Bild 7; Mission accomplished

Vi strosade omkring i Williamsburg, efter att ha ätit på restaurangen som Zach Braff jobbar på i filmen "Garden State". Det var gott och billigt och toaletterna var de konstigaste jag nånsin sett. Det var som en rymdkåpa i järn typ, som man gick in i. Jag var så exhalterad av detta faktum att jag glömde kolla om det fanns något toapapper. Det gjorde det inte. Men jag smög ut när ingen såg och norpade en servett av kyparn, så det löste sig vill jag minnas. Vi kände oss lugna i det bohemiska området, som det som utlovat var. Vi shoppade second hand kläder, skivor, och det började regna. På den här bilden försöker jag se lite tuff ut framför en grym graffiti -vägg. Vi hade ju självförtroende nog nu när vi lämnat gettot, att ha lite attityd. Det negativa är att inte ens när jag försöker ser jag särskilt hård ut.

Bild 6: Ive got 99 problems but a bitch aint one

Igår kollade jag på Skavlan. Tänker inte nämna Anna Anka.
DAMN!
Aja, men Jay-Z var också där. Skön kille förövrigt. Han berättade om sin uppväxt i Brooklyn. En vardag som präglades av utanförskap, kriminalitet, droger, och hur det kunde skjutas vilt med k-pistar mitt på dagen.
Jag kände att det var lite jobbigt. Jag tyckte det kändes bekant. Min oro var helt enkelt inte helt obefogad när vi villade omkring i Brooklyns skummaste kvarter. Det sköts förvisso inte just den dagen jag och Marlene gick vilse där. Men vi hade säkert bara tur.

Vi gick allt som allt omkring utan något tecken på ett "coolt bohemiskt område med second hand affärer" i två timmar. SEN helt plötsligt stötte vi på en butik. Där jobbade dom som är på bilden. Vi var överlyckliga över att träffa två kvinnor, och dessutom visade det sig att hon den äldsta, var svenska. Hon hade sålt sin lägenhet i Stockholm, skilt sig från sin man och på chans flyttat till Brooklyn och öppnat en affär tillsammans med sin son. Hon var faschinerande och mycket vänlig. Den andra flickan var bara så väldigt söt tyckte jag. Av ren lycka över detta efterlängtade möte med civilisation tog jag en bild av dem. De beskrev vägen till Bedford avenue och gav oss en karta. De bekräftade också vad Niklas sagt om Williamsburg, där vi av ren slump till sist hade hamnat. Tur, eller ödet, vad vet jag. Vi var oskadda, orånade och hungriga, och fortsatte mot Williamsburg centrum med extremt höga förväntningar efter omständigheterna. Äventyret var inte slut, vi vart inte besvikna, och det var inte slut på intressanta möten med skandinaver.
Det tar vi imorgon.

Nu ska jag sippa vidare på min Cidrae och dubbeldippa morotsstavar.
Puss på er!

Bild 5; Gothenburg, i came back to you

Vi blev inte mördade på tunnelbanan. Inte ens rånade. Vi gick av och hoppades på att vi skulle hamna i Williamsburg, och bedford avenue vilket var gatan vi sökte. Vi kom upp ur tunnelbanan, och där fanns inte en jävel. Det var lika tomt som Karlstad innerstad en söndag klockan fem, dvs; kusligt öde. Vi började gå åt det hållet vi trodde kanske var rätt håll. Vi vågade inte fråga någon, herregud vi vågade knappt titta upp! I varje gathörn ungefär stod det en stor svart jeep och i jeeparna satt coola killar och rökte och lutade sig ut genom fönstret. Vi var skraja för att vi tänkte att de lätt skulle kunna göra oss illa och ingen skulle bry sig eftersom att inga verkar bo här. Vi gick och gick på måfå, till slut kom vi fram till det här huset, på bilden. Däri var en kiosk belägen och vi jublade. Äntligen! Här kan vi fråga, ett kioskbiträde är alltid ett kioskbiträde! Så vi gick in. Men vad jag minns var han också creepy, och mumlade bara på våra frågor om vart vi var och vart vi skulle. Jag skulle köpa en dricka. Han hade ingen växel. Vi gick därifrån och fortsatte vandra på måfå. Jag tror vi gick i två timmar ungefär, tills omgivningen och omständigheterna förändrades. Hur och varför får vi ta imorgon.

Nu har jag en systerson att bada. Sen ska vi leka hunden anfaller. Undrar vem som tycker den är roligast, jag eller Axel?!
Förresten; Göteborg! min kärlek till dig bara växer och växer. En vacker dag kanske det blir vi!

Glöm inte att se på SVT:s Skavlan ikväll, där allas vår favorit Anna Anka förklarar ett och annat om jämställdhet, plikten att suga av sin man, vikten av att förlora vikten, och sin självrespekt. HURRA!! Vilken fredagsfest!
Tjoflöjt!

