blinda blindhundar

mitt i en dröm inatt
som handlade om att jag
hade fått jobb som ledsagare
åt en blindhund
som själv blivit blind,
vaknade jag runt 03.00
av en kvinna som skrek
långt bortifrån
men ändå nära,
följt av en dörr
som small igen.

och nej det var ingen
full sur granne
som inte fick till det
med sitt fem i tre-ragg
för jag befann mig på
en stor jävla gård
ute på landet.

ingen annan av de 20 personerna
som bodde där hade hört något.
inte ett knyst.
TRUE STORY!

jävla grubblerier om fullmånar
och skit
har satt något i gungning.
kanske Robert Pattinson
kanske någon mentalsjuk
kvinna som inte fått frid.
oavsett låg jag helt perplex
i min säng
tills morgondimman äntligen
skönjades runt de
kala träden utanför,
som bara spann på
mina obehagskänslor.

försökte återvända till
drömmen om den stackars
blinda blindhinden,
men det var som förjordat.

måtte jag drömma om hunden inatt
för jag vet inte hur det gick med den.

adjö, grubbla mindre.

Haverikommissionen

Den här bilden har fått namnet
"Haverikommissionen försöker arbeta
för bättre förutsättningar på bräcklig is"


Apropå något helt annat,
låt säga att du är
en lycklig jävel
och äger en cykel.

Om du gör det,
parkera den inte
utanför handelshögskolan
vem vet vilka skumma folk
som rör sig där,
man har ju sett en och annan
suspekt person gå in där.

Om du mot förmodan
ändå ställer den där,
lås fast den i något jävligt
fast, typ en solid husfasad.

Om du av någon
outgrundlig anledning
inte låser den med dubbla lås,
lås den åtminstone med ett lås.

Om du av någon helt jävla
sinnessjuk anledning
gör missräkningen att
ställa cykeln olåst
utanför handels och
lämna den där
helt ensam och vilsen
åk då inte till Danmark.

Och gör du det,
behöver jag säga vad du ska göra
illa kvickt så fort du kommer hem?
just det
hämta cykeln
som med all förmodan blivit stulen
av någon full dunjacka
som försökt imponera på sina
polare efter en natt på
någon av Vasastadens
elitistiska krogar.

OM
Du ändå dröjer ut på detta
och låter cykeln stå
ytterligare en vecka
olåst
utanför handelshögskolan
och ägnar din tid åt diverse
förströelser
såsom att stirra i taket,
köpa diktböcker av Karin Boye
och annat krimskrams i antikhandeln,
dricka en sisådär 8 öl på Kino
och förespråka terapi
mot den nya tidens folksjukdom-
kärleken

och cykeln
ändå
står kvar
två veckor senare.

Då
kan du förstå
hur det känns att vara jag.
en som aldrig vet
vad du kan förvänta dig av livet.
som inte kan räkna ut något
utifrån logik
eller slump
eller sannolikhet
utan bara möter
inkonsekvens.
hela jävla tiden.

och ibland blir jätteglad
om än lite misstänksam
och ibland jätteledsen
och ännu mer misstänksam.

idag såg jag Black Swan
på matiné-bio
och jag bajsade nästan på mig
av rädsla och egendomliga
plågsamma känslor.
i debriefing-syfte
köpte jag en folköl
och falukorv i hopp om någon
slags middags-ceremoni
som skulle lugna mina nerver
men den middagen
gick i stöpet när jag
började inspektera mina fötter
i spegeln istället
och började tänka på
hur många steg dom gått
och på vilka platser
och det tog jättelång tid
innan jag slutade tänka på det
så jag tappade matlusten.

ja, klart att jag drack folkölen.

maten

jag är lite besviken
att jag fick äta lunch själv idag.
inte för att jag vantrivs med att vara ensam,
det går alldeles fint,
men för att idag hade jag
en helt drottninglik lunch med mig
som jag själv lagat.

hade föreställt mig
kommentarerna från mina vänner
"åh vad gott det ser ut"
"vilken lyxmåltid!"
"har DU gjort den?"
och sånt.

avundsjuka blickar skulle riktas
mot min mat
och jag skulle känna mig som en
vanlig vuxen student
och inte som en ungkvinns
som alltid köper lunch,
på sin höjd har jag en burk ärtsoppa
eller en frukt.
nej nu ljög jag
jag äter fan aldrig frukt.

men det var en man som satt där
i matsalen med kryckor
och olika skor på fötterna
och drack kaffe ur en sån brun mugg.
han log lyckligt när doften av mina
pestobiffar och gräddsås med färsk timjan och vitlök
spred sig från mikron
och ut i matsalen.
han nickade mot mig,
jag tror han peppade mig.
det kändes så
jag kände mig peppad.
jag känner mig peppad.

yeah.
nu tar jag en banan.
vinden vänder.

kylen

även om du inte har mig, så har jag dig.


drama.
min kyl har lagt av
kastat in handduken
sagt adjö
gått i graven.

den är helt varm
och det luktar
dansk ost i hela lägenheten.
för er som inte vet hur det luktar,
det luktar
inte tårta.
det säger jag bara.

jag som har så mycket
delikatesser i kylen.
styckat rådjur
och strutsägg
och
och och
en massa annat.

jag kan inget om sånt här,
kylar och annat
som ska pillas med.
kollade på flashback och blev
yr.
kompressorer och sladdar
hit och dit.

nu måste jag hänga ut maten i påsar
på min franska balkong
som inte duger till mycket alls.
inte till nåt egentligen.
fransmännen,
vad fan har de gjort för världen?

så det blir fryst youghurt
till frukost,
tills något händer.
jag blundar och låtsas som
ingenting.
kanske är allt som vanligt
imorgon.

hur det nu var.
är.

