400 dagar senare

man vet att inte varit inne på sin blogg på länge
när man inte kommer ihåg adressen
och inte ens fattar
vilken knapp man ska trycka på
för att kunna skriva något.

ja det var en lång paus hörrni
men allt är relativt
å andra sidan
så skiter i att kommentera det.
andan föll på i afton.
punkt slut.

igår fick jag lust att spela gitarr
helt plötsligt
och oväntat
och jag brukar ju gå på magkänslan.
men en sträng var av
och jag vet att jag har strängar någonstans
i ett litet rött fodral
jag vet precis hur det ser ut.

Började leta men hittade bara
en jävla röra av
oanvända kondomer
1000 bläckpennor
kvitton från 2008
vykort från farmor med kattungar på
10 meter snöre
jultomtar
gem
löstuttar
saxar
knivar
tomma plånböcker
polsk valuta
ja. inga strängar i sikte alls,

så det blev inget spel.
övervägde spela munspel,
men sen kom jag på;
jag KAN ju inte det.
alls
för jag köpte det och tänkte
"jag ska lära mig"
men sen kom julen
och all julmat
och sen blev det 2011.

ikväll var jag på bar med Markus
som berättade om Berlin.
han hade varit på en klubb där
och sett tre människor ha trekant i ett bås.

ja se livet, det pågår visst därute
överallt hela tiden.

att göra:
städa lådor
köpa gitarrsträngar
skriva mer.

yeah another year yeah

jag känner för att skriva
men vet inte vad.
måste man veta vad
alltid?

alltid ska allt man gör ha ett syfte
jag gillar inte det.

det snöar ute.
fiona apple sjunger desperat
i want you
för mig.
mitt flickrum känns stort
och litet på samma gång.
när jag var liten var jag livrädd
för vampyrer.
denna rädsla kom sig nog av
en för tidig exponering för filmen
en vampyrs bekännelser.
jag trodde dom var i garderoben
satt där med cape och huggtänder
och manisk blick
och ville ta mig.

nu är jag inte rädd för vampyrer längre
herregud
jag välkomnar dom!

snart är det dags för årsslut
bokslut på 2010.
ett jävla år.
ett jävla år till
av alla jävla år.
stunder
korta som långa
borta.

2010 kan kortfattat sammanfattas såhär:
Januari- kallt som satan, universitet, framtidsångest, saknad.

Februari- kallt som satan, flytt, framtidsångest, saknad, fattigdom

mars- idogt slavande på restaurang, saknad, framtidsångest, vanlig ångest

april- exil i europa, allmänt omoget beteende, vulkanhaveri, vanligt haveri.

maj- exil i europa, allmänt omoget beteende, framtidsångest, kärlekskval

juni- danmark, slava på restaurang, en känsla av att det inte löser sig

juli- slava på restaurang (hatade det), fest, cykla, fredrik, elina, carro

augusti- framtidskval bigtime, arbetslöshet, existentiell kris

september- karmabomb i form av lägenhet i göteborg, arbetslös, tristess

oktober- längtan, spänning, tristess, flytt, ensamhet

november- arbetslöshet, göteborg, kreativitet, en känsla av att allt blir bra,

december- jobb, snö, andra lång, lina, min bror, fest, bra

så det gick från
ganska bra
till dåligt
till skitdåligt
till ganska bra
till bra.
fan vad fint.
en riktig framgångssaga.
men än är det inte slut
och den som regisserar mitt liv har kanske en riktig jävla surprise kvar.
nåt slags lik att damma av

så spännande.
godnatt.

kris

jag och min nya kärlek Göteborg har haft vår första kris.
Det som blir problematiskt i vårt förhållande kan främst härledas till kollektivtrafik, väder och lokalkännedom.
Där har vi helt klart olika prioriteringar som leder till viss frustration.

Idag åkte jag vilse
Oh mama vad jag var ute på hal is
i dubbel bemärkelse.

jag skulle köra en buss (notera)
från jobb nummer 1
till jobb nummer 2
mina jobb är belägna i en liten kommun utanför Göteborg, och av någon anledning är det alltid mörkt när jag åker till eller från jobbet för att det är

FANIMEJ JÄVLIGT MÖRKT HELA TIDEN UTE NU.

så jag vet liksom inte riktigt hur det ser ut i staden där jag jobbar
eller runtomkring.
jag vet inte heller hur man kör buss
eller hur man hittar i staden med buss
eller bil heller för den delen.

jag vill betona att ingen på något sätt tvingade mig att köra bussen
(ja det var en minibuss men den var stor för en så liten person som jag)
mina kollegor var högst förstående inför ett nej från min sida
men jag gillar tydligen att säga ja
och att ta mig vatten
eller snö om man så vill
över huvudet.

för att verkligen försvåra min uppgift var det snö i luften
och på marken
och vägarbeten
och is lite här och var
och en konstig växelspak som gjorde att jag startade på treans växel och gav ifrån mig ett hiskeligt brummande samt en doft av bränt gummi

och insikten om jag jag inte har ett rent materiellt körkort att visa upp om farbror blå av någon jävla anledning skulle vilja se det
eftersom att körkortet gör nytta i någon rännsten i Valencia
tillsammans med en hemlös spanjor som snodde min väska i april.
(nej jag har typ inte kört ett motordrivet fordon sen i våras)

Dessutom fungerade inte hastighetsmätarna i bussen
men om jag läste av rätt på den moderna displayen hade jag en rivig medelhastighet på 5 kilometer under min färd
som givetvis blev onödigt lång.

jag åkte och åkte och turen som enligt min kollega skulle ta 7 minuter tog 27 minuter
och slutade på en cykelbana som blev så smal att jag bara var tvungen att stanna.
försökte mig på att backa
men att backa bussar hör inte till en styrka jag besitter,
det blev jag varse idag.

och hela tiden blev jag terroriserad av lambretta
eller någon annan jävla
låtsasartist på radion som jag inte fattade hur man stängde av.
så det hela slutade med att jag stod parkerad
halvt på en cykelväg
halvt på en hustomt och oroade någon stackars villaägare
som kanske trodde jag var en bödel från CSN eller någon annan hårresande myndighet

mina kollegor ringde och undrade skämtsamt om jag kört vilse
och batteriet i telefonen pep varnande
och jag var jävligt svettig
och det hela kändes som en riktig fadäs

till slut blev jag hittad av en kollega.
liksom.
"hej jag är den nya vikarien
på cykelvägen med en buss.
ehh. annars då? kallt idag."

på vägen hem från jobbet tog jag fel buss
och hamnade på fel sida av stan
och missade sen rätt buss med en sekund.
fuckade åt västtrafik men ingen såg det.
ett onödigt tilltag således
men det kändes skönt.

när jag väl kom på rätt buss ångrade jag att jag inte gått hem istället
för mannen som satt bakom mig hade en andedräkt så rutten
att jag undrade om han var anlitad av
västtrafik
eller gud.

imorgon:
beställa nytt körkort
borta tänderna jättemycket.

