Skälvdissonans

häromnatten hade jag
en fantastisk dröm.

jag gick under några träd
fulla av grönska
stannade mina sävliga steg
vid ett cykelställ
där jag såg en mobiltelefon
ligga helt ensm och övergiven.
so far so good..
jag plockade upp den
och kände mig ödmjuk
just den dagen
kanske
så jag bläddrade fram
senast slagna nummer
och ringde,
med intentionen
och logiken i att den som
svarade nog vet
ett och annat om
den rättmätige ägaren.

han som svarade var
det fantastiska med drömmen.
jag vet inte vem han var
men jag vill gärna träffa honom.
vi pratade om så mycket saker
till exempel frågade han mig
vilken färg det var
på träden
och vad det är i klister och lim
som klistrar fast
vad man nu ska klistra fast.
jag blev lite förälskad i honom
och ville inte lägga på.
fan vet om han inte bröt
på danska.
typiskt.

han var vad Freud skulle sagt-
min främling.
kanske hade han svart lockigt hår
rutig skjorta hade han säkert
och mycket självdistans

skälvdistans.
skälvdissonans.
trams.

den här veckan alltså.
Sheisse, här har ni en
upptagen kvinna.
det ska gås på koncerter
museum
skrivas essäer om museet
afficheras
jobbas
ölas
besökas
förberedas middag till 11 pers
köpas cigarerr
och strumpeband
och munstycken
ett par stycken.

det är ett hårt och
strävsamt liv,
när i hundan ska
jag dricke sockerdricke?

Sune och Astrid

Idag kom Marlene. Vi åkte till IKEA och åt lunch. Vid bordet bredvid oss satt ett äldre par som åt köttbullar. De frågade oss om vår mat var god. Det var den sa vi. Plötsligt var vi i en djup diskussion med detta underbara par, Astrid och Sune, som för övrigt varit gifta i 50 år. Sune berättade att hans pappa tagit guld i nordiska mästerskapen i skidor 1905. Allt var annorlunda då, sa Sune och syftade gissningsvis på allt i samhället. Man kunde i tonfallet även höra ett sting av att han nog tyckte det var bättre förr. Astrid väver mattor i olika mönster och förra veckan hade Astrid och Sune haft premiär med revyn de startat upp i sin hemstads pensionärsförening. Sune var utklädd till jokk-kokk jocke och Astid var lapp. Hon skulle sjunga en låt på lappländska men kunde bara fyra verser på den enda hon kände till. Hon sjöng de hon kunde så fick det vara bra med det skrockade hon. Nästa helg ska Sune och Astrid till Åland. De åker med färjan och denna gång skulle Torgny Melins dansbandsorkester uppträda minsann. Jodå, de gillar att dansa. Man får nya vänner också på färjan.
På somrarna åker de till sommarstugan. Det är vatten omkring hela huset. Stugan ligger på en ö. Ibland, eller rentav ganska ofta faktiskt tar de båten ut på sjön och fiskar. Aborre och gös får dem, och en stor gös räcker till minst fem personer säger Sune och ler plirigt. De berättar allt. Allt som man behöver veta om livet. Vi lyssnade med stor förundran till dessa livsbejakande underbara människor som verkade så nöjda. Så nöjda med varandra och en lunch på IKEA, kryssningar till Åland och revyer.

När vi skiljs åt säger Astrid och Sune att vi absolut måste komma till deras sommarstuga i sommar. Vi kan bo i friggebon säger Sune och skrattar. Vi kan fiska och om vi har tur får vi gös. Då bjuder vi på middag. Med vin, förtydligar Sune.
Så vi fick adressen och det kan jag banne mig lova, att jag ska om jag så sitter i fängelse i sommar (inte helt orimligt, det kan slå slint i huvudet på oss alla, i synnerhet mig) så ska jag bege mig dit. En vacker varm sommardag ska jag besöka detta genuint lyckliga levande par, som förkroppsligar allt vad min ide om lycka innebär. Med en varm nästan gråtmild känsla tog vi adjö och Sunes ord ringde i mina öron.

"Vi har varit gifta i 50 år. Efter 50 år finns det inte så mycket mer att säga varandra. Men det blir inte sämre för det. 50 år, det är länge det. Ibland ska man ha tur också".

