sugarrush

ord som är svåra att beskriva
när man gör charader:
-effekt
-strömmen
-finlands-svensk
-tjeckoslovakien
-klamydia
-som
-sen
-insektsbekämpningen
-fruktansvärt
-trivs

men det gick med lite möda.
allt går om man
lägger manken till.
manken är en liten person
som sitter och sover räv
bakom frontal-loben
och ibland när det verkligen
blir svårt med något
kan man lägga till manken,
till befintlig prestationsförmåga
så går det bra.
oftast.

idag bakade jag och lina en tårta.
hon freestylade ihop en episk sås
till bredden fylld
med onyttiga saker
och sen köpte vi jättefina blommor.
david hämtade oss
och vi åkte
till min bror.
där spred vi god stämning
för den lös med sin frånvaro hela dagen.
tills tårtan kom till.



det var en fin dag
och jag är mätt
belåten
och allt gick av bara farten
så plötsligt hade vi köpt
biljetter till köpenhamn.

jag tyckte jag såg en jättestor
jätte utanför mitt fönster i morse
som pissade på mitt fönster.
men det var bara väder-guden
som hatade mig lite.
till frukost sådär.
la manken till,
gjorde han.

Främlingen

på en föreläsning om Freud
i förra veckan
fick jag rådet
"hitta din främling"
av den tämligen
erfarne psykoanalytikern
som pratade.

jag försökte hela helgen.
gick fram till diverse folk
och frågade
Är du min främling?
Men det var dom inte,
allihopa.
Trodde för ett löst ögonblick
att Jack sparrow
var främlingen
men han var tvungen
att gå och kissa
och då anade jag
ugglor i mossen.

Annat spännande som helgen
bidragit med är upplysningen
om att min bror har bäst
karma av oss två
(go figure)
att jag är en jävel
på att blanda drinkar
och att det går utmärkt
att lyssna på LP-skivor
utan vinylspelare.

Denna fagra "morgon" tillbringade
jag och min älskade-
en chokladmuffins,
Nattens fynd,
min främling om man så vill,
i sängen medan fåglarna kvittrade
och den välpolerade lägenheten
doftade som en vårdag emot mig
där jag låg
I min single bed och kände
lyckan spira.
Ja det är ju fantastiskt
med söndagsmornar.
Fan
taskigt.

Men som Christer björkman sa;
Imorgon e en annan daa

Hajj!

mardrömmen

en gång drömde jag en dröm
på temat
att vara eller att icke vara.
det var för längesen men jag kom och tänka på den idag när
vi såg american psyko med kinesisk text.

jag vakande som vanligt i min säng
gick upp
åkte till universitet
gick in i salen
och satte mig bredvid en kursare som heter chatarina.
frågade henne om hon läst artikeln som vi skulle ha läst.
hon tittade jättekonstigt på mig
och frågade om jag var ny på kursen.
jag sa att det var jag inte
vi har känt varandra i tre år sa jag.
hon blev obekväm och log ett leende som var av sorten
"lilla vän, du är förvirrad".
blev lite kall inombords.
så kom carro in i salen och jag vinkade
sätt dig här-vinken.
men hon satte sig inte vid mig.
jag blev så orolig.
vad är fel?

skulle skicka henne ett textmeddelande
och tog fram telefonen
men alla mina kontakter var borta.
mitt hjärta slog och jag kände kyla från tårna upp i huvudet.
gick ut ur aalen och ringde min syseter.
hon svarade som vanligt och jag sa
hej syrran det är jag!
vem?
jag! din syster!
naej nu har du nog ringt fel, jag har ingen syster.
va? men.. men..
sen lade hon på.
tungan kändes som en utomkroppslig del av mig
mitt saliv som klister
mina fingrar kalla ut i fingerspetsarna
min panna svettig.
jag satte mig ner och slog numret till min bror.
grät och sa
brorsan, något är fel!
Maria?
neeeej det är jag!!
vem?
jag fick inte luft och
genom den olidliga tystnaden
bad han mig kontrollera numret
och lade på.

jag ringde mamma.
hon var så söt
så snäll precis som mamma är
men jag var inte hennes dotter
hon har bara två barn.
hon ger mig numret
till en psykiatrisk avdelning
medan jag ligger i korridoren och är helt utom mig.

är plötsligt i min lägenhet
måste hitta mig
mitt namn
jag.

alla foton där jag finns med
finns jag inte med på.
jag är inte där.
jag letar i panik i lådor och skåp
efter räkningar, papper,
något där jag existerar
men mitt namn finns ingenstans.
bläddrar i fotoalbum
jag finns inte där.
allt ser ut som vanligt
men jag är inte där.

sen vaknade jag.
ringde mamma så fort jag vaknade
medan hjärtat slog.
hon var min mamma
jag var hennes dotter.

det var längesen jag drömde det här
men det var horribelt
så obeskrivligt verkligt.
när jag berättade om det idag
kände jag känslorna
från drömmen.
maktlösheten och det ofattbara.

i flera veckor efter drömmen ville jag maniskt
diskutera faktumet
hur vi människor blir till
först i relation till någon annan
med mina vänner.
utan relationer är vi ingen.
vi finns inte.

kanske borde jag inte
läsa mer socialkonstruktivism.

godnatt.

synden

dödsynderna ordnade efter favorit först.
1. Frosseri
2. Lust
3. Lättja
4. Vrede
5. Girighet
6. Avund
7. Högmod

Synd-bubblare:
Lathet

idag träffade jag brorsan efter 6 hårda veckor i vietnam.
vi hann inte prata så mycket om det,
men han berättade att han åkte på fest med tre australiensare
rätt ut i ingenstans
på moped.
det ante mig.

champagne supernova

på bussen hem från min syster satt ett välklätt medelålders par.
hon ville liksom inte riktigt åka hem än.
hon föreslog en öl på en pub
kanske en bit mat.
han sa att det fanns både
köttfärsbiffar
köttbiffar (!)
och entrecote hemma om de skulle vara hungriga.
lyllos dom!

vem fan har både köttbiffar
OCH köttfärsbiffar, samt entrecote hemma?
ville fråga men fegade ur.
alltid denna urfegning.

om en vecka kommer min bror hem
från sin tripp i Vietnam.
sist jag kollade med honom
sa han att panflöjt var det enda han lyssnade på
och så skulle han
sy upp en champagnefärgad kostym
så han verkar vara som vanligt,
lillpågen.
adiosss

yeah another year yeah

jag känner för att skriva
men vet inte vad.
måste man veta vad
alltid?

alltid ska allt man gör ha ett syfte
jag gillar inte det.

det snöar ute.
fiona apple sjunger desperat
i want you
för mig.
mitt flickrum känns stort
och litet på samma gång.
när jag var liten var jag livrädd
för vampyrer.
denna rädsla kom sig nog av
en för tidig exponering för filmen
en vampyrs bekännelser.
jag trodde dom var i garderoben
satt där med cape och huggtänder
och manisk blick
och ville ta mig.

nu är jag inte rädd för vampyrer längre
herregud
jag välkomnar dom!

snart är det dags för årsslut
bokslut på 2010.
ett jävla år.
ett jävla år till
av alla jävla år.
stunder
korta som långa
borta.

