mörkret

take it away, lover!

Rötter.
dom finns där under
och dom syns inte.
bara på juldagen.
då gräver man upp lite och drar och sliter
och inser att alla sitter ihop
med varandra på ett eller annat sätt
för alla har varit och
pillat på någon
som pillat på någon
som pillat på dig
som pillat på någon.

vi sitter alla ihop.
och ibland var man kär i dom.
och ibland var dom inte kära i en
utan i en annan
som också står där mitt framför en.
ex, sex, gammal kärlek och nostalgi,
allt var samlat igår på babar.
till och med babar är ju som förr.
samma folk, samma jargong, samma blickar
och inte blickar
samma klickar
samma lokal.
endast musiken var annorlunda.

det var kul, jag njöt.
någon sa till mig att
"det är precis som förr.
så kul att träffa alla dessa människor nu
när vi alla är lite mer sansade
och i balans"

jaa-aa instämde jag,
jag, ljugarn.
vadå balans.
vardå?

när stället stängt och man stod och funderade på var natten skulle föra en nu
månntro,
kan det bli till någon skön förort på efterfest med en massa folk från gymnasietiden, så man kanske äntligen skulle kunna få hångla med
han i parallellklassen
som gått och blivit så magiskt fräsch de senaste åren
(de senaste timmarna)
eller vad för spännande man man vänta?
så ungefär
stod jag och funderade i snön men inget hände.
ingenting.

så jag tänkte att jag åker väl hem
men eftersom örebro har ett helt jävla medeltida nytt buss-system som jag är helt oförstående inför
bakåtsträvare som jag är
hittade jag inte busshållplatsen.
missade därav sista bussen.

stod förvirrad på torget och fick en känsla av att om någon såg mig nu
skulle de SE hur förvirrad jag var.
det var då min bror hade kunnat göra nytta men han sitter väl och dricker te någonstans borta i vietnam och har det bra långt bort från juldags-nostalgi och kyla.

jag frös och gick således in på grillcorner
örebros mecka
medelpunkt
mötespunkt.
där allt händer
det sista, avgörande.

men jag kom fan knappt in där
för alla jävlar var hungriga och grobian-aktiga samtidigt.
precis vid ingången satt två tjejer och slafsade i sig kebab
på liv och död.
bredvid dom stod en tallrik som såg ut att vara övergiven,
men full med mat.
kebabpizza.

jag suckade och rann ner på en stol bredvid tjejerna.
tydligen helt icke-adekvat beteende
att sätta sig vid samma bord på det sättet,
så för att göra stämningen om än lite mer obekväm
frågade jag om det var deras tallrik,
den övergivna
och dom blev jätterädda att jag skulle vara
så ofräsch
att jag tänkte äta upp någon annans rester.
medan de svarade jakande högg jag i på övergivna tallriken.
tjejerna kollade konstigt och tappade matlusen kanske
jag vet inte
jag åt väl inte med klass
kan jag tänka mig.

sen kom en kille och började också äta av övergivna tallriken.
han frågade om jag ville följa med honom hem
jag skrattade jättehögt
lite elakt faktiskt
men det hjälps inte
det kom från hjärtat.
kebebsås rann lite på kinden
sen gick jag ut,
haffade en stor taxi som egentligen var full
men jag bad
bönade och bad
och fick åka med.

i taxin var jag och tre jätteroliga kurder som hette
Ari (från finland) Omar och Hassan.
även taxichauffören var med i "gänget" tror jag.
vi pratade om allt möjligt.
de ville ha med mig på fest men jag sa
att jag var lesbisk och helt jävla omöjlig att ha och göra med
vilket inte är så långt från sanningen.
dom ba
ahAHHAAA
och så fick jag hoppa av utanför mig.
jag tror jag har problem med att stå för min heterosexualitet på fyllan.

mätt och belåten tumlade jag i säng hos mina päron medan ni andra
samlade på er könssjukdomar med gamla kärlekar och
köldskador för att ni stått i kylan och väntat
på att någon ska ta nåt jävla steg nånstans.

så äre, så vare
med årets juldag.
det känns förövrigt som det var juldagen 2009 alldeles nyss.
jag är skeptiskt till det här med "livet"
hur fan vet man
att det är på riktigt?
och tiden.
vilket båg.

hajja

Oh jesus, why?

jaha.
jag har gått upp 30 kilo och är således förpassad till golvet
av mig själv.
oerhört snopet.

