respekten

vädret är vitt
fastän det nästan är sommar.
färgerna har flyttat
till frölunda
kanske.
troligtvis.

det var grönt i torsdags,
jag var hos en vän
en ny vän
i hennes lilla gröna
fina värld.

jag gillar att sitta nära henne
och när hon pratar med mig
och när hon inte pratar med mig
också.
hon är fräknig och finsk och fin

jag har en vän som
ringde idag
som bor långt bort.
han sa
att han hade fått känslor
för en person
och att han gillade att
känna känslan
som han kände.

jag har en vän
som ligger på min soffa
och kramas med en liten häst.
hans hjärna
och hjärta
är typ
onormalt stora organ.
Marcus alltså,
inte hästens.

och idag köpte jag en CD-skiva
som var jättebillig
och fick en serietidning
på köpet.

blir glad.
känner en del vördnad
inför allt detta.
kanske är det vädret,
kanske är det cat power
kanske är det bara jag.

livets stora frågor.

Mauro

Min ring gick sönder.
jag köpte den av en
drogliberal hippie
med dreadlocks och skinnväst
på en skum grusväg
i Brasilien för 6 år sen
och jag minns att han
hette Mauro
och han han var skitsnygg
och skit-skitig.

Alexandra ville ta med honom hem
och kanske dricka lite sprit
och ha en gemytlig stund,
men det tyckte jag var en dålig ide
för han hade inte duschat
sen flera år kändes det som,
och jag vet inte...
jag tyckte väl inte det verkade så smart.
låter olikt mig
tycker jag nu i efterhand.

köpte ringen i alla fall
och sen letade Alex efter Mauro
med blicken resten av tiden
vi var i den byn.
vi hittade honom vill jag minnas
men då var vi i ett intensivt samtal
med en brasilianare som skulle
bjuda oss på grillparty hos sin morsa,
så Mauro försvann i vimlet.

jag har inte tagit av ringen så ofta.
nästan aldrig
och nu är den väck.
poff.

men jag har min cykel
och en kyl som fungerar
och en gitarr
och ett duschmunstycke
och en falukorv i frysen.

så mig går det ingen nöd på.

te-ve

idag köpte jag en te-servis.
bara sådär.
koppar
fat
kanna
sockerskål
ja hela skiten.

hade te-bjudning
för att prova den
och den höll verkligen måttet.
det är nåt visst med att
sätta läpparna mot en
riktigt tunn kopp
med ett litet nätt handtag.
det är det.

när jag ändå var igång med köpandet
höll jag på att bli ägare till
en pälsmössa gjord av en
forna levande mink
samt en teve-apparat,
tillverkningsår 1982.
den påminde om en tv
som farmor och farfar hade på landet
när landet fanns,
det finns ju fortfarande
men det är någon annans land nu,
och jag antar att det var någon slags
våg av nostalgi som jag nära nog
sköljdes med av alldeles fullkomligt.

VAD skulle jag med en tv till?
jag har inte ens en antennsladd
eller box eller vad
det nu är man har
nuförtiden.

på landet brukade jag titta på
skärgårdsdoktorn
och äta popcorn ur kastrullen
som farmor gjorde på vedeldspisen.

nu finns det modern spis där
på det nya landet
där nya människor
kollar på nya tv-program
på nya tv-apparater.

år och år av slit
borta.
upp i rök
inga spår.

jag hade inga kontanter
annars hade jag suttit här med
tv och pälsmössa
på halsen.
jag som är pälsdjursallergiker
och allt.

take it away, lover!

Rötter.
dom finns där under
och dom syns inte.
bara på juldagen.
då gräver man upp lite och drar och sliter
och inser att alla sitter ihop
med varandra på ett eller annat sätt
för alla har varit och
pillat på någon
som pillat på någon
som pillat på dig
som pillat på någon.

vi sitter alla ihop.
och ibland var man kär i dom.
och ibland var dom inte kära i en
utan i en annan
som också står där mitt framför en.
ex, sex, gammal kärlek och nostalgi,
allt var samlat igår på babar.
till och med babar är ju som förr.
samma folk, samma jargong, samma blickar
och inte blickar
samma klickar
samma lokal.
endast musiken var annorlunda.

det var kul, jag njöt.
någon sa till mig att
"det är precis som förr.
så kul att träffa alla dessa människor nu
när vi alla är lite mer sansade
och i balans"

jaa-aa instämde jag,
jag, ljugarn.
vadå balans.
vardå?

när stället stängt och man stod och funderade på var natten skulle föra en nu
månntro,
kan det bli till någon skön förort på efterfest med en massa folk från gymnasietiden, så man kanske äntligen skulle kunna få hångla med
han i parallellklassen
som gått och blivit så magiskt fräsch de senaste åren
(de senaste timmarna)
eller vad för spännande man man vänta?
så ungefär
stod jag och funderade i snön men inget hände.
ingenting.

så jag tänkte att jag åker väl hem
men eftersom örebro har ett helt jävla medeltida nytt buss-system som jag är helt oförstående inför
bakåtsträvare som jag är
hittade jag inte busshållplatsen.
missade därav sista bussen.

stod förvirrad på torget och fick en känsla av att om någon såg mig nu
skulle de SE hur förvirrad jag var.
det var då min bror hade kunnat göra nytta men han sitter väl och dricker te någonstans borta i vietnam och har det bra långt bort från juldags-nostalgi och kyla.

jag frös och gick således in på grillcorner
örebros mecka
medelpunkt
mötespunkt.
där allt händer
det sista, avgörande.

men jag kom fan knappt in där
för alla jävlar var hungriga och grobian-aktiga samtidigt.
precis vid ingången satt två tjejer och slafsade i sig kebab
på liv och död.
bredvid dom stod en tallrik som såg ut att vara övergiven,
men full med mat.
kebabpizza.