Främlingen

på en föreläsning om Freud
i förra veckan
fick jag rådet
"hitta din främling"
av den tämligen
erfarne psykoanalytikern
som pratade.

jag försökte hela helgen.
gick fram till diverse folk
och frågade
Är du min främling?
Men det var dom inte,
allihopa.
Trodde för ett löst ögonblick
att Jack sparrow
var främlingen
men han var tvungen
att gå och kissa
och då anade jag
ugglor i mossen.

Annat spännande som helgen
bidragit med är upplysningen
om att min bror har bäst
karma av oss två
(go figure)
att jag är en jävel
på att blanda drinkar
och att det går utmärkt
att lyssna på LP-skivor
utan vinylspelare.

Denna fagra "morgon" tillbringade
jag och min älskade-
en chokladmuffins,
Nattens fynd,
min främling om man så vill,
i sängen medan fåglarna kvittrade
och den välpolerade lägenheten
doftade som en vårdag emot mig
där jag låg
I min single bed och kände
lyckan spira.
Ja det är ju fantastiskt
med söndagsmornar.
Fan
taskigt.

Men som Christer björkman sa;
Imorgon e en annan daa

Hajj!

yeah another year yeah

jag känner för att skriva
men vet inte vad.
måste man veta vad
alltid?

alltid ska allt man gör ha ett syfte
jag gillar inte det.

det snöar ute.
fiona apple sjunger desperat
i want you
för mig.
mitt flickrum känns stort
och litet på samma gång.
när jag var liten var jag livrädd
för vampyrer.
denna rädsla kom sig nog av
en för tidig exponering för filmen
en vampyrs bekännelser.
jag trodde dom var i garderoben
satt där med cape och huggtänder
och manisk blick
och ville ta mig.

nu är jag inte rädd för vampyrer längre
herregud
jag välkomnar dom!

snart är det dags för årsslut
bokslut på 2010.
ett jävla år.
ett jävla år till
av alla jävla år.
stunder
korta som långa
borta.

2010 kan kortfattat sammanfattas såhär:
Januari- kallt som satan, universitet, framtidsångest, saknad.

Februari- kallt som satan, flytt, framtidsångest, saknad, fattigdom

mars- idogt slavande på restaurang, saknad, framtidsångest, vanlig ångest

april- exil i europa, allmänt omoget beteende, vulkanhaveri, vanligt haveri.

maj- exil i europa, allmänt omoget beteende, framtidsångest, kärlekskval

juni- danmark, slava på restaurang, en känsla av att det inte löser sig

juli- slava på restaurang (hatade det), fest, cykla, fredrik, elina, carro

augusti- framtidskval bigtime, arbetslöshet, existentiell kris

september- karmabomb i form av lägenhet i göteborg, arbetslös, tristess

oktober- längtan, spänning, tristess, flytt, ensamhet

november- arbetslöshet, göteborg, kreativitet, en känsla av att allt blir bra,

december- jobb, snö, andra lång, lina, min bror, fest, bra

så det gick från
ganska bra
till dåligt
till skitdåligt
till ganska bra
till bra.
fan vad fint.
en riktig framgångssaga.
men än är det inte slut
och den som regisserar mitt liv har kanske en riktig jävla surprise kvar.
nåt slags lik att damma av

så spännande.
godnatt.

gandalf

jag drömde en sjuk dröm igår.
jag låg i en säng och hånglade
inte med mig själv alltså
för ovanlighetens skull.
plötsligt kom det in en städerska
i rummet.
en gammaldags rund tant med huckle på huvet och bred bak
med förkläder och skurhink.
hon sa att hon inte ville störa
(as if!)
och meddelade att hon bara skulle göra lite
hushållsgymnastik
och började skura golvet på alla fyra vid dörren.
jag blev sjukt störd och fattade inte varför
hon var tvungen att komma just nu.
sen helt plötsligt befann jag mig i en affär
som sålde hattar och peruker
och jag hade en nästan okvävlig känsla av att jag ville prova allt
särsklit en röd bowie-liknade peruk.
affären var full av sådana städgummor som innan
full verkligen.
de stod och gjorde hushållsgymnastik
en sorts rörelser som går ut på att
kombinera städning med rytmiska rörelser
tydligen
känner inte till den sporten/sysslan.
jag satt på en barstol i skyltfönstret och
sörjde att jag blev avbruten i hånglet
och att jag skulle sitta i den sabla affären och kolla på gummorna
uppstassad var jag i svarta strumpbyxor och kort kjol och någon sorts blus
fråga mig inte varför
kanske var det nyår
kanske var jag bara förvirrad.
sen helt plötsligt
kommer två limousiner körandes och parkerar utanför affären
jag ser dem genom skyltfönstret
i bilarna sitter
hela sagan om ringen-
crewet
Gandalf, gimli, aragorn, legolas
som förvisso inte var klädd som legolas utan mer som
skådisen
vad heter han
nevermind
och kanske att någon från Harry Potter var med också.
jag utbrast
WHAT THE FUCK
tänkte att jag måste ringa Lina
sen vaknade jag.