vid jul-lunchen satt jag som förhäxad med blicken fixerad på ostbrickan
farmor frågade om allt var väl
och jag kom på mig själv med att seriöst sitta och vara orolig
för att osten inte skulle räcka till kvällen.
vårt hus är så kallt att jag måste äta mig varm.
pappa går runt i fleecebyxor och fleeceväst och svettas
jag fryser
jag tänder ljus
pappa släcker dom.
temperaturen är en central del av alla familjesammankomster.

mormor berättade historier.
om när mormors syster Karin tog med sig sina barn till frälsningarméns kyrkomöten
(tveksamt varför systern gjorde det från början.
mormor hade inget bra svar.
Hon trodde att det var för att det inte fanns så mycket att välja på)
en man från frälsningarmén tittade medlidande på barnet och frågade
om han fick frälsa henne.
då sa mormors syster
nej, men du kan få torka mig i stjärten,
sen sprang hon
och gick nog inte tillbaks.

det kom också fram att mormor gillar filip och fredrik.
att farfar kan tillverka både slädar och sparkar
såna man åker på
och han redogjorde utförligt om grundtekniken.
så nu har jag ett projekt på gång.

senare framåt kvällen spelade familjen något sorts julklappsspel.
man skulle ta julklappar av varandra.
man kunde gå hem med inget eller med allt.
lite roulette.
jag låg bra till ett tag
kämpade till mig en cykelpump och ett multiverktyg
jag vetefan varför.
men i slutet fick jag en bok som jag själv hade köpt som hette
"dåliga dikter-garanterat usel poesi"
samt två bärs.

pappa fick en massagevante av något slag
en rosa
skum som fan
samt en bok om hur man blir en bättre medmänniska.
syrran fick ingenting.
ojämn utdelning deluxe
som i livet.

när jag började vanka av och an utklädd
till tjock berusad jultomte med styrka 18000 på glasögonen
och pappa satt som klistrad i soffan framför en mässa med påven i huvudrollen,
en mässa som hade kommentatorsröst,
kände jag att det var dags att runda av
så att säga.

men det var en rätt kul jul.
och osten räckte.

nu sängen
eller golvet
eller vad det blir med en sån här svullen kroppshydda.
Hajj!

Daniel från Grums

dan före doppare dan.
får man doppa imorgon alltså?

jag hade en kompis
eller han är väl min kompis fortfaranade
men han bor i värmland
och brer på med sin dialekt någonstans.
Daniel ifrån Grums
Värmlands mest värmländska värmlänning
som händelsevis är afrikan.
Daniel kommer från Eritrea.
han hade ett band som hette rockpöse
dom sjöng
om somrarna i Grums och hur deppig den var
om folköl och doften av sulfat.
dom sjöng i allmänhet rätt lite om kärlek.
jag gillade deras attityd.

daniel har stort mikrofonhår och ser ut som en riktig
världsvan typ.
tills han börjar prata.

men det gör inget.
alla gillar daniel.
han är rolig som fan.
han lespar på värmlämndska.
en gång när vi var uppenbart
för berusade
för vårt eget bästa,
vi var
inte snygga
inte talföra
inte charmiga
då sa daniel:
"får en inte döppe ikväll,
för en aldrig döppe".

kan översättas som
"får man inte ligga ikväll,
får man aldrig ligga".

jag kom att tänka på det nu
med dopparedagen som snart stundar.
vi fick aldrig döppe föresten.
inte då och inte sen heller är jag rädd.

imorgon är det julafton.
denna högtid jag är så förtjust i.
fick lite försmak idag,
hemma hos föräldrar och släkt.
pappa envisas med att se en springsteen-DVD
(en som vi redan sett)
några vill kolla på film
några vill inte någonting
pappa beklagar sig över granen
man äter för mycket
jag blir sugen på ost
pappa visar mig sin (sitt?) humidor.
en slags förvaringsbox för cigarrer
jag hummar och beundrar håglöst
och går sen och lägger mig.

spänningen inför morgondagen vibrerar som
en hinna genom hela huset.
vad ska hända och inte etc.
förmodligen blir det jävligt actionfyllt.

min mamma tycker inte om att jag svär.
jag vet inte vad jag tycker om svordomar.
ibland behövs dom för att man ska kunna
förmedla en känsla, en mening.
men att använda svordomar så ofta i skrivande text
kan vara ett tecken på att man har dåligt ordförråd.
att jag då alltså
skulle vara sämre lämpad för att uttrycka mig i ord.
må så vara
jag tänker fan inte sluta.

