Mauro

Min ring gick sönder.
jag köpte den av en
drogliberal hippie
med dreadlocks och skinnväst
på en skum grusväg
i Brasilien för 6 år sen
och jag minns att han
hette Mauro
och han han var skitsnygg
och skit-skitig.

Alexandra ville ta med honom hem
och kanske dricka lite sprit
och ha en gemytlig stund,
men det tyckte jag var en dålig ide
för han hade inte duschat
sen flera år kändes det som,
och jag vet inte...
jag tyckte väl inte det verkade så smart.
låter olikt mig
tycker jag nu i efterhand.

köpte ringen i alla fall
och sen letade Alex efter Mauro
med blicken resten av tiden
vi var i den byn.
vi hittade honom vill jag minnas
men då var vi i ett intensivt samtal
med en brasilianare som skulle
bjuda oss på grillparty hos sin morsa,
så Mauro försvann i vimlet.

jag har inte tagit av ringen så ofta.
nästan aldrig
och nu är den väck.
poff.

men jag har min cykel
och en kyl som fungerar
och en gitarr
och ett duschmunstycke
och en falukorv i frysen.

så mig går det ingen nöd på.

tiger

jag tillbringade lördagskvällen
på parmiddag
i högsbo med en stor tigerfäll över mig
en med huvud och allt,
tillsammans med min älskling
som jag kallar bib.
låtsasdokumenterade spektaklet med en
super-8 kamera utan film.
här kan ni se filmen:



ja vad annars.
såg en clintan-film igår natt,
"den skoningslöse"
och tänkte på en del olika saker.

att det verkar ha varit lätt förr.
lätt att rätt och slätt
mäta sitt värde i att skjuta
ihjäl fasaner sådär lite på skoj
och den som sköt ner flest vann
hedern.
äran.
fast det var ju bara männen som
gjorde sånt.
just ja, jag är ju inte man
så vitt jag vet.
sen red de på hästar och var svettiga
fast det luktade inte.

kvinnorna var horor rakt igenom,
allihopa faktiskt,
som männen satte på till höger och vänster
eftersom det inte fanns liseberg
eller gröna lund på den tiden
var det det enda nöje som fanns.
men clintan var en hederssam man
som tackade nej till gratis hor.
fatta, tackade nej.
vilken man.

jag spånar lite nu på en anti-western film.
en eastern-film
där kvinnor från östeuropa står som ledare
över världen och rider omkring på fagra hästar
dricker sprit
och mäter sitt värde i vem som kan
sparka ihjäl flest höns i klackskor.
sen går de på bordell och knullar skiten ur männen
och kanske ristar in
"JAG ÄR ETT KUKHUVUD"
på någon stackars manshoras mage
som sen får skämmas inför sin hallicka
och kanske får fett med stryk
och sen ett straffskjut
i stjärten med brödkaveln.

men gud vad extremt
tänker ni.
fan va sjukt.
ehhhhjaaaa exakt.

nu ska jag lyssna på
"its a mans world"
och begrunda mina hyss.

les amours imaginaire

asfalten.
jag saknar den.
och gräset.

jag går till haga bion.
jag går dit två timmar innan filmen börjar
för jag har inget annat att göra.
ingen tid att passa
ingenstans att vara
så jag är på kino.

äter en soppa.
läser en bok.
tittar på människorna.
tänker inte direkt rosenskimrande tankar
men heller inte dåliga.
tänker att det är ganska bra att sitta ensam.
inte behöva lyssna
eller prata
eller sätta sig in i något
eller tycka det ena eller andra.
det är en ynnest antar jag
att trivas
att nöja sig
med monologen i huvudet.

sen såg jag filmen
och kände mig rätt urblåst efteråt.
den var inte blytung
den förändrande inte mitt liv
men det var i mina ögon
ett mästerverk
rent berättarmässigt.

(om jag visste hur man gör en länk
så skulle jag, men jag vet inte det
men kolla här för den fantastiska trailern
http://www.lesamoursimaginaires.com/)

jag gillar verkligen när vägen fram
är målet,
det viktiga,
och inte slutet.
slut är oviktiga
onödiga att fokusera på.

efteråt blev jag sugen på cigaretter
fast jag inte ens röker
jag blev sugen på att vara bög
fast jag inte är man
jag blev sugen på att ta hem
han i filmen med lockigt hår
och där är jag inte ett dugg förvånad.
han var vacker
och svår att förstå sig på
och han är en karaktär i en film
den sorten är jag på det hela taget svag för.

sen gick jag ut från kino
och stod i snön ett slag
och funderade på vad nästa drag skulle bli.
men ingen spelplan dök upp så jag tog med mig bob dylan
hem och letade asfalt på marken.

tänkte att jag sett för mycket film
och att mina förväntningar på livet
sällan
eller aldrig
sammanfaller med filmerna.
och jag vill att det ska vara som i filmerna
för jag är naiv och har jättelite annat att bry mig om
i min tillvaro att jag ägnar tid åt att tänka
på filmscener och på mitt liv som filmscener.
unna mig det.
en dag kommer jag inte ha tid.

idag gjorde jag musik till lejonlåten.
använde nästan alla ackord jag kan.
dom här ackorden kan jag:
am
em
dm
g
c
f
d
e
a

den blev lite trasslig ibland att spela,
låten
men strängt taget är jag nöjd.
jag gjorde den själv
det är inte alla som gjort en låt.
det är många före mig som gjort det,
måhända bättre,
men det är många som inte gjort det alls.
man kan säga att jag ligger lite före
vissa.
lite efter andra.

nu ska jag andas i mitt munspel.

lucia

idag var jag i kyrkan
och det var riktigt jävla långtråkigt
som det brukar vara.
tills lucia tåget kom, då var det lite fint
mest tack vare Liza och stjärngossarna

det spelades orgel för en hel livstid
kändes det som.
jag ska inte bli ihop med en kantor
dom verkar mörka till sinnet och lite väl allvarliga.

men kanske en stjärngosse vore något.
en helt ny kategori
musicerande män som jag helt förbisett,
stjärngossarna.

så oskuldsfulla i små vita skrudar
som är för korta
och visar tubsockor
sjunger i stämmor och har sig.

eller så är det helt perverst att vilja
besudla en man i vit klänning och strut på huvudet.
jag sa inte att jag ville det.
men jag noterade dom.