2010 kan kortfattat sammanfattas såhär:
Januari- kallt som satan, universitet, framtidsångest, saknad.

Februari- kallt som satan, flytt, framtidsångest, saknad, fattigdom

mars- idogt slavande på restaurang, saknad, framtidsångest, vanlig ångest

april- exil i europa, allmänt omoget beteende, vulkanhaveri, vanligt haveri.

maj- exil i europa, allmänt omoget beteende, framtidsångest, kärlekskval

juni- danmark, slava på restaurang, en känsla av att det inte löser sig

juli- slava på restaurang (hatade det), fest, cykla, fredrik, elina, carro

augusti- framtidskval bigtime, arbetslöshet, existentiell kris

september- karmabomb i form av lägenhet i göteborg, arbetslös, tristess

oktober- längtan, spänning, tristess, flytt, ensamhet

november- arbetslöshet, göteborg, kreativitet, en känsla av att allt blir bra,

december- jobb, snö, andra lång, lina, min bror, fest, bra

så det gick från
ganska bra
till dåligt
till skitdåligt
till ganska bra
till bra.
fan vad fint.
en riktig framgångssaga.
men än är det inte slut
och den som regisserar mitt liv har kanske en riktig jävla surprise kvar.
nåt slags lik att damma av

så spännande.
godnatt.

toffeln

min bror ringde mig igår
från en toalett i ett 20-våningshus i
hongkong.
ölen var god i hongkong
sa han
ungefär.
det var nog det han menade i alla fall.

igår var jag på spelning
balkanmusik var det väl
och sen en märklig norrländsk orkester
som hette gledbyg´n som sjöng ledsna låtar
på ett fint sätt.

det var varmt inne i industrilokalen
och man fick inte ha skor på sig.
jag gillade konceptet
i virkade tofflor drack jag billiga öl
och när ölen var slut drack jag rödbetssoppa.

när blåsan blev full stod jag givetvis
inte
i den långa kön till toaletten.
det fanns EN ENDA toalett för 200 törstiga människor att tillgå.
jag kissade ute bakom en snödriva
trodde jag
men det var några som skrattade och sa
att det inte var bakom, snarare framför.
jaja.
det som är bakom för mig är framför för någon annan.
jävla einstein.

jag tror jag använde 10 olika jackor och skor under kvällen
för mina kiss-expeditioner.
med tofflor i skorna alltid.
det såg fånigt ut.
förlåt om jag kissade på någons sko.

jag tog av mig barfota när vi dansade också
det var ju så rent därinne på dansolvet
inte som i brasilien där jag dansade barfota i skumkvarteren lapa
bland glasbitar och centimetertjockt lager av öl blandad med smuts och urin.
så fick jag fet infektion i foten
som en liten hint
om att det var ett omoget och ogenomtänkt tilltag.

igår hände inget sånt.
Förrutom köldskador över hela kroppen
eftersom att vi lever i sibirien
och en borttappad strumpa,
förflöt allt väl.
kom hem i toffla och sko
glad i hågen somnade jag sedan
och drömde en dröm
eller mardröm.
svårdefinierat.
gränsen däremellan är hårfin.
så kan det gå.

hej!

Achtung, baby!

En gammal teckning från förra hösten i remastrad version.
baserad på en mer eller mindre verklig händelse.
som hänt
någon.



Började denna dag med en simpel picknick på järntorget halv elva.
jag och burgerking-påsen på en busshållplats
sån är jag.
en kille i gymnasieålder tittade på mig där jag satt och åt
han tänkte med all säkerhet att det är långt tills han är så bekväm med sig själv att han kan sitta som en lodis på en busshållplats i fem minusgrader och äta strips.
eller så tänkte han bara "fan vad lodigt", rätt och slätt.

min bror ringde mig idag.
han flåsade bara något på tyska av någon anledning innan själva
"Konversationen" kom igång.

bror: Aretha Frankling har fått cancer.
jag: jaha. vad tråkigt för henne.
bror: i bukspottkörteln
jag: sprutspottkörtel?
bror: BUKspottkörteln!
Jag: aa!
Bror: hon ser ut som en man, tamejfan!
Jag: på grund av cellgifterna eller?
bror: nej, hon är bara allmänt ful och.. stor.
jag: suck. som en man alltså.
bror: vet du vad man ska göra om någon fastnar med tungan på en lyktstople?
jag: nej.
bror: pissa på den. på tungan. det står i tidningen om en farsa som pissat på sina barns tungor när de fastnat. det enda rätta.
jag: ja, man kan ju undra varför de fastnade med tungan från första början med en farsa som går ut i aftonbladet med sådana erkännanden...
bror: The Ark ska splittras.
jag: jaha. du jag måste lägga på nu.
Bror: ok, hajj.
jag: hajj.

jag kommer sakna min bror
han åker till Vietnam snart för att jobba på ett barnsjukhus
i flera veckor.
själv ska jag stångas med snön
kanske utveckla mina tyska fraser
göra bort mig på egen hand
och ofrivilligt frysa mig osunt smal
eftersom att jag inte kan göra något annat än ligga under täcket i min helvetiskt kalla lägenhet.

kommer ligga här och darra och på den femte dagen ba
shit jag kommer nog dö av svält
därför att det är för kallt för att gå till köket.
sen kommer det stå om mig i tidningen och det kommer vara program på tv om isoleringen i hyreshus och växthuseffekten och dokumentärer om det sjuka samhället vi lever i och sen blir det ¨
revolution.
Kapten Hadock blir president off the world men orkar inte regera så mycket
så det blir total anarki och alla blir as-lyckliga och anammar "leva i nuet"-mentaliteten i några år
sen går skiten under.
plums, bara.

kan ju vara värt det.

de senaste veckorna har Rikard Sjöberg stalkat mig på ett totalt ohämmat sätt.
varje dag mer eller mindre får jag reklam om det satans postkodlotteriet.
guldiga kuvert med hans helyllefeja i slips och vågigt hår
och han säger mitt namn som i en seriebubbla.
mitt namn och sen "hur mycket vill DU vinna"?
Rikard vill ha mina pengar och lurar mig att tro att jag ska vinna på det.
kom igen, jag är inte född igår.
Allt ska vara för det greater good.
Psoriasisföreningar och barn i afrika och hjärtsjuka och gamla.