hajj.

ps. igår köpte jag ett munspel
och en handbok om kärlek,
för barn.
så vänta er framsteg på kärleksfronten. ds.

hjulfest

hondendärs "känslor" för julen,
skrämmande lik en annan.

lucia

idag var jag i kyrkan
och det var riktigt jävla långtråkigt
som det brukar vara.
tills lucia tåget kom, då var det lite fint
mest tack vare Liza och stjärngossarna

det spelades orgel för en hel livstid
kändes det som.
jag ska inte bli ihop med en kantor
dom verkar mörka till sinnet och lite väl allvarliga.

men kanske en stjärngosse vore något.
en helt ny kategori
musicerande män som jag helt förbisett,
stjärngossarna.

så oskuldsfulla i små vita skrudar
som är för korta
och visar tubsockor
sjunger i stämmor och har sig.

eller så är det helt perverst att vilja
besudla en man i vit klänning och strut på huvudet.
jag sa inte att jag ville det.
men jag noterade dom.

Lucia firar man för att,
ja inte fan vet jag.

från början var det en tjej som blödde i midjan
och led och var tvungen att bära en massa saker
i famnen så därför hade hon ljusen på huvudet
av praktiska skäl.
varför hon skulle bära i famnen
eller vad
vet jag inte.
kanske var det bråttom med vodka eller kaffe
till en gammal gubbe som skulle ha
vodka eller kaffe som hon var tvungen att bära till honom.
och just då fick hon mens
därav det röda bandet i midjan.

eller så var hon pyroman
och därav frasen
"lucia kommer med värme och ljus"
det blir jävligt varmt när saker brinner upp.

det är inget som helst praktiskt med lucia idag.
bara obekvämligheter.
upp i ottan måste man om det ska vara någon mening
mä´t och i tåget är det obekvämt i ett linne som man använder
en gång om året
och resten av tiden hänger det i bästa fall
oftast ligger det i någon kartong
och drar åt sig den där unkna garderobslukten
som när man svettas i linnet av nervositet
pustar upp mot en från halslinningen.

man ska ha levande ljus i händerna och på huvudet
vilket är helt onaturligt och rentav opraktiskt
man är nervös för att svimma och sjunga fel
och snubbla på det långa linnet
som ska vara långt
för att inte fresta till otukt
eller något sånt.

och så står man inför en skara trötta människor
och ler och ser salig ut och kommer med värme och ljus.
och publiken är trött och grå
och ler inte så mycket

jo
när de ser en stjärngosse i för kort linne
som frestar till otuktiga tankar
då ler kanske någon.

jag har varit i luciatåg
jag har varit i publik
jag vet vad jag talar om.

jag lussade en gång i afrika och det var fanimej
det mest traumatiska jag åsamkat andra människor
folk skrek och sprang och trodde vi var döda själar
eller ku klux klan
och vi ba;
lusse lelle
lusse lelle

barnen grinade
och jag trodde jag skulle bli hängd
i en palm till allmän beskådan.
kulturkrock kallas det visst.

nu tar jag mig lite glögg och listar
top-ten stjärngossar.
jävlar var roligt det ska bli.

hejdå.

Me Vs Me

Idag fann jag mig ståendes på Hemköps delikatessavdelning och fullkomligt mula in ostbitar som var för provsmakning. Enligt normen tar man en, max två bitar för att se om osten faller en i smaken eller bara passerar smaklökarna obemärkt förbi. Men jag bara fortsatte utan att tänka på vad jag gjorde. Jag stod dessutom och smaskade högt och sa "mmmm" samtidigt som jag dreglade över tapasdisken till vänster. Jag var hungrig. Jävligt hungrig och sen kom en hemköps-tant och sneglade med ett ont öga och mumlade något om var osten fanns i förpackning så jag kunde smaska vidare hemma. Hon uttryckte sig inte exakt så men det var så det lät. Jag tog en sista bit och gick fattig och sugen ut ur affären. Sen gick jag in i en annan affär och där sålde de parfymer. Jag hittade en parfym som hade en stor affisch ovanför sig och på den affischen var en kille som jag varit kär i för länge sen som blev modell, så jag sprutade lite av parfymen på mig. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag ville väl se om den luktade gott. Om han stod för något bra genom att göra reklam för just den. Den luktade inte så gott. Inget särskilt.

Ikväll ska jag och Elina äta hemmagjord pizza. Jag bara längtar efter att klockan ska bli sex.