/Lilla lilla jag.

Max fish bar

Igår höll jag i en penna som var värd över 3000 kronor. Det var första gången jag hållit i en så dyr penna. Den hade äkta guld på den lilla kalligrafispetsen och den var grön och ganska tung. Som dyra saker brukar vara. Gubben i affären brann helt uppenbart för pennor. Jag skulle tro att han älskar pennor ungefär som jag älskar musik. Han var lite skäggig och såg aningen mysig ut. En riktig mysgubbe som sitter i skinnfåtölj om kvällarna och dricker whiskey vid en öppen spis och skriver med sina 3000-kronors pennor. Kanske gör han bara soduku med pennorna, kanske är han en okänd fantastiskt poet. Hursomhelst sa jag att den gröna pennan var för dyr för mig och gubben rekomenderade mig att köpa en för 29.50 kr. Så det gjorde jag och den är bra att rita och skriva med.

Idag kommer Marlene hit. Marlene är underbar och lite knäpp. Vi har gjort mycket roligt ihop. En gång trodde hon att hon träffat mannen i sitt liv kl 04.00 på "Max fish bar" på Ludlow street i New York. Jag hade också hittat min dröm-man i en skejtare från Hollywood som hette Philip om jag inte minns fel. Men Philip var tydligen inte så tänd på en svenska med faiblesse för Skejtare från Hollywood så jag fick åka hem ensam i natten när Marlene umgicks vidare med mannen i hennes liv som förövrigt hette Jamie. I taxin hem var jag bitter och arg och full och beklagade mig för taxichauffören. Han sa att han han hade tre jobb och massa barn att försörja så han han var lite trött. Han orkade inte lyssna på mitt gnäll. Jag kände mig liten och dum och sen hittade jag inte hem. Men chauffören ordnade det på något vis för jag vaknade hemma åtminstone. Föresten var inte Jamie mannen i Marlenes liv. Han hade andra planer visade det sig. Fast det gjorde inget för Hon fick åtminstone äta pizza med honom och prova hans hatt.

Nu har vi slutat tramsa och leta efter männen i våra liv och ägnar oss åt vettigare saker. Som ikväll, ska vi på indie-pop-klubb i KARLSTAD. Kan ju bli hur pajigt som helst. Eller inte eftersom att jag och Marlene ska dit. Kom dit vet ja! Vi kan dansa!!

Puss!

Based on a true story

Såhär i vintertid kan det vara trevligt med lite sommarminnen. Även sådana man knappt minns. På sommaren åker man på festival ibland och det gjorde jag och Marlene 2007. Den här teckningen tillägnas Marlene mitt hjärta.


"Reptilhjärnan går på högvarv"






Så kan det gå. Hopp!

Slut på ord.

Året i bilder.

Marlene. Det här är inte från i år utan från New York hösten 2007 men skitsamma. De första månaderna på 2009 minns jag ändå inte så mycket av. Men det här var minnesvärt. Frukost i Chelsea efter möjligtvis den bästa utekvällen i mitt liv.


Kareokebar i east village. Alla på stället var musiker så det var inte läge att riva av nån sunkig Madonnalåt på kass engelska.


Japaner i Berlin i April


Becko/frugan på min balkong i mars.


Den årliga nu-är-sommaren-här-festen-vi-inte-pratar-om på saloonen The drunken Horse i värmlands skogar.


I juni åkte jag till Nice och där träffade jag Simon som gjorde kaffe till mig på sin båt.


På peace and Love. Det var så varmt.


En våg som kommer två gånger om året på en flod som flyter genom Gloucester utanför London där jag råkade vara i Augusti just när vågen kom.


Seglade mig genom augusti och september i medelhavet.


Höst i värmland med aussies


Skrev C uppsats. Fast det gjorde vi inte men vi skulle ha gjort.


P-fest. Min bror har gjort konstverket

Hejdå.

Just another manic monday

Igår var årets konstigaste måndag.
Den började med att jag vaknade i ett jeansparadis. Sedan stapplade jag mig in mot creperiet för den årliga mellandagslunchen med Marlene. Stapplade gjorde jag för att jag hade höga klackar på skorna sedan söndagens extremt festliga och lyckade tillställning ute i skogen. En chartrad buss som tog ett gäng glada människor ut i skogen och naturens hus utanför stan, där världens varmaste finaste stämning välkomnade oss. Och en varm rom-shot med len honungsmak. Där spelade Marlene världens bästa set-list som en DJ någonsin spelat. Och lyckan bubblade i mig som den inte gjort sedan.. den bubblade i mig senast.