jag suckade och rann ner på en stol bredvid tjejerna.
tydligen helt icke-adekvat beteende
att sätta sig vid samma bord på det sättet,
så för att göra stämningen om än lite mer obekväm
frågade jag om det var deras tallrik,
den övergivna
och dom blev jätterädda att jag skulle vara
så ofräsch
att jag tänkte äta upp någon annans rester.
medan de svarade jakande högg jag i på övergivna tallriken.
tjejerna kollade konstigt och tappade matlusen kanske
jag vet inte
jag åt väl inte med klass
kan jag tänka mig.

sen kom en kille och började också äta av övergivna tallriken.
han frågade om jag ville följa med honom hem
jag skrattade jättehögt
lite elakt faktiskt
men det hjälps inte
det kom från hjärtat.
kebebsås rann lite på kinden
sen gick jag ut,
haffade en stor taxi som egentligen var full
men jag bad
bönade och bad
och fick åka med.

i taxin var jag och tre jätteroliga kurder som hette
Ari (från finland) Omar och Hassan.
även taxichauffören var med i "gänget" tror jag.
vi pratade om allt möjligt.
de ville ha med mig på fest men jag sa
att jag var lesbisk och helt jävla omöjlig att ha och göra med
vilket inte är så långt från sanningen.
dom ba
ahAHHAAA
och så fick jag hoppa av utanför mig.
jag tror jag har problem med att stå för min heterosexualitet på fyllan.

mätt och belåten tumlade jag i säng hos mina päron medan ni andra
samlade på er könssjukdomar med gamla kärlekar och
köldskador för att ni stått i kylan och väntat
på att någon ska ta nåt jävla steg nånstans.

så äre, så vare
med årets juldag.
det känns förövrigt som det var juldagen 2009 alldeles nyss.
jag är skeptiskt till det här med "livet"
hur fan vet man
att det är på riktigt?
och tiden.
vilket båg.

hajja

Oh jesus, why?

jaha.
jag har gått upp 30 kilo och är således förpassad till golvet
av mig själv.
oerhört snopet.

vid jul-lunchen satt jag som förhäxad med blicken fixerad på ostbrickan
farmor frågade om allt var väl
och jag kom på mig själv med att seriöst sitta och vara orolig
för att osten inte skulle räcka till kvällen.
vårt hus är så kallt att jag måste äta mig varm.
pappa går runt i fleecebyxor och fleeceväst och svettas
jag fryser
jag tänder ljus
pappa släcker dom.
temperaturen är en central del av alla familjesammankomster.

mormor berättade historier.
om när mormors syster Karin tog med sig sina barn till frälsningarméns kyrkomöten
(tveksamt varför systern gjorde det från början.
mormor hade inget bra svar.
Hon trodde att det var för att det inte fanns så mycket att välja på)
en man från frälsningarmén tittade medlidande på barnet och frågade
om han fick frälsa henne.
då sa mormors syster
nej, men du kan få torka mig i stjärten,
sen sprang hon
och gick nog inte tillbaks.

det kom också fram att mormor gillar filip och fredrik.
att farfar kan tillverka både slädar och sparkar
såna man åker på
och han redogjorde utförligt om grundtekniken.
så nu har jag ett projekt på gång.

senare framåt kvällen spelade familjen något sorts julklappsspel.
man skulle ta julklappar av varandra.
man kunde gå hem med inget eller med allt.
lite roulette.
jag låg bra till ett tag
kämpade till mig en cykelpump och ett multiverktyg
jag vetefan varför.
men i slutet fick jag en bok som jag själv hade köpt som hette
"dåliga dikter-garanterat usel poesi"
samt två bärs.

pappa fick en massagevante av något slag
en rosa
skum som fan
samt en bok om hur man blir en bättre medmänniska.
syrran fick ingenting.
ojämn utdelning deluxe
som i livet.

när jag började vanka av och an utklädd
till tjock berusad jultomte med styrka 18000 på glasögonen
och pappa satt som klistrad i soffan framför en mässa med påven i huvudrollen,
en mässa som hade kommentatorsröst,
kände jag att det var dags att runda av
så att säga.

men det var en rätt kul jul.
och osten räckte.

nu sängen
eller golvet
eller vad det blir med en sån här svullen kroppshydda.
Hajj!

Och jag var sjutton, sjutton år

Mitt föräldrahem hyser i denna stund 11 personer i ålderspannet 2 till 60 år. Med medelåldern på 27. Typ. Jag har aldrig vetat riktigt hur man räknar ut median och medelvärde, men jag har alltid varit en jävel på att chansa.
Källaren bebos av ett gäng flickor. Mina vänninor från Frankrike-tiden, då vi var fem flickor som bodde i en lägenhet på 42 kvadratmeter i Paris. Vardagens största bekymmer kretsade kring huruvida veckans överblivna bakverk från diverse cafér vi arbetade på, var uppätna eller inte. Och om de inte var det, var de då ätbara?!
En tid då billigt vin, billig ost och en extremt dålig, nästintill obefintlig, känsla för hemtrevnad präglade de mögliga väggarna i vår rangliga lägenhet.
Det var en underbar tid.
En tid av bekymmerslöshet, okunskap och naivitet. Vi var 19 år och Håkan Hellström var ännu bara en avdankad emo-kille och inte den folkhjälte han senare kom att bli. Vi hade aldrig druckit vin dyrare än 50 spänn och vi hade inte en aning om att Alexandra skulle gifta sig 7 år senare. Och att vi fortfarande skulle hålla ihop.
Fantastiskt hur livet är. Som en spännande film som man själv kan vara med och regissera litegrann, och som inte tar slut föräns vi dör. Och när vi dör vill vi, som min kära vän uttryckte det, tänka tillbaka på det som "Det där livet, var allt bra skoj".

I källaren luktar det nu tonårstid. Obäddade sängar, använda kläder blandade med nytvättade i fåtöljer. Halvfulla chipspåsar, hyrfilmer i hög och nästan tomma godispåsar där bara en enda hård sur karamell blivit mjuk och lite slemmig i botten av påsen. Den där sorten man var övermodig och tog för att man tänkte att den nog skulle vara god. Att man aldrig lär sig.
På en byrå ligger en urslickad dosa "hockeypulver" som jag köpte helt i nostalgins tecken och slickade i mig tillsammans med härliga, och jobbiga, minnen från somrar då jag huserat i källaren för att mitt rum på övervåningen var för varmt.