Idag har jag inte sökt ett enda jobb för det finns inte enda jävla jobb utannonserat som jag inte redan har sökt.

Dags för lista. "Saker som känns lite jobbiga just nu" VS. "kanske är det inte så farligt ändå"

1. Jag har inget jobb. VS. men jag kanske får ett snart

2. Jag har en helt havererad ekonomisk situation VS. men jag har ju fått en lägenhet.

3. Det sket dig med kärleken VS. men jag känner mig hoppfull och fin ändå (typ. Det här är lite ljug)

4. Jag känner mig rastlös och lat nästan hela tiden VS. då virkar jag en vante. Det orkar jag.

5. Jag känner inte att jag bidrar till samhällsutvecklingen VS. Men jag ska rösta på söndag och det är ju ett litet bidrag

6. Jag måste betala 1.200 kr i böter till västtrafik VS. men jag kan äta nudlar ett tag

7. Jag är ibland rädd för att få åderbråck VS. men jag har alla kroppsdelar intakta

8. Jag vill så mycket saker som jag inte gör VS, men sätt igång då.

9. Jag är för håglös för att sätta igång VS. men en vacker dag kommer jag inte vara det längre

10. Jag kan inte räkna VS. men det finns en massa annat som jag kan. Tror jag.

Nu ska jag virka en vante i soffan och tänka på de planer som jag och Dick har pratat om som handlar om att fira jul i förväg i år. Så kallad "FörHjul". En helt komplett julafton med vännerna. Med gröt, kalle anka (på VHS) och finkläder som sitter obekvämt, julsnaps, gran, julklappsbyte och kanske en whiskey till kaffet. En jultomte ska vi väl ha också.

Frågan är var vi ska vara. Dick föreslog i en cirkusvagn på hjul. Hjulafton.

Ska vi rulla också? Klart vi ska rulla! Vilken cirkus.

Trevlig helg.

Juldagen- en väsentlig del av ungdomens baksida.

Juldagen. Varenda jävel som man gått i samma klass med sen lågstadiet och som inte sitter i nån färdigmonterad villa i förorten släpar sig ut i snöstormen för att bli hästefull ihop med gamla bekanta ansikten som man inte bryr sig ett skit om egentligen. En del vet man varken namn eller kontext på, bara att man borde hälsa, dra de vanliga mögliga fraserna;
1. vad länge sen vi sågs!
2. Ja förra juldagen va?
3. vad gör du nuförtiden?
4. Vi borde höras oftare.
5. Hejdå
(Eventuellt jobbar man sig i den här fasen vidare till en bonusfråga. Men bara om vederbörande bekanta är snygg, om man själv är singel och stadig på foten tack vare 7 öl och två shots)
6. Eventuell bonusfråga som KAN leda till flera frågor och vid tur ett ligg som man kommer ångra resten av året. Ångesten kommer sedan att kulminera varje juldag så länge du lever. Frågan är: Är du singel?
Ja och sen är det klippt med frågor som; Bor du i stan? Bor du ensam? är det långt? kan man gå eller ska man ta taxi? Hur stor säng har du? har du frukostmat? Rena lakan? Vin? Får jag låna tandborste..? Ska vi dra?

Jag talar som ni förstår inte av egen erfarenhet, men jag har sett. Oj vad jag har sett detta ske. Så pass på.

För egen del var juldagen helt jävla sprängfylld med bra stoff som skulle kunna fylla en novell. Känsliga läsare måste dock respekteras, därför tänker jag inte dra några som helst detaljer från min egen juldag. Legendarisk är ett bra ord.
Gömde vinflaska i snöhög. Som turligt nog inte kom fram igen. Träffade roliga bekanta. Ingen OH NO!!-upplevelse. Klättrade över staket och hade sönder både ett och annat. Hamnade på haket stalllyktan med en gammal kär vän. Och Baron Francke- En lite onödigt stark ölsort. Dick satte på sig sin tröja över kavajen och utbrast sedan förtvivlat "Var fan är min kavaj"!? Denna händelse kan på många sätt sammanfatta aftonens nivå. Liiite för mycket snö ute för att snöbollskrig och dylikt skulle undvikas. Jag och bror kom hem helskinnade och jag ringde till Australien och flåsade upp ungefär 200 spänn. Värt.

Längtar redan till nästa juldag.
Nej nu får det vara nog med julmat och frosseri. Jag satte i mig en halv Brie i liggande tillstånd idag, och min kropp har antagit ett svullet tillstånd.
Måste sova nu. Hitta mitt förnuft som ligger och sover räv någonstans bakom reptilhjärnan.
Hejpåer.