Rickard sjöberg är Djävulen, han får mig att känna mig
ovuxen
snål
ignorant.
och gud-jäveln får mig att känna mig som en
ubersmart gigant.

gud eller djävulens inflytande
jag vettefan vad jag föredrar.

Jag ser fram emot hur Kapten Haddocks extremt otvingade regeringsstrategi
kommer påverka Rikard Sjöberg.
han blir arbetslös för inga vill vinna något längre i det nya samhället och inga är sjuka för alla sjuka dör (lyckliga) och rikard tappar sitt guldiga hår in no time.
karma, kallas det.

jag vill ha en synth farsan

jazzhuset i göteborg.
man tänker att det ska vara jazz
eller åtminstone något liknande.
När vi kom till entrén tittade vakten på oss
granskande.
han frågade om vi visste vad det var för klubb
och lät oroväckande hemlig.
Som om det var något jättefarligt
MC-träff eller kannibal-session.
nej sa vi, vi vet inte.
Synth-pop sa han.
jaha, sa vi.

när vi kommit in förstod vi.
alla var svartklädda
svåra
och syntiga.
Stod och vankade på dansgolvet
typ
i takt till musiken.
en extremt sparsam dansstil.

så vi
shottade
ölade
och styrde upp dansgolvet
tror vi.
tänkte att vi lika gärna kunde gå
all in
när vi fanimej betalat 140 spänn i entré
och shots för hundringar.

sen kom emmon
en skitsnygg tjej som uppträdde
och några snygga syntmusiker
på scenen
och alla var svåra
sparsamma
emmon hade en tröja som visade allt
emellan brösten
extremt eggande
alla därinne ville ligga med henne.

vi dansade till sent/
tidigt
och jag minns att jag tänkte
att synth-pop var ju inte alls
dåligt.
johan och dick
tog av sig byxorna
och dansade i långkalsonger.
jag stukade foten lite lätt
strech-dansade
och kände mig hög

jag fick en trumpinne av
den snygga synth-pop-bands-trummisen
och på vasagrillen 04.00
försökte dick lära mig
spela trummor på en fönsterruta.
jag hajade inte hans teknik.

lurade av en snål
jävla
taxichaufför kom vi hem till överpris
och nu har jag trummpinnen här
och carro och fredrik har gjort succé i göteborg
och jag med.

jag såg ut som sångerskan i
jefferson airplane igår
sa fredrik.
dick tyckte jag såg ut som snus-
mummriken från mumindalen
en deffad idiot på vasagrillen
tyckte jag såg ut som en emo-bög
så allt är ju
relativt.

jag såg i alla fall ut.

Vadå "annars"?

Dela och ge

Det gäller att inte
bli
som hondendär
imorgon när jag ska på
anställningsintervju



att vara sig själv är bra
men bara vissa
delar
av sig
själv.
hur man nu gör,
när man
delar och ger
av sig själv.

Idag fick jag ett ritblock
och
pennor
av min syster

systrar är
jättebra.
bröder också
dom lagar mat
skrattar och köper
gitarrer och
ballalajkor (hur stavas det?)
på auktion.

mitt kök är överbelamrat
min säng är ostabil
min soffa vinfläckig
min hjärna ett berg
ett som det växer mossa på
och annat som
frodas
och har sig.

Kraft, jag går på kraft.

Min bror kom hit med frukost. Kan man begära så mycket mer egentligen?
Den var god. Kryddad med engagemang och kärlek. Och humor. Jag åt upp allt på min tallrik och sen lärde han mig några nya gitarrackord. När han gick spelade jag mitt nya favoritackord, men det lät inte så bra, jag vet att han hörde det men han sa inget. Han bara vinkade hejdå och gick ut. Och jag spelade vidare. Sjöng på om kärlek och besvikelse och rädsla. Sånt som låtar handlar om. Det finns inga riktigt bra dängor om arbetslöshet. Det borde det finnas. En riktigt bra en som spelas på P3 och kanske på riksdagen och regeringen. Refrängen kunde gå såhär:

Arbetslös, lös i magen, magont, ont i huvudet.
Huvudlösa försök, söker föra mig mot er, efter er, ni som behöver mig,
så som jag behöver er.
Älskade blivande arbetsgivare, ge mig ert jobb, ert hästjobb, så ska jag jobba som en häst och älska er även i matsalen när ni pratar om gardiner och snoriga barn.
Ni blir bra, med mig.
Med mig
Med mig
shalalalalalalalalalalalala lala lala

Ja typ något sånt. Den har en lite desperat touch, men det har ofta sånger som kommer från hjärtat, för vi människor är ofta desperata och det är inget att skämmas för.
Kanske kan jag framföra den på anställningsintervjun jag ska på nästa vecka. Ironiskt nog ringde dem igår från kommunen som jag vid ett tillfälle benämnde som "kommunen som fått storhetsvansinne" och ville träffa mig. Tror jag lackade ur när jag skulle fylla i det där formuläret när man inte kunde välja "mindre än ett år" på arbetserfarenhet, och därför fyllde jag i "mer än ett år" vilket är ren och skär lögn. Om detta uppdagas kommer de att gå miste om mig, vilket ju vore en oerhörd förlust för dem. Och ett smärre haveri för mig och mitt grandiosa självförtroende. och min ekonomi. Jag får förklara för dem. Det kan inte vara svårare än att spela schack eller koka kaffe.