Stapplade gjorde jag alltså, i snöoväder. Det har snöat varje dag i en vecka nu, och detta har resulterat i ett sådant vinterlandskap som det bara var förr i tiden på Carl Larsson tavlor och i kristna beskrivningar av vintern som den heliga kalla rena årstiden.

Crepsen smakade gott. Jag tog fyra ostar. Tycke inte jag överdoserat ost i tillräcklig omfattning, fast det har jag egentligen gjort.
Sedan gick jag på bio. Mitt på dagen en måndag med min syster och hennes Danne. Vi såg Avatar. Äventyrsfilm med blåa indianer som bodde i en djungel där allting var självlysande och naturen var helig. Som om jag inte var i ett slags delirium redan hamnade jag i det efter denna upplevelse. Det var en fin film. Jag tyckte inte alls att den var dålig. Den var full av äventyr och kärlek. Så som vi alla vill att livet ska vara. Sedan för att krydda denna ovanliga måndag for vi till mormor på ärtsoppa middag. Ärtsoppa. På en måndag kväll. Ja herregud så tokigt.

Och sedan skrev jag ett brev i ungefär två timmar. Vem som fick det brevet säger jag inte. Men alla dessa märkliga omständigheter plus väldigt begränsat med sömn gjorde att jag somnade gott. Så småningom.
Och nu sitter jag på bussen till Huvudstaden där det ska ätas middag med fina flickor och firas nyår i högklackat och lovas saker och bryta löften och inträda ett nytt år.

Tack Ivo för att du gett mig Julian casablancas. "Out of the blue" skulle kunna kvala in på årets låt-lista fastän jag bara hört den 7 gånger. Den är så att säga fulländad.

Puss och kram på er.

Kicken, var är den? Kicken, vart tog den vägen?

Jag sitter i mitt kök iförd en vit morgonrock som tillhör en av de artiklar jag inte helt kan definiera som något jag hittat. Jag skulle vilja påstå att den är resultatet av klantiga glömska rockstjärnor med diviga fasoner som låter morgonrockar driva omkring hursomhelst i logen. Klart risken finns att dom försvinner.

Jag äter apelsin som Viktoria, som är min sambo för natten, har köpt. Utan att jag tänker på vad jag gör sitter jag och torkar av fingrarna på morgonrocken hela tiden vilket resulterar i att den numera är orangefläckig. En svårdefinierad orange som också skulle kunna vara ostbågsrester. Min radio står på och jag sitter och förbannas över att en sorglig billig svensk schlager-"artist" slaktat Alpavilles klassiker "forever young", på ett sätt som skulle kunna benämnas som tortyr-mord.

Låten i sig får mig ändock att tänka på filmen Fucking Åmål och den scenen när Elin och Agnes kysser varandra första gången i bilen till Foreigers "I wanna know what love is". Vet inte varför jag gjorde den kopplingen. Men den tanken i sin tur, får mig att tänka på hur det var att gå i nian och vara 15 år och när jag mindes det ville jag börja gråta. Jag masade mig istället ut till soffan, fast först slog jag förstås av den vidriga slakten i radion. Jag råkade se mig själv i spegeln. Min frisyr kan liknas vid en peruk av dålig kvalitét men inslag av kopiösa mängder fett. Jag kröp upp i soffan och tänkte att jag borde gå och kissa. Men jag orkade inte så jag vände mig om och försökte minnas lite från helgen.

Torsdag: Striptease och "några" öl. Här; oskyldiga som två små lamm.

Fredag: Fredagen började uppenbarligen extremt sent. Runt 4 tiden, med att jag och Carro gick på after work på Blue moon bar. Tre anställda, en vakt, en garderobiär och en bartender hade ledigt tillsammans för första gången och gick då till det stället de annars jobbar på. De ville fira och klockan halv sex satt jag och carro med varsitt glas champagne och färska hallon. Skål. För somliga slutade kvällen extremt tidigt, för somliga slutade den extremt sent, typ aldrig.