Jag minns särskilt en frekvens.
Jag var 17 år och fick inte åka på hultsfredsfestivalen. Mina kompisar fick men inte jag.
Jag var arg och bitter över detta, då Weezer, ett band jag då var fullkomligt förälskad i, skulle spela. Jag minns hur jag lånade pappas hörlurar och låg i sängen därnere i den fuktiga svala källaren med ett glas cocacola och pluggade in hörlurar i TVn. Med kontrollen till videon lade jag mitt tillrätta och tryckte på PLAY. Först lite svartvitt brus, sedan en tre timmars lång videoinspelning från ZTVs upptagning av Weezers magiska koncert, som jag bandat.
Tårar föll till låten "Butterfly" och jag kände det som att ingen förstod mig.
Jag somnade med lurarna på och ett svartvitt brus.
Det var en tid innan youtube och facebook. En slags teknisk ficka mellan det analoga och det digitala.
Och jag var 17 år och ingen förstod. Detta är, konstigt nog, ett av mina starkaste festivalminnen.

Imorgon blir det bröllop. Det kommer bli glädjefullt framförallt. Men jag kommer säkert grina, bli sentimental och känna det som att ingen förstår, just min ensamhet.
Och det gör de ju inte heller.

kärlek till folket
/Lily

klassisk monolog

I fredags natt runt sisådär 01.30 hade jag ett nytt meddelande på mitt mobilsvar. Det visade sig vara fyra minuter långt och spritandedräkten letade sig nästan genom antenner och kablar ut i min lur. Jag skrattade mig blå i ansiktet av ämnesvalen och saknaden av tonfall i rösten, som lätt kan uppstå efter 30 öl. Allt som sägs, sägs i samma ton. En evig lång fylleton utan konsonanter.

Ja det var min lillebror, som inledde meddelandet med att upplysa mig om att han stod och pissade i uppförsbacke. Bara inledningen vittnade om en kommande klassisk monolog. Sedan ett vänta. Sedan prassel. Sedan ett filosofiskt spörsmål angående hans nacke. Han anser att han nacke ser snyggare ut från vänster sida än från höger och jag kan verkligen se honom framför mig, stå och pissa på någon laduvägg speglandes i en gammal spräckt fönsterruta när nackämnet dyker upp. Sedan kommer den oundvikliga frågan som måste ställas rakt ut. Han förväntar sig givetvis att jag sitter inne med svaret, som alltid annars.

Hur många öl har jag druckit?

Talande tystnad

Harkel.

Sedan en två minuters lång nostalgisk sluddrig kärleksförklaring till mig, sin syster, som tydligen är som den gnista som gör hans liv lite varmare. Men gnistan börjar falna och måste tändas på, för han tycker livet blir roligare med värme. Så för att göra de bästa av situationen står han nu och gör en redig jävla åkarbrasa så det står härliga till.

Under skrattsalvor åt sin egen humor, säkerligen, tappar han mobilen och samtalet bryts.

Det här gjorde min helg.

Tack brorsan. Du ÄR bäst, ingen protest.

Nu ska jag och Hannah återförenas. Idag ska hon lagas. Igen.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Eventuellt blir hon kaffeved.

Hejpåer!

Det går en vind över vindens ängar

kl 05.15 i morse kissade jag på en tom fotbollsplan i mjukt morgonljus som fick mig att känna mig och len och varm. Efter att ha kissat fick jag en oemotståndlig impuls att lägga mig mitt på planen. På den vita pricken i mitten.

Så jag gjorde det.

Grönt gräs klätt i dagg tog emot mig. Jag låg med armar och ben utåt och såg solen resa sig över miljonprojekt i horisonten. Jag blev blöt men det rörde mig inte.

Sen vaknade jag till och insåg att det nog var ett smart drag att gå ur min mjuka bubbla och cykla hem till mjuk säng för att undvika polistransport.

Jag hade förmodligen blivit tagen för galning om någon funnit mig där.

För så är världen. Flickor som ligger mitt på fotbollsplaner klockan 05 en lördagsmorgon kan väl aldrig ha gjort det just för den underbara känslans skull?

Så, är jag galen för att jag älskar gryningar? Är jag?

Efter att ha jobbat till 02.30 och sedan avrundat med ett glas vin med trevliga människor och kommit ut i en gryende färsk oskuldsfull sommardag, är det inte så konstigt att man blir jävligt nostalgisk och något sentimental. Att cykla hemåt när solen redan gått upp ger mig en känsla av övertag. Som att jag lurat världen. Snyltat på den absolut godaste biten. Lurat natten och bara fått det bästa. Skuggan är framför mig. Jag förstår Håkan när jag sjunger om att sprida ut bensin över solnedgången. Så glöder den fortfarande i gryningen. Solen reflekteras i glashus och förflyttar sig som jag cyklar. Mina ben är bruna och snabba.

Och jag har en hemlighet.

Till något helt annat. Emma min kompis säger att alla män hon träffar som är socialt anpassade, trevliga, artiga och förmögna att kunna föra intellektuella diskussioner och intressanta samtal är undantag. Jag tyckte det var hårt sagt.

Insåg sedan när jag tänkte på det att det finns en möjlighet att jag håller med.

Sen satte jag på TVn och där visas en hel timmas program när Paris Hilton ska hitta en ny bästis. En som inte är för slampig men heller inte för tråkig. Men som skulle dö för henne.

Och jag insåg att Emmas teori stämmer minst lika väl in på kvinnor som på män.

Människor som är undantag. Det är alltså dem vi vill vara.

Kanske borde vi uppleva fler gryningar. Jag tror det vore bra för mänskligheten.

Dont call my name, eller?