Igår var jag på improvisationsteater för den som bryr sig. Det var roligt att de var så duktiga och flinka. Ja de var kvicka, rentav mycket, när de skojade om saker som inte alls var i ett manuskript. Det kom från hjärtat. Saker och ting blir i regel bättre när de kommer från hjärtat. Beslut och impulser. Konsekvenserna kan bli mindre bra. Man kan bli utfattig, ledsen och sänkt men man kan inte ångra sig egentligen. Det är klurigt det där. Lite ett moment 22 att välja med hjärtat. Det kan bli bra, men också dåligt, om och om igen. Sen dör man. Då gäller det att inte ligga där och ångra sig om något som helst. Inte en enda liten bakelse man tackat nej till och inte att man aldrig gav sina drömmar om att bli lantmätare en chans.
Nej det gäller att göra, medan man kan. Jag får passa på att göra en massa nu, som jag har tid till utan jobb. Till exempel räkna mina tår, springa upp och ner i trappuppgången och heja på folk jag inte känner.
Do it!

It ain´t me, babe

Jag har en playlist på spotify som tamejfan är mer eller mindre felfri. En lista jag kan skryta med och stå för i alla lägen. Den har allt. Det skänker en viss känsla av stolthet i att skapa något så bra, prova själva. (nu kanske ni undrar vad den innehåller men det tänker jag inte berätta. Många artister som börjar på B är det).

Helgen har varit konstig, jättekonstig.

Igår var det alla helgona. Ni vet helgen då man ska hedra de döda. Istället har det blivit en jävla maskerad där folk spökar ut sig som amerikaner och går på fest. Jag gjorde också det för jag är ju rätt mycket som folk i allmänhet. Jag var Charlie Chaplin men det var kortlivat för jag såg så otäck ut att jag fick svårt att interagera med deltagarna på festen och fick därför mestadels vara jag. Bara. Brorsan var ljudkille och Petra Audrey Hepburn. Men hon är snyggare än Audrey.

När man går på en fest där man knappt känner någon kan det mynna ut på två sätt: Kallprat som aldrig riktigt tinar upp, eller turen att börja snacka med någon där kallprat är onödigt. Man hoppar direkt till det väsentliga-livet och allt sånt där. Igår hamnade jag och brorsan i köket på festen (jag hamnar ofta i kök, jag tycker det tenderar att vara en mer avslappnad känsla i kök) och där träffade vi Francesco. En italienare utklädd till mafioso-målare som berättade helt fantastiska historier om när han cyklade genom södra Sverige i tre veckor. Sammanlagt 1500 kilometer som han sa, på sin citybike med tre växlar. Han hade bott i Sverige två år och talade i princip obehindrat svenska. Han berättade om hur han cyklat uppför Hallandsåsen och nedför också, i 70 km/h, fortare än bilarna. På citybike. Han berättade om hur han varit strandad i Arboga tre dagar och tältat på en gräsplätt mitt bland massa hus. När han skulle till Örebro tog han motorvägen men blev upphämtad av polis för man fick inte cykla citybike på motorvägen. I Örebro bodde han med ett kollektiv vid namn underlivet och när han flyttade till Göteborg bodde han i tält första tiden, på gräsplättar och i parker. Centralt. Billigt, som han sa. Förmodligen den enda italienaren som tältat i Arboga och cyklat på Hallandsdåsen.

Han var rolig som fan.

Så lektes det en lek där man skulle få ett namn i pannan och gissa vem man var. Jag var Judas och det tog lång tid att knäcka. Jävligt listigt. Slugt nästan. Petra var Edvard scissorhands och på något sätt framstod det som att jag ville ligga med honom, och det kändes oroväckande att alla dessa nya bekantskaper trodde att jag har en fetisch för vassa föremål och bleka män med ärr i ansiktet. Så är verkligen inte fallet. Då hade det varit roligare att ligga med Judas, om jag måste välja. Men det måste jag inte så jag avstår nog helt och hållet. Men eftersom jag var sist att gissa rätt fick jag göra fem chin-ups i gardinstången som straff. Eller striff eller vad det nu benämndes som. Jobbigt var det i alla fall.

Klockan två gick vi på svartklubb i majorna och Brorsan hade Petras mopp-skaft med sig som han hade som mikrofon när han var ljudkille. Alla var hippa och danna på svartklubben. En kille med en stor hund på tröjan försökte prata med mig om Kafka. Jag sa något i stil med att jag inte pratade svenska för att slippa parera ett så kopiöst pretentiöst närmande. Vem fan orkar tänka på Kafka klockan 03 när man knappt hunnit fundera på hur man ska ta sig hem, eller om man ska, och när eller vad det är för dag? Och tiden blev också ett bekymmersamt ämne. Klockor skulle skruvas åt något jävla håll och inget vatten serverades på stället så jag var liksom TVUNGEN att köpa en öl när jag blev törstig.

Sen blev det en lång vandrnig hemåt i gbg-regn och trevanden. Och jag minns hur jag försökte övertyga Marcus om att verkligen inte ligga med några heta afrikaner utan kondon när han ska resa till Kenya. Och dubbla kondomer var visst inte heller bra för då kunde de spricka. Marcus har lovat heligt och dyrt att avstå från alla svarta frestelser och där någonstans bröts det fina filtret som legat över aftonen och det slutade vara festligt och roligt och mynnade bara ut i en lång seg vandring hem som kändes som den gick åt fel håll och var för kall och sånt. Det är väl lätt hänt efter en så lång och trevlig fest. Den måste ju ta slut, precis som allt annat.

Imorse hittade jag ett par handbojor i min kavajficka. Jag vet inte varifrån de kom, men jag har inte använt dem såvitt jag vet. Moppskaftet försvann bland alla hipsters och jag vet inte riktigt så mycket mer.

Det var något annat som hände också som jag inte riktigt vet vad det var. Men det var någonting.

Så är det att vara en sådan som jag. Hur det nu är.

Tack för allt.

Herrå!

Djur och annat som jag inte kan sköta

Med ilskan kom också inspirationen så det fanns väl någon mening med dagens totala haverier. Eftermiddagen tillbringades på IKEA med bror och syster. Vilket jävla straff det är att behöva gå omkring bland kilometrar av saker när man bara ska ha en sak, eller kanske två. Jag skulle ha ett decilitermått och det tog tre timmar att hitta det. Notan gick på över 1000 spänn och jag tyckte också att det var lite dyrt men vagnen var plötsligt full med saker. Hepp. Så jobbar de där. Suger ut vanligt fattigt folk och får oss att tro att vi behöver det ena och andra. Konsumtionsamhällets största bov måste vara IKEA. De är helt klart i framkant tillsammans med en massa andra utsugare som stora matvaruhus och El-giganten och sånt där modernt.