heppåer.

jag vill ha en synth farsan

jazzhuset i göteborg.
man tänker att det ska vara jazz
eller åtminstone något liknande.
När vi kom till entrén tittade vakten på oss
granskande.
han frågade om vi visste vad det var för klubb
och lät oroväckande hemlig.
Som om det var något jättefarligt
MC-träff eller kannibal-session.
nej sa vi, vi vet inte.
Synth-pop sa han.
jaha, sa vi.

när vi kommit in förstod vi.
alla var svartklädda
svåra
och syntiga.
Stod och vankade på dansgolvet
typ
i takt till musiken.
en extremt sparsam dansstil.

så vi
shottade
ölade
och styrde upp dansgolvet
tror vi.
tänkte att vi lika gärna kunde gå
all in
när vi fanimej betalat 140 spänn i entré
och shots för hundringar.

sen kom emmon
en skitsnygg tjej som uppträdde
och några snygga syntmusiker
på scenen
och alla var svåra
sparsamma
emmon hade en tröja som visade allt
emellan brösten
extremt eggande
alla därinne ville ligga med henne.

vi dansade till sent/
tidigt
och jag minns att jag tänkte
att synth-pop var ju inte alls
dåligt.
johan och dick
tog av sig byxorna
och dansade i långkalsonger.
jag stukade foten lite lätt
strech-dansade
och kände mig hög

jag fick en trumpinne av
den snygga synth-pop-bands-trummisen
och på vasagrillen 04.00
försökte dick lära mig
spela trummor på en fönsterruta.
jag hajade inte hans teknik.

lurade av en snål
jävla
taxichaufför kom vi hem till överpris
och nu har jag trummpinnen här
och carro och fredrik har gjort succé i göteborg
och jag med.

jag såg ut som sångerskan i
jefferson airplane igår
sa fredrik.
dick tyckte jag såg ut som snus-
mummriken från mumindalen
en deffad idiot på vasagrillen
tyckte jag såg ut som en emo-bög
så allt är ju
relativt.

jag såg i alla fall ut.

Vadå "annars"?

Cést ne pas un pipe

Anställningsintervju-haveri del 2.



Anmälde mig i total affekt för ungefär ett år sedan till en sajt som förmedlar nannys över hela världen. Och nu har det börjat komma in förslag på löpande band i min inkorg. Folk som behöver just mig i Spanien, Sydafrika och Amerika.
Herregud vad tänkte jag på?
Nu vågar jag inte ens öppna mailen, med rädsla för att jag kommer tacka ja till ett års au paur i någon amerikansk familj dit jag måste fara och vara medgörlig, huslig och lydig medan pappan i familjen bedrar frun med sin sekreterare och sen med mig, och sen jag och sekreteraren och så kommer frun på oss och mördar oss allihopa med en såg.

Jag har sett på tv.
Jag har läst tidningarna.
Jag vet hur det går till i Amerika.

stannar således
här
göteborg är tyst och svart
som en abstrakt målning.
en dyr

Idag var jag på Matiné-bio
Cornelis Wreesvijk var en riktig
tjockis.
En fryntlig man lidande av paranoia
alkolism och andra typiska
konstnärsdrag.

Jag skrattade lite för mycket under filmen
tror inte det var en film man skulle skratta på
Pensionärerna skruvade på sig
syrran grät
men jag skrattade

Var väl på det humöret
Det gäller att passa på.

nyss gjorde jag en
grimas i spegeln och skrattade
åt den
åt mig

Djur och annat som jag inte kan sköta

Med ilskan kom också inspirationen så det fanns väl någon mening med dagens totala haverier. Eftermiddagen tillbringades på IKEA med bror och syster. Vilket jävla straff det är att behöva gå omkring bland kilometrar av saker när man bara ska ha en sak, eller kanske två. Jag skulle ha ett decilitermått och det tog tre timmar att hitta det. Notan gick på över 1000 spänn och jag tyckte också att det var lite dyrt men vagnen var plötsligt full med saker. Hepp. Så jobbar de där. Suger ut vanligt fattigt folk och får oss att tro att vi behöver det ena och andra. Konsumtionsamhällets största bov måste vara IKEA. De är helt klart i framkant tillsammans med en massa andra utsugare som stora matvaruhus och El-giganten och sånt där modernt.

Nu har jag byggt ihop en badrumshylla och det blev jättefint, och jag har köpt ljus och en julstjärna och skärbräda och blomkrukor och en filt och jag blev glad och lycklig av det och när jag insåg det blev jag oerhört stött och kände mig som en sämre människa. Jag är precis som alla andra som tänker kortsiktigt och söker lycka och en känsla av att allt ska bli bra i yttre omständigheter medan jag alltid pratar varmt för att växa inåt. Att vi ska söka oss inåt och växa och utforska. Men inte fan lever jag som jag lär. Jag ser rätt igenom mig själv och den insikten var riktigt obehaglig och sur. Jag borde skaffa kille eller barn eller något annat som kunde ta upp min tid så jag slipper inse så mycket. Kille kanske är dramatiskt, men ett husdjur åtminstone. En fisk eller en undulat.

Jag har annorlunda hand med djur. Här är mina djur-erfarenheter:

Vandrande pinnar- terrariet gick sönder och de for ut på golvet i en enda 70-tals fri-sex-med-varandra-härva och förökade sig skitfort. Alltså på några minuter om jag minns rätt. Misslyckat val av djur och mamma sa nej nej och kastade ut "djuren". (debatten kring om vandrande pinnar verkligen faller in i djurkategorin eller bara "konstiga insekter" med tveksamma egenskaper för jordens utveckling är ju alltid het, och jag har inga svar)

Undulat nummer 1- blev mosad under mikrovågsungnsluckan en fredag i mars någon gång på 90-talet när min bror skulle poppa popcorn. Fågeln var narcssisist och speglade sig i den glasiga ytan med det såg inte brorsan så nacken åkte några grader för mycket åt vänster. Så blev det begravningsceremoni i mammas rosenrabatt. Försökte få stanna hemma från skolan veckan därpå men mamma menade att död undulat inte skulle verka tillräckligt tungt för fröken.

Ja se fröknar.

Undulat nummer 2- Jag var 14 år och tyckte inte det var så kul med fågel längre så den enda som tog hand om stackarn var min far. Den satt bara i buren och var gravt deprimerad och levde så i typ 10 år tills den trillade av pinn. Jag vill minnas att alla i familjen var glada när den dog för allas dåliga samvete över hur dåligt den mådde bara fanns där i hemmet som ett osynligt moln och sen när den dog kunde vi slippa ha dåligt samvete.

Fiskar: Jag hade akvarium till och från. Första gången hade jag fått 10 stycken neontetra av pappa men morgonen därpå var alla fina färger på fiskarna som borta och 10 vita små firrar satt fastklistrade på pumpen som skulle rena akvariet, som jag råkade ställa på inåtsug.