Snö är bara vitt vatten

De få jultraditioner vi har i min familj avhandlades, helt enligt tradition.
- Farsan svor över att granen är sned.
- Farsan svär över att julgransljusen är snea. Och trasiga.
- Julmiddag med de tre snapsvisorna familjen kan.
- Sunes Jul-maraton där vi alla instämmer- "Julbaket" ÄR det bästa avsnittet.

Kallt som satan i hemmet, en halvmeter snö utanför och brorsan tar upp hela soffan, och jag har tagit farsans favoritfåtölj. Med mammas fleecebyxor (jo det finns), stor jeansskjorta och stickade tofflor firar vi inte jul som vanligt i år (yes), men vi tar oss igenom den. Med de två tingen som gör julen värd-Ulf Stark's film "kan du vissla Johanna" och snart, årets dos av smyganarkism- Karl Bertil Johnssons Julafton. Jag älskar dig Tage Danielsson, du är det bästa Sverige haft, alla kategorier. Humor, filosofi, politik, sång, film, dikt, poesi, revy. Det fanns inget du inte bemästrade.

Efter en middag hos farmor och farfar där den allra intressantaste diskussionen varade i en kvart och handlade om vad det nu var som gamla Regina, farfars mor, kräktes av, den där sommaren 1941. Var det kaffe eller var det glass? Kan man bli dålig av kombinationen kaffe och glass? Vilket sorts kaffe var det som serverades i småland runt denna tid? Och KAN det möjligtvis varit så att hon dragit i sig en konjak som ville upp?
Vi kom inte fram till något svar, men Farfar underhöll med historier om alla gamla gubbar och gummor från smålands skogar som närmast verkar uppdiktade. Fast det är de inte. Farfar är en hederlig man som inte ljuger. Jag ska berätta hans historier någon gång. Till exempel alla dom om Johan Smed, traktens smed som stirrade döden i vitögat ungefär 100 gånger fler än genomsnittet.

Med en julöl i handen sitter jag jävligt gjutet här. En bror i soffan och en far som står och stampar med en Rolling Stones DVD och vill att vi ska göra upp ett schema för kvällen så att dvd:n inte glöms bort, medans bror envisas med att titta på ett tv program och livräddare på Bondi beach i Australien. Ja, det är en besynnerlig jul i år.
Äh. Ja gillar det. Vad fan firar vi jul för ändå, ingen av oss är ju religiös.
Gud föresten, han är i Indien över jul. Ligger på spikmatta och lyssnar på nya basshunter-skivan i sin nya Iphone medan han förtränger sitt gudomliga ansvar.
Nästa år kommer han med all säkerhet att avsättas. Kanske avrättas.
Jag hade inte önskat mig något i julklapp. Bara kärlek. Fick en handbroderad kudde.
God jävla jul. Skål!

Practising resistance

Idag har jag haft internet-förbud hela dagen. Det gick bra. Skolarbetet flyter på som en vårflod och utanför faller snön och snart är det jul.
Effektivt jobb=belöning. I form av Mcdonalds-middag och hyrfilm. Och ett besök på systemet i förebyggande syfte. För att citera Carro när vi entrade denna, i svenska hjärtans, heliga butik: "Fan jag måste ha en korg, ska ju fira jul".
(Svenska hjärtan föresten, tinar aldrig)

Dagens OH NOOOOOOO- vrål från mig kom när Carro var så vänlig att upplysa mig om att Deportes spelade på Peace and Love när vi var där i somras. Fredag kväll kl 22.00. Vad gjorde vi då? Satt och svor i öltältet och spenderade okristliga summor på dyra slaskiga öl och och hånade Ulf Lundell som gjorde århundradets sorgligaste och tröttaste försök till koncert. Även om vi hade haft ett spelschema hade vi nog inte kunnat läsa det, eftersom att öl tydligen innehåller alla möjliga märkliga tillsatser.
Här hade man alltså chansen, att gå och se årets jävla bästa nya band som dessutom är olagligt snygga och skönt norrländska, men istället satt man och svor över Ulf. Jaja. De kommer i år igen, jag vet det. Det gör jag med. Kommer igen i år. Men inte Ulf. Han har jag kört ut till en öde ö med min privatjet och en flaska T-sprit. Där kan han sitta och vara deprimerad och kärlekskrank och tro att han fortfarande är 19 år och inbilla sig att det är hippt att skriva romaner på skrivmaskin och sätta i sig en hel flaska rödtjut ensam en tisdag, bo under stjärnklar himmel och vara skäggig. Där han han få sina jävla öppna landskap tills han önskar att han aldrig blivit musiker.