ja.
det är konstiga dagar nu.
Hajjj

vi ljuger oss bort

det har varit en jävligt konstig dag.
jag kan inte berätta allt konstigt som händer
för då skulle jag behöva gå i exil.

men imorse.
dum i huvudet som jag är kastade jag mig på cykeln.
jag har inga tidningar, ingen tv,
jag vet inte så mycket vad som händer i världen på morgonen.
sen går man ut och får veta allt viktigt
som basuneras ut på löpet
typ att idol-jay har bajsat på sig
och att det är farligt med rökning
och sådan tämligen viktig information
för att vi ska kunna fortsätta utveckla vårt intellekt.

men jag visste denna morgon inget om
¨blixthalkan¨
och märkte inget förrän jag ångade nerför vegagatan.
nerför, det är en backe.
jag blev så rädd att jag blundade och ba
är jag på riktigt nu?

börnade in på järntorget
i en hastighet som inte kan betecknas som sund,
med eller utan blixthalka.
vinkade till vännen jag skulle möta
ett möte jag var försenad till
givetvis
och tappade därmed den lilla balansen jag hade
och föll rätt ner på isen
mitt vid fontänen på järntorget.
en millisekund låg jag och kände mig vilsen.

nu har jag ont i huvudet
och jag vet inte om det kom sig av fallet
eller om det kommer sig av att jag
tänker så jävla mycket och hårt
att jag får växtvärk i hjärnan.
reptilhjärnan
som på senaste tiden gått på högvarv
och tagit över därinne.

det är lömskt.

Achtung, baby!

En gammal teckning från förra hösten i remastrad version.
baserad på en mer eller mindre verklig händelse.
som hänt
någon.



Började denna dag med en simpel picknick på järntorget halv elva.
jag och burgerking-påsen på en busshållplats
sån är jag.
en kille i gymnasieålder tittade på mig där jag satt och åt
han tänkte med all säkerhet att det är långt tills han är så bekväm med sig själv att han kan sitta som en lodis på en busshållplats i fem minusgrader och äta strips.
eller så tänkte han bara "fan vad lodigt", rätt och slätt.

min bror ringde mig idag.
han flåsade bara något på tyska av någon anledning innan själva
"Konversationen" kom igång.

bror: Aretha Frankling har fått cancer.
jag: jaha. vad tråkigt för henne.
bror: i bukspottkörteln
jag: sprutspottkörtel?
bror: BUKspottkörteln!
Jag: aa!
Bror: hon ser ut som en man, tamejfan!
Jag: på grund av cellgifterna eller?
bror: nej, hon är bara allmänt ful och.. stor.
jag: suck. som en man alltså.
bror: vet du vad man ska göra om någon fastnar med tungan på en lyktstople?
jag: nej.
bror: pissa på den. på tungan. det står i tidningen om en farsa som pissat på sina barns tungor när de fastnat. det enda rätta.
jag: ja, man kan ju undra varför de fastnade med tungan från första början med en farsa som går ut i aftonbladet med sådana erkännanden...
bror: The Ark ska splittras.
jag: jaha. du jag måste lägga på nu.
Bror: ok, hajj.
jag: hajj.

jag kommer sakna min bror
han åker till Vietnam snart för att jobba på ett barnsjukhus
i flera veckor.
själv ska jag stångas med snön
kanske utveckla mina tyska fraser
göra bort mig på egen hand
och ofrivilligt frysa mig osunt smal
eftersom att jag inte kan göra något annat än ligga under täcket i min helvetiskt kalla lägenhet.

kommer ligga här och darra och på den femte dagen ba
shit jag kommer nog dö av svält
därför att det är för kallt för att gå till köket.
sen kommer det stå om mig i tidningen och det kommer vara program på tv om isoleringen i hyreshus och växthuseffekten och dokumentärer om det sjuka samhället vi lever i och sen blir det ¨
revolution.
Kapten Hadock blir president off the world men orkar inte regera så mycket
så det blir total anarki och alla blir as-lyckliga och anammar "leva i nuet"-mentaliteten i några år
sen går skiten under.
plums, bara.

kan ju vara värt det.

de senaste veckorna har Rikard Sjöberg stalkat mig på ett totalt ohämmat sätt.
varje dag mer eller mindre får jag reklam om det satans postkodlotteriet.
guldiga kuvert med hans helyllefeja i slips och vågigt hår
och han säger mitt namn som i en seriebubbla.
mitt namn och sen "hur mycket vill DU vinna"?
Rikard vill ha mina pengar och lurar mig att tro att jag ska vinna på det.
kom igen, jag är inte född igår.
Allt ska vara för det greater good.
Psoriasisföreningar och barn i afrika och hjärtsjuka och gamla.

Rickard sjöberg är Djävulen, han får mig att känna mig
ovuxen
snål
ignorant.
och gud-jäveln får mig att känna mig som en
ubersmart gigant.

gud eller djävulens inflytande
jag vettefan vad jag föredrar.