Bild 4; The dark side

Igår skrev jag om när vi nästan hittade Brooklyn brigde. Här har vi hittat den, och vi var förstås glada i hågen och spända inför äventyret som väntade. Vi skulle gå över bron som är lite längre än 1 kilometer, och sedan spendera dagen i Brooklyn. Min vän Niklas hade bott i N.Y ett tag och specifikt i ett område i Brooklyn som heter Williamsburg. Han sa att Williamsburg var toppen. Att det kryllade av second hand affärer, kul folk och att det var lite sådär bohemiskt som jag gillar. Så vi var väldigt förväntansfulla den här dagen minns jag. Fortfarande utan karta, trodde vi naivt att Brooklyn var rätt litet, kanske som Karlstad statskärna ungefär, och att Williamsburg inte skulle var särskilt svårt att hitta om vi bara kom över bron. Tyvär var det inte riktigt så. Brooklyn är jävligt stort. Som Karlstad + Molkom +Degerfors kanske, visade det sig. Vi frågade alla vi mötte, hur kommer vi till Williamsburg? De tre första bara skrattade, men till sist var det en snäll afrikansk bullig kvinna som mellan skrattsalvorna fick fram att "darlings, its too far too walk, its 6 miles away! take the subway", och så pekade hon. " But be careful at this side of the bridge, its not manhattan!" Tillade hon. Vi fattade inte vad hon menade, här verkar ju så harmlöst sa vi till varandra och gick till the subway. När vi kom ner där började obehagskänslan lite långsamt krypa fram. Efter att ha tillbringat en vecka på tjusiga manhattan började Brooklyn mer och mer ge intrycket av ett getto, som man sett på televisionen. Kaklet var trasigt, smutsigt, skräp överallt. Det var en annan sak som var konstig. Vi såg inga kvinnor. Inga äldre, inga yngre. Det var nästintill tomt nere på perrongen faktiskt, bortsett från några grabbar, som såg ut som de kom från musikvideorna på MTV. Som riktiga gangstas med bling-bling, kepsar på sne, byxor stora som mitt 7-mannatält och coola skeptiska blickar. Lilla jag och lilla Marlene kände oss inte kaxiga. Jag var övertygad om att gangstrarna var i konspiration med varandra och skulle råna oss på tåget. Att de kanske hade en silvrig pistol i byxan och guldtänder i munnen. Om vi blir skjutna dumpas vi på spåren och ingen kommer leta efter oss.
Vi sa ingenting till varandra jag och Marlene, då jag fick för mig att vi skulle verka som att vi var locals, och smälta in bättre om vi höll låg profil. Uttrycket en katt bland hermelinerna är en stark underdrift, så jag fattar inte vem jag försökte lura. Hursomhelt kom tunnelbanan och vi åkte.

Men var ska vi gå av? Vi skulle till en avenue som jag hade nedskrivet på en lapp men eftersom att vi ville verka som inbitna Brooklyn-bor så ville jag inte ta upp den och rubba fasaden.
Jag viskade till Marlene att vi nog borde gå av på stationen Broadway, det måste ju vara en stor avenue med mycket folk och inte bara gangsters med pickadoller. Vi satt tysta och verkade coola, men innerst inne var jag fan rädd. Jag vet inte varför, eller jo det vet jag. Alla amerikanska filmer jag sett om getton och svarta kriminella typer som skjuter varandra till middag. Jävla massmedia. Troligtvis var det hederliga medborgare på väg till jobbet. Eller på väg till ett mördarjobb. Hur det nu var, får ni veta imorgon.

Bild 3; "Brooklyn bridge"

Den här historien är rolig. Jag och Marlene skulle gå på längs den sträckan längs east river på manhattan som alltid är med i diverse cheesy amerikanska filmer. Där kärleksparen går på sina lyckade dejter och där de kysser varandra och kollar på stjärtar, jag menar stjärnor, och är allmänt äckligt romantiska, och Brooklyn bridge lyser upp himlen i bakgrunden. På vägen dit gick vi genom china town. Fast det visste vi inte, eftersom vi inte hade någon karta utan mest gick på känn. Efter ett tag kom Marlene med den mycket skarpa reflektionen, att fan var mycket kineser det är just här.
Vi gick förbi en lekpark, där vuxna kineser lekte. Alltså lekparken var inte till för barn, utan allting var maxat i storleken, och där kryllade av kineser som åkte ruschbana, gungade och hoppade hage. Runtom lekparken var ett högt stängsel. Denna syn var verkligen märklig, och vi ponereade vitt och brett om orsakerna till varför det fanns en lekpark för vuxna kineser. Vi har inte varit i Kina någon av oss, och vet därför inte om det kanske är en vanlig kinesiskt tradition helt enkelt. Jag menar, i Sverige dansar vuxna män och kvinnor små grodorna runt en gigantisk kuk på midsommar, så kulturella egenheter har vi alla.