Lucia firar man för att,
ja inte fan vet jag.

från början var det en tjej som blödde i midjan
och led och var tvungen att bära en massa saker
i famnen så därför hade hon ljusen på huvudet
av praktiska skäl.
varför hon skulle bära i famnen
eller vad
vet jag inte.
kanske var det bråttom med vodka eller kaffe
till en gammal gubbe som skulle ha
vodka eller kaffe som hon var tvungen att bära till honom.
och just då fick hon mens
därav det röda bandet i midjan.

eller så var hon pyroman
och därav frasen
"lucia kommer med värme och ljus"
det blir jävligt varmt när saker brinner upp.

det är inget som helst praktiskt med lucia idag.
bara obekvämligheter.
upp i ottan måste man om det ska vara någon mening
mä´t och i tåget är det obekvämt i ett linne som man använder
en gång om året
och resten av tiden hänger det i bästa fall
oftast ligger det i någon kartong
och drar åt sig den där unkna garderobslukten
som när man svettas i linnet av nervositet
pustar upp mot en från halslinningen.

man ska ha levande ljus i händerna och på huvudet
vilket är helt onaturligt och rentav opraktiskt
man är nervös för att svimma och sjunga fel
och snubbla på det långa linnet
som ska vara långt
för att inte fresta till otukt
eller något sånt.

och så står man inför en skara trötta människor
och ler och ser salig ut och kommer med värme och ljus.
och publiken är trött och grå
och ler inte så mycket

jo
när de ser en stjärngosse i för kort linne
som frestar till otuktiga tankar
då ler kanske någon.

jag har varit i luciatåg
jag har varit i publik
jag vet vad jag talar om.

jag lussade en gång i afrika och det var fanimej
det mest traumatiska jag åsamkat andra människor
folk skrek och sprang och trodde vi var döda själar
eller ku klux klan
och vi ba;
lusse lelle
lusse lelle

barnen grinade
och jag trodde jag skulle bli hängd
i en palm till allmän beskådan.
kulturkrock kallas det visst.

nu tar jag mig lite glögg och listar
top-ten stjärngossar.
jävlar var roligt det ska bli.

hejdå.

jävla john!

jag fick en bok när jag fyllde år
jävla john
heter den
och handlar om John Lennon och den fiktiva
men verklighetstrogna och framför allt
väl-researchade historien om den svenska Katja
som motvilligt men obehärskat inleder en relation med
John Lennon.
fantasieggande och gripande historia
välskriven som satan.

jag läser den nu och jag är förbannad
på john
som framstår som en total jävla sopa.
aggressiv, lömsk och utrustad med
uträknat svinaktigt beteende
som bottnar i en inre osäkerhet
förvisso men ändå bygger upp och skapar
en närmast monstruös man till och från.

jag älskar beatles men jag
hör inte till en av dem som vet allt
om de band jag gillar
jag gillar, mest.
ibland vet jag lite
men om john lennon visste jag inte mycket.
men nu.

det som gör mig på så dåligt humör är
att jag
på något naivt sätt trodde att han var
bra liksom.
god
bara för att han var bra på musik.

parentes.detta genomsyrar förvisso min bild av musiker av manligt kön
överlag och oftast blir jag lika jävla lurad
men det tycks jag glömma direkt och så är jag där igen och tallar på nån flanellskjorta med gitarrfingrar och nonchalanta axelryckningar och ba
åhhhhhhh.
som en skadeskjuten jävla hund med en guldfisks minne. parentes.

min naiva världsbild våldtar mig
varje gång jag inser att världen inte är så bra.
folk är komplexa
inget går att lösa fullständigt
inget ÄR fullständigt
och tvåsamheten har aldrig funnits
eller jo
den finns hela tiden men den är jävligt
övergående och flytande
nyckfull
lömsk.
man är två
sen en
sen två
och så står den ena och grinar
när den andra blev två
med en annan
en.
och så fortsätter det.

ah ni fattar.
att folk gifter sig
övergår mitt förstånd.

men det som gör mig mest förbannad är att
också jag längtar.
VA?
inte efter john
men att läsa om
total hängivelse
beröring som är elektrisk
och blickar som får kroppsdelar att bulta
och själar att söndra
och hjärtan att slå
sen brista
får mig att längta efter att ha någon mellan mina händer
en själ att vira in mig i
en blick att penetrera
något som bultar
och någons smutsiga fötter
i min säng
som jag inte stör mig på
för att de tillhör
denna någon.

och parellelt med ovanstående begär
denna plågan
denna icke-tro på precis allt det där.

tur att boken snart är slut
tur att känslor, illusioner och längtan är övergående.
tur att man har en liten jävla realist i sig
som kan det där med prioriteringar.

snart kommer jag längta efter en påse chips
och splatterfilm
och vips så är allt det där jag just skrev om som bortblåst.

men ändå:
jävla john
som fick mig att börja tänka på det där med
kärlek.

imorgon ska jag till kyrkan.
precis vad jag behöver.
jävla gud mitt i alla dessa enerverande tankar.

hur ska det gå med allt
kan man undra.
det är ett enda livslångt projekt att leva
tamejfan.
och jag har aldrig varit någon ultimat projektledare
typiskt fel person
på fel plats.

god jävla natt

nobelt av mig

Apropå nobelmiddagen:


undrar hur allt hade tett sig om Alfred Nobel hetat
Svensson eller Nilsson i efternamn.
"jo jag ska på den anrika Svenssonmiddagen i kungliga blå hallen.
jo JO, man har kommit upp sig!"

vad är egentligen oddsen för att han skulle hetat något så passande som Nobel, vilket anspelar på ordet Nobel vilket anses vara ett mycket fint karaktärsdrag?
han hette säkert Nilsson men när han uppfann dynamiten fick han totalt jävla storhetsvansinne och kukade ur totalt och ba

jag är så nobel.
I am Nobel
kiss my feet
mnotherfucker
or your head will explode.
typ.

Damn i wish i was a lesbian

Fredag

klassisk koncert som fick mig
att minnas
allt jag gjort
och inte gjort

tänkte på vatten hela tiden
under vatten
vågor
klippor
skepp
och storslagna soluppgångar

Lördag
koncert igen.
Billie the vision and the dancers
fick mig att tänka
på toleransen
kärleken

avsked på flyplatser och
att bli gammal.

förbandet hade omåttlig energi
det sa jag till dom
efteråt
och jag sa till Lina
att man borde prova
ett nytt kön
när jag såg
den snygga
sångerskan.

en tvärflöjtist med höga kindben
bad om mitt nummer
Liket, kallade han mig
han var nog jätteung
jag är gammal

är jag gammal?
som ett lik?

dansade på nef.
män tror att dom är så bra ibland
bättre än dom är

jag tror också det om mig själv
ibland
men jag tafsar inte män på stjärten
eller försöker gnida mig mot deras
kroppar
även om jag vill

det kallas respekt
och raggningsteknik
om man så vill.

på nef var det bara puckon
som trodde att de var snygga
värda
smarta
åtråvärda
men de vara bara
äckliga
hänsynslösa
dom tyckte att vi tog
för mycket
plats
och att vi dansade
för bra
och aldrig har jag brytt mig så lite
om att ha en man
som då.