Jag ser fram emot hur Kapten Haddocks extremt otvingade regeringsstrategi
kommer påverka Rikard Sjöberg.
han blir arbetslös för inga vill vinna något längre i det nya samhället och inga är sjuka för alla sjuka dör (lyckliga) och rikard tappar sitt guldiga hår in no time.
karma, kallas det.

kris

jag och min nya kärlek Göteborg har haft vår första kris.
Det som blir problematiskt i vårt förhållande kan främst härledas till kollektivtrafik, väder och lokalkännedom.
Där har vi helt klart olika prioriteringar som leder till viss frustration.

Idag åkte jag vilse
Oh mama vad jag var ute på hal is
i dubbel bemärkelse.

jag skulle köra en buss (notera)
från jobb nummer 1
till jobb nummer 2
mina jobb är belägna i en liten kommun utanför Göteborg, och av någon anledning är det alltid mörkt när jag åker till eller från jobbet för att det är

FANIMEJ JÄVLIGT MÖRKT HELA TIDEN UTE NU.

så jag vet liksom inte riktigt hur det ser ut i staden där jag jobbar
eller runtomkring.
jag vet inte heller hur man kör buss
eller hur man hittar i staden med buss
eller bil heller för den delen.

jag vill betona att ingen på något sätt tvingade mig att köra bussen
(ja det var en minibuss men den var stor för en så liten person som jag)
mina kollegor var högst förstående inför ett nej från min sida
men jag gillar tydligen att säga ja
och att ta mig vatten
eller snö om man så vill
över huvudet.

för att verkligen försvåra min uppgift var det snö i luften
och på marken
och vägarbeten
och is lite här och var
och en konstig växelspak som gjorde att jag startade på treans växel och gav ifrån mig ett hiskeligt brummande samt en doft av bränt gummi

och insikten om jag jag inte har ett rent materiellt körkort att visa upp om farbror blå av någon jävla anledning skulle vilja se det
eftersom att körkortet gör nytta i någon rännsten i Valencia
tillsammans med en hemlös spanjor som snodde min väska i april.
(nej jag har typ inte kört ett motordrivet fordon sen i våras)

Dessutom fungerade inte hastighetsmätarna i bussen
men om jag läste av rätt på den moderna displayen hade jag en rivig medelhastighet på 5 kilometer under min färd
som givetvis blev onödigt lång.

jag åkte och åkte och turen som enligt min kollega skulle ta 7 minuter tog 27 minuter
och slutade på en cykelbana som blev så smal att jag bara var tvungen att stanna.
försökte mig på att backa
men att backa bussar hör inte till en styrka jag besitter,
det blev jag varse idag.

och hela tiden blev jag terroriserad av lambretta
eller någon annan jävla
låtsasartist på radion som jag inte fattade hur man stängde av.
så det hela slutade med att jag stod parkerad
halvt på en cykelväg
halvt på en hustomt och oroade någon stackars villaägare
som kanske trodde jag var en bödel från CSN eller någon annan hårresande myndighet

mina kollegor ringde och undrade skämtsamt om jag kört vilse
och batteriet i telefonen pep varnande
och jag var jävligt svettig
och det hela kändes som en riktig fadäs

till slut blev jag hittad av en kollega.
liksom.
"hej jag är den nya vikarien
på cykelvägen med en buss.
ehh. annars då? kallt idag."

på vägen hem från jobbet tog jag fel buss
och hamnade på fel sida av stan
och missade sen rätt buss med en sekund.
fuckade åt västtrafik men ingen såg det.
ett onödigt tilltag således
men det kändes skönt.

när jag väl kom på rätt buss ångrade jag att jag inte gått hem istället
för mannen som satt bakom mig hade en andedräkt så rutten
att jag undrade om han var anlitad av
västtrafik
eller gud.

imorgon:
beställa nytt körkort
borta tänderna jättemycket.

heppåer.

jag kan inte dö nu

idag slog det mig
att det går väldigt bra nu.
ny stad
nya vänner
nytt jobb
nya busslinjer
nya teckningar
nytt tänk
nya rutiner
ny musik
herregud allt bara faller på plats
men jag känner ju karma-polisen väl
och undrar nu verkligen
vad fan haken är.

jag blev lite rädd att någon ska dö
som jag tycker om

eller att jag ska dö
nu när allt går så bra

eller få brev från kronofogden
på någon videobutiks-skuld
som legat och växt till sig
och nu uppgår till miljonbelopp

eller att jag ska få ett ryck
och börja knarka
eller flytta igen i affekt
eller tro att gräset
är grönare på andra sidan

eller förälska mig i någon
svår man med mjukt hår
och komplicerat förflutet
eller något annat förödande.

jag kan inte dö nu
jag ska ju på harry potter på tisdag.

Jag var slut när du hitta mig, i Gbg-regn

"Ah men det var väl satan vad dålig hon är på att uppdatera" har mina tusentals läsare säkert tänkt de senaste dagarna.

Jag ber om ursäkt men jag har varit på hemligt uppdrag och då är det inte så jävla lätt att blogga. Under dödshot liksom. Jag fick inte säga något av hänsyn till några djur, och några människor som var i fara. Jag har varit i öknen, i havet, i träden och i slott.

Där fick jag utsökt mat i form av persikodraperad ryggbiff, levande sås och handplockat ris.

På fredagar fick vi poppa popcorn och springa runt i marmorsalen och sjunga bellmansånger.