Följande sms skickades någon gång under fredagsnatten, jag tänker inte säga av vem:

"jag tror jag gråter kräk". Vilket besvarades med:

"Det blir alltid batte framåt natten"

Jag hade ju besök av Marlene så vi satt hos mig som två vuxna människor, nästan, och drack vin ur en bag-in-box och det var gott och sen gick vi på rockabillyklubb. I Fredags är första gången jag fått höra av en vakt att vi nog borde ta ett varv innan vi går in på stället. Marlene svarade jaja och fortsatte bara rakt in. Vakten sa inte vart varvet skulle tas, så det togs några varv på dansgolvet och sen fick vi allt lov att gå hem. Frivilligt.

Ärligt talat förstår jag inte hur dendär vakten tänkte. Här är vi på väg till stan, och se så beskedliga vi är!

Den här bilden tyder på att mängden vin gjort att jag tror jag är konstnärlig när jag porträtterar Jespers Sko. Den var ju så vacker. Liksom.

Lördagens väder speglade mycket väl hur jag kände mig inombords. Det spöregnade, stormade och var grått. Hela dagen. Kings of convenience sjöng för mig. Dom sjöng "i dont know what i can save you from", och det kändes allt väldigt passande. Genomblöt blev jag när jag gick för att möta nästa gäst, Viktoria.

Nästa gäst, nästa fest. Och nu är det söndag och jag är ensam och ligger i min orangefläckiga morgonrock och lyssnar på Foreigners "I wanna know what love is" på repeat och orkar inte kissa. Imorgon är det måndag och min mamma kommer hit. Jag måste städa. Jag måste kissa, jag måste äta, jag vill sova, jag vill ligga, I wanna know what love is. I want you to show me.

Men jag tror jag ska se på en riktigt blödig film, dra ner persiennerna och bara ligga här och kvida och gråta en skvätt när killen och tjejen får varandra i slutet.

Kanske ska jag kissa först. Kanske ska jag fundera på en uppfinning, en kiss-slang som mynnar ut i en potta som man kan ha bruk för dagar som denna.

Kanske borde jag få lite frisk luft så jag kommer tillbaka till verkligheten. Fast gud vad tråkigt.

Gud föresten, drömde jag om inatt. Han skakade bara på huvudet och såg lite bekymrad ut, men sa ingenting. Skit ner dig gud-jävel, du vet ingenting om mig. Jag ska banne mig se på filmen Anticrist idag, som ett hån mot dig.

Bild 4; The dark side

Igår skrev jag om när vi nästan hittade Brooklyn brigde. Här har vi hittat den, och vi var förstås glada i hågen och spända inför äventyret som väntade. Vi skulle gå över bron som är lite längre än 1 kilometer, och sedan spendera dagen i Brooklyn. Min vän Niklas hade bott i N.Y ett tag och specifikt i ett område i Brooklyn som heter Williamsburg. Han sa att Williamsburg var toppen. Att det kryllade av second hand affärer, kul folk och att det var lite sådär bohemiskt som jag gillar. Så vi var väldigt förväntansfulla den här dagen minns jag. Fortfarande utan karta, trodde vi naivt att Brooklyn var rätt litet, kanske som Karlstad statskärna ungefär, och att Williamsburg inte skulle var särskilt svårt att hitta om vi bara kom över bron. Tyvär var det inte riktigt så. Brooklyn är jävligt stort. Som Karlstad + Molkom +Degerfors kanske, visade det sig. Vi frågade alla vi mötte, hur kommer vi till Williamsburg? De tre första bara skrattade, men till sist var det en snäll afrikansk bullig kvinna som mellan skrattsalvorna fick fram att "darlings, its too far too walk, its 6 miles away! take the subway", och så pekade hon. " But be careful at this side of the bridge, its not manhattan!" Tillade hon. Vi fattade inte vad hon menade, här verkar ju så harmlöst sa vi till varandra och gick till the subway. När vi kom ner där började obehagskänslan lite långsamt krypa fram. Efter att ha tillbringat en vecka på tjusiga manhattan började Brooklyn mer och mer ge intrycket av ett getto, som man sett på televisionen. Kaklet var trasigt, smutsigt, skräp överallt. Det var en annan sak som var konstig. Vi såg inga kvinnor. Inga äldre, inga yngre. Det var nästintill tomt nere på perrongen faktiskt, bortsett från några grabbar, som såg ut som de kom från musikvideorna på MTV. Som riktiga gangstas med bling-bling, kepsar på sne, byxor stora som mitt 7-mannatält och coola skeptiska blickar. Lilla jag och lilla Marlene kände oss inte kaxiga. Jag var övertygad om att gangstrarna var i konspiration med varandra och skulle råna oss på tåget. Att de kanske hade en silvrig pistol i byxan och guldtänder i munnen. Om vi blir skjutna dumpas vi på spåren och ingen kommer leta efter oss.
Vi sa ingenting till varandra jag och Marlene, då jag fick för mig att vi skulle verka som att vi var locals, och smälta in bättre om vi höll låg profil. Uttrycket en katt bland hermelinerna är en stark underdrift, så jag fattar inte vem jag försökte lura. Hursomhelt kom tunnelbanan och vi åkte.