Men nu är nu
Söndag
Ensamheten

tre stearinljus och jag
ballerinakex och min dator

Nu tänker jag på det
det skulle vara någon
som förstod precis
vad jag menar
när jag står vid
fönstret och andas på rutan
och ser ljusen i
mörkret bli
suddigt i konturerna
och att det är fint

nästan poetisk med gatljus
mot
mörker
när man ser det uppifrån
på håll.

Sen måste han kyssa mig i nacken
för att jag är så kort
att han bara
måste kyssa mig i nacken

för att se
det där ljuset.

ritade en teckning
oroväckande
att hondendära på bilderna
ofta tenderar
äta upp
det som är svårt
jobbigt
störande moment
nuförtiden



jag kallar denna nya falang inom feminismen
för
Kannibalism.radikal.feminism

Ibland äter hon flickvänner
också
så det är knappast renodlad
feminism vi pratar om
snarare
oförmåga
frustration inför
yttre omständigheter
och
ledan
tristessen
avsaknaden
av action.

större än liten, men ändå inte jättestor

Barn. De är härliga. Idag har jag varit barnvakt till en kille som är lite mer än två år. Han tycker själv inte att han är liten, utan snarare "lite större än ett litet barn" som han själv uttryckte det när jag menade att det var en nödvändighet att hålla i min hand på gatorna om man är liten. Men han är ju uppenbarligen större än liten, så konsensus uppstod så att säga inte. Eller så skäms han helt enkelt för att hålla min hand offentligt. Det har hänt förr med killar som är lite större än små, men ändå inte så jävla stora.

Axel som detta underbarn heter, är mycket riktigt större än en del barn, men likförbannat rätt liten i förhållande till många som levt betydligt längre. Om detta är han dock lyckligt ovetandes och när vi ska rita blir det alltid en sol, en båt, vatten, en traktor eller bananer. Vad skönt om ens tankar kretsade kring sånt varenda gång man skulle rita något. Eller tänka något för den delen. Vi gick till Bengans skivaffär också och det var roligt tyckte även jag. Eller mest jag. Det var mitt val av aktivitet för dagen. Det spelades Dylan där, och det var bra, jag var inte förvånad alls.
Jag undrar om jag blivit misstänkt för mamma idag. Inne på Bengans jobbade en het man (såklart, och det var säkert han som satt på Dylan också) och jag ville på något sätt ha alla dörrar öppna så att säga, så jag frågade Axel högt om han trodde att MAMMA var hemma ännu, för att som upplysa om att det inte var jag, som var mamman. Det trodde Axel inte men snygga killen trodde nog att jag var lesbisk, det bara kändes så. Eller så sket han fullständigt i mig och vad jag sa, inte bara för att jag hade barn utan för att jag helt enkelt inte var ett dugg intressant. Eller så hade han en fin smart tjej som han älskar och kollar inte på andra tjejer på jobbet fastän han har världens läge, i en musikaffär liksom. Varför tänker jag så mycket på det här, och ännu värre, skriver om det? Han var säkert helt jävla dum i huvudet och jätteung.

Min bror ringde igår och bekände att han hade haft mycket paranoida tankar om mitt tillstånd i Lördags. Han var helt övertygad om att jag var drogad av någon ond hipster med snuskig fantasi, då min dansstil tydligen varit utöver det "normala". Jag brukar ju ta ut svängarna rätt rejält, men den här gången hade det tydligen varit extremt. Flera av hans vänner hade frågat hur det var med mig EGENTLIGEN, med undertonen "vad har hon tagit?" och såhär i efterhand kan jag förstå oron. Jag kan bara förklara det med att jag var som i trans där på svartklubben. Förmodligen hade jag väldigt roligt.
Nu har han väldigt dåligt samvete över dessa misstankar och ångrar sig. Men alla korten är lagda på bordet och alla mår bra och jag tog inga droger i Lördags. Så vet ni.

Ikväll blir det en dejt med Lina på Kings head.
På en måndag!? Ah men shit precis.

ad jö

I killed the DJ

Imorse lyssnade jag av en händelse på en låt av Oasis. "Dont go away" heter den.

Den väckte ett mycket speciellt minne till liv.

Under en tid i mitt liv bodde jag i Paris. Jag var oerhört förälskad. I staden javisst, men också i en kille. En kille som bodde i Sverige och var min stora high school crush, som kanske fanns med i tankarna liiite för långt efter att gymnasiet var slut. Men hursomhelst, skickade han mig en skiva, adresserad till min lägenhet i Paris. Jag hade gett honom en skiva innan, med extremt väl genomtänkta låtar, texter och ackord där varenda ton, not och ord hade en betydelse. Och den skulle han då givetvis tolka mellan raderna och sedan ringa mig och fria till mig med gråt och beundran i rösten. Så var planen.

Så blev det inte riktigt och tur är väl det, så här i efterhand.

Jag fick en skiva hursomhelst.

Och på den fanns låten "Dont go away" med. Eftersom att jag är född med en smått onormal och osund analytisk förmåga, som i alla lägen inte är så knivskarp och förenlig med verkligheten, utan snarare ryckt ur något slags inre vilt liv fullt av visioner, förhoppningar, cynism och framför allt desillusioner om kärlek. (tack vare all jävla pop-musik och filmer.)

I låten finns följande stycke:

"So dont go away,

say that you will stay,

forever and a day, in the time of my life.

Cause i need more time, yes i need more time,

just to make things right.

You and me whats going on?"

I denna simpla korta textrad författad av Noel Gallagher i ett förmodat dåsigt ångestrus efter en dålig tripp eller något annat kemiskt failure, fanns alla mina drömmar och förhoppningar.

Analys; han vill inte att jag ska åka, han vill att jag ska stanna, han behöver tid att ställa vissa saker tillrätta, saker som säkert är jätteviktiga. Och han bollar över till mig med frågan om vad som händer mellan oss.

SOM jag analyserade denna satans låt. Och som jag blev besviken när jag efter en lång lång plågsam tid förstod att den inte betydde mer än "imse vimse spindel" för den där killen.

När jag flera år senare frågade, om det fanns en underliggande mening med låtvalet ryckte han på axlarna och sa " Naej, jag gillade låten bara".

Han gillade låten bara.

Ja vart fan ville jag komma med det här?

Man ser vad man vill se.

Ibland gillar folk bara låtar och menar inte ett dyft med vem de delar med sig av dem till.