Nu har jag byggt ihop en badrumshylla och det blev jättefint, och jag har köpt ljus och en julstjärna och skärbräda och blomkrukor och en filt och jag blev glad och lycklig av det och när jag insåg det blev jag oerhört stött och kände mig som en sämre människa. Jag är precis som alla andra som tänker kortsiktigt och söker lycka och en känsla av att allt ska bli bra i yttre omständigheter medan jag alltid pratar varmt för att växa inåt. Att vi ska söka oss inåt och växa och utforska. Men inte fan lever jag som jag lär. Jag ser rätt igenom mig själv och den insikten var riktigt obehaglig och sur. Jag borde skaffa kille eller barn eller något annat som kunde ta upp min tid så jag slipper inse så mycket. Kille kanske är dramatiskt, men ett husdjur åtminstone. En fisk eller en undulat.

Jag har annorlunda hand med djur. Här är mina djur-erfarenheter:

Vandrande pinnar- terrariet gick sönder och de for ut på golvet i en enda 70-tals fri-sex-med-varandra-härva och förökade sig skitfort. Alltså på några minuter om jag minns rätt. Misslyckat val av djur och mamma sa nej nej och kastade ut "djuren". (debatten kring om vandrande pinnar verkligen faller in i djurkategorin eller bara "konstiga insekter" med tveksamma egenskaper för jordens utveckling är ju alltid het, och jag har inga svar)

Undulat nummer 1- blev mosad under mikrovågsungnsluckan en fredag i mars någon gång på 90-talet när min bror skulle poppa popcorn. Fågeln var narcssisist och speglade sig i den glasiga ytan med det såg inte brorsan så nacken åkte några grader för mycket åt vänster. Så blev det begravningsceremoni i mammas rosenrabatt. Försökte få stanna hemma från skolan veckan därpå men mamma menade att död undulat inte skulle verka tillräckligt tungt för fröken.

Ja se fröknar.

Undulat nummer 2- Jag var 14 år och tyckte inte det var så kul med fågel längre så den enda som tog hand om stackarn var min far. Den satt bara i buren och var gravt deprimerad och levde så i typ 10 år tills den trillade av pinn. Jag vill minnas att alla i familjen var glada när den dog för allas dåliga samvete över hur dåligt den mådde bara fanns där i hemmet som ett osynligt moln och sen när den dog kunde vi slippa ha dåligt samvete.

Fiskar: Jag hade akvarium till och från. Första gången hade jag fått 10 stycken neontetra av pappa men morgonen därpå var alla fina färger på fiskarna som borta och 10 vita små firrar satt fastklistrade på pumpen som skulle rena akvariet, som jag råkade ställa på inåtsug.

Jag grinade väl och hade mig kan jag tro, över att jag haft ihjäl de små liven så det blev en tur igen till djuraffären och jag valde fisksorter som godis utan att kontrollera hur det såg ut med matlusten hos dem. Några dagar senare var en fisk jättetjock och de små fiskarna som bortblåsta...

En annan fiskhistoria kom upp idag när min bror påminde mig om en rödspätta som jag haft fryst men som rymt eller något liknande och hamnat i en besticklåda. Det luktade kön i hela köket och fattade inte varifrån det kom och det bara accelererade varje dag. Så en dag fann min ömma moder en spättafile, glasartad och hal bakom besticken.

Inte ens frysta djur kan jag hantera.

Så det blir nog varken djur eller något annat levande än på ett tag. Jag får väl börja gå i kyrkan eller något annat banalt. Det ligger en fin där jag bor men jag blir alltid så besviken när jag kommer in. Börjar tänka på backstabbern gud och idioter överlag, blir förbannad och får lust att göra något olagligt. Förföra någon stackars konfirmand eller något annat gränslöst.

Bäst att låta bli om jag ska få något jobb.

Imorgon börjar helgen så då kan jag sluta tänka på vardagen och istället bröla på någon kareokebar och häva öl. Eller vad man nu gör i Göteborg om helgen. Det återstår att se.

Godernatter adjö, fisken är dö.

En kick.

Ibland tänker jag lite för mycket. Min hjärna kokar och får växtvärk. Och jag kommer inte till rätta med tankarna jag tänker. Det är som att försöka trassla ut ett garnystan där ena änden är lite för långt in i trasslet. Det går en stund men jag kommer inte tillrätta med det. Jag lägger ifrån mig nystanet en stund, sen plockar jag likförbannat upp det igen och försöker på nytt.

Men jag insåg när jag satt på toa häromdagen (det är egentligen helt irrelevant att jag satt på toa, men det var på toa jag satt när jag kom på det) att vissa nystan går inte att nysta upp. Man får ta en sax och klippa någonstans. Lägga ner. Lägga av och bara omfamna faktum att det inte går att få ordning på allt. Så det har jag gjort nu och satan så mycket lättare tillvaron blev. Vips.

Istället kan jag lägga min energi på andra saker och andra tankar. På så vis tror jag att jag så småningom kan hitta änden där långt inne och trassla ut saker och ting när det är dags.

Så idag ägnade jag fem timmar åt att laga 15 matlådor. Det är helt olikt mig och en väldigt skön känsla. Som att en främmande frisk fläkt tog tag i mig.
För trots allt är det ju så, att om det man gör inte blir så bra, måste man ju göra något annat istället.

Idag gjorde jag världen till en lite bättre plats genom att ge tre kronor och femtio öre till några finniga femtonåringar. De stod före mig i kassan till hemköp och lade upp glass, godis och läsk på rullbandet. De hade exakt etthundra kronor och hade räknat ut att summan av sakerna de skulle köpa skulle uppstiga 99 kronor. Perfekt. Men läsken hade pant och det hade de inte räknat med så summan blev 105. Och de hade ju bara 100. Åh Nej! Skrek de. Vad gör vi nu?

Eftersom jag också varit femton år och all min lycka har legat i filmkvällar med läsk och godis och kompisar kände jag en enorm sympati med kidsen och ville inte att deras kväll skulle förstöras för en ynka femmas skull.