Ur radion strålar en högst anmärkningsvärd diskussion mellan en medelålders man och en radiopsykolog som tillsammans försöker utröna varför mannen inte kan släppa faktumet att en av Kraftwerks medlemmar Florian Schneider lämnade bandet förra året. Fast han sagt att de skulle göra musik även när de var döda. Denna stackars av Kraftwerk besatta man googlar bilder på Florian Scheider tillsammans med resten av bandet där de ser glada ut. Han menar att denna syssla känns förbjuden och tidskrävande. Tror jag det.

Själv har jag googlat bilder på följande:

segelbåtar

mig själv

Salem Al fakir

Lily Allen

Charlotte Gainsbourg

Limbo

Amanda Jenssen

Mina ex

mina föräldrar

pojkvänners ex

Japansk skräck

Cyklar

Cyklar+tjejer

Seth Cohen

Kanske har jag sökt på fler saker. Ballong och tårta till exempel.

Igår såg jag Twilight film nummer 2. Jag ser Twilight serien som ett experiment. Ett test, om jag kan ta det på allvar, då jag överlag har haft lite svårt för övernaturliga fenomen på film.

Hittills har det gått över förväntan. Jag känner med hon den snygga tjejen som jag inte ens minns namnet på, när hennes Edward försvinner in i tomma intet med orden "jag älskar inte dig". Lite svårt var det förstås när han kom ut ur vampyrgarderoben, då jag aldrig varit med om just ett sådant scenario. Men hans blick är het och jag förstår att små vilsna emo-kids förälskar sig i honom. Han är ju perfekt. Overklig, omöjlig, svår, ondskefull men ändå beskyddande och blek. Min generationens Edward scissorhands, helt enkelt. Men utan dräkt och saxar. Cred till kostymansvarig i Twilight som även ger flickorna möjlighet till sexuella fanstasier med Edward Cullen, vilket för oss som gillade Edward Scissorhands var en omöjlighet.

Apropå ungdomskärlekar såg jag en bild av den yngsta grabben i popgruppen Hanson häromdagen. Det var ju lite av en chock. Jag som var så förälskad som 13 åring i denna 11 åring. Nu ser han ut som en Kristen halvmullig farsa från någon lantlig konservativ förort till Texas. Tur att jag inte sa ja till en dejt när han var så jävla angelägen 1997.

1997

2010

Nä nu jävlar åker radion ut över balkongräcket. P3 spelar en jävla odåga till låt som går såhär heeeela tiden: Dont call my name, alejandro/roberto.

Ibland är det Alejandro som inte ska ropa, ibland Roberto.

Ja alla har vi två män i vårt liv som vi inte vill ska kalla på oss.

Minst.

hej.

Tågluff stopp 2 ½ Lissabon

Lämnade Valencia med hatkärlek. Det var bra där men ändå inte. Lite som högstadiet.

Åkte tåg till Madrid och hade tre timmars racer-tur i Centrum.

Tog en taxi med en gubbe som gav oss en gratis guidetur genom alla sevärdheter och släppte av oss i bardistriktet. Som om han kände på sig att vi ville ditåt. Tog en drink på trång bakgata i Madrid där en gammal gubbe med käpp och Ipod dansade för glatta livet och fick oss att fundera på om ålderdomen är något att frukta egentligen. Förmodligen inte, sa vi och tog en öl till. Madrids magiska aura gjorde att klockorna stannade men ändå gjorde dom inte det för vi fick plötsligt bråttom som fan till metron för att hinna till tågstationen och vårt tåg till Lissabon.

Just som vi gått på metron började det trycka på i kissblåsan på mig. Det tryckte och bultade och jag vill så gärna sätta mig och kissa på plats men hade inte tid med ytterligare polistransport så jag höll mig.

Framme på tågstationen sprang vi som yra höns med ögonbindel och visste verkligen inte alls vad vi höll på med. Snäll man föste oss rätt och tog sig för pannan.

För att komma till spåret krävdes att man gick igenom en spärr som vanligtvis bara släpper igenom personen som går igenom men inte mig. Jag tog sats som en tjur och med hela min kroppstyngd med huvudvikt på buken fälldes jag av den jävla spärren.

Resultat; kiss i byxan. Inte bara en droppe, utan kiss verkligen.

Tid fanns inte till att åtgärda detta problem utan nu var det järnet som gällde fram till tåget.

Vi hann, givetvis, men på könshåret.

Carro var orolig att jag skulle börja lukta kiss så jag bytte byxor och allt var givetvis frid och fröjd. Gick till baren på tåget (!) och drack vår första portugiska öl av märket superbock. Kul i alla bemärkelser.

Sedan susade vi genom den spanska natten i ett rasande tempo och efter tio timmar nådde vi Lissabon. Denna stad av upptäckter och världsomseglingar.

Har hunnit tappa bort varandra samt varit i en kyrka där man inte ville hymla med att döden var ett faktum för var och en av oss. Döden skall inte vara tabu, därför fick vi gå rätt in i obduktionssalar och andra makabra miljöer där döden var minst sagt påtaglig. Det var en märklig upplevelse, och som grädde på moset satt prästen och spelade Tina Törner på kassetbandspelare. Vi har fått en utmärkt första bild av Lissabon.

Maten var god och vinet likaså. Nu är kvällen här och vi ska se om det händer något roligt på hostelet. Om inte ska vi se till att det gör det.

Ta vårt ansvar.

Beijo!!!

Jimi Hendrix på en pinnstol i majorna.

Fick en lektion i hur man stryker skjortor av min mycket begåvade fader på området. Han förklarade att det är nio steg. På torsdag ska jag hem till Kurt i den fina lägenheten och stryka skjortor åt överklassen. Medans min far och jag strök en boomerangskjorta till total skrynkelfrihet ringde Kurt och meddelade att det även skulle strykas byxor med pressveck och helvete. Min far har aldrig haft byxor med pressveck (tack gode gud) och visste därför inte hur man gjorde. Jag får väl improvisera. Det var komiskt när Kurt ringde och jag faktiskt stod och strök. Samt att HELA familjen stod bredvid och asgarvade. Det kommer bli ett stående skämt under en lång tid. När jag började stryka skjortor åt överklassen. Det finns liksom ingen hejd på hur kul min familj med arbetarbakgrund och förkärlek till progg och folkabussar tycker att det är.

