resenärer som hade reserverat de platserna, och det vore inte bra för tanten och gubben om de skulle få stå ända till Uppsala. Men vad ska vi då göra frågade jag. Konduktöreren trodde att jag och den andra tjejen var i samma sällskap som tanten och gubben. Kanske att vi var deras barnbarn. Hilarious tyckte jag. Därför sa han att vi kunde flytta till en kupe i första klass. Det tackar man ju inte nej till. Jag fick hjälpa tanten med hennes väskor och den andra tjejen fick hjälpa gubben med hans väskor. När vi kom fram till kupén ville tanten bjuda mig och den andra tjejen (som hette Viktoria, fast det visste jag inte än) på kaffe och bulle. Så jag fick två hundralappar av tanten och instruktionerna att vi fick välja vad vi ville i kiosken, men att hon bestämt ville ha en mazarin. Jag frågade vad tant vill ha om de inte hade mazariner. Det är klart de har, sa hon bara.
Jag köpte fika i kiosken och sedan satt vi och pratade om det mesta. Viktoria berättade om sitt liv. Hon skulle till stockholm på en fest. Hon hade bott i Australien ett år och nu skulle hon återförenas med sina vänner därifrån. Temat för festen skulle vara värme, och hon skulle klä ut sig till ett stearinljus. Lysande, sa jag. Lysande!

Tanten och gubben var inte gifta. De var bara kompisar, påpekade tanten ganska snabbt. Kanske tyckte hon inte att gubben var så snygg och ville definitivt inte bli förknippad som hans hustru. Jag vet inte, det är svårt att säga om gubbar är snygga eller fula, de ser alla likadana ut.
Han var nästan döv dessutom och sa mest va! hela tiden. Han gav faktiskt intrycket av att vara lite gaggig, så jag förstår att en så elegant tant nog kunde få bättre.
Hon skulle till Uppsala och hälsa på en annan gubbe. Också en kompis. Jag gillade tanten skarpt. Kanske hade hon lite lösa sexuella relationer med gubbarna, kanske inte. I vilket fall stack hon ut från mängden andra tanter som lever med sin lott. Är man änka får man väl se till och leva lite medans man ändå är på väg mot vägen vi alla ska vandra.

Våran kupé hade plats för 8 personer. Den fylldes så småningom. I Kristinehamn klev en tjej på, som såg ut lite som gulletussan faktiskt. Hon var från Katrineholm och jobbade som frisör (!), men hade varit i Kristinehamn och träffat en kille. Hon sken som en sol, så killen hade nog uppskattat henne med alla hennes sidor. Fantastiskt att dom finns.
Tjejen skulle åka till Dubai. Det var en drömresa tyckten hon och hon berättade varför. Jag tänkte att jag aldrig skulle vilja åka till ett sådant låtsasland. Men det sa jag inte. Tanten sa att det verkade förfärligt i Dubai. (Yes, hon var så härlig!). När hon var ung kunde man resa till Molkom som längst, och det var bra, sa hon. För de hade den bästa dansbanan i hela värmland.

I Vingåker klev en väldigt tjock man på tåget. Han var i 30-årsåldern och skulle åka på dataspels-LAN i Stockholm. Diskussionen kom in på poliser och dödsstraff. Tjocka mannen tyckte att man skulle införa dödsstraff i Sverige. Han tyckte också att pedofiler och väldtäktmän borde kastreras som straff. Jag försökte problematisera hans åsikter, eftersom jag är ganska påläst i ämnet. Men han kunde inte tänka sig att även våldtäktsmän och pedofiler hade varit barn och hade favoriträtter, mammor, syskon och ångest.

I Degerfors klev en småbarnslärarinna på tåget, när alla i kupén var i full gång med dödstraffdiskussionen. Lärarinnan var också mycket religiös och lade sig i på ett högst respektfullt sätt. Hennes mjuka stämma och livssyn satte dit tjockisen rätt så direkt. Det var underhållande. Så här fortsatte min resa hela vägen till Uppsala. Om man kom in i vår kupé deltog man i diskussionen. Alla gjorde det, eftersom att alla nya trodde att vi alla kände varandra sedan innan. Vi avhandlade ämnen såsom livet, döden, krig, moral, homosexualietet etc. Tunga ämnen där alla hade en åsikt, som dessutom respekterades.
När vi skildes åt fick jag en kram av tanten som sa att jag var en god människa och att hon önskade mig ett långt liv. Detsamma sa jag. Detsamma.
Viktoria och jag kramades också. Vi bytte mailadresser och jag sa att jag skulle hälsa på henne i Oslo någon gång.

Jag glömde att jag var bakfull eftersom att resan var så annorlunda och underhållande.
Erlend Loe säger att livet är lite som en resa. Den här resan var lite som livet när jag tänker på det. Man sitter i samma tåg, liksom.

Snart är jag framme i Stockholm. Undrar hur det ska gå för den oroliga tanten med alla trappor och okända vägar. För mig kommer det gå bra, det vet jag. För det finns alltid något spännande vart man än hamnar.


Heppåer!