Idag gick jag in i en underklädesaffär. Det skulle jag inte ha gjort. Det var dyrt, alla tjejer på reklambilderna var sjukt fräscha, solbrända och snygga i spetsiga underkläder. Jag med mina håriga ben, flottiga hår och stickade tröjor, långkalsonger, och halsduk kände mig fett vilse. En av BH-arna passade snarare som mössa än BH på mig, vilket jag högt deklarerade. Expediten med välmanikyrerade naglar, kavaj och solariumbränna log förlåtande. Jag gick plikttoget vidare och tittade på flanellskjortor istället. Hittade fina T-shirts. För män. Hade jag haft en man hade han fått en fin julklapp. En T-shirt med ett piano på. Som jag sen hade lånat. Nästan värt att jobba på att skaffa sig en man, bara för att dryga ut garderoben. Kanske inget man ska gå ut med i kontaktannonsen. Inte håriga ben heller. Jaja. Det här är ingen kontaktannons. Det här är bara skitsnack.
Hejdå.

Tell me lies, tell me sweet little lies.

Om du ska äta julbord i Karlstad kan jag garantera att jag kommer att servera dig. Oavsett var eller när du ska äta dina korvar, din rödbetsallad och sill. Jag kommer att servera dig. Alltid med ett leende.
Idag har jag jobbat från 10.00-23.30. I sträck. Hade en paus på en halvtimme då jag åkte hem och la mig. Drack en redbull. Förmiddagen serverade jag konferenslunch till människor som försökte göra världen bättre genom att konferera om hur de skulle göra. På kvällen serverade jag på en studentsittning på en annan klubb. Studenter som är fulla vill göra världen sämre. Troligtvis. När "vuxna" människor sitter och skriker VISA PATTARNA kl 21.00 så undrar man ju verkligen. Man undrar om man är likadan själv när man är full.

Nu luktar mina fötter som ättika blandad med avlopp. Under armarna luktar jag jättegott. Min nya deodorant är något utöver det vanliga. Jag luktar lite innanför min egen tröja. Det luktar inte äckligt. Det luktar tämligen sött och gott. Jag är glad. Jag har inget att inte vara glad för.

Anna Ternheim har släppt ny singel. "Make it on my own".
Det var just precis vad jag tänkte i morse när jag vaknade. Otroligt!

En eloge till ett fyllo jag mötte på väg hem från jobbet. En man som skrek rätt i mitt ansikte: Jag heter Kaj! Kaj! Kaj! Rajrajraj!!!
Undrar om han är inblandad i myntandet av begreppet fyllekaja.

Adios.

The little grinch in me

Igår ringde det en student som ville byta ut sin sunkiga 20 kvadratare på studentboendet Sheriffen till min lägenhet. Om hennes lilla lägga var sunkig har jag inga säkra uppgifter på, det sa hon inte, men med tanke på att det bara bor en massa oansvariga äckliga studenter som slänger spyor och ölburkar i korridorerna har man ju sina aningar. (Förlåt Carro, du är givetvis inte en av dem).
Så det gick en dag innan någon lade vantarna på min kära lägga. Fast sen är den ju Karlstads lovenest och partymecka. Det har hänt mycket roligt här och jag kommer sakna den. Tror det måste uppkomma en lista om lägenheten. Två och ett halvt år tillsammans, det kommer man inte undan med ostraffat.

En gång trodde jag att jag var vuxen. Jag köpte julpynt. En adventskjusstake och en julstjärna. Glitter och en och annan tomtejävel. Fast då ska jag inte tomtejävel men nu gör jag det. Det visade sig emellertid rätt snart att jag inte var vuxen. Hur jag kom på det är en lång historia som vi får ta en annan gång. Den innefattar bl.a. våldgästande hos gamla ligg som vill sova, orimligt livlig fantasi och försummande av disk, samt ekonomisk oansvarighet utan motstycke.
Förra året gjorde jag ett halvhjärtat försök till att julpynta. Men jag hade sådana allvarliga problem med att få upp julstjärnan att jag till slut klippte sönder den i en bedrövlig stund av ilska. Kastade skiten i sopnedkastet och svor på att aldrig mer julpynta.