Föresten kan jag bräcka er alla med en "jag mötte Lassie"-historia som oavsett vad ni hävdar ÄR överlägsen.

True story:
Året är 1960nånting.
Det är en sval med samtidigt ljummen göteborgsnatt i Majorna.
Dannes kompis farsa är ung, glad och kanske lite drogliberal, vad vet jag. Det var ju trots allt 60-talet.
Klockan sent ringer det på hans dörr. Där står en svart man och den kanske drogliberale farsan blir nervös och tror det är gud eller något annat okristligt väsen. Detta väsen frågar den kanske drogliberale farsan om det finns något hasch i residenset. Ja vart ska man annars gå än till en möjligtvis drogliberal ung man i Majorna? Hasch fanns och mannen gjorde entré. Sedan satt den kanske drogliberale farsan med det tvivelaktiga svarta väsendet och rökte braj på varsin kökstol inpå småtimmarna. Pratade musik, politik och vänstervågen.
Samma kväll hade Jimi Hendrix lirat i Göteborg.
Detta slog den kanske drogliberale farsan som tagit en pilsner eller två under kvällen.
Och där satt han alltså. På en pinnstol i majorna och rökte lite braj. Jimi Hendrix.


+


Typ såhär såg det ut kanske.

En nostalgisk tur på LP-spelaren

Igår kväll drack jag champagne hemma hos Erica som flyttat in i ett gammalt avdankat kvinnohus från 30-talet för kvinnor som var just kvinnor och detta var deras enda problem. Att de var kvinnor UTAN en man att försörja dom. Huset är omringat av järngrindar och osar en blandning av kloster, kollo och mentalsjukhus. Väntade bara på att en bullig kvinna i vitt förkläde med abedissa-drag skulle välkommna oss genom att beslagta våra rusdrycker. Det hände aldrig men huset var spöklikt charmigt och fullt av tidigare lliv. Nu på det moderna 2000-talet bor det alla möjliga självständiga unga vackra frispråkiga sökande kvinnor där som längtar och trängtar efter en livspartner säkert lika mycket som alla andra. Vad vet jag. Men fint som fasen var det i lägenheten. Ocha ja, lägenheterna hyrs FORTFARANDE bara ut till kvinnor.

Mitt i en diskussion om inavel ringde min telefon. Det var hon den rika damen som jag fick hålla igen bildörren åt för en månad sen och som berömde mig för min strykteknik och som hade en affärsman. Hon frågade om jag kunde stryka Kurts skjortor i helgen. Han har brutit benet och hon skulle till Marbella och kvar satt stackars Kurt med brutet ben och skrynkliga skjortor. Ja det är inte lätt alltid. Sa att jag kunde stryka typ dygnet runt från och med tisdag. Får se hur det blir. Men fortsättning följer ju givetvis på denna märkliga historia. (Om jag var tillräckligt teknisk skulle jag nu kunna länka till det inlägget som handlar om just denna ovanstående Kurt och fan och hans moster, men jag vet inte hur man gör).

Just nu ligger jag i mitt gamla flickrum. Fast det ser helt annorlunda ut än när jag bodde här så det stör mig inte så mycket att ligga här. Kvällen har spenderats med att alla i familjen luskammat pappas LP-samling (som är mycket gedigen och storslagen) och valde ut favoriter. Sen hade vi LP-maraton med inslag av ost, vin och någon stark öl-sort Danne införskaffat i Belgien. Extremt förträffligt sätt att tillbringa aftonen. Såhär såg playlisten ut (ungefär):

Jag- Ray Charles, dubbelskiva, Bod Dylan, live OCH dubbel, Neil Young "Harvest".
Mamma- Hoola bandoola band, Grus i dojjan, nationalteatern "livet är en fest" (MED sångbok!!)
Danne- Creedende Clearwater revival "Cosmos factory", Van Morrison, "moondance".
Farsan- sjukt taggade på alla ovanstående plus en ABBA-skiva från de tidigare åren Innan hypen.
Syrran och brorsan var mest taggade på framsidan till Creedence skivan som verkligen var något i särklass. Den analyserades och diskuterades flitigt. Den största obesvarade frågan förblev "hur FAN fick dom en den stora motorcykeln mellan trumsetet och orgeln"?? Killen i förgrundens röda cykeldräkt har vi liksom slutat fundera över. Likaså pagefrisyrerna. Men detta fodral vinner överlägset över alla andra. Det är helt enkelt inte så jävla genomtänkt och det gillar vi i min familj.


Det var en extremt trevlig afton där det pratades mycket minnen. Det kom fram att min ömma moder varit i London 1967 och sett Joe Cocker på en klubbspelning. Fatta! Innan Woodstock!
Pappa berättade med inlevelse och mycket sentimentalitet och hur han på en campingplats tillsammans med sin bästis Charlie sommaren 1967 blott 17 år gammal hörde Beatles Sgt.peppers lonely hearts club band för första gången på en transistorradio.
Det duggade tätt av nördigt musiksnack och när farsan började gå in på överkurs om vikten i gram på LP-skivor kände vi alla att det var dags att avrunda. Jag hade dessutom satt i mig ungefär en hel jävla brie-ost med resultatet att till och med resåren på min nyfunna kärlek, jeans med resår istället för gylf, började strama.

Goder natt. Jag kan inte annat än säga att April hitills varit en förträfflig månad.
Skål godnatt och glöm inte bort musiken.
Puss
puss

En liten saga om en idiot (eller två)

En gång var det en kille som inte tyckte om mig så mycket som jag ville att han skulle göra. Således gjorde han slut. Tror den avgörande händelsen var när jag vid ett desperat försök nästintill tvingade honom att säga att han var kär i mig. När han tvekade och jag lät honom känna denna tvekan stinga i ryggen och kroppen på honom genom ett idogt allmänt småaktigt beteende tog han med mig på en picknick på en brygga. Med rosévin i magen och i blodet råkade han väl se mig i en väldigt fördelaktig vinkel precis när jag sa något klyftigt som jag ju faktiskt gör ibland. Vid ett svagt ögonblick kände han nog att han kanske var lite kär ändå, så då sa han det. Jag är nog kär i dig.