Hursomhelst kom vi fram till vattnet, och (vad vi trodde var Brooklyn bridge.) Åh vad fin den är sa vi, precis som i filmerna med de romastiska paren! Den är mycket större än på film, sa vi, och tog massor av kort på varandra framför bron. Sen strosade vi vidare längs east river och kom fram till ytterligare en bro. Men. Vad konstigt. Den ser också ut som den i filmerna. Jag frågade en gubbe som vilade på en bänk, vilken av broarna som var Brooklyn bridge. Och det var inte den, på vilken Marlene posar stolt på ovanstående bild. Men det gjorde inget, för vi bara skrattade åt att vi hade ungefär 50 bilder på oss framför den andra bron, som jag inte ens vet vad den heter och som är ungefär lika berömd som stenbron i Karlstad.
Men det visste ju inte vi då, och se så glad Marlene är på bilden. Allt handlar om inställning, så är det.

(Kolla noga så ser ni riktiga Brooklyn bridge i bakgrunden. Jag tog ingen bild på den, för jag var trött på att fotografera broar.)

Bild 2; Isnt life amazing?

Historien bakom den här bilden är egentligen väldigt lång om man vill se det så. Jag vill ofta se saker och ting i sin stora, komplexa helhet, för att förstå, men jag berättar den korta versionen.
Jag var på semester i Frankrike och på en bar i Nice var jag och Carro ute och svirade och köpte svindyra öl som vi köpte fastän de var svindyra. Men det var tur att vi gjorde det, för jag såg honom där och fick en impuls att gå fram till honom och impulsiv som jag är, så gjorde jag det. Han bodde på en segelbåt och den ville jag se och det fick jag. Den var väldigt fin och det var han med. Sen reste jag vidare till Italien efter vårt korta men intrycksfulla möte. Några dagar senare seglade han mot den stad i Italien där jag befann mig. Att han gjorde det beror till viss del på slumpen, till viss del på vilja, till viss del kanske på ödet, jag vet inte. Vi bestämde att jag skulle segla med honom i slutet av sommaren när jag inte hade ett jobb att sköta. Och det gjorde jag. I tre veckor, fastän jag aldrig tidigare satt min fot på en segelbåt. Därför finns denna bild, som är tagen för en månad sen på hans segelbåt utanför Sicilien, när vi seglade in i solnedgången, enbart för att vi träffades av en slump(?) på en bar i Nice. Hade vi inte träffats där hade vi inte varit tillsammans på den här bilden, och jag hade inte haft svindyra telefonräkningar eller längtan i mig. Nu skulle jag kunna komma in på en mycket lång utläggning om livet, hur saker och ting hänger ihop och varför, men jag väntar med det.

Nu är allting nära och allt är långt ifrån på samma gång.
Så är det med resor, möten och livet och kärleken. Det händer och det händer fort. Det gäller att åka med då när man har chansen, annars kan man få stå och vänta jävligt länge och då händer inte ett skit.

Heppåer!

Polaroid-maraton, bild nr 1.

Jag har ganska många polariodbilder från min och Marlenes resa till New York för två år sedan. Och några bilder från min seglats med Simon. Bakom var och en av de bilderna finns en historia. En bild och historia varje dag kommer resultera i att jag är färdig runt jul kanske. En följetong helt enkelt! Till eran dagens rätt får ni en dagens bild.

Min Syster hade födelsedag. Det är således den 14 augusti på den här bilden. Marlene och jag hade ganska nyss kommit till New york och var helt betagna av hur billigt det var med drinkar. Vi gick runt utan karta i greenwich och hittade en bar där man hade erbjudandet 2 för 1 på drinkar. Eftersom att vi hade semester hade vi ingen klocka. Vi drack tre drinkar var om inte mitt minne sviker. Men det kan hända att det gör det, för man använder ögonmåttet när man tillsätter alkoholen i USA. Och allt är mycket större i amerikaners ögon, drinkar också.

Det fanns en klocka i baren som vi sneglade på. Och jag minns att vi tänkte att det gör ju inget om vi blir lite runda om fötterna eftersom att tiden var runt 18, och vi skulle ändå gå ut sen på kvällen. Vi ser detta impulsiva tilltag som en förfest sa vi och fnissade. När vi bestämde oss för att gå vidare och försöka hitta hem, tyckte jag trots alkohointaget att klockan hade varit 18 misstänksamt länge så jag dristade mig till att fråga bartendern. Han upplyste mig om att klockan var 15, och sen garvade han sådär amerikanskt när han såg mitt oförstående fejs.

Så vi fick helt enkelt vandra omkring lite på stan och vara på pickalurven mitt på dagen. Det kändes busigt och ganska spännande att vara vilse i New york. Det var då jag mindes att min syster fyllde år, så jag ringde henne och gratulerade och berättade om klock-missförståndet. Hemma i Sverige var klockan 9 på kvällen berättade min syster. Jag förfasades över hur det kan komma sig egentligen att tiden är så olika. Efter att den här bilden togs gick vi och spelade schack i en park. Ingen var bra på schack och jag tror inte någon vann eller förlorade. Det viktiga var att möjligheten fanns att spela schack i en park kl tre på dagen i New york under ett litet drinkrus med vetskapen om att vi hade två veckor kvar av detta ansvarslösa fria sätt att tillbringa vår tid.