Men för musik-fanatiker med överanalytisk förmåga och vissa neurotiska drag kan utgången bli fatal av en så lättvindlig handling.

Och vad lärde jag mig?

Att om jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på om någon gillar mig eller inte så lyfter jag luren, ringer, och frågar.

Nej eller ja. Värre blir det inte. Ett kryss i en ruta är allt som behövs, så kan man dansa vidare sen, till nästa misslyckade romans.

Tips: Skicka inte låtar till folk som ni misstänker vill ha er på andra sätt än vad ni själva vill. Utgången kan bli katastofal, rentav livspräglande.

Nu ska jag sova, I have a flight to catch.

Det kanske inte blir så mycket skrivet på ett tag då jag kommer vara fullt upptagen med att vara fransk i solnedgångar med en älskvärd man runt rivieran parallellt med att överanalysera min livssituation och varenda ögonblick som passerar.

Och inte passerar.

A bientot!

To you, Mrs Robinsson

Igår var det möhippa dagen lång. Champange, franska fraser och smaskiga minnen blandades till en hejdundrande konfettiblandning med inslag av salt, sött, surt, rött, förvirrat och framförallt nostalgi.

Nej det var inte min egen möhippa, så snabb är jag inte. Även om jag snabb ibland. När jag cyklar till exempel.

Möhippan var en kär väns och kvällen avslutades med fyra flickor i taxi hem till mina päron. Nattamat i köket under ständiga fnitterattacker. Det sista jag minns är att jag beundrar brorsans konstverk som han gjorde i lekis; En korv med bröd i glaserad lera, samt en skyttegrav, även den glaserad. Blank och verklighetstrogen. Och fruktansvärt orginell.

Sen vaknade pappa och jag sa fel ord hela tiden. Istället för "hej" sa jag "godnatt" och istället för "vi ska sova nu" sa jag "vi är vakna".

Jag gick in i en järnstolpe igår faktiskt. Sådär riktigt hårt som på tecknad film. Typiskt. Det behövde jag liksom inte.

Just i skrivande stund råkade jag läsa en artikel om en ål-fiskare i KIna som fick upp en ål i stjärten när han trillade ner i en ål-tunna, eller vad det kan tänkas kallas. Han hade först inte vågat sagt något till sina kollegor utan jobbat på som vanligt, men efter ett tag kändes det väl för mycket som om att han hade något jävligt stort i stjärten och som vi alla vet försämrar det arbetskonditionen avsevärt. Kinesen fick åka till sjukan och opereras i fem timmar.

Det var en hal jävel, den där ålen.

Till artikeln fanns en bild på ålen. Men under bilden uppmärksammas vi på, att det inte är ålen på bilden som kröp upp i stjärten. En klassisk "bullen". Sjukt kul, att tidningen inte ville skämma ut fel ål.

Ikväll såg vi mandomsprovet. The graduate. Dustin Hoffman har affär med neurotisk äldre kvinna med epitetet lärarinna. Klassiskt tema och alla mäns våta dröm?

Män. De verkar lite simpla ibland.

Och kvinnor likaså får jag tillägga så jag inte blir svartlistad och skjuten innan bröllopet på lördag.

gonatter

Äfven hemmavid är jag en stilfull qvinna

Vad bizarrt det är att titta på en 25 år gammal film och tycka att en man är attraktiv, rentav het, fastän han egentligen är 50+ idag och det är så man känner honom.

Jag känner mig nästan lite pervers när jag ligger här på soffan och smaskar i mig lite pizzarester från gårdagens maraton i soffliggande och kollar på gamla filmer om andra världskriget på SVT. Jag älskar SVT om dagarna. Svartvita journalfilmer med titlar som "Rosens taggar", "Andersson och holken" och "Någonstans i Sverige". Det är jag och mormor som kollar på Matinéfilm. Speciellt bra var en som hette fyrvaktaren som var från 1936. Mycket passionerad kärlekshistoria. En man till havs, en på land, en kvinna med kluvet hjärta och smutsiga fingrar, en som dör i slutet, ja klassiskt upplägg. Gillade framförallt att kvinnan hade flor på hatten, även när hon gick omkring hemma och bara broderade ett stycke eller dammade av pianot. Tänk om jag skulle börja med hatt och flor och korsett. Hemma. I all enkelhet sådär.

Byta ut det här:

Mot det här:

Nu till exempel, visar SVT klassikern "Barnen från frostmofjället". En film jag har traumatiska minnen till från min barndom. Jag vet inte varför, men jag tror det var något med att de frös och var hemlösa och blev spridda för vinden, fastän de var syskon. Hjärtslitande för små barn att se på. Men även barn måste få vara med om hjärtslitande saker. Annars blir de sådana som måste gå till psykologen så fort ett fem i två ragg inte lever upp till förväntningarna. Det håller ju inte med en hel mänsklighet som gå under för minsta besvikelse. Då kan vi lika gärna delta i ett krig och ta död på allihop. På så sätt förhindrar vi att självmordstalen går upp dessutom. Fantastiskt. Vi blir det heroiska Sverige istället för världens mest deprimerade land.

Jag borde bli diktator. Åtminstone politiker, eller något annat maktgalet.

Nu ska jag boka tvätt-tid- Måste tvätta min Chaneldräkt med tillhörande hatt. Jag har nämligen ett piano att damma av i eftermiddag.

Puss.

Det går en vind över vindens ängar

kl 05.15 i morse kissade jag på en tom fotbollsplan i mjukt morgonljus som fick mig att känna mig och len och varm. Efter att ha kissat fick jag en oemotståndlig impuls att lägga mig mitt på planen. På den vita pricken i mitten.

Så jag gjorde det.

Grönt gräs klätt i dagg tog emot mig. Jag låg med armar och ben utåt och såg solen resa sig över miljonprojekt i horisonten. Jag blev blöt men det rörde mig inte.

Sen vaknade jag till och insåg att det nog var ett smart drag att gå ur min mjuka bubbla och cykla hem till mjuk säng för att undvika polistransport.

Jag hade förmodligen blivit tagen för galning om någon funnit mig där.

För så är världen. Flickor som ligger mitt på fotbollsplaner klockan 05 en lördagsmorgon kan väl aldrig ha gjort det just för den underbara känslans skull?

Så, är jag galen för att jag älskar gryningar? Är jag?

Efter att ha jobbat till 02.30 och sedan avrundat med ett glas vin med trevliga människor och kommit ut i en gryende färsk oskuldsfull sommardag, är det inte så konstigt att man blir jävligt nostalgisk och något sentimental. Att cykla hemåt när solen redan gått upp ger mig en känsla av övertag. Som att jag lurat världen. Snyltat på den absolut godaste biten. Lurat natten och bara fått det bästa. Skuggan är framför mig. Jag förstår Håkan när jag sjunger om att sprida ut bensin över solnedgången. Så glöder den fortfarande i gryningen. Solen reflekteras i glashus och förflyttar sig som jag cyklar. Mina ben är bruna och snabba.