Nu är jag dock tillbaks. Jag tycker att jag doftar svagt av herrparfym men det är verkligen inte möjligt.

Det är konstigt hur det händer saker som inte är möjliga.

Till exempel när jag fick permission från mitt hemliga uppdrag i helgen åkte jag till Göteborg. Där lyckades jag på en dag hitta en lägenhet till mig själv, fastän jag inte ens visste att jag behövde en. Och att springa på en lägenhet i Linnéstaden i Göteborg är väl ungefär lika omöjligt som att avslöja gud. Det går men det är jävligt svårt.

Men jag hittade lapp på husvägg med erbjudande om rum och jag ringde och det rummet var uthyrt men det fanns kanske en hel lägenhet istället. Ja! Och som i en dröm var jag först att ringa på den jävla lägenheten. Vad är oddsen?

Jag gick på visning och bad att få återkomma. Sa det med en vuxen ton som jag inte visste att jag hade. Jag vet inte varför jag sa det egentligen, det var ju glasklart att jag skulle ha den. Ville nog bara verka lite svår. Men jag gick med bror min och tog en öl, efter tre klunkar ringde jag och tackade ja. Det är precis så "svår" jag kan vara när jag vill ha någonting. En halvtimmes svår. Dagen efter skrev vi kontrakt.

Jag skulle egentligen bara hälsa på mina syskon, men kom hem med en lägenhet på halsen. Så ska livet vara. Fullt av omöjliga saker som händer. Som att jag sitter här och doftar herrparfym och får lägenheter till höger och vänster. Snart har jag väl fått ett jobb i Göteborg också, skulle inte förvåna mig nu när allt omöjligt händer. Jag kan meddela att mitt karmakonto är nollat. Totalt noll då jag åkte dit på en av alla mina rutinerade plankningsaktioner. 1.200 kr för att åka en hållplats. Ja, det var väl fan att gud ska pissa på en på det viset. Får man lägenhet måste man fråntas något annat. Det är väl så det går till antar jag. Jag visste att västtrafik var inblandad i Guds skumraskaffärer. Det är något lurt över deras uppsyn.

Så nu ska jag alltså flytta. Den 24 oktober är det inflyttning och sen vet man inte vad som händer. Men en redig inflyttningsfest får vi väl styra åtminstone. (Vita liljor ska det vara!)

Det känns spännande att byta stad. Det har hänt konstiga saker här i Karlstad som jag kommer minnas alltid. Kanske skulle köra någon nostalgiserie här på bloggen med tillbakablickar. Får suga på den.

Annars är det mycket politik nu. Val. Jag drömde en mardröm inatt. Att det blev borgerlig regering. Det var inte grant kan jag tala om. Alla utom höginkomsttagarna kommer bli fängslade utanför franska guyana innan julen 2010, där Reinfeldt kommer dansa för oss iklädd ett älgskinn. Till mat blir det ärter och rödbetor och inget mer. Det blir inga julklappar och vi kommer bli tvingade att titta på paradise hotell varje dag.

Snälla rösta rödgrönt hörrni.

Puss

kiss me

Om dagen börjar med att jag försover mig brukar den vanligtvis fortsätta i samma riktning-käpprätt åt helvete. Idag är inget undantag.

Hade en viss känsla igår kväll att risken för försovning var överhängande. Det kan lätt hända efter 14 timmars arbetspass att jag inte hör alarmet på morgonen. Dags att skaffa något mer drastiskt som kan få upp mig. Kanske en elefant. Fast vart skulle den bo undrar jag. I hallen bor en cykel, i köket har vi en kycklingfarm och på balkongen en stor blåval. I garderoben bor en prins och i badrummet bygger vi ett slott.. Huset är fullt förfan. Jag kommer försova mig så länge jag lever-ve och fasa!

Hursomhelst hade dagen sin första ljuspunkt redan runt tolv. Efter att ha tagit Hannah in till stan i, vad som först verkade som sidvind, men sedan visade sig vara regelrätt jävla motvind samt fått några vassa kalla stänk rätt i ansiktet kom jag fram till jobbet. Kocken hade gjort en helt fruktansvärt god frukost till mig. Vad hade jag gjort för att förtjäna det, undrar ni. Inte fan vet jag men den var dagens höjdpunkt.

Sedan gick det en timma under vilken jag kissade fem gånger och insåg att jag fått blåsgitarr eller vad det heter. Och eftersom det är så svårt, för att inte säga omöjligt, att kissa och jobba samtidigt fick jag lov att åka hem.

Regnet hade tilltagit. Och nu snackar vi inte något jävla gbg-regn eller lite lätt behagligt sommarregn, utan vi talar om gud som som praktisk taget pissade på mig.

(Förutom att bilden ser ut att vara tagen från brottsregistret, mappen; galna kvinnliga nyckfulla kissnödiga desperata satar, är jag också väldigt blöt. Om det inte framkommer.)

Kom hem blötare än jag varit sedan jag badade i vänern förra sommaren. Med Hannah på ryggen, kissnödig, genomblöt och jävlig släpade jag mig upp för trapporna. Fick klippa av mig brallorna med häcksaxen för de satt som klister på benen. In på toa för att kissa, då jag till min fasa ser, att toapappret är slut.

Denna dag kan inte bli värre tänkte jag och letade fram min regnrock som jag inte använt sedan jag var i Polen för 3 år sedan.