Så jag sa att jag hade en femma men jag hade bara tre och femtio. Jag gav dem det och de blev så lyckliga. Kassörskan blev så mild av min vänliga gest att hon gav kidsen 1,50 i rabatt och på så vis blev kidsen glada, jag blev glad av att ha gjort en så god gärning och kassörskan blev glad och god för att alla andra var det. Så fungerar vi människor. Lätta att forma. Som cenitlera. Se bara till att göra fina former.

Det är dags för en lista känner jag.

Saker jag gillade när jag var liten:

- Att leka affär

- Att fuskstäda och njuta av hur rent det blev (gillar fortfarande)

- Bygga kojor

- Klättra i träd

- Leka skola (där jag var lärare)

- När man var blöt i håret efter skolgymnastiken

- Skriva skrivstil

- Samla på kapsyler

- Spela kula

- Spela in radioprogram på kasettband med min bror

- Äta korv och pommes frites

- Dela upp lördagsgodis mellan mig och min syster och bror där vi alla fick exakt samma sort och lika mycket av allt. Och hur vi sen bytte med varandra för att få de sorterna vi gillade bäst.

- När pappa spelade munspel och dragspel

- Sommarkvällar då vi sprang in och ut i huset och efterlämnade nyklippt gräs på vardagsrumsgolvet.

- Låna mammas smink

- Kolla på syrrans Jared Leto-affischer

- Skriva brev

- Få brev

- Att ha sand i byxvecken som rann ut när jag bytte om till pyjamas.

- Att ha pyjamas

- Att låna syrrans klänningar och längta efter att bli stor.

- Att se på Bullen

- Att se på voxpop

- Att spela in Bullen och voxpop på VHS.

- Sortera mina videoband och CD-skivor.

- Fantisera om hur jag skulle se ut när jag blev stor

- Fantisera om hur jag var Yrla i "Ebba och Didrik" (det gör jag nog fortfarande)

- Titta på filmer som skrämde mig lagom mycket (Ronja Rövardotter, Mio min mio, Bröderna Lejonhjärta)

- Astrid Lindgrens röst

- Dricka varm choklad hos mormor och lyssna på "barnen i bullerbyn" på kasettband.

- Sova över hos min moster och få äta Pizza.

- Pannkakor

Jag gillar fortfarande samtliga av ovanstående saker. Syrran har inga Jared Leto affischer längre, men jag tycker fortfarande om att beundra det hon har på väggarna. Kanske för att jag beundrar henne för hon är stor och klok.

Det är befriande med Listor. Det blir klart för en hur saker och ligger till. Det är en kick.

Hejdå.

Be my baby, be my baby now

"Kärleken är som en banan. God som fan"

Så avslutades gårdagens bröllops vackraste tal, skrivet av brudens bror, som tyvärr inte kunde närvara på grund av en sjukdom. Jag grinade som utlovat under tal och kyssar och fan och hans faster. Konstigt egentligen, att sitta på middag bredvid en människa jag aldrig förr träffat, och gråta ihop. Han var himla trevlig han jag satt bredvid så det kändes helt ok att grina. Men ändå.
Det finns diverse hål i normsystemet, helt klart.

Innan själva vigseln, som ägde rum vid en sjö skulle vi fem flickor sätta upp ett tält i trädgärden där festen senare skulle hållas. Missödena duggade tätt i startgroparna på denna dag som senare givetvis kom att utvecklas till en mäktig stor jävla flower power, peace and Love-ceremoni.

Det började med att jag nästan krockade för att jag läste skyltarna så noga. Sen körde vi fel. En gång, två gånger, tre gånger. När vi hittade rätt hade vår tidsplan gått åt fanders och någon tältuppsättning blev det inte tal om. Parkerade snyggt i ett dike och ena fälgen fick nästan sätta livet till. I skogen och på grusvägen med fästingar, getingar och myggor som sällskap fick vi lov att svida om till finplator. Strumpbyxor och klackskor, parfym och smycken gånger 5 revs och slets, i, utanför och runtomkring bilen.
Vi slogs om backspeglarna och det blev en aning hetsig stressad stämning, men som alltid med en mycket ironisk och kärleksfull underton. Vigseln i sig var kort. Med kort menar jag kort. Gud den hädelsen höll sig långt borta och det var inte så mycket som en liten präst i närheten. Bara en Moderat som tydligen hade rätt att viga. Hon var bra trots att hon var moderat.

Sedan bar det av till torpet mitt i skogen utan varken el eller vatten där festen skulle hållas. Vi genskjöt tiden för att hinna sätta upp tältet. Det var oerhört svårt. Det var för många pinnar, för få pinnar, för korta, för långa, för konstiga. Jag gav upp och lät de övriga fyra samarbeta medan bara suckade, satte mig och såg på. Lines kjol sprack, det började regna, tältet såg ut som det fungerat som skyttegrav i 30-dagarskriget och stämningen var väl inte på topp.
Till slut lämnade vi tältet snett och vint, intog välkomstbål och trädde in i den festliga käreksfulla dimman, där vi höll oss. Vissa längre än andra. En del jättelänge.
Ironiskt nog var det bara 2 av oss 5 som till sist sov i tältet.

Bröllopsfesten var överlag en stor succé. Jag är ingen stamgäst på bröllop i allmänhet, men av de få jag besökt var detta det absolut bästa. Det var fantastiska tal, långt ifrån bajsnödiga eller stela. Det var god mat, avslappnade människor, skratt, vin, öl, whiskey, bröllopstårta och regnskurar som gick oss obemärkt förbi tack vare värmen och kärleken inifrån det giganstiska partytältet. När mörkret smög sig på tändes marchaller längs vägen. Regn i sken av marchaller är en oerhört vacker och smått magisk sak har jag märkt. De lyste upp vägen så man hittade till dass, om man nu ville gå dit av någon anledning.
Anledningar fanns. Cider, öl, vin och konstant dans i fyra timmar.
En massa kul musik. Allt från balkanbeats till konstig country, Beatles, Bruce, The shins och Frida Hyvöven.

Jag struntade i regnet klockan 03.00 och bara kastade paraplyet någonstans på gräsmattan, släckte stearinljuset som jag naivt nog trodde skulle vägleda mig till brunnen där jag ännu naivare trodde mig skulle kunna fiska upp en hink vatten i totalt mörker. Jag gav upp och släppte taget med ansiktet mot regnet och The smiths som dundrade från tältet. Vackra kulörta lyktor lyste upp bland lysande människor och jag kände mig sådär härligt euforisk. Fri, stor och liten på samma gång.