Löftet hade jag glömt i år, så jag tänkte sätta upp en härligt accepterad ljusslinga på min balkong. Men den var trasig. Återigen hånad. Jag är inte gjord för att ha julpynt. Nu hänger den där lite slött och grå och lyser föga.

Igår när studenten skulle komma och inspektera min lägenhet fick jag eld i röven. Helvete vad fort jag fuskstädade. Och diskade. Fuskstädning går utmärkt om man har en walking closet och det har jag. In med allt som ligger och dräller och stäng dörren. Men studenten ville givetvis öppna varenda satans dörr och därmed var jag avslöjad på tre minuter. En fejk.
Jag skäms lite. Inte över garderob incidenten, jag står för att jag fuskstädar och har skavanker och lik i garderoben. Men jag skäms för att jag rev fram den satans adventsljusstaken för att framstå som en normal svensk. Tror inte jag lyckades lura henne ändå. Hon såg skeptiskt ut när hon såg mina döda blommor. Skitsamma, nu står den här och lyser upp i vintermörkret. Lika jävla bra det. Inte lär det gå mot ljusare tider.

Nu ska jag charma min (eventuellt) nya arbetsgivare. Fram med mina gigantiska bröst så är saken biff. Strålande, så gör jag alltid. Brukar gå bra varje gång.

hej då.

Could chewing gum be it?

Så var jag återuppstånden på den fjärde dagen. Det här lilla ägget var svårkläckt, och ville inte var lika förutsägbart som Jesus. Återuppstå efter tre dagar, hallå, så vanligt. Alla coola väntar en extra dag.
Sitter på universitet och studerar så det glöder här om mig. Folk får flytta på sig för de blir bländade av min energi. Framför mig sitter en tysk utbytesstudent som med alla medel försöker avleda en extremt pinsam raggningsmanöver från en tjej bredvid honom. jag har varit med i hela förloppet och har spionerat ihärdigt. Nu frågar hon om han känner alla hon känner. Tysken är osäker och tysk och vet inte vad han ska svara på något. Han sätter i hörlurar då tar hon ut dem. Jävla brud, låt stackarn vara.

Utanför åker en röd saab förbi med något som skulle kunna vara århundradets sorgligaste julgran på taket. Snett monterad. Den hade typ tre grenar och ett barr.
Vädret är grått och allt levande är dött därute. Inga knoppar och spirande härliga löften om en varm kärleksfull vår. Bara mörker och eländes elände. Och snart kommer den förbannade julen. I min familj ska vi göra rockad i år. Ut med det gamla, in med det nya. Jag, pappa och bror ska tillbringa julafton med att nörda oss med dvd-boxar med gamla Dylan-spelningar och diverse andra gubbar med kultstatus som uträttat ett och annat för väldens musikaliska utveckling. Jag ser fram emot det. Vi ska dricka julöl och ha mysbrallor.

I förra veckan när jag gick över skolgården vajade svenska flaggan på halv stång. Jag blev lite ledsen och stannade till. Någon har dött och här går jag och funderar på vad jag ska ha till lunch. Fyfan vilken värld.
Jag tror jag blev lite nedstämd av att vara isolerad från omvärlden så länge. ingen mänsklig kontakt är inte sunt. Man skall krama sex olika människor varje dag för att må så bra som möjligt. Det sa någon till mig. Jag tycker det stämmer.

En gång skrev jag en dikt på engelska. Den heter A hole in my head. Här är den:

A hole in my head.

I fill it temporarily with empty substances.
Like beer, cigarettes, music, books, staying up too late at night, writing shit like this, attempts of sleeping.
Maybe I need to find something lasting.
Something that sticks, and grows, and then slowly becomes a part of me.
Could chewing gum be it?

Nu ska jag till maskeradaffären och leta efter något lagom anstötligt att ha på mig på min maskerad på Lördag.

Au revoir.

Memories in a red box

Idag fick jag en present. En gåva med tanke bakom. Nej jag fyller inte år, det är inte julafton, jag har inte hållit föreläsning om de sju dödssynderna på ett kvinnofängelse och jag har definitivt inte lämnat tillbaka en upphittat plånbok proppfylld med cash.
Hade jag hittat en ovan nämnd hade jag givetvis lämnat in den. Givetvis.