Jag grinade väl och hade mig kan jag tro, över att jag haft ihjäl de små liven så det blev en tur igen till djuraffären och jag valde fisksorter som godis utan att kontrollera hur det såg ut med matlusten hos dem. Några dagar senare var en fisk jättetjock och de små fiskarna som bortblåsta...

En annan fiskhistoria kom upp idag när min bror påminde mig om en rödspätta som jag haft fryst men som rymt eller något liknande och hamnat i en besticklåda. Det luktade kön i hela köket och fattade inte varifrån det kom och det bara accelererade varje dag. Så en dag fann min ömma moder en spättafile, glasartad och hal bakom besticken.

Inte ens frysta djur kan jag hantera.

Så det blir nog varken djur eller något annat levande än på ett tag. Jag får väl börja gå i kyrkan eller något annat banalt. Det ligger en fin där jag bor men jag blir alltid så besviken när jag kommer in. Börjar tänka på backstabbern gud och idioter överlag, blir förbannad och får lust att göra något olagligt. Förföra någon stackars konfirmand eller något annat gränslöst.

Bäst att låta bli om jag ska få något jobb.

Imorgon börjar helgen så då kan jag sluta tänka på vardagen och istället bröla på någon kareokebar och häva öl. Eller vad man nu gör i Göteborg om helgen. Det återstår att se.

Godernatter adjö, fisken är dö.

Jag var slut när du hitta mig, i Gbg-regn

"Ah men det var väl satan vad dålig hon är på att uppdatera" har mina tusentals läsare säkert tänkt de senaste dagarna.

Jag ber om ursäkt men jag har varit på hemligt uppdrag och då är det inte så jävla lätt att blogga. Under dödshot liksom. Jag fick inte säga något av hänsyn till några djur, och några människor som var i fara. Jag har varit i öknen, i havet, i träden och i slott.

Där fick jag utsökt mat i form av persikodraperad ryggbiff, levande sås och handplockat ris.

På fredagar fick vi poppa popcorn och springa runt i marmorsalen och sjunga bellmansånger.

Nu är jag dock tillbaks. Jag tycker att jag doftar svagt av herrparfym men det är verkligen inte möjligt.

Det är konstigt hur det händer saker som inte är möjliga.

Till exempel när jag fick permission från mitt hemliga uppdrag i helgen åkte jag till Göteborg. Där lyckades jag på en dag hitta en lägenhet till mig själv, fastän jag inte ens visste att jag behövde en. Och att springa på en lägenhet i Linnéstaden i Göteborg är väl ungefär lika omöjligt som att avslöja gud. Det går men det är jävligt svårt.

Men jag hittade lapp på husvägg med erbjudande om rum och jag ringde och det rummet var uthyrt men det fanns kanske en hel lägenhet istället. Ja! Och som i en dröm var jag först att ringa på den jävla lägenheten. Vad är oddsen?

Jag gick på visning och bad att få återkomma. Sa det med en vuxen ton som jag inte visste att jag hade. Jag vet inte varför jag sa det egentligen, det var ju glasklart att jag skulle ha den. Ville nog bara verka lite svår. Men jag gick med bror min och tog en öl, efter tre klunkar ringde jag och tackade ja. Det är precis så "svår" jag kan vara när jag vill ha någonting. En halvtimmes svår. Dagen efter skrev vi kontrakt.

Jag skulle egentligen bara hälsa på mina syskon, men kom hem med en lägenhet på halsen. Så ska livet vara. Fullt av omöjliga saker som händer. Som att jag sitter här och doftar herrparfym och får lägenheter till höger och vänster. Snart har jag väl fått ett jobb i Göteborg också, skulle inte förvåna mig nu när allt omöjligt händer. Jag kan meddela att mitt karmakonto är nollat. Totalt noll då jag åkte dit på en av alla mina rutinerade plankningsaktioner. 1.200 kr för att åka en hållplats. Ja, det var väl fan att gud ska pissa på en på det viset. Får man lägenhet måste man fråntas något annat. Det är väl så det går till antar jag. Jag visste att västtrafik var inblandad i Guds skumraskaffärer. Det är något lurt över deras uppsyn.

Så nu ska jag alltså flytta. Den 24 oktober är det inflyttning och sen vet man inte vad som händer. Men en redig inflyttningsfest får vi väl styra åtminstone. (Vita liljor ska det vara!)

Det känns spännande att byta stad. Det har hänt konstiga saker här i Karlstad som jag kommer minnas alltid. Kanske skulle köra någon nostalgiserie här på bloggen med tillbakablickar. Får suga på den.

Annars är det mycket politik nu. Val. Jag drömde en mardröm inatt. Att det blev borgerlig regering. Det var inte grant kan jag tala om. Alla utom höginkomsttagarna kommer bli fängslade utanför franska guyana innan julen 2010, där Reinfeldt kommer dansa för oss iklädd ett älgskinn. Till mat blir det ärter och rödbetor och inget mer. Det blir inga julklappar och vi kommer bli tvingade att titta på paradise hotell varje dag.

Snälla rösta rödgrönt hörrni.

Puss

Dont call my name, eller?

Ur radion strålar en högst anmärkningsvärd diskussion mellan en medelålders man och en radiopsykolog som tillsammans försöker utröna varför mannen inte kan släppa faktumet att en av Kraftwerks medlemmar Florian Schneider lämnade bandet förra året. Fast han sagt att de skulle göra musik även när de var döda. Denna stackars av Kraftwerk besatta man googlar bilder på Florian Scheider tillsammans med resten av bandet där de ser glada ut. Han menar att denna syssla känns förbjuden och tidskrävande. Tror jag det.

Själv har jag googlat bilder på följande:

segelbåtar

mig själv

Salem Al fakir

Lily Allen

Charlotte Gainsbourg

Limbo

Amanda Jenssen

Mina ex

mina föräldrar

pojkvänners ex

Japansk skräck

Cyklar

Cyklar+tjejer

Seth Cohen

Kanske har jag sökt på fler saker. Ballong och tårta till exempel.

Igår såg jag Twilight film nummer 2. Jag ser Twilight serien som ett experiment. Ett test, om jag kan ta det på allvar, då jag överlag har haft lite svårt för övernaturliga fenomen på film.

Hittills har det gått över förväntan. Jag känner med hon den snygga tjejen som jag inte ens minns namnet på, när hennes Edward försvinner in i tomma intet med orden "jag älskar inte dig". Lite svårt var det förstås när han kom ut ur vampyrgarderoben, då jag aldrig varit med om just ett sådant scenario. Men hans blick är het och jag förstår att små vilsna emo-kids förälskar sig i honom. Han är ju perfekt. Overklig, omöjlig, svår, ondskefull men ändå beskyddande och blek. Min generationens Edward scissorhands, helt enkelt. Men utan dräkt och saxar. Cred till kostymansvarig i Twilight som även ger flickorna möjlighet till sexuella fanstasier med Edward Cullen, vilket för oss som gillade Edward Scissorhands var en omöjlighet.