Lommade iväg till handlaren där allt är ungefär 10 gånger dyrare än på ICA.

När jag kom fram till chipshyllan blev jag orolig på riktigt.

Jag var inte sugen på NÅGOT. Inte ostbågar, inte chips, inte popcorn.

Detta är högst ovanligt och jag kan bara minnas att det hänt en gång tidigare. Det var då landstinget totalt knullade mig så jag fick svininfluensan av vaccinet. DÅ var jag ju praktiskt taget dödssjuk.

Och nu samma symptom.

Köpte ändå en påse. Och en cola. Och toapapper.

Nu ligger jag i soffan och har laddat upp med tre ångestfyllda filmer.

På hallbyrån ligger chipspåsen ovanpå brevet från Intrum Justitia. Jag väntar på att jag ska bli sugen. Inte på brevet, på chipsen.

För att slippa lämna sängen i onödan och riskera fler haverier har jag en potta vid soffan. Och bredvid en liten apa i sammetskavaj som tömmer den med jämna mellanrum.

Nu håller vi tummarna för att jag inte drunkar i självmedömkan här.

Hejdå

Tågluff; Åka tåg.

(Igår 4/5)

Jag sitter på ett snabbtåg mellan Paris och Köln. Det är så snabbt och så tyst att det känns som det står still, eventuellt flyger.

Nu är vi i Belgien. Tydligen. För plötsligt fick man ett sms där det stod ”Välkommen till Belgien”. Det var en fin överraskning! Jag önskar att livet i stort var lite mer så. Att man överrumplas och plötsligt välkomnas någonstans, fast man inte ens vet att man är där. Tala äventyr! Vakna av ett sms där det står ”Välkommen till underlandet” eller ”Välkommen till karribiska övärlden, havet till vänster och din personlige massör till höger”. När ska det hända?!

Det var förövrigt en riktig rysare när vi skulle med tåget. Vi hade inte reserverat någon plats, för det fanns helt enkelt inga platser. Finns och finns tänkte jag som inte gillar ett nej, det finns alltid en lösning. Bara man är tillräckligt påstridig och fransk i sin aggressivitet så går det vägen. Jag fick snärja en kvinnlig konduktör och två manliga och efter tio minuters diskussion och viftande med ett svenskt pass satte jag dem helt enkelt på plats. Ibland har jag rätt. Då får konduktören vika sig och klia sig i huvet och säga att jag har rätt. Det är något jag tycker om. Alla tycker vi om att ha rätt.

Det kändes som jag klickade med tågkonduktörerna. De blinkade åt mig och frågade var någonstans jag blivit så solbränd. Jag sa Portugal men det var nog inte riktigt sant. Jag vill bara gärna framhäva att jag varit i Portugal för det var så satans angenämt. Brun blev jag i Barcelona där jag låg på terrassen varje dag i två veckor. Men det sa jag inte.

Att vara från Sverige är alltid en fördel när man reser. Man undrar om vi gjort oss förtjänt av ett så gott rykte. Jag har ju dock fördelen att inte se ut som en typiskt svenska, som i övriga världens ögon är blond, lång och lite dalkullsk. Inte precis överensstämmande med mitt signalement. Jag har under min resa blivit tilldelad många udda potentiella hemländer. Bl.a: Australien, England, USA, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Brasilien, Argentina, (Sydamerika gissade samme kille på. Kul att han reser och försöker lära sig om länder. Försöka duger), Schweiz , Holland.

Ingen har gissat Sverige. Inte ens Skandinavien.

Spännande tycker jag själv, att ha ett så obestämt utseende. Man kan komma undan med mycket. Och jag behöver inte oroa mig för att smutsa ner Sveriges goda rykte. Apropå Sveriges rykte, är jag dock lite orolig efter att ha fått förklarat för mig av en australiensiska vad svensk midsommar är.

Men skräck i ögonen frågade hon om det är sant att vi i Sverige dansar runt en ”gigantic dick” To celebrate summer?

Jag var ju tvungen att krypa till korset och berätta, att så var det. Hon förstod det inte, och när jag försökte rättfärdiga det genom att tillägga att vi klär den i blomster och sidenband växte skepsisen hos henne och jag kände att jag inte heller förstod det. Det är väldigt konstigt.

Nästa sommar bygger jag en midsommargrotta istället för en stång. Man kryper in och hyllar kvinnan; allas vår moder. Inga blommor och skit. Rått kött och gamla damtrosor ska den kläs med. Usch nu kom jag att tänka på Björn Ranelid. På ett tåg i Belgien. Det var inte vad jag förväntat mig.

Så småningom i kväll borde vi komma till Berlin. Om vi lyckas med det, ska vi äta schnizel med kartoffel knödel, eller vad det heter. Och mycket korv.

Adieu!

Girl from the north country

Jag hörde på radion idag, att det är 14 soltimmar i Sverige under hela November månad. Alltså inte i veckan, eller om dagen utan i månaden.
Inte ens en soltimma om dagen kan man då lätt räkna ut. Det är inte så konstigt, att man i November månad går in i en slags dvala. En sinnestämning som är något mer gråtonad än under sommar-halvåret. Som om bristen på sol inte vore nog, är det också helt jävla kolsvart ute nästan konstant. 15.45 idag började mörkret tränga sig på i min stad. VA! KVART I JÄVLA FYRA!! På sommaren har dagen inte ens börjat kvart i fyra. Då sitter man vid en å i en skir klänning och njuter av solen och sen går man på en bar och ser fräsch och sommrig ut med ett glas vitt vin till sena timmen och solen tycks aldrig gå ner. Varför måste november finnas?