Nej, jag fick en present av Annika. En god fin och omtänksam vän. Bara för att.
Jag gillar bara för att. Det är så jag vill att det ska vara. Fan ta födelsedagar och julafton och namnsdagar. Vill man ge bort något kan man göra det när man känner att det är dags. När det passar. Bara för att. Det blir mycket mer minnesvärt att få en present inne i en hyrvideobutik en regnig lördag helt utan någon uppenbar anledning än att sitta runt granen på jul och kleta med giriga fingrar på paketen under granjäveln som barrar. Klämma och känna och oroa sig för om man varit snäll i år eller inte. Förmodligen har man inte det men ödets nyck skiter i sånt på jul för då ska varenda unge vara glad och varenda vuxen också, så man får presenter ändå. Strumpor. Kanske en bok. Inköpt i panik dagen innan bara för att man ska ge bort något. Inte för att den passade så bra. Man får heller inte vara ledsen på jul då förstör man hela julstämningen som allt som oftast infinner sig sååå naturligt.

Som ni förstår är jag egentligen inte så förtjust i hela idén med julen. Jag tycker den är så konstlad och tillrättalagd och bara en anledning för affärerna att tjäna hutlösa summor på vårat nästintill sjukliga suktande av materiell lycka, som oftast bara resulterar i en besvikele när man inte blir lycklig och så går man in i väggen och börjar yra. Jag vill inte ha det så. Jag vill att man ska kunna samlas med de man älskar, ge dem en present och äta julgröt. I juli eller i januari eller när fan som helst. Förrutom den 24 december.

Hur som helst var det inte ett hatbrev till julen jag skulle skriva, utan om Annikas present. Jag fick en röd glasburk. I den ska jag samla på fina, goda minnen som gör mig lycklig när jag tänker tillbaka på dem. Så ska jag skriva ner mina minnen och spara dem i burken. Om jag vaknar en vacker dag och har glömt varför jag finns till och tillvaron tycks lika rolig som en begravning, så kan burken vara bra att ha.
Eller om jag blir en gammal människa kan jag läsa om mina fina minnen när jag blir senil. Tänka; "Men herregud, har jag gjort allt det här?" Eftersom jag är senil blir jag lika glad varje gång jag läser om alla fina minnen och på så vis har minnesburken fyllt sin funktion i en större utsträckning än vad Annika nog hade för avsikt. Men jag har tänkt mycket på burken. Jag behövde en burk att stoppa minnen i. Hon visste det.

Jag började oundvikligen tänka på filmen "The eternal sunshine of a spotless mind" när det här med minnen kom på agendan. I den filmen, finns en firma som jobbar med att ta bort minnen om någon man vill glömma. T.ex. någon man är kär i och inte kan sluta vara kär i, fastän man vill. Då kan man radera den personen från sin minneskarta. Allt man gjort tillsammans finns inte längre.
Ibland i mörka stunder är det frestande. T.ex. minnet av den där gången jag tappade byxorna inför 1000 personer skulle vara skönt att bli kvitt. Eller minnet av en del saker jag tappat bort. Minnet av när jag körde rätt igenom en rondell håller mig vaken om nätterna så det får åka med i samma veva i så fall.

Fast. Alla minnen, dåliga som bra, är ju tyvärr viktiga. Man ska inte göra det för lätt för sig. Genom minnenas skärseld ska vi alla vandra och komma ut som friskare och starkare människor. Eller som förkolnade träbitar stela och livströtta och lätta att bryta av med blotta blicken.

Inte för att jag har för avsikt att vara bärare av det senare alternativet, men det kan hända. Det kan hända alla att en dag vakna upp och vara slocknad. Glöden som bortblåst och bara rök och kol som tagit sin boning i en. Då gäller det att leta upp en vind som kan få fart på elden igen. Annars kanske man hamnar på soptippen bland engångsgrillar och madrasser med kissfläckar på.

I burken fanns också ett halsband. Ett sådant man hänger runt halsen med en medaljong man kan öppna. Däri, sa Annika, ska du spara dina finaste minnen så att du kan bära med dig dom alltid. Jag har satt på mig halsbandet. Än så länge väger det ingenting för medaljongen är tom. Kanske ska jag stoppa in ett av mina favoritminnen däri sen. Bara den inte blir för tung att bära, jag kommer få så jädra kass hållning då.

Lördagsaktivitet idag blir således: Ensam. skriva ner minnen jag inte orkar tänka på så mycket nu men som jag (trots noga övervägande) ändå vill spara på. Lägga dem i burken. Torka svetten ur pannan och vila kroppen efter denna extremt ansträngande uppgift i något som kan definieras som en skönhetssömn. Jävlar va skön den ska vara. Hoppas den varar länge. Sjukt skönt länge.

Adjö då.