Apropå ungdomskärlekar såg jag en bild av den yngsta grabben i popgruppen Hanson häromdagen. Det var ju lite av en chock. Jag som var så förälskad som 13 åring i denna 11 åring. Nu ser han ut som en Kristen halvmullig farsa från någon lantlig konservativ förort till Texas. Tur att jag inte sa ja till en dejt när han var så jävla angelägen 1997.

1997

2010

Nä nu jävlar åker radion ut över balkongräcket. P3 spelar en jävla odåga till låt som går såhär heeeela tiden: Dont call my name, alejandro/roberto.

Ibland är det Alejandro som inte ska ropa, ibland Roberto.

Ja alla har vi två män i vårt liv som vi inte vill ska kalla på oss.

Minst.

hej.

jag ÄR

Ibland ska man resa jävligt långt för att komma på vad man vill. Ibland räcker det med Göteborg men då kan det ändå inte räcka till, i relation till vad man vill ha. Ibland

Hursomhelst är det i Göteborg jag är nu, på soffan tillhörande min syster och Danne.
I rummet bredvid ligger världens sötaste barn och sover, och imorgon ska jag vara moster hela dagen. Vi ska gå på museum och vi ska bygga klossar och spela gitarr.

Idag fick jag frågan "vad gör du då?" Jag svarade att jag pausar från livet, för det är det jag gör. Pausar från det vi svenskar anser vara livet; dvs val av arbete.
För såna är vi. Vi frågar sånt. Vad jobbar du med, sånt undrar vi. Men varför undrar vi det? Det är ju så mycket roligare att veta vilken musik som ger en gåshud, vilken typ av fordon vi helst färdas i och om vi någonsin gråtit på opera. Om ja, varför?
Så lär vi känna varandra och oss själva. Så kliv ur er svenskhet kamrater!

Själv ska jag flyga Till Barcelona på onsdag. Där har jag vänner som väntar på mig. Människor som tycker att mina tankar om flygplansmaten, universums början och slut och lokala ölorters påverkan på gommen är mer intressant än "vad jag gör".
För vad jag gör, är att jag är- DET är vad jag gör.

Godnatt älsklingar.

Jimi Hendrix på en pinnstol i majorna.

Fick en lektion i hur man stryker skjortor av min mycket begåvade fader på området. Han förklarade att det är nio steg. På torsdag ska jag hem till Kurt i den fina lägenheten och stryka skjortor åt överklassen. Medans min far och jag strök en boomerangskjorta till total skrynkelfrihet ringde Kurt och meddelade att det även skulle strykas byxor med pressveck och helvete. Min far har aldrig haft byxor med pressveck (tack gode gud) och visste därför inte hur man gjorde. Jag får väl improvisera. Det var komiskt när Kurt ringde och jag faktiskt stod och strök. Samt att HELA familjen stod bredvid och asgarvade. Det kommer bli ett stående skämt under en lång tid. När jag började stryka skjortor åt överklassen. Det finns liksom ingen hejd på hur kul min familj med arbetarbakgrund och förkärlek till progg och folkabussar tycker att det är.

Föresten kan jag bräcka er alla med en "jag mötte Lassie"-historia som oavsett vad ni hävdar ÄR överlägsen.

True story:
Året är 1960nånting.
Det är en sval med samtidigt ljummen göteborgsnatt i Majorna.
Dannes kompis farsa är ung, glad och kanske lite drogliberal, vad vet jag. Det var ju trots allt 60-talet.
Klockan sent ringer det på hans dörr. Där står en svart man och den kanske drogliberale farsan blir nervös och tror det är gud eller något annat okristligt väsen. Detta väsen frågar den kanske drogliberale farsan om det finns något hasch i residenset. Ja vart ska man annars gå än till en möjligtvis drogliberal ung man i Majorna? Hasch fanns och mannen gjorde entré. Sedan satt den kanske drogliberale farsan med det tvivelaktiga svarta väsendet och rökte braj på varsin kökstol inpå småtimmarna. Pratade musik, politik och vänstervågen.
Samma kväll hade Jimi Hendrix lirat i Göteborg.
Detta slog den kanske drogliberale farsan som tagit en pilsner eller två under kvällen.
Och där satt han alltså. På en pinnstol i majorna och rökte lite braj. Jimi Hendrix.


+


Typ såhär såg det ut kanske.

Whats the point?

Göteborg var lika dimmigt och grått som man tänker sig att det var konstant i Warsawagettot när den stora valborgselden härjat i Hitlers lobotomerade "hjärna". Jag har aldrig varit i ett getto så jag vet inte exakt hur det känns, men förmodligen så långt ifrån Göteborg 2010 som möjligt skulle jag tro.
Började lördagsmorgonen med att vakna av en 1 ½-årings uppmaningar till lek 07.30. Avböjde snällt men bestämt och hänvisade till modern. Moster är man bara när man vill, mamma är man alltid. Sjukt bra om man varit på Balkan-inferno natten innan. Pallrade mig dock upp så småningom och i köket satt ett gäng människor, däribland Birk Borkason och käkade hembakat bröd. Jag slog mig ner och såg verkligen Birk framför mig. Det var ingen tvekan om att det VAR han. Man bara ser det. Trevlig var han också. Men jag aktade mig för referenser till rövare och vildvittror för att inte inta någon slags groupie-roll, även om Birk faktiskt är en av de coolaste med TV-tid jag träffat.
Han har träffat Astrid och Tage. Respekt.
Göteborg svarade för övrigt upp till förväntningar med lyckade plankningsoperationer, skivfynd på Bengans Skivor (LP,förövrigt!)releasefest med Marulk som var fett svängig och dansant samt det klassiska GBG-regnet som smyger sig på en och blöter ner en innan man ens märkt att de regnar.

Idag vaknade jag med en stor jävla böld på huvudet. Den sprack och rann ner över huvudet och förstörde matlusten och klibbade igen ögonlocken. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Den kallas B-E-S-L-U-T-Å-N-G-E-S-T. Över vad ska ni skita i, men den finns där och så är det.

När jag kom hem från ett av alla mina jobb hade vi gäster. Två små bedårande flickor satt i vardagsrummet och målade teckningar med vattenfärger och kladdkritor. Mitt sentimentala tillstånd slungade mig direkt tillbaka till lågstadiet och slotten jag brukade måla där jag var prinsessan som väntade på prinsen i en för stor klänning med armpuffar och rosetter. 8-åriga Saga gav mig en teckning med blommor, hjärtan och regnbågar. "TilL ELiN frÅn SAGa". Hjärtat smälte som snön utanför. Satte upp teckningen på dörren och menade det verkligen när jag sa att det var den finaste teckningen jag fått. Hon förklarade också noga vilka sorts blommor det var; blåklocka, smörblomma, tussilago, tulpan och blåsippa.
Barn är bra. På allt. Jag önskar jag var barn igen och fick gå och lägga mig efter björnes magasin och somna till de vuxnas röster inifrån köket, vuxna som pratar om något man inte förstår och inte heller bryr sig om.
Men jag är inte trött klockan åtta och jag ska väl föreställa den där vuxna som pratar i märkliga termer runtomkring sig själv. Så är det. Och inga slott i åsyn heller. Nu fick jag lusta att skriva ett könsord här för att verkligen deklarera min självförvållade frustration. Men jag säger bara Ad-jävla-jö.
Ps. Könsord är omoget.
ps2. KUKEN!!!!!