Sedan smög jag upp för en trätrappa i torpet och hittade ett vindsloft full av prylar som bildade en mindre loppmarknad. På en trasmatta sov jag med en gitarr bakom huvudet och kastruller och konstiga trädgårdstomtar vid fötterna. I gryningen gick jag ut till brunnen och drog upp en hink färskt källvatten med träpinne och jag kände mig mycket bondmora-aktig.
Utanför var festplatsen övergiven, raserad och full av rester. Rester som talade om att det varit en jävla serenad av glädje. Rester från vad som skulle kunna platsa som årets bästa fest.

Nu är det kväll. In till mitt rum hos pärona smyger sig min bror. Med en spontan present. En notbok med Håkan Hellströms låtar. och en dosa hockeypulver.
Alla borde ha en bror. En som min.

Puss och kärlek

To you, Mrs Robinsson

Igår var det möhippa dagen lång. Champange, franska fraser och smaskiga minnen blandades till en hejdundrande konfettiblandning med inslag av salt, sött, surt, rött, förvirrat och framförallt nostalgi.

Nej det var inte min egen möhippa, så snabb är jag inte. Även om jag snabb ibland. När jag cyklar till exempel.

Möhippan var en kär väns och kvällen avslutades med fyra flickor i taxi hem till mina päron. Nattamat i köket under ständiga fnitterattacker. Det sista jag minns är att jag beundrar brorsans konstverk som han gjorde i lekis; En korv med bröd i glaserad lera, samt en skyttegrav, även den glaserad. Blank och verklighetstrogen. Och fruktansvärt orginell.

Sen vaknade pappa och jag sa fel ord hela tiden. Istället för "hej" sa jag "godnatt" och istället för "vi ska sova nu" sa jag "vi är vakna".

Jag gick in i en järnstolpe igår faktiskt. Sådär riktigt hårt som på tecknad film. Typiskt. Det behövde jag liksom inte.

Just i skrivande stund råkade jag läsa en artikel om en ål-fiskare i KIna som fick upp en ål i stjärten när han trillade ner i en ål-tunna, eller vad det kan tänkas kallas. Han hade först inte vågat sagt något till sina kollegor utan jobbat på som vanligt, men efter ett tag kändes det väl för mycket som om att han hade något jävligt stort i stjärten och som vi alla vet försämrar det arbetskonditionen avsevärt. Kinesen fick åka till sjukan och opereras i fem timmar.

Det var en hal jävel, den där ålen.

Till artikeln fanns en bild på ålen. Men under bilden uppmärksammas vi på, att det inte är ålen på bilden som kröp upp i stjärten. En klassisk "bullen". Sjukt kul, att tidningen inte ville skämma ut fel ål.

Ikväll såg vi mandomsprovet. The graduate. Dustin Hoffman har affär med neurotisk äldre kvinna med epitetet lärarinna. Klassiskt tema och alla mäns våta dröm?

Män. De verkar lite simpla ibland.

Och kvinnor likaså får jag tillägga så jag inte blir svartlistad och skjuten innan bröllopet på lördag.

gonatter

Vill du ha sex med mig?

Häromnatten drömde jag att jag hade lagat punkteringen på min cykel. Men bara när jag rullat några meter såg jag att det var ett jättestort hål i ytterslangen igen, och jag visste att om jag kör på något vasst nu så går det åt helvete, då spricker däcket igen.

Jag körde försiktigt men svettades och var livrädd att det skulle spricka igen.

Det känns som den drömmen skulle kunna representera något i mitt liv som bara är provisoriskt lagat. Som kommer spricka snart. Eller så är det mitt komplex för att inte kunna laga en punktering ordentligt på egen hand. Vad fan vet jag.

Idag kom min mor på besök. Och min far. Bara det var roligt och fantastiskt. Men som från ingenstans dök min bror upp och överaskade med sin ljuva existens. Jag blev så glad. Min syster hade varit pricken över I:et. Men halv familj är bättre än ingen.

Min ömma fader som numera går under smeknamnet "faran" genomgick en mycket storslagen beskrivning av Maltas historia och alla slag som genomförts i detta åtråvärda spännande land. Med hjälp av diverse attiraljer såsom kaffekoppar, servetter och knivar byggde han upp hela Europa på bordet och berättade storslagna krigshistoriska moment som värsta Herman Lindqvist. Pappa kan nog egentligen inte mer om historia än pappor generellt, men han har den där pappipa auktoriteten som gör att hans ord ändå blir sanningar. Fastän jag vet att hälften är påhittat, för sån är pappa. Han är väldigt rolig. Sen var vi på knastret, Karlstads skivmecka och shoppade LP skivor. Pappa hittade en Beatles raritet från -62 och jag fann en Simon and Garfunkel.

Jag har idag skurat badrummet iförd svarta sidenhandskar och hatt med flor. Tog en bild men den blev för suddig. Jag har varit så jävla duktig idag. Ändå är jag fattig, lite arbetslös och mitt hjärta skälver. Ska det vara så?

Jag saknar Sverker.

Tur att jag har en sambo som bakar chokladkaka när allt annat är ett litet helvete med små ljusglimtar. Ljusa nog att man inte vill blunda för dem.

Nu spelar hon en högst tveksam låt med Niklas Strömstedt från köket som går så här "vill du ha sex med mig?"

Dags att kolla om hon lever därute.

Solong

Puss

klassisk monolog

I fredags natt runt sisådär 01.30 hade jag ett nytt meddelande på mitt mobilsvar. Det visade sig vara fyra minuter långt och spritandedräkten letade sig nästan genom antenner och kablar ut i min lur. Jag skrattade mig blå i ansiktet av ämnesvalen och saknaden av tonfall i rösten, som lätt kan uppstå efter 30 öl. Allt som sägs, sägs i samma ton. En evig lång fylleton utan konsonanter.

Ja det var min lillebror, som inledde meddelandet med att upplysa mig om att han stod och pissade i uppförsbacke. Bara inledningen vittnade om en kommande klassisk monolog. Sedan ett vänta. Sedan prassel. Sedan ett filosofiskt spörsmål angående hans nacke. Han anser att han nacke ser snyggare ut från vänster sida än från höger och jag kan verkligen se honom framför mig, stå och pissa på någon laduvägg speglandes i en gammal spräckt fönsterruta när nackämnet dyker upp. Sedan kommer den oundvikliga frågan som måste ställas rakt ut. Han förväntar sig givetvis att jag sitter inne med svaret, som alltid annars.