Sen ångrade han sig säkert fort som fan men då var det för sent för jag skulle återvända till denna satans brygga under varenda fylla och bakfylla och sömnlös natt och föreläsning de kommande 12 månaderna. Och hata honom för att han sa att han var kär. Och sen ändrade sig. Han sa visserligen ”…NOG kär” men det hörde inte jag för just då var det en fluga som satte sig i min hörselgång.
Fick veta det långt senare när jag såg på det hela med nyktra ögon. I dubbel bemärkelse.
Men ”nog” fanns inte i min värld så alltså sa han att han var kär och ändrade sig sen. Man får inte ändra sig. JAG får ändra mig, men inte ni.

Hursomhelst gjorde han slut över telefon. Vad fan är grejen med killar som gör slut via sms och telefon? Jag har varit med om det två gånger. Är de kanske rädda för att jag ska skada dem fysiskt? Det är ju absurt i så fall. Jag skulle bara låsa in honom och ha i nödfall. När det behöver skrubbas bakom badkaret, bäras tunga matkassar, eller om jag behöver en dejt på en släktmiddag där jag för hundrade gången är den eviga singeln. Och sånt.

När jag skulle åka till honom en månad senare och hämta mina saker var jag nervös som fan. Jag hade gjort mig i ordning i ungefär en vecka och cyklade dit med Bob Dylan i ipoden. Han sjöng ”dont think twice its allright”. Jag ringde på dörren och jag var skitnervös att han skulle se mitt hjärta slå genom jackan.

Han öppnade och var säkert skitful men det såg inte jag. Jag spelade oberörd men det gick dåligt. Min plan var att jag skulle vara snygg och glad så han skulle ångra sig men det gjorde han jävlar i mig inte. Mötet varade tre minuter och jag fick mina grejer. Det var några seriealbum. Bland annat ”Jag är din flickvän nu”. No more. Rakt i ansiktet: PANG!
Sen stängde han dörren och på vägen ut tappade jag hjärtat i en hostattack . Det låg i hans trapphus ett bra tag och levde på dammråttor och gamla pizzasmulor. Tills jag så briljant smög mig in en dag i maj ett år senare och plockade upp det. I Nice började det slå igen. Sådär frenetiskt. Sjukt skön känsla kom jag på då.
Nu är han den där killen ihop med en annan tjej. Stackars henne. Nej föresten.

Tjohopp. (För övrigt har jag givetvis aldrig dumpat någon på ett obarmhärtigt sätt eller sagt att jag är kär sen ändrat mig eller gjort något som helst annat som kan orsaka någon agg gentemot mig. Jag är alltigenom God. Ville bara förtydliga det. Om det var oklart på något sätt)

Hejdå.

last goodbye

Ute är det snöstorm för hundrade gången i år och inomhus sitter jag bland flyttlådor en fredag morgon endast iklädd lös-mustasch ätandes gamla ostbågar. Det är så jag peppar inför en riktig dunderfest. Ikväll bjuds det på vinbål och gamla okokta potatisar på haga. En sista fest innan jag lämnar denna för mig livliva till stadsdel. Varje gång något gick snett hade jag åtminstone min balkong, jag hade min säng, jag hade mitt underbara kök. Mitt varma badrumsgolv (ja jag har värmeslingor) där jag kunde ligga med gott samvete eftersom att golvets mjuka hårda yta värmde likt en omtänksam hand.
Nu ska jag alltså lämna denna bostad där så mycket har hänt. Kärleken har spirat, såväl som sorg och lite hat. Men framförallt glädje, såsom den gången min bror dök upp en sommardag med en sprillans ny gitarr till mig som försenad julklapp. Eller när det kastats saker; citroner, pizzor, ägg, vatten, toalettpapper, slängkyssar. Fina samtal har pågått i mitt kök. Insikter har dunkat mig i huvudet över en kopp te. Jag har också fått några smällar i huvudet när det varit för sent. Typ dagen efter kvällen före, då insikten BORDE kommit. Jaja. Nu är det över och igår kväll när jag låg i min säng och såg ut genom fönstret som tack vare snön på taken liknade en tavla med ett streck på mitten och likadels vitt ovan strecket som under det. Lite magiskt och abstrakt. Ungefär som de sentimentala känslor jag plötsligt fick över att jag ska flytta.
Men först; en sista fest. Ger något slags besked så snart min kropp och själ tillåter så att ni stackare som inte kan delta få ett hum om vad ni missade.
Hejpåer!!

Max fish bar

Igår höll jag i en penna som var värd över 3000 kronor. Det var första gången jag hållit i en så dyr penna. Den hade äkta guld på den lilla kalligrafispetsen och den var grön och ganska tung. Som dyra saker brukar vara. Gubben i affären brann helt uppenbart för pennor. Jag skulle tro att han älskar pennor ungefär som jag älskar musik. Han var lite skäggig och såg aningen mysig ut. En riktig mysgubbe som sitter i skinnfåtölj om kvällarna och dricker whiskey vid en öppen spis och skriver med sina 3000-kronors pennor. Kanske gör han bara soduku med pennorna, kanske är han en okänd fantastiskt poet. Hursomhelst sa jag att den gröna pennan var för dyr för mig och gubben rekomenderade mig att köpa en för 29.50 kr. Så det gjorde jag och den är bra att rita och skriva med.

Idag kommer Marlene hit. Marlene är underbar och lite knäpp. Vi har gjort mycket roligt ihop. En gång trodde hon att hon träffat mannen i sitt liv kl 04.00 på "Max fish bar" på Ludlow street i New York. Jag hade också hittat min dröm-man i en skejtare från Hollywood som hette Philip om jag inte minns fel. Men Philip var tydligen inte så tänd på en svenska med faiblesse för Skejtare från Hollywood så jag fick åka hem ensam i natten när Marlene umgicks vidare med mannen i hennes liv som förövrigt hette Jamie. I taxin hem var jag bitter och arg och full och beklagade mig för taxichauffören. Han sa att han han hade tre jobb och massa barn att försörja så han han var lite trött. Han orkade inte lyssna på mitt gnäll. Jag kände mig liten och dum och sen hittade jag inte hem. Men chauffören ordnade det på något vis för jag vaknade hemma åtminstone. Föresten var inte Jamie mannen i Marlenes liv. Han hade andra planer visade det sig. Fast det gjorde inget för Hon fick åtminstone äta pizza med honom och prova hans hatt.