Serie inspirerad av Johnossi´s dunderhit "whats the point". Här skulle jag länka till den låten men jag fattar inte hur man gör så kolla upp det själva. GÖR det!

Iron Woman

Jag kan nu stolt placera mig i den sköna 70-tals-osande kategorin diversearbetare. Jag har på en månad jobbat på följande jobb:
- Boende för funktionshindrade barn
- Packat frukt
- Butiksbiträde i second handaffär
- Servitris
- Informatör åt en lokal organisation

Ja, detta var en mycket intressant månad. Särskilt på lönebeskedet som blev fetare än väntat, vilket innebär en vår i södra Europa någonstans.

Igår jobbade jag på en second hand affär. Där fanns hattar så fina att de inte ens var till salu. Bakom disken fanns ett skynke och där bakom stod jag och strök kläder. Min arbetskamrat är en högljudd pratglad kvinna som jag direkt kände att jag gillade. Hon hade det där stökiga värmländska i sig. När butiken var tom väste hon med sin rökröst att vi skulle ta en cigg. Vi rökte inne fast ut genom bakdörren och vi pratade om priserna på vargpäls och lungcancer.

En kund kom in i butiken och min kollega fimpade sin cigg mot tegelväggen och sprang ut för att agera butiksbiträde.
Det var en man som ville sälja rengöringsmedel. Han hade med sig en flaska med ett medel som var det bästa på marknaden sa han. Det bästa. Unikt. Han sprutade på golvet och torkade av. Det blev ett blekt streck där medlet varit. Han sprutade på skor som blev skinande vita. Han sprutade på en handduk som var full av bläck och bläcket försvann. Det var verkligen unikt. 10 liter för 500 kronor sa han. Min kollega sa 10 liter för 400 kr. Han sa ok för han ville bli av med medlet. Jag undrade varför om det nu var så bra. När mannen gått började vi spruta överallt. Det var verkligen starkt. Ingen innehållsförteckning fanns det. Den hade nog varit väldigt lång och giftig.

Sen kom en annan kund. En dam med permanentat hår och solglasögon. Min kollega viskade att det var Karlstads rikaste knös till dam. Hon har en skitfin bil, sa hon. Den rika damen med den fina bilen kom in bakom skynket och såg på mig när jag strök. Tydligen brukade hon göra så. Hon ställde frågor om strykjärnet och om min teknik. Jag agerade världsvan strykare, när det enda jag gjort med mitt strykjärn är gett det stryk så att det gick sönder.
Hon stod tyst och observerade mig och jag började känna en viss osäkerhet. Övertygad om att hon hade medalj i strykning, 50 skjortor, var jag rädd för att hon skulle såga min teknik totalt. Istället frågade hon om jag behövde jobb.

Som vi alla vet är jobb något jag sväljer som ostbågar nuförtiden.
Damen hade en man. En affärsman. Alltså de hade ingen affär, men han var affärsman och reste i hela världen och gjorde affärer. Så sa hon. Kurt har så många skjortor, och de hinns inte strykas. Vi behöver en hjälpreda. Jag är mest i Spanien och har inte tid. Skulle du vara intresserad av att stryka Kurts skjortor? Och byxor? Med pressveck givetvis. Och de ska vikas på ett särskilt sätt.
Jag kan inte inte tänka mig något roligare än att stryka Kurts skjortor för att ytterligare vidga mina erfarenheter inom strykning. Samt få en glimt av deras fina våning som enligt min kollega var något i hästväg.
Den rika damen och jag bytte nummer. Hon lämnade affären. Och kom tillbaks lika fort. Hon hade en dyr bil, men inte fan hjälpte det när ena bildörren var trasig och inte gick att stänga. Kunde jag tänka mig att åka med in till stan och hålla i bildörren? Ja, det kunde jag. Så där satt jag med den rika damen på väg till den fina våningen i en svindyr bil som hade en trasig bildörr. Plötsligt kändes det som jag var i Argentina igen. Där hände det alltid sådana märkliga saker.

Nu är jag på en buss. Till Göteborg och Balkanklubb och releasefest och spårvagnar man kan planka på och vind och smyganarkism och en paus.
Adjö.

Lista: Årets fest

Lördag och jag är inte på galej. Jag drar in pengar genom att skriva. Nej jag har inte blivit erkänd som författare eller bloggerska eller något annat jävla låtsasyrke, jag vaktar sovande barn. Så är det.

Nu när jag har tid ska listorna börja betas av. Denna lista var extremt svår att spetsa till. De tre bästa kommer att listas. Övriga som är värda att nämnas kommer att nämnas i hedersomnämnande kategorin.

Här följer lista nr 1. Årets fest (grovt censurerat)

- På tredje plats: Elin's 25-årsfest.
Med motiveringen: För den mångfacetterade blandningen människor varav alla var underbart härliga, som i en liten lägenhet i ett kallt Göteborg fick stadsdelen högsbo att koka i ett konfettiregn av extremt bra musik, dans, vinbål och upptåg jag aldrig glömmer.

Göteborg i November. Dimma och Gbg-regn slåss om uppmärksamhet utanför men hos Elin var det en annan sorts dimma som låg tät. Och den var allt annat än grå.

Stämning: Skiftande. Till att börja med var vi fyra besökare. I ungefär två timmar. När det äntligen ringde på dörren och Elin ivrigt sprang för att öppna, stod där två elvaåriga tjejer som undrade om herrskapet ville köpa wienerkorv. Vegetarian och smårund om fötterna avböjde hon korv men bjöd på ett asgarv. Bad flickorna återkomma vid elva, då jävlar kunde de fått all korv såld till vinmosiga festdeltagare som säkerligen skulle inse vikten av wienerkorv i vardagen efter en halv pava vin och lite bål. Efter detta fiasko rullade folk in som tanter i kö till Ullared. 30 personer trängdes i Elins lilla kök. Jag träffade gamla sköna bekantskaper från gymnasiet, samt ramlade på en kille jag lärde känna i Buenos Aires, där också av en total slump. Slumparna var många denna afton, såsom den att jag också fyllde 25 år efter kl tolv. 23.59 entrade jag toan och kom ut illa kvickt till skönsjungande gratulationssång. Hurra vilken fin födelsedagsstart.

Dans: Svettig och intensiv dans i 4 timmar. Det kokade och avlöstes inne i vardagsrummet. Lampor snurrade runt men inget gick sönder. Mattan var sugen på rödvin och fick sig en redig jävel. Med salt till. Min bror och jag dristade oss till att köa VM-låten från 94 och gjorde vår "när vi gräver guld"-dans, vilket tömde dansgolvet rätt jävla omgående. När bror lurigt sluddrade att han styrt basshunter som nästa låt förhindrade jag den eventuellt jobbiga stämning som kunde uppstå. Vi var inte i Värmland, men det visste inte brorsan efter bål och ölintag.