Och jag har en hemlighet.

Till något helt annat. Emma min kompis säger att alla män hon träffar som är socialt anpassade, trevliga, artiga och förmögna att kunna föra intellektuella diskussioner och intressanta samtal är undantag. Jag tyckte det var hårt sagt.

Insåg sedan när jag tänkte på det att det finns en möjlighet att jag håller med.

Sen satte jag på TVn och där visas en hel timmas program när Paris Hilton ska hitta en ny bästis. En som inte är för slampig men heller inte för tråkig. Men som skulle dö för henne.

Och jag insåg att Emmas teori stämmer minst lika väl in på kvinnor som på män.

Människor som är undantag. Det är alltså dem vi vill vara.

Kanske borde vi uppleva fler gryningar. Jag tror det vore bra för mänskligheten.

Horses

På en parkbänk under stänkade sol mitt i sommaren sitter en man och gråter.

Jag kommer cyklande och ser honom skaka okontrollerat, och jag slås av min första tanke att det inte passar sig mot solen och himlen och den sprakande sommaren sprängfylld av förväntan.

Inte besvikelse.

Han är solbränd och har mycket muskulösa armar som inte verkar göra någon som helst nytta nu. Han har moderiktiga kläder. Allt stämmer till det yttre. Han har huvudet mot bröstet och de brunbrända armarna omkring huvudet. Det är en förtvivlans bubbla precis där han sitter. Bara några meter bort spelar folk strandtennis i bikini, äter vattenmelon och löser korsord.

Ingen går fram.

Jag stannar vid honom och står stilla. Andas knappt.

Försiktigt frågar jag om det går bra. Så säger jag.

Går det bra?

Han tittar upp med gröna flytande ögon. Pausar en mikrosekund. Sårbarheten sticker mig i bröstet och påminner om en blick jag sett förut. Inte helt olik denna.

Han skakar först på huvudet. Sedan nickar han och jag förstår att han uppskattar omtanken men att han inte vill att jag ska stå där. Jag lägger en hand på hans axel och säger ingenting.

Sen åker jag.

Det är trist när människor är ledsna. Vare sig man känner dem eller inte.

Förövrigt har jag på senaste tiden övervägt att skaffa en häst. Såg en annons någonstans som fick mig att leka med tanken. Vore det inte roligt, att skaffa häst medan folk köper mopeder och bilar? Känns rätt i tiden, miljövänligt och lite sagolikt. Ta hästen till jobbet. Hästjobb.

Känns som en jävligt bra raggningsreplik.

"Ja vi kan gå hem till mig, har hästen härutanför".

Och jag ska inte vara nån lame hästtjej som tillbringar tid i stallet och kan alla begrepp och termer, utan jag kör barbacka utan hjälm och parkerar hästen på fälten här utanför Villa Villerkulla på gruvlyckan. Håller i manen och susar fram.

Han ska heta Björn-ture-sven.

Hejdå. Trösta varandra om ni är ledsna.

Im in the corner, watching you kiss her.

Det är mycket politik nu. Almedalsveckans heta klimat börjar övergå i något slags klibbigt sammelsurium där politiken tycks vara det man pratar minst om, medan politikernas utseende och annat trivialt verkar viktigare. Kanske var det bättre förr, kanske inte.

Jag gillar Lars Ohly för hans totalt anarkistiska bojkott av kungabröllopet, samt hans folkliga yttre. Därmed inte sagt att hans politik är något jag gillar. Kan vara så. Kan vara inte så.

Idag tillbringade jag dagen på en klippa under solen och tänkte mycket på Robyns nya låt. Och hur bra i tiden den är lanserad. Den är en sommarplåga. Perfekt för alla lämnade människor, som enligt någon slags egen ihopsnickrad teori, baserad på delvis personliga data, ökar under sommarhalvåret.

Folk dricker bubbel och tjejerna visar brunbrända ben, och bröst och håret blir naturligt ljust och man behöver inte täcka ansiktet i smink, och allt det där gillar killar. Tjejerna gillar att killarna plötsligt ser så avslappnade ut i solbrillor, deras armar ser brunbrända och kanske rentav lite händiga ut i uppkavlade rutiga skjortor. Och sånt gillar tjejer. Folk reser runt och man kan stöta på någon charmig skåning i Grums avkrokar eller en gullig Värmlänning i Stockholm. Dialekter vinner alltid i längden och vips har någon infödd trendig stockholmsbrud vars pojkvän är på grabbresa till något lagom kultiverat ställe, typ Berlin, fått med sig en värmländsk charmig snubbe hem. En med rutig skjorta och gullig dialekt som efter en flaska skumpa verkar heeeelt oemotståndlig. Så går det till. Överallt.

Helgen efter har hon ångrat sig gravt men då har pojkvännen gått vidare med en brud han drog över i Berlin och så står den stackars trendiga tjejen i nåt hörn på en krog i en svindyr ny Acne-klänning som skulle hjälpa henne vinna tillbaka honom, och ser sin "livs kärlek" kyssa en tyska med stora pattar och fräknar.

Och Robyn är den enda i hela världen som förstår henne.

... i keep dancing on my own..

porr, snus, sport

Det måste vara skönt att vara kille vars främsta intressen är porr, sportbilar, eurosport och snus.

De slipper bry sig om politik och kultur och de kommer undan med det. De "är såna". De har flickvänner. Föreställer jag mig.

Tyvärr funkar det inte likadant för tjejer. Vi är bara äckliga, socialt missanpassade, kanske lesbiska och icke åtråvärda om vi ägnar åt åt sådana intressen. Och vi har definitivt inte pojkvänner. Föreställer jag mig.

Livet är orättvist.

Man skulle varit man.

Man kunde varit Erik Saade och haft vita galonhandskar och fått hybris av skrikande fuktiga tonårsflickor redo att hugga av sig ena handen för en slängkyss.

Meen så hade man också haft varenda könssjukdom i slutet av året och vid 23 års ålder gå in i väggen för man känner sig så onödig på jorden. Man blir en manboy helt enkelt. Hal och ihålig.

Kanske inget för mig ändå.

Nu är det fotboll. Men jag väntar lite med och kolla tills framåt slutet. När ett eller annat lag vinner och tar av sig tröjorna. Det är roligt.

Hejdå.

Midsummer dreami'n

Hur går det när jag börjar lova saker till höger och vänster? Svaret är: Åt helvete.