Hur många öl har jag druckit?

Talande tystnad

Harkel.

Sedan en två minuters lång nostalgisk sluddrig kärleksförklaring till mig, sin syster, som tydligen är som den gnista som gör hans liv lite varmare. Men gnistan börjar falna och måste tändas på, för han tycker livet blir roligare med värme. Så för att göra de bästa av situationen står han nu och gör en redig jävla åkarbrasa så det står härliga till.

Under skrattsalvor åt sin egen humor, säkerligen, tappar han mobilen och samtalet bryts.

Det här gjorde min helg.

Tack brorsan. Du ÄR bäst, ingen protest.

Nu ska jag och Hannah återförenas. Idag ska hon lagas. Igen.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Eventuellt blir hon kaffeved.

Hejpåer!

Vatten över (det tunga) huvudet

Jag har tagit mig vatten över huvudet. Igen. Jag tror att en helg har fler timmar än den i själva verket har. Jag tackar således ja till fest och till jobb och glömmer att jag däremellan ska hinna sova. Att hela ideén om att både festa och jobba går åt helevete redan när man börjar använda dessa begrepp i samma mening glömmer jag varje helg. Det finns en anledning till varför de flesta normala människor väljer ett av dessa alternativ. Jag är inte en av dom normala, jag tror mig vara en övermänniska som klarar allt. Inte allt, men åtminstone att jobba OCH festa samma helg. Morgonens lilla mini-maraton till bussen vittnar dock om det motsatta. Trött, blek, grinig och sen kom jag till jobbet. Och ångrade lite att jag tackat ja till jobb eftersom vi hade examensfest igår. Men vad tusan. Det går. Det jobbiga är att ikväll ska Ebbot min idol och svenska hjälte komma till den lilla staden jag bor i och spela skivor. Jag hade hela tiden tänkt att jag skulle gå en stund. Ta en öl. Gå hem tidigt. När jag vaknade i morse med en trottoar på huvudet kändes Ebbot inte så lockande. Nu efter lunch och kaffe börjar jag omvärdera situationen. Runt åtta kommer jag vara heltaggad. Vid elva kommer jag vara inne på mitt tredje glas vin. och imorgon kommer jag må riktigt riktigt kass. Och kanske komma sent till jobbet.

Tur att jag ska lämna detta snart. Tillvaron börjar bli alltför förutsägbar. Till och med när jag försöker överaska mig själv genom beslut där jag liksom fintar mig själv, blir jag ändå inte övveraskad. Vad som verkligen vore spännande, hade varit att gå hem och rensa avloppen ikväll. DET hade verkligen förvånat mig.

Hade två nya meddelanden på mitt mobilsvar i morse. Ett inspelat klockan 22.30, och ett klockan 04.23. Båda från min bror. Det första var fullt av hoppfullhet, glädje och öl-sinne för humor. Det kan sammanfattas som att han förväntade sig att kvällen skulle bli bra. Det som kom ca 6 timmar senare var det mest melankoliska jag någonsin hört. Det ger mig anledning att bli allvarligt orolig för brorsan. I flera minuter flåsade han fram allvarliga floskler som att: "det är ju en stor dag för dig. Och för mig. jag borde ha varit vid din sida, denna högaktningfulla dag"..."Du är så begåvad och jag är full". "hoppar du har roligt" (jag sover!!) "nu ska jag vidare, i livets ekorrhjul"...
Jag tror jag måste ringa honom nu. Väcka grabben ur sitt öl-koma.

Hejpåer.

Snö är bara vitt vatten

De få jultraditioner vi har i min familj avhandlades, helt enligt tradition.
- Farsan svor över att granen är sned.
- Farsan svär över att julgransljusen är snea. Och trasiga.
- Julmiddag med de tre snapsvisorna familjen kan.
- Sunes Jul-maraton där vi alla instämmer- "Julbaket" ÄR det bästa avsnittet.

Kallt som satan i hemmet, en halvmeter snö utanför och brorsan tar upp hela soffan, och jag har tagit farsans favoritfåtölj. Med mammas fleecebyxor (jo det finns), stor jeansskjorta och stickade tofflor firar vi inte jul som vanligt i år (yes), men vi tar oss igenom den. Med de två tingen som gör julen värd-Ulf Stark's film "kan du vissla Johanna" och snart, årets dos av smyganarkism- Karl Bertil Johnssons Julafton. Jag älskar dig Tage Danielsson, du är det bästa Sverige haft, alla kategorier. Humor, filosofi, politik, sång, film, dikt, poesi, revy. Det fanns inget du inte bemästrade.

Efter en middag hos farmor och farfar där den allra intressantaste diskussionen varade i en kvart och handlade om vad det nu var som gamla Regina, farfars mor, kräktes av, den där sommaren 1941. Var det kaffe eller var det glass? Kan man bli dålig av kombinationen kaffe och glass? Vilket sorts kaffe var det som serverades i småland runt denna tid? Och KAN det möjligtvis varit så att hon dragit i sig en konjak som ville upp?
Vi kom inte fram till något svar, men Farfar underhöll med historier om alla gamla gubbar och gummor från smålands skogar som närmast verkar uppdiktade. Fast det är de inte. Farfar är en hederlig man som inte ljuger. Jag ska berätta hans historier någon gång. Till exempel alla dom om Johan Smed, traktens smed som stirrade döden i vitögat ungefär 100 gånger fler än genomsnittet.

Med en julöl i handen sitter jag jävligt gjutet här. En bror i soffan och en far som står och stampar med en Rolling Stones DVD och vill att vi ska göra upp ett schema för kvällen så att dvd:n inte glöms bort, medans bror envisas med att titta på ett tv program och livräddare på Bondi beach i Australien. Ja, det är en besynnerlig jul i år.
Äh. Ja gillar det. Vad fan firar vi jul för ändå, ingen av oss är ju religiös.
Gud föresten, han är i Indien över jul. Ligger på spikmatta och lyssnar på nya basshunter-skivan i sin nya Iphone medan han förtränger sitt gudomliga ansvar.
Nästa år kommer han med all säkerhet att avsättas. Kanske avrättas.
Jag hade inte önskat mig något i julklapp. Bara kärlek. Fick en handbroderad kudde.
God jävla jul. Skål!