Fyllenivån: Lagom. Nivån var helt klart hanterbar för de flesta festdeltagarna. Inga kräks men några dumma upptåg. Min bror gömde tomma ölburkar inne på toaletten och tyckte detta var århundradets skämt. Jag och Erika åkte rullator framåt småtimmarna. Ner för backen utanför Elins port. Jag ville ta in rullatorn på festen som en överraskning men Erika trodde inte spexet skulle uppskattas. Tror dock att den rullatorn fick sin dos av kul för en hel livstid.



Tidsuppfattning: Sådär. festen varade från 19 till 04.30. Min bror trodde han skulle hinna till sista spårvagnen när denna redan gått. Tappert sprang han ändå den dumma jäveln och fick åka taxi. De sista gästerna fick tvingas hem efter en riot av daft punk- "dansande".



Hemgång: Nej. Jag sov på luftmadrass med vinfläcken på mattan som sällskap. Vaknade av att Elin kommer in och rosslar något ohörbart och haltar fram till mig. Senare fick jag veta att det var födelsedagssången hon försökt sjunga, men den var svårtolkad. Fick present och en vän med tungt huvud bredvid mig. Första gången jag vaknar bakis på min födelsedag. 25 årsdagen. Grattis. Tack.
Läste sedan följande sms med vindögda ögon:

Från: Bror. 05.56
jaha. nu har jag gjort det igen. Missat sista vagnen, tagit en taxi med random pundare som pröjsade 80 spänn för en resa till centralen som kostade det dubbla egentligen. Glömde mobilen i ovan nämnda taxi, sökte upp den, han kom hit, ville ha tillbaks de 80 kronorna för telefonen. Vad skulle man göra?! Nu ligger jag här lite fattigare, lite tröttare, med det faktum att pappa kommer hit och ska borra in en skruvjävel i mitt tak om 4 timmar. Sov gott. Grattis på 25-årsdagen. Kram bror.

Tippar på att denna fest kommer etta på min brors eventuella fest-lista.

- På andra plats: Englund's 30-årsfest.
Motivering: För det höga taket, den bristande tidsuppfattningen och den extremt lilla men klockrena skara festbesökare vinner denna fest andra pris för sin charmiga värmlands-aura som antogs i allra högsta grad. Typ 1000 grader kokhett.

En varm augustidag hade vi samlats bland myggor och grillar och extremt mycket bjudsprit i ett villaområde i Karlstad. Martin aka Englund fyllde 30.

Stämmning: Började redigt bra med fördrink och lite bubblande konversationer om helt oväsentliga saker. Definitivt inget av världsintresse. Aldrig politik eller något annat intellektuellt. Inte ens i början. Med det här gänget går man rakt på kul, inte via en stel genväg. Tror inte samtalen sträckte sig längre än till Lili och Sussie's bästa låt, samt hur kladdkakor ska göras bäst för att vara ultimata i matkrig. Festen övergick framåt elvatiden till en rentav kokande atmosfär där det varken togs hänsyn till grannar, varandra, eller lägenhetsinredningen.



Dans: Nonstop. Det dansades vilt som på ett vikingaskepp efter gravölsceremoni och dansband växlandes med gamla skatepunklåtar i sex timmar. Höjden i taket var egentligen obefintlig. Jag vara nära att prova mina flygskills men avböjde i sista stund med två feta blåmärken som resultat.

Fyllenivån: Hög. Bjudöl, bjudvin i mängder. Inga kräks, bara ren och skär gränslös glädje. Det kastades toapapper i drivor. Det var här idén föddes. Toapapper som konfetti.


Tidsuppfattning: Ingen. Festen pågick från 19.00 till 06.00. Runt halv tre frågade jag alla om de ville gå ut eller stanna kvar. Krogarna stänger två. Gick in på ett glas vin till och såg mig inte i spegeln på hela kvällen. Tur.

Hemgång: Ja. Carro och jag "Cyklade" hem kl 06.00 söndag morgon i strålande sommarsoluppgång. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades att inte bli överkörd.
Johannes sov kvar på Englund's golv, med en tv-möbel som huvudkudde. Ryktet säger att det var hans bästa natts sömn. Ever.

Första plats får ni ta del av imorgon. Vad kan passa bättre en söndag?
Party hard, bröl harder!

Whats my age again?

Jaha. Då var man tjugofem år rent tekniskt. Eller vad det heter. Skillnaden är påtaglig. Jag har rynkor runt ögonen och helskägg har tillkommit under natten. Att det går så fort, det trodde man inte.
Flera stycken, rentav riktigt många har hört av sig och sagt Grattis när jag fyllde år. Det är mycket trevligt. Jag kan inte låta bli att tänka på alla stackare som inte har någon som säger grattis. Kanske inte någon alls. Jag har det bra jag. En riktig guld-gruva av vänner och fina människor som bryr sig mer eller mindre.

I fredags såg jag på skavlan igen. Han hade en gäst som roade sig med att gå på begravningar dit inga andra gick. Jag blev rysligt uppjagad av den där mannen. Hur ensam är man då, om inte någon endaste en dykt upp på ens begravning. Hur vet man då, att man ens har levt?
jag åt också lussekatter i fredags och hade oväntat trevligt. oväntat.

I lördags var jag på julmarknad på liseberg med hela familjen. Det enda som var riktigt bra med det var att man fick provsmaka ostar, korvar, godis och annat gott. Och att Axel tyckte så mycket om julgransljusen och getterna.
Fyra renar hade släpats in på liseberg för att höja julstämningen bland barnfamiljer och andra hederliga och ohederliga besökare som kom dit för att få julkänsla. Stackars deprimerade malplacerade renar som får lida och bli utstirrade av julkåta människor. Allt för att vi ska få den där rätta julstämningen. Det, plus konstgjord snö och ännu en riktigt smörig flottig kristen julskiva av Carola eller Peter Jöback. Deras 80:e julskiva. Otroligt att Carola finner vägen till Betlehem VARJE jul. Kan ingen vara vänlig och tala om för henne att det brunnit i huvudet på henne?

Hursomhelst var lördagens fest till min vän Elins´s ära en riktig brakfest och succé.
När man får lov att köra hem folk runt fem-tiden, då vet man att festen var lyckad. jag åkte rullator och dansade till VM-94 låten. Jag tror jag gjorde det mesta för att inte bli äldre. Nu är det nämligen inte roligt längre, att bli äldre. Ungdomen är snart förbi och åka rullator känns ok när man är 24. Men inte 25.