Jag nämnde förra gången jag antecknade några arma rader här, något om att bli bättre på att uppdatera bloggen. Vi kan alla se det uppenbara resultatet av det dristiga uttalandet. Kalla det frånvaro, haveri eller katastrof, oavsett vad, kan jag kort och gott se med egna gröna ögon att med detta löfte gick det käpprätt åt helvete.

Jag ska härmed inte lova igen. Något.

Skitsamma. Nu till dagsläget. jag befinner mig i Stockholm och i skrivande stund kom jag att tänka på en gång jag hade en liten (med betoning på liten) kärleksrelation en en Stockholmare som bodde hemma hos sina föräldrar. Detta utspelade sig givetvis för många många många år sedan. Hur många låter jag vara osagt. Första (och enda) gången jag övernattade i denna föräldrars boning var det med lite alkoholintag i kroppen efter en suddig och hormonstinn afton på "Kvarnen", belägen på Söder. Föräldrarna bodde ett hus på söder, och redan här anade man kulturkofta-päron med huset fullt av ekologiska te-sorter med diverse effekter på sömn och annat.

Han jag hade den korta och intensiva romansen med skulle till jobbet tidigt på morgonen och sa åt mig att sova vidare. Han sa ungefär ordagrant:"mina föräldrar är jättesnälla". Jaja tänkte jag och överlade flyktigt i min jästa hjärna en kupp om att hoppa ut genom fönstret. Vattentät plan tänkte jag och sov vidare. När jag till slut skulle ta mig ut ur huset var jag mindre kaxigt inställd till flyktplanen och tog tjuren vid hornen och smög mig ner för, kanske jordens mest knarrande trappa. I hallen möter mig en far i yllekofta och leende brett som fan. Några decimeter till höger kan jag ana en modersgestalt. I yllekofta och med pensel i hand.

Nu började ett två timmars långt plågsamt möte med två föräldrar som bjöd på grönt te i mängder, hembakat bröd och konversationer om konst, konst och politik. Mittemellan dessa brinnande kärleksfulla föräldrar, som ju dessvärre i situationen inte var mina egna, satt lilla jag med baksmälla, flottigt hår och maskara på kinden och en desperat blick som skrek efter hjälp. Jag minns inte hur jag tog mig ur mardrömmen men med hembakat russinbröd upp i halsen lyckades jag till slut ta mig ut, till avskedfraser som: "roligt att äntligen få träffa dig", "vi ses snart igen", samt något om grönt te.

Det blev inget återseende. Av vare sig föräldrar eller deras arma son.

Jag vettefan varför jag kom att tänka på det här just nu. men det gjorde jag.

Imorgon är det midsommar. Min favorithögtid av alla högtider då det ska frossas i mat och sprit. Vädret ska dessutom bli bra så gud måste vara glad. Kanske har han fått sig ett skjut.

I övrigt har undertecknad de senaste dagarna bett om en smärre katastrof. Bara något litet, något litet oskadligt för levande varelser, men tillräckligt stort för att ta över löpsedlarna efter Daniel och Viktoria. Nu börjar det bli lite tröttsamt. Vi vet att de gifte sig, vi vet att de åkte på smekmånad, vi vet att det kostade oss alla skattebetalare hutlösa summor. Och där är det nog känner jag.

Kanske kan vi få ett litet vulkanutbrott på Island eller något annat opåverkbart som kan ta bort rojalistpiken som råder i landet. Den var trevlig i VISS mängd. Med betoning på viss. Jävligt viss.

Imorgon sk det dansas i Roslagen. och badas och drickas nubbe och prata om underbara Sverige på sommaren. Skål.

Ha så roligt och dö inte.

hejdå

Lite avstämmning

Ja så var man åter tillbaka i det avlånga landet lagom. Måste säga att grönskan är allt annat än lagom, den är i överkant och jag gillar det. Hade glömt hur fina lupiner och syrener var och på tåget såg jag flera stycken. De är fanimej fina blomster. På tåget hem från Danmark var det ingen som ville sitta bredvid mig. Jag luktade rent ut sagt skit. Alla mina kläder hade antagit samma doft. En som påminner starkt om roskildefestivalen efter en vecka.

Köpenhamn var en mycket fin helg. Carros danske make hade ordnat med allt för oss. Han var en dröm-värd. Vi fick varsin cykel, hemlagad mat tillsammans med kollektivet i "Bennos Hvile" varje dag, Guidade turer i nyhavn, Christiania, Tivoli. Vi var på musikfestival och vi åt danske pölser natt som dag. På natten tog vi en med "det hele" på. Det hele är allt. Allt verkligen.

Ännu senare på natten gick vi till ett ölcafé som ÖPPNADE klockan 02 och stängde 14.00.

De hade rea på en öl + T-shirt med logga för 75 kronor. Var nära att köpa kittet men tyckte färgen var så grå. Den var grå med en guldig text. Guldregn hette stället och jag var nästan den enda tjejen där. Svensk dessutom, vilket var mycket exotiskt. EN kille som hade druckit kanske 30 öl försökte ragga upp mig med följande mening " Du, snygga bröst!" Danskar + tuborg = mycket danskt. Kasper och jag drack gratis tills sent. Eller tidigt ska man kanske säga. Jag har aldrig kommit hem så sent från krogen som i lördags i Köpenhamn. Jag säger inte vilken tid det var, men vi mötte joggare på vägen.

Carro gjorde något omöjligt i lördags. Hon skulle ta sig från en plats som hon inte visste var det var, till en annan plats som hon inte visste var det var. Ensam. När/om hon kom fram skulle hon komma ihåg koden till ett lås och därinne finna nyckeln till huset. Snacka om fångarna på fortet-vibbar. Det sjuka är att hon lyckades. Jag fattar inte. HUR kan man göra det? Efter 5 öl dessutom. En stor eloge till henne.

Nu är min resa slut hursomhelst. Jag är hemma och jag ligger redan och undrar. Vad ska det bli av mig? Den här resan var ju kul och så, för att använda ett mediokert ord. Tror det slappa levernet har tagit ner min hjärna i ett makalöst långsamt tempo föresten. Häromdagen kom jag inte på vad exhalterad hette när jag skulle säga att jag var det. Vad jag var exhalterad över minns jag inte. Kanske vart det en karusell på tivoli

Men hursomhelst, jag har ju blivit avsevärt mycket fattigare, lite tjockare och något långsammare. Jag är lika arbetslös som jag var när jag for men i ett mer desperat behov av jobb än någonsin. Desperat är en underdrift.

Den här sommaren kommer att bli spännande. Jag har inte så mycket som en plan.