Men var ska vi gå av? Vi skulle till en avenue som jag hade nedskrivet på en lapp men eftersom att vi ville verka som inbitna Brooklyn-bor så ville jag inte ta upp den och rubba fasaden.
Jag viskade till Marlene att vi nog borde gå av på stationen Broadway, det måste ju vara en stor avenue med mycket folk och inte bara gangsters med pickadoller. Vi satt tysta och verkade coola, men innerst inne var jag fan rädd. Jag vet inte varför, eller jo det vet jag. Alla amerikanska filmer jag sett om getton och svarta kriminella typer som skjuter varandra till middag. Jävla massmedia. Troligtvis var det hederliga medborgare på väg till jobbet. Eller på väg till ett mördarjobb. Hur det nu var, får ni veta imorgon.

Bild 3; "Brooklyn bridge"

Den här historien är rolig. Jag och Marlene skulle gå på längs den sträckan längs east river på manhattan som alltid är med i diverse cheesy amerikanska filmer. Där kärleksparen går på sina lyckade dejter och där de kysser varandra och kollar på stjärtar, jag menar stjärnor, och är allmänt äckligt romantiska, och Brooklyn bridge lyser upp himlen i bakgrunden. På vägen dit gick vi genom china town. Fast det visste vi inte, eftersom vi inte hade någon karta utan mest gick på känn. Efter ett tag kom Marlene med den mycket skarpa reflektionen, att fan var mycket kineser det är just här.
Vi gick förbi en lekpark, där vuxna kineser lekte. Alltså lekparken var inte till för barn, utan allting var maxat i storleken, och där kryllade av kineser som åkte ruschbana, gungade och hoppade hage. Runtom lekparken var ett högt stängsel. Denna syn var verkligen märklig, och vi ponereade vitt och brett om orsakerna till varför det fanns en lekpark för vuxna kineser. Vi har inte varit i Kina någon av oss, och vet därför inte om det kanske är en vanlig kinesiskt tradition helt enkelt. Jag menar, i Sverige dansar vuxna män och kvinnor små grodorna runt en gigantisk kuk på midsommar, så kulturella egenheter har vi alla.

Hursomhelst kom vi fram till vattnet, och (vad vi trodde var Brooklyn bridge.) Åh vad fin den är sa vi, precis som i filmerna med de romastiska paren! Den är mycket större än på film, sa vi, och tog massor av kort på varandra framför bron. Sen strosade vi vidare längs east river och kom fram till ytterligare en bro. Men. Vad konstigt. Den ser också ut som den i filmerna. Jag frågade en gubbe som vilade på en bänk, vilken av broarna som var Brooklyn bridge. Och det var inte den, på vilken Marlene posar stolt på ovanstående bild. Men det gjorde inget, för vi bara skrattade åt att vi hade ungefär 50 bilder på oss framför den andra bron, som jag inte ens vet vad den heter och som är ungefär lika berömd som stenbron i Karlstad.
Men det visste ju inte vi då, och se så glad Marlene är på bilden. Allt handlar om inställning, så är det.

(Kolla noga så ser ni riktiga Brooklyn bridge i bakgrunden. Jag tog ingen bild på den, för jag var trött på att fotografera broar.)