Nu har vi slutat tramsa och leta efter männen i våra liv och ägnar oss åt vettigare saker. Som ikväll, ska vi på indie-pop-klubb i KARLSTAD. Kan ju bli hur pajigt som helst. Eller inte eftersom att jag och Marlene ska dit. Kom dit vet ja! Vi kan dansa!!

Puss!

She came in through the bathroom window.

Det är något visst med musik på Vinyl. Detta slog mig sent igår kväll efter några glas rött och tre timmars serie om ett romantiserat Göteborg på 60-talet då alla som var nåt rökte inne och älskade Dylan och Stones. Jag har aldrig riktigt dragits in i den lustfyllda lockande onda spiralen av att lägga alla pengar på CD-skivor. Dels för att musik är lätttillgängligt och allmänt lättvindligt nuförtiden, men säkerligen också för att jag inte äger en Vinylspelare. En grammofon. Igår var jag hos en vän som äger en vinylspelare, men också en gammal plastback full med plattor.
Inga dåliga sådana heller. Beatles, Velvet underground och Nico, The Doors, Bowie, och till och med en gammal Imperiet-platta. Thåström var sjukt het på insidan av fodralet med små bröstvårtor och inbillad spinkig sex appeal.

Ljudet av plastfodralen som floppar sådär härligt när man bläddrar i backen och väljer ut sina favoriter. Känslan av att ta ut den svarta stenkakan ur fodralet, doften som sipprar ut; gammal, älskad, hedrad, och proceduren när man lägger skivan på grammofonen, lyfter pickupen och släpper ner. De första raspande varven innan själva spåret kommer. Och sedan låt efter låt med härligt raspande ljud i bakgrunden. Att utföra allt detta varje gång man ska lyssna på en skiva innebär att det komplicerar avsevärt att hålla på som jag gör och byter låt hela jävla tiden. Lyssna på ett intro här, en refräng där. Men med Vinyl, så är det helt enkelt lättare att lyssna på hela skivjäveln. Om inte annat för att få vända på den till sida 2. (jag älskar att vända!)

Jag inbillar mig att det var annorlunda att ha idoler förr. Om man gillade musik, ja, då gjorde man det verkligen. Pappa har berättat om hur hela veckan fokuserades kring väntan på att nya plattor skulle komma in till den lokala skivaffären. Man sommarjobbade, cyklade en mil och brände vad som på 60-talet var hutlösa summor för en 16-årig feriearbetare, på skivor. Sedan fick man cykla hem hela vägen med skivan på pakehållaren, och SEN. Fick man genomgå proceduren med plasten, fodralet, pickupen, raspet, BANG. Klart som fan man älskade alla sina skivor. Det där med att kunna ta på dem är viktigt för känslan. Helheten. Tyckte att Abbey Road var mycket bättre igår än vad jag någonsin tyckt innan. Om det var vinet eller raspet eller bara nåt jävla hittepå vet jag inte men skitsamma. Jag ska köpa en Grammofon i år.
Jag äger en enda vinylskiva; Bob Dylan´s greatest volym 2. Det skulle vara värt att ha en grammofon och bara lyssna på den skivan om och om igen, för den är sjukt bra.

Det där med att det är viktigt att kunna ta på något för att känna att det är på riktigt.. Det gäller inte bara vinylskivor, utan det gäller andra saker också insåg jag igår. Var en ovanligt hög frekvens på insiktsfullhet igår, ja ja jag vet. Men nu blir det inga förens nästa år så man får sola sig i glansen av sin egen klarhet. Passa på.

På vägen till jobbet idag såg jag ett hus som smällts upp på tre veckor. Helt jävla otroligt. Först finns ingenting. Sen plötsligt står det ett färdigt hus där. Och nästa gång är det väl fan och hans moster som flyttat in. Det är som med män. Först finns dom där. Sen finns dom inte. Och sen finns dom. Och så håller det på i evigheters evighet tills vi dör och inser att allt i ens liv bara var icensatt.
Hurra.
Puss.

Dagens teckning.

"Det känns inte äkta, liksom"

Ill be coming home next year

Sista dagen på ett år är allid speciell. Förra året var det med glädje jag entrade 2009, som jag visste skulle bli bättre än 2008. I år kan jag se, att 2009 inte bara blev bättre, det kan faktiskt ha varit det bästa året. Hitills. Så för att avsluta ett så bra år gjorde jag det storartat med att hoppa ner i en isvak och in i en bastu. Tre gånger. Däremellan hann jag dricka en öl.
Det var uppiggande vill jag lova.

Idag på nyårsafton är träden frostigt vita, luften kall och klar och solen tittade fram. Jag ser det som ett gott tecken. 2010 kommer att bli klart, vackert, kanske lite kallt, men då värmer vi varandra.

Ikväll fest hos Simon och Lina på söder. Men först; Middag med frugan och några andra fina folk. fru har gjort allt. Det enda jag bistått med är att vika servetter och slickat ur efterrättsskålen med chokladmousse. Hon är så förstående.

Mitt nyårslöfte:
Lova inget.
Och att jag ska köpa en Iphone.

Puss på er. Vi ses nästa år.