Jo en. Jag får finbesök av manligt kön om en vecka. Vi ska fira midsommar i skärgården i regn med snaps och hela baletten.

Nu ska jag bara sova. I morse hade jag en underbar dröm om en ost och korvtallrik. Jag hoppas jag kan ta vid där den slutade, för jag hann aldrig smaka på den i morse.

Härmed lovar jag mer frekventa uppdateringar på bloggen framöver. Eller lovar för jag inte, men jag ska fösröka.

Prestenterar här ett urval bilder från min 2 månaders exil i Europa:

Amsterdam. Typisk Holländsk mat

Amsterdam. Typisk Amsterdamsk mask

Berlin. Jävligt otypisk tysk toasits

Berlin. Säkert en typiskt tysk

Paris. Rodolfo, mannen som försökte öppna vår vinflaska med en nyckel

Paris. Carro köpte bil

San Sebastian. Hemlösa och trötta en söndagmorgon

Lissabon. jag köpte bil

Edinburgh genom bilfönstret

Newcastle. Eller någonstans på den engelska landbygden.

Newcastle. Lång daggmask

Barcelona- Typisk kväll på terassen

Barcelona. Man utan penis

Nu är det natt. Ha en go en.

Puss

Tågluff; Dyra hyrcyklar

Den där satans springnotan på 7 euro som verkade så barnsligt kul igår betalade sig rätt snabbt.

I morse när vi skulle cykla till tågstationen för att köpa biljetter gjorde vi den fasansfulla upptäckten att någon tattare, kanske samme som tog min väska, hade snott Carros cykelsadel. Jävligt onödigt tilltag sa vi, och funderade över hur stor marknaden för cykelsadlar egentligen är. Sura och hungriga cyklade vi ändå. Carro fick stå hela vägen. Givetvis.

När vi gjort det vi skulle på stationen var Carro aningens upprörd fortfarande. I denna hungriga upprördhet satte hon sin nyckel i fel lås. Och den fastnade.

Ett antal gubbar och män kom fram till undsättning och speciellt engagerad var en securitasvakt med hävdelsebehov som försökte med alla medel, utan resultat. Han hämtade en tång och skulle vara manlig och bra, men nyckeln gick av.

Då hämtade han en såg för att inte sjunka i sin manlighet.

En skolklass med småbarn i 7-årsåldern stod och beaktade den vackra tågbyggnaden eller något liknande kan jag tro. Detta såg inte securitasvakten i all sin modiga manlighet utan han brände på med svetssågen och gnistor yrde och for på de stackars barnen som sprang och blev livrädda. Panik utbröt och jag och Carro stod mest passiva och suckade bredvid. Skollärarinnan konfronterade den manlige vakten som blev förbannad och sa något om att barn i allmänhet inte borde vistas i så stora grupper, typ. Han var fortfarande mån om sin manlighet så han kaxade sig och ville inte vika sig för barnen. Han sågade på, och mitt i allt detta hann han dessutom bjuda ut mig och Carro på lunch. Vi tackade vänligt med bestämt nej.

Efter denna kaotiska härva kom någon slags chef och skällde på vakten som hade skrämt barnen, och i denna hetsiga konfrontation passade vi på att cykla iväg, med trasiga lås och med en sadel. Den trevliga cykelturen blev dyr och Carro fick betala för tre lås och en sadel.

Det var springnotans fel. Karma, kallas det.

Summa summarum: Tågluffen hittilis har haft en del oförutsedda utgifter, vilket har lett till att vår bugdet är lika spräckt som en skalle mot en stenvägg. Och ungefär så känner vi oss också.

Humöret är något lågt och vi är oroliga att det kommer fortsätta lika illa. Vi bestämde oss för att lämna Valencia, då oturen kanske sitter i stadens atmosfär. Vi tar natt-tåget till Lissabon, Portugal ikväll. Kanske kommer vi fram, kanske inte.

So long.

En liten utvärdering

Jag låg igår på terassen i solen och tänkte på livet. När sådana tankar dyker upp är det oundvikligt att tänka på det förflutna, särskilt eftersom min framtid är rätt så jävla svart och oviss.

Men även om jag inte vet vad jag SKA göra, så vet jag åtminstone vad jag har gjort, på ett ungefär.

Dessa tankar resulterade i en kreativ svallvåg som sköljde över mig och jag bestämde mig för att utvärdera mina år i Karlstad. Göra en slags redovisning. Bokslut. Rapport.

Jag började fundera i mer konkreta termer på vad jag ägnat mig åt de senaste 3 ½ åren då jag bott i Karlstad. Jag kom fram till en hel massa saker som jag inte tänker gå in närmare på. Sex kategorier kunde dock utkristalliseras som de mest väsentliga delarna i mitt liv.

Kategorierna är följande:

ÖL

POJKAR

PLUGGA

VÄNNER

JOBB

SKRÄPMAT

Man kan ställa sig frågor som; Är skräpmat mer relevant än till exempel träning och friluftsliv?

Borde inte kulturella upplevelser vara en kategori?

Detta är frågor jag själv ställer mig och blir lite sur över att de andra ändå verkar ha tagit mer av min tid än dessa. Jag biter i det sura äpplet. Omfamnar min egen historia och utgår från dessa mer ärliga kategorier, trots att vissa av dem det känns aningen meningslösa, såhär i efterhand.

Meningslösa eller ej, jag ägnade tid åt dem, och skall jag presentera mer precist, hur mycket tid.

Nedan ser ni ett rörelseschema, över hur jag rört mig i Karlstad de senaste 3 ½ åren. Färgerna indikerar de olika aktiviteterna, som ni ser utmärkta i det vänstra hörnet.

(Förslagsvis tryck på bilden så ni ser den i ett större format, för tydlighetens skull)

Av ovanstående modell kan vi se hur streck av färgen orange, samt lila dominerar mina rörelsemönster. Om detta tänker jag inte uttala mig något vidare. Frågetecken kommer säkert dyka upp, exempelvis det lila strecket som berör stadshotetellet. Vad detta var, eller inte var för en pojke tänker jag inte gå in på. Jag lämnar också osagt om det kanske är samma pojke som står för alla lila streck. Så KAN det mycket väl vara.