Såhär skulle året se ut om jag fick bestämma:
Januari- snö och kallt. Och då menar jag riktigt jävla kallt. Termobrallor och tjock is på vattnet och massvis med snö. Det här är en månad man ska vara frilufts-aktig och åka skridskor, snowboard och gå sköna promenader. Solen skall givetvis skina varje dag. I februari smälter snön och i Mars är det fullt blommande vår. I April börjar försommaren med gröna fina träd och syrener som blommar. Sedan är det försommar med knoppiga klargröna blad och blommor tills början av Juni. Då bryter den riktiga högsommaren ut. Solsken varje dag och aldrig mindre än 25 grader varmt. Regnar gör det en gång i veckan och då rejält jävla mycket. Ett skyfall med åska och hela skiten. Så är det sommar ända tills slutet av september. Då börjar hösten så sakteliga smyga sig på. Löven blir röda och gula och varje dag vackert väder. Man kan ha halsduk och jacka. Så är det vacker höst ända tills början av december då första snön faller och då ligger snön fanimej kvar ändå tills våren kommer i februari.
Så det så. Har vi tur och snabbar på den havererande växthuseffekten så kanske det inte är så långt kvar tills vi får det så. Så sluta vara miljövänliga, ta bilen varje dag, hela dagen!!

Just nu sitter jag på ett tåg. Till Göteborg. Där blir det festligheter och sådant.
Jag gillar Göteborg. Folk är glada och hurtiga.
Det är världens slöaste tågkonduktör på det här tåget. Han kollar bara hälften av alla biljetter! Fan att man inte visste det, då hade jag kunnat tjäna 200 spänn. Slöa konduktörjävel. Jag blir förbannad. Rätt ska vara rätt. Åtminstone när man pungat ut 200 dyrbara kronor för en biljett.

En gång när jag hade plus på karma kontot men minus på pengakontot gick jag på tåget utan biljett. Jag visste inte hur jag skulle lösa situationen, vilket var en del av själva idén. När konduktören kom sov jag räv på mitt gulligaste vis och han tyckte väl det vore skamligt att väcka en flicka i sin skönhetssömn så jag kom undan. Sånt gillar jag. Man ska vara lagom kriminell, leta små kryphål i lagen, precis på gränsen till att bli tagen.
Livin on the edge så att säga.

En annan sak som jag hörde på radion var att Sverigedemokraterna skulle få 5,3 % av svenskarnas röster om det skulle vara val nu. Miljöpartiet har knappt så mycket röster. Fyfan va fint hörrni. Världen är verkligen på väg åt rätt håll! Att rensa rent på invandrare känns ju jävligt mycket mer som en prioritetsfråga än att jobba för en bättre miljö. Åt helvete med miljön, bara vi får ut packet. Ja det är då intelligenta människor som röstar på sverigedemokraterna. Det är väl hela Vällinge kommun som står för ungefär 4 %. Man borde förbjuda Vällinge att rösta, och istället göra om hela Vällinge till en enda stor flykting mottagning. Så får Vällingeborna prova på att bo i Rinkeby ett år. Så får vi se vem som röstar brunt sen. Vilket spännande projekt!

Tur att man inte ska bo kvar i det här landet så länge till. Jag blir alldeles svettig. Allt bara går åt fel håll och folk blir dummare och dummare. Jag tror jag ska sluta lyssna på radio också. Jag blir bara rädd, arg och tappar tron på människors godhet.

Ha en kul helg. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på människor som är dumma. De kan få ha sin dumhet för sig själva och sitta och fisa och vara dumma i någon källare någonstans.

hejdå.

Dear catatrophe waitress

Ibland börjar dagar i mitt liv bra. Ibland mindre bra, rent ut sagt ganska dåligt.
Idag började egentligen i går natt. Jag satt i mitt kök på samma stol i 8 timmar och konsumerade osunda mängder kaffe och skrev på en tenta om behov. Jag har en jävla massa behov men inga av dem platsade i tentan. På andra sidan bordet satt Carro och gjorde exakt samma sak som jag, minus kaffet. Hennes behov passade heller inte in.
Klockan 03.30 gav vi upp och somnade i min säng.
Man blir lätt lite trött av en sådan långdragen trist natt. Jag blev så trött att jag inte vaknade av klockan. Det händer mig ibland och varje gång det händer säger jag att deet aldrig hänt förrut.