Idag åt jag en plankstek som jag står mig på tills nästa födelsedag. Tack mamma!
och alla andra som var fina och glada och snälla mot mig idag. Den här födelsedagen klår med hästlängder min förra födelsedag. När jag fyllde 24 stod jag och grinade och deppade över brustna hjärtan och knivar i ryggen och annat som skaver och är allmänt störande. Idag var jag bara glad, lycklig och rätt så klar med, att det där med kärlek till pojkar, det är verkligen inte allt. Snarare en bisak. Så klok blev hon den tokan på ett år, och sen levde hon lycklig i alla sina dagar med sina små dammråttor!
Snipp snapp snopp. Vi lever på hopp. Ett!!

TJO!

Girl from the north country

Jag hörde på radion idag, att det är 14 soltimmar i Sverige under hela November månad. Alltså inte i veckan, eller om dagen utan i månaden.
Inte ens en soltimma om dagen kan man då lätt räkna ut. Det är inte så konstigt, att man i November månad går in i en slags dvala. En sinnestämning som är något mer gråtonad än under sommar-halvåret. Som om bristen på sol inte vore nog, är det också helt jävla kolsvart ute nästan konstant. 15.45 idag började mörkret tränga sig på i min stad. VA! KVART I JÄVLA FYRA!! På sommaren har dagen inte ens börjat kvart i fyra. Då sitter man vid en å i en skir klänning och njuter av solen och sen går man på en bar och ser fräsch och sommrig ut med ett glas vitt vin till sena timmen och solen tycks aldrig gå ner. Varför måste november finnas?

Såhär skulle året se ut om jag fick bestämma:
Januari- snö och kallt. Och då menar jag riktigt jävla kallt. Termobrallor och tjock is på vattnet och massvis med snö. Det här är en månad man ska vara frilufts-aktig och åka skridskor, snowboard och gå sköna promenader. Solen skall givetvis skina varje dag. I februari smälter snön och i Mars är det fullt blommande vår. I April börjar försommaren med gröna fina träd och syrener som blommar. Sedan är det försommar med knoppiga klargröna blad och blommor tills början av Juni. Då bryter den riktiga högsommaren ut. Solsken varje dag och aldrig mindre än 25 grader varmt. Regnar gör det en gång i veckan och då rejält jävla mycket. Ett skyfall med åska och hela skiten. Så är det sommar ända tills slutet av september. Då börjar hösten så sakteliga smyga sig på. Löven blir röda och gula och varje dag vackert väder. Man kan ha halsduk och jacka. Så är det vacker höst ända tills början av december då första snön faller och då ligger snön fanimej kvar ändå tills våren kommer i februari.
Så det så. Har vi tur och snabbar på den havererande växthuseffekten så kanske det inte är så långt kvar tills vi får det så. Så sluta vara miljövänliga, ta bilen varje dag, hela dagen!!

Just nu sitter jag på ett tåg. Till Göteborg. Där blir det festligheter och sådant.
Jag gillar Göteborg. Folk är glada och hurtiga.
Det är världens slöaste tågkonduktör på det här tåget. Han kollar bara hälften av alla biljetter! Fan att man inte visste det, då hade jag kunnat tjäna 200 spänn. Slöa konduktörjävel. Jag blir förbannad. Rätt ska vara rätt. Åtminstone när man pungat ut 200 dyrbara kronor för en biljett.

En gång när jag hade plus på karma kontot men minus på pengakontot gick jag på tåget utan biljett. Jag visste inte hur jag skulle lösa situationen, vilket var en del av själva idén. När konduktören kom sov jag räv på mitt gulligaste vis och han tyckte väl det vore skamligt att väcka en flicka i sin skönhetssömn så jag kom undan. Sånt gillar jag. Man ska vara lagom kriminell, leta små kryphål i lagen, precis på gränsen till att bli tagen.
Livin on the edge så att säga.

En annan sak som jag hörde på radion var att Sverigedemokraterna skulle få 5,3 % av svenskarnas röster om det skulle vara val nu. Miljöpartiet har knappt så mycket röster. Fyfan va fint hörrni. Världen är verkligen på väg åt rätt håll! Att rensa rent på invandrare känns ju jävligt mycket mer som en prioritetsfråga än att jobba för en bättre miljö. Åt helvete med miljön, bara vi får ut packet. Ja det är då intelligenta människor som röstar på sverigedemokraterna. Det är väl hela Vällinge kommun som står för ungefär 4 %. Man borde förbjuda Vällinge att rösta, och istället göra om hela Vällinge till en enda stor flykting mottagning. Så får Vällingeborna prova på att bo i Rinkeby ett år. Så får vi se vem som röstar brunt sen. Vilket spännande projekt!

Tur att man inte ska bo kvar i det här landet så länge till. Jag blir alldeles svettig. Allt bara går åt fel håll och folk blir dummare och dummare. Jag tror jag ska sluta lyssna på radio också. Jag blir bara rädd, arg och tappar tron på människors godhet.

Ha en kul helg. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på människor som är dumma. De kan få ha sin dumhet för sig själva och sitta och fisa och vara dumma i någon källare någonstans.

hejdå.

Människan vs. djuren 0-1

Jag har varit på museum idag. Fyra våningar av uppstoppade gamla uttorkade djur. En del till och med utdöda. Jag har idag sett flera djur jag inte ens visste fanns. Djur som funnits och levt länge utan att jag varit medvetna om deras existens. Älggasellen t.ex, visste jag inte fanns. Jag vet inte vad jag tycker om det. Det skrämmer mig samtidigt som det är en lättnad. Det finns så många världar jag inte känner till och tur är väl det. Tänk djuren. Många djur vet nog inte att människan finns. Kanske till och med de flesta djuren vet inte det. Vi tror vi är bäst fast egentligen är vi bara bäst på några saker. Här är vad människan är bättre på än djuren:

- Koordinera sina lemmar i fysiska gäromål som människan anser värda att klara av. T.ex. Skriva, räkna, läsa, ha hand om ekonomi och ta ut pengar ur en bankomat.
- Kyssas (?)
- Älska
- Såra
- Slåss, kriga och döda vår egen ras
- Emotioner
- Förspel

Vad djuren är bättre på än människan:
- Flyga utan att det är farligt för miljön
- Resa (dessutom gratis)
- Springa fort (en del)
- Gömma sig
- Hålla ihop flocken
- Fördriva tiden utan att inblanda alkohol
- Promiskuöst sex (fast vissa människor är nog mer som djur)
- Hoppa och klättra i träd
- Konfliktlösning

Ja. Utifrån mina knapra kunskaper/fördomar om djur/människor är detta vad jag kom fram till. Jag lägger ingen värdering i om det är bättre att vara djur eller människa. Det kan jag inte veta.
Men om jag fick vara ett djur håller jag, trots dagens utvidgning av existerande djur, ändå fast vid min åsikt om att jag helst skulle vara en fågel. En papegoja vore roligt. Färgglad och pratsam. Eller en val. Deras tungor väger lika mycket som en elefant och de har hjärtan stora som en bil. Massivt.