De orange strecken är mycket frekventa genom pubarna i stan, främst Ankan och Koriander skulle jag vilja påstå. Men att sitta och rita streck för varje gång jag besökt en krog skulle krävas mer än ett A4 papper. Man skulle också kunna tolka det blå strecket som går till systembolaget som att jag umgås med mina vänner där. Detta är inte riktigt meningen, även om man kanske har varit där tillsammans en gång eller två, och umgåtts medan man omsorgsfullt valt ut ett gott vin. Det största nederlaget i denna kletiga modell är att de röda strecken är ytterst få. Dock, vill jag påstå, borde det strecket som går till Universitet vara brett, då jag faktiskt ägnat mycket tid där, studerandes. Vid ett svagt ögonblick försökte jag studera på Carstens café som ni ser, men det var en dålig idé och inte mycket blev gjort. Vad gäller kategorin skräpmat har jag frekvent fört mig mellan Burger King, Mcdonalds och diverse pizzerior i stan. Oftare än till stadsbiblioteket till exempel. Därmed inte sagt att inte ägnat mig åt mer intellektuella sysslor när jag ätit skräpmat. Så kan det ha varit.

Eftersom ovanstående modell brev en rent ut sagt kladdig historia har jag även valt att förtydliga resultatet i stapeldiagram. Sådana man lärde sig göra på högstadiet.

Ja resultatet talar väl sitt tydliga språk. Jag har ägnat mig mer åt öl och pojkar än åt studier.

Dock måste påpekas att all forskning inte är tillförlitlig, särskilt inte den här, då utvärdering var det (enda) ämnet jag fick underkänt i.

Tankar om slutresultatet: Jag vet med mig att jag studerat mycket mer än vad som framkommer av studien. Jag vet också med mig att den orange och lila stapeln inte ljuger, men att den heller inte kan tas för allvarligt.

Den största paradoxen med hela detta extremt dumma företag är att jag åkte till Karlstad för att plugga, och av denna djupdykning att döma, är det det jag sysslat minst med. Ändå har jag fått en examen och betraktar mig som beläst och kunnig på de områden jag bör vara kunnig inom. Till mitt försvar vill jag tillägga, att jag åtminstone hade väldigt roligt under dessa år. Samt att jag hjälpt hårt slitande krogägare att förhindra konkurs. Och genom att jag krossat ett hjärta eller två, hjälpt dessa unga män till självrannsakning och djupare förståelse av livet. Det stora hela livet. Motgångar föder klokhet.

Men på det stora hela känner jag mig nöjd med resultatet. Jag känner att det är en students liv och att jag levde det till fullo. I raketfart.

Slutsats: Åt helvete med forskning, nu går jag och tar en öl.

Adios

Skengravid på salami

Igår berörde jag ämnet avstickare. Man skulle kunna säga att några sådana gjordes redan samma kväll. Som jag sa, jag tvivlar inte på att det blir någon avstickare då och då.

Igår förtärdes middag på Bar Lobo i Raval-kvarteren. Fem flickor var nöjda med färgfulla drinkar och när maten kom in hade vi höga förväntningar som mer än besannades. Mellan varje tugga och varje smak sa vi "mmmm" och "Åhhh" och någon uttryckte det som "fantastiskt!". Jag åt mer än jag brukar äta, kanske för att jag var hungrigare än vanligt, eller bara uppspelt. Den sista salamin jag stoppade i mig minns jag som väldigt röd, nästan pulserande när jag med mycket kraft svalde den. Efter middagen såg jag bokstavligt talat gravid ut, vilket är mindre bra när man är ute på byn i färd med att leta upp en bar med värdiga drinkar. Folk tittar och tror att man är en oseriös blivande mamma. Man känner sig som en slummens medborgare. En svikare. Eftersom jag bara hade en mat-bebis i magen tog jag inte åt mig av folks fördömande blickar. men det beklämmer mig att de kommer gå hem och berätta för de sina att de sett en västerländsk lättfotad flicka dricka sprit med magen i vädret.

Jag försöker att inte tänka på det mycket nu. Salamin var god och så var det med det.

Sedan träffade vi en norrman som hette Kent, i en gränd någonstans. Det finns många gränder här, nästan onödigt många. Han hade en skateborad med sig och han skulle till en skateboard-bar. Vi har ingen erfarenhet av skateboard. Förutom att både jag och Carro pussat en och annan kille som har detta säregna intresse. För egen del snarare ganska många sådana. En del var bättre, en del sämre. På både skateboard och pussas.

På skatebaren var alla lite hippa och man kunde se att de flesta ville ha en någotsånär jämnårig flicka eller pojke med sig hem för otukt, närhet och så småningom; ångest och könssjukdomar (vilket de för stunden helt glömt existerar). Jag såg flera par spana in varandra och sedan hångla. Slaskigt, oseriöst och något billigt. Inte som kyssarna på film eller ens i närheten av.

Jag och Carro drack en drink och pratade med två spanjorer. De var blyga och hade aldrig vågat pussa varken mig eller Carro. Vi var äldre, vi var coolare, och vi var Svenskor. Killarna var unga och eld och lågor. Ville nog springa hem och berätta för sina kamrater, att de träffar svenskor. Den ena såg ut som Ross i vänner. Den andra berättade att Spaniens bästa kock kommer från San Sebastian, och jag kände mig ännu mer nöjd med resplanen jag presenterade igår, där första stopp är just denna stad. Jag har nu mycket höga förväntningar på maten där.

Sedan pratade jag med en Argentinare som hette Augustus. Han var filmregissör och älskade livet och konsten. Vi pratade mycket och han hade nog gärna velat kyssa mig men jag sa nejtack. Jag sa att jag redan tyckte om någon annan men att vi gärna kunde bli vänner. Han såg lite besviken ut men jag är nöjd. Han vet vad han får. Han får en vän och inget mer.

Vi pratade om filosofi och slumpen och annat universalt.

Sent tog jag metron och för första gången lyckades jag planka i spärren. Jag vet att detta inte är något bra för de flesta människor, inte heller för mig. Men jag har lagt avsevärt mycket pengar på Spanska kollektivtrafiken, till och med mer än jag lagt i Göteborg, där jag varit många fler gånger. Så ska det inte vara. Lagom räcker. Jag och en annan kille plankade och med detta gemensamma intresse som grund började vi konversera. Han var från Marocko och hette Meddi, han prata spanska, jag pratade franska och i 30 minuter pratade vi om hans klädaffär, där alla sorts kläder finns att fynda. Han var en trevlig ung man. Inte alls Berusad och oanständig.

Sent kom jag hem, helskinnad, okysst och med alla pinaler i behåll. Jag är för bra för att vara sann nästan.

Nu är det dags för en promenad i de där otaliga gränderna. Kanske borde uppsöka de som trodde jag var gravid igår och visa, att nu, nu när jag bajsat, är jag smal igen.

De tycker nog att det är förskräckligt, att jag bajsat ut ett barn. Tänker man efter så är det förfärligt. Tur att det bara var Salami och lite annat. Inget levande som kräver föräldraledigt eller blöjor.

Hejdå.