Det som var lite extra dåligt just idag var att jag skulle infinna mig på mitt jobb, min första jobbdag, på mitt nya jobb, kl 10.00. Och när jag vaknade var klockan 10.23. Inte så skönt.
Det första jag gör att att frysa till is.Varför gör man det, när man har som mest bråttom?
Min chef rinde förstås och undrade var jag var. Jag sa att en elefant brutit sig in i mitt hus under natten och att den blockerade hallen och inte ville ge sig förrens jag tungkysste den, vilket ju även en chef förstår att man helst undviker.
Hon svarade med att hon också försov sig en gång, och att alla människor kunde göra det. Första dagen på ett jobb. Eh nej. Bara vissa gör sånt, tänkte jag men sa inget.
Kastade mig ut i hissen utan att ha varken druckit eller ätit så mycket som en valnöt. Tänkte ju kicka igång pärlan (min cykel) och med hjälp av mina grymma cykelskills på vara där på nolltid, som jag lovat. MEN min cykel ofanns. Den fanns, men inte där jag behövde den. Den stod och bekantade sig med andra cyklar, kanske en retro crescent med bockstyre, på centralstationen. (En blå crescent från 87- med bockstyre är helt och hållet en cykel jag skulle falla för om jag var cykel). Som tur var bor inte Carro så långt bort, så hon hasade sig ut på ballen invirad i mitt täcke och kastade ut sin cykelnyckel. Språngmarch 10 minuter efter jag vaknat är lite av min specialitet faktiskt. Jag svepte förbi mammalediga mammor med barnvagnar, pensionärer på väg till apoteket för sin blodförtunnande medicin, och det blev som luftvågor av min vålnad. Cyklade på hennes något för stora cykel, i något som kan benämnas som en olagligt snygg färd. Med betoning på olaglig. Kom 45 minuter för sent.

Mitt nya jobb- jag är servitris. Eller jag låtsas att jag är det, och jag tror dom köpte det.
Min karriär inom restaurangbranchen är lite av en flopp, som kan liknas vid ett första samlag. Fumligt, osäkert, kortlivat och inte alls som man tänkt sig.
Den kan sammanfattas med 10 dagars fruktansvärt fatala försök på Planet Hollywood i Paris. Jag fick jobbet för att jag tagit i lite i överkant på mitt CV och bekänt att jag minsann talade flytande svenska, danska, engelska, franska och norska. Det enda jag kunde då, var svärord på norska, några fraser danska jag snappat upp från serien Riket, samt stakande franska, ungefär lika kasst som fransmän snackar engelska. Engelska kunde jag å andra sidan flytande i jämförelse med fransmännen men det gjorde ju ingen jävla nytta. Mitt första arbetspass hade jag 39 graders feber, en mintgrön herrskjorta och en slips med ballonger på, bred som en ryamatta.
Mitt första bord var en skolklass på 20 franska tolvåringar och när de beställde dricka låtsades jag skriva men hade i själva verket åstakommit en hängande gubbe. Jag fattade ingeting av någonting och allra minst förstod jag mig själv. Men jag klarade mig med hjälp av en snäll kollega som hette Phillipe och var ubergay. När jag skulle ta beställnig på drinkar hade jag ingen aning om vad det var i dem eller vad namnet betydde, då jag var 19 år och fattig hade jag aldrig beställt annat än öl i en bar, de gångerna jag inte smugglade med mig egen öl in dvs.

Såhär fortsatte i princip mina 10 arbetsdagar på Planet Hollywood, och droppen som fick mina arma försök att framstå som onödigt patetiska kom när jag tappade en gigantisk bricka med fyra rätter över en gubbe i 70-årsåldern. Han hade hamburgare och senap i håret och cola över låret. Mitt röda fejs i kombination med slipsen och den mintgröna skjortan måste gett gubben lite medlidelse. Kanske hade han också tappat en bricka över någon. Han blev inte arg utan tog min hand och sa att det inte gjore något, och diskret stack han till mig 10 euro. Sedan fick jag ägna resten av mitt arbetspass åt att vika servetter bakom kulisserna, tills chefen kom och ljög lite. Han sa att jag var en härlig tjej men att de inte behövde mig just nu. Men om de behövde någon snart skulle han definitivt ringa mig först. (Jag tror ungefär det sammanfattar det hela, min franska var ju som sagt lite knaper) Jag satt mest och försökte hålla mig för skratt och jag kan se hur tankarna gick i hans hjärna. De var av typen "den här stackarn har inte alla indianer i porchen". Han fick han sin skjorta och slips tillbaka och jag lämnade Planet Hollywood som en lyckligare människa. Dricken behöll jag givetvis, fastän man egentligen skulle dela. Jag köpte den dyraste kaffen jag någonsin köpt på Paris finaste hotell för pengarna. 8 euro kostade den och sen lånade jag toaletten i 40 minuter. Allt var i guld och marmor och jag kände mig fett malplacé på ett kul sätt i mina basketskor och trasiga jeans. Gav resterande 2 euro i dricks till kyparn på hotellet. What comes around goes around.
Sen levde jag upp alla pengar på vin, baguetter och ost. Är man arbetslös i Paris får man ju åtmisntone göra nåt bra av det. Till slut hade jag dock bara pengar så det räckte till kall ravioli. Då fick jag ett nytt jobb. I grevens tid kan man säga. Men det är en helt annan historia.

Den här gången gick det bättre. Jag låtsades att jag aldrig gjort annat än att servera mat och jag fick min revanch. Jag tappade inte en enda tallrik, eller glas eller kniv. Inte ens en servett!
Än så länge ser det ljust ut med andra ord, och nästa gång jag söker jobb som servitris någonstans i världen kommer jag ha självförtoende nog att klara det. Jag har trots allt beställt en del drinkar sen jag var 19, och dinerat på många restauranger.
Kan man använda det i sitt CV så har jag goda chanser att få jobb på Grand hotell.

Au revoir