Något annat som hände idag var att det var en fotbollsmatch i Göteborg, vilket jag var helt ovetandes om, eftersom jag inte alls har något som helst intresse av fotboll. Förrutom när Sverige spelar mot Danmark. Då kan man hoppas på att nån full danskjävel ränner ut på planen och ser till att det blir lite action. Men idag hade två lag gjort upp om SM-medalj.
Hela Göteborg var avspärrat och kollektivtrafiken avstannad. Alla normala individer med lite vett satt hemma i tryggt förvar eller hade gått raka vägen hem från matchen. Resten, typ 10.000 idioter hade samlats utanför centralstationen för att bete sig lite idiotiskt. Inklusive polisen var på plats, givetvis. När jag skulle gå över gatan till stationshuset kom ett gäng brölande idioter tillhörande det förlorande laget springade mot mig i omänskligt hög hastighet som osade testosteron och hämdlystnad. På andra sidan mig stod ett lika bröligt gäng varav den ene hade pissat på sig. Förlorarna hoppade på vinnarna och sparkade ner dem och de sparkade så hårt. Till och med i huvudet. Jag stod liksom mitt i detta och jag sa så högt jag vågade "sluta"! Men ingen slutade. En idiot hoppade upp på en annan, han som pissat på sig och han hamnade på asfalten. Sen drog tre stycken av honom hans byxor och spottade och sparkade kiss-killen som låg ner. Alla skrek intelligenta saker såsom "horor, ni ska dö". Flera blödde från pannan och han utan byxor blev arg och hans kompisar också och det var många som slogs och sparkade och skrek. Jag stod helt orörlig med min resväska i handen för jag vågade inte röra mig. Jag var rädd. Det kändes som jag hamnat i en krigszon. Ett fiktivt påhittat krig.
Det finns alltid sådana som vill bråka. Kan man inte slåss för sin överlevnad kan man slåss för en förbannad fotbollsmatch. Och kissa i byxorna kl halv sex en söndag.
Näej. Människor är inte bättre än djur i särskilt många avseenden. Djuren dödar varandra för att de måste, för att överleva, för föda. Människor gör det för att de tror de är bäst och bättre än varandra. Och för ett fotbollslag eller för att de missat sista beställningen i baren klockan fem i tre.

Nu ska jag hem och laga min kevlardräkt.
Ses snart igen.

Thirteen days off.

Jag är typ tilbaka nu i mitt så kallade liv. Tillbaka från en liten paus där jag gömde mig i en grop av bomull och åt ostbågar och drack vin, levde på skratt. Jag var inte ensam när jag gjorde dethär. Men som sagt nu är jag uppe ur mjuka gropen och åter i vad som kanske är min verklighet. Vem fan vet.
Jag har bytt ut för stor ekande säng i Karlstad mot smal soffa i Göteborg inatt. Jag älskar Göteborg. Ingen annanstans är det så lätt att planka i kollektivtrafiken.
Så skön, nästan smyganarkistisk stämning här på västkusten.
Jag borde nog skriva en massa saker idag, nu. För jag har sjukt mycket roligt att berätta, men mina ögon är fulla av småsten, och dessutom är min kropp så tung och trött att jag måste stänga av systemet lite. Köpte en Tshirt nu precis föresten. 50 spänn,mörkgrön med bandtryck. Känns likte back to the roots. I like it. Imorgon blir det till att Planka runt i stan och få tiden att gå. Cant wait!

Hejj

Tibetanska munkar med socker på

Igår köpte min bror 5 stycken chokladpraliner för 50 kr. Det var inte precis billigt, men det var värt det tyckte han. Jag sa att det var tur att inte mamma visste vad han gjorde för sina pengar. Det är mammas pengar sa han. Vi gick också till en konstaffär där min bror skulle köpa pennor, eftersom han målar mycket. I affären bakom en hylla med målardukar stod två munkar. Inte ätbara, utan två tibetanska munkar i bruna lakansaktiga kläder. De har väl förstås också målning som intresse. Nästa gång jag målar en tavla, ska jag måla de tibetanska munkarna i konstaffären. Eventuellt ska de äta munkar (med socker eller glasyr på), om det inte blir för banalt. Vi får se.

Jag fick tusen pussar av min favorit igår. Axel, som trots sin ringa ålder på ett år, äger ett trumm-set, en Beatleströja, en Led Zeppelin-tröja, samt vet vem Jimi Hendrix är. Sjukt välutvecklad för sin ålder, denna påg. Det blir bra det där, och jag ska lära honom allt jag kan. haha.

Nu blir det någon slags frukost. Brorsan köpte 8 bananer igår för dagens bruk. Han har ett system, ett egenutvecklat banansystem, men om det berättar jag en annan gång. Hursomhelst kan jag nog äta en banan till frukost. Sen ska vi ta båten till andra sidan och köpa dricka på systembolaget, som alla andra göteborgare mellan 20-70 år. och ikväll blir det fest. Vi får väl se hur kvällen urartar sig för att citera Carro. Troligtvis blir det skandaler, pinsamheter och annat att glädjas åt och ångra imorgon. Det ser vi fram emot!

Bild 5; Gothenburg, i came back to you

Vi blev inte mördade på tunnelbanan. Inte ens rånade. Vi gick av och hoppades på att vi skulle hamna i Williamsburg, och bedford avenue vilket var gatan vi sökte. Vi kom upp ur tunnelbanan, och där fanns inte en jävel. Det var lika tomt som Karlstad innerstad en söndag klockan fem, dvs; kusligt öde. Vi började gå åt det hållet vi trodde kanske var rätt håll. Vi vågade inte fråga någon, herregud vi vågade knappt titta upp! I varje gathörn ungefär stod det en stor svart jeep och i jeeparna satt coola killar och rökte och lutade sig ut genom fönstret. Vi var skraja för att vi tänkte att de lätt skulle kunna göra oss illa och ingen skulle bry sig eftersom att inga verkar bo här. Vi gick och gick på måfå, till slut kom vi fram till det här huset, på bilden. Däri var en kiosk belägen och vi jublade. Äntligen! Här kan vi fråga, ett kioskbiträde är alltid ett kioskbiträde! Så vi gick in. Men vad jag minns var han också creepy, och mumlade bara på våra frågor om vart vi var och vart vi skulle. Jag skulle köpa en dricka. Han hade ingen växel. Vi gick därifrån och fortsatte vandra på måfå. Jag tror vi gick i två timmar ungefär, tills omgivningen och omständigheterna förändrades. Hur och varför får vi ta imorgon.

Nu har jag en systerson att bada. Sen ska vi leka hunden anfaller. Undrar vem som tycker den är roligast, jag eller Axel?!
Förresten; Göteborg! min kärlek till dig bara växer och växer. En vacker dag kanske det blir vi!

Glöm inte att se på SVT:s Skavlan ikväll, där allas vår favorit Anna Anka förklarar ett och annat om jämställdhet, plikten att suga av sin man, vikten av att förlora vikten, och sin självrespekt. HURRA!! Vilken fredagsfest!
Tjoflöjt!