Melankoli-karusell med en touch av surrealism

Snön faller vit utanför och här ligger jag med sömnbrist som briserar inuti mitt huvud och kokas upp till en sjudundrande sjudande rörig sörja, brunare än knäcken du kokat. Mitt linne är ut och in och fullt av coca-cola fläckar har jag just konstaterat när jag sträckte ner näsan under linningen för att ta reda på om det var dusch-dags.
Det var det.
Men det skiter jag i och ligger kvar där jag är. Jag har legat för lite den här helgen. I alla bemärkelser. Men när jobbet kallar kallnar jag, och hårdnar och står ut med sömnbrist för den goda sakens skull. För att slita sönder ryggen genom att bära era tallrikar med julmatrester som skulle kunna försörja ett mindre U-land. Folk är giriga och lite dumma. Jag med. Du med. Jag är också en feg jävel och det kan jag nu ligga här och gräma mig över tills jag får liggsår.

Eller så går jag och lägger mig, med hopp om att vakna upp och åtminstone likna mitt forna jag. Hur fan det nu såg ut.
Min lugg har blivit så lång att den sträcker sig från Karlstad till Grums. Sjukligt vad mycket man kan se mellan fingrarna med när man har händerna fulla.

Imorgon när jag vaknar kommer det att vara vitt och kallt ute. Då har gud-jävelns tårar frysit till is på vägen ner, och förgyller vår tillvaro med isiga vita oskyldiga flingor. Vi tror det är snö men i själva verket är det alltså guds frusna tårar. Vad är han så jävla ledsen för undrar ni? Jo, han grinar för att han just sett klart Prison break-boxen och är alltså så deppad för detta, att han bara grinar och inte ens orkar äta eller gå på toaletten. Nu känns hans tillvaro så tom och han måste ha tena-vuxenblöja för att han bajsar i nattsärken. Ja ni vet själva hur det är när en dvd-box är slut.
Detta upplystes jag om 02:26 inatt då gud sjöng in en sång fylld av melankoli och några flaskor dyr calvados. Eller det kanske var min bror.

Äh jag hänger inte med. Gör ni?

/Hejdå, ha så roligt på din resa, din jävel. Du ska aldrig någonsin få mitt nummer, inte ens om du frågar. Jo, kanske då. Troligtvis då. Min dåliga karaktär känner du ju till.

Memories in a red box

Idag fick jag en present. En gåva med tanke bakom. Nej jag fyller inte år, det är inte julafton, jag har inte hållit föreläsning om de sju dödssynderna på ett kvinnofängelse och jag har definitivt inte lämnat tillbaka en upphittat plånbok proppfylld med cash.
Hade jag hittat en ovan nämnd hade jag givetvis lämnat in den. Givetvis.

Nej, jag fick en present av Annika. En god fin och omtänksam vän. Bara för att.
Jag gillar bara för att. Det är så jag vill att det ska vara. Fan ta födelsedagar och julafton och namnsdagar. Vill man ge bort något kan man göra det när man känner att det är dags. När det passar. Bara för att. Det blir mycket mer minnesvärt att få en present inne i en hyrvideobutik en regnig lördag helt utan någon uppenbar anledning än att sitta runt granen på jul och kleta med giriga fingrar på paketen under granjäveln som barrar. Klämma och känna och oroa sig för om man varit snäll i år eller inte. Förmodligen har man inte det men ödets nyck skiter i sånt på jul för då ska varenda unge vara glad och varenda vuxen också, så man får presenter ändå. Strumpor. Kanske en bok. Inköpt i panik dagen innan bara för att man ska ge bort något. Inte för att den passade så bra. Man får heller inte vara ledsen på jul då förstör man hela julstämningen som allt som oftast infinner sig sååå naturligt.

Som ni förstår är jag egentligen inte så förtjust i hela idén med julen. Jag tycker den är så konstlad och tillrättalagd och bara en anledning för affärerna att tjäna hutlösa summor på vårat nästintill sjukliga suktande av materiell lycka, som oftast bara resulterar i en besvikele när man inte blir lycklig och så går man in i väggen och börjar yra. Jag vill inte ha det så. Jag vill att man ska kunna samlas med de man älskar, ge dem en present och äta julgröt. I juli eller i januari eller när fan som helst. Förrutom den 24 december.

Hur som helst var det inte ett hatbrev till julen jag skulle skriva, utan om Annikas present. Jag fick en röd glasburk. I den ska jag samla på fina, goda minnen som gör mig lycklig när jag tänker tillbaka på dem. Så ska jag skriva ner mina minnen och spara dem i burken. Om jag vaknar en vacker dag och har glömt varför jag finns till och tillvaron tycks lika rolig som en begravning, så kan burken vara bra att ha.
Eller om jag blir en gammal människa kan jag läsa om mina fina minnen när jag blir senil. Tänka; "Men herregud, har jag gjort allt det här?" Eftersom jag är senil blir jag lika glad varje gång jag läser om alla fina minnen och på så vis har minnesburken fyllt sin funktion i en större utsträckning än vad Annika nog hade för avsikt. Men jag har tänkt mycket på burken. Jag behövde en burk att stoppa minnen i. Hon visste det.

Jag började oundvikligen tänka på filmen "The eternal sunshine of a spotless mind" när det här med minnen kom på agendan. I den filmen, finns en firma som jobbar med att ta bort minnen om någon man vill glömma. T.ex. någon man är kär i och inte kan sluta vara kär i, fastän man vill. Då kan man radera den personen från sin minneskarta. Allt man gjort tillsammans finns inte längre.
Ibland i mörka stunder är det frestande. T.ex. minnet av den där gången jag tappade byxorna inför 1000 personer skulle vara skönt att bli kvitt. Eller minnet av en del saker jag tappat bort. Minnet av när jag körde rätt igenom en rondell håller mig vaken om nätterna så det får åka med i samma veva i så fall.

Fast. Alla minnen, dåliga som bra, är ju tyvärr viktiga. Man ska inte göra det för lätt för sig. Genom minnenas skärseld ska vi alla vandra och komma ut som friskare och starkare människor. Eller som förkolnade träbitar stela och livströtta och lätta att bryta av med blotta blicken.

Inte för att jag har för avsikt att vara bärare av det senare alternativet, men det kan hända. Det kan hända alla att en dag vakna upp och vara slocknad. Glöden som bortblåst och bara rök och kol som tagit sin boning i en. Då gäller det att leta upp en vind som kan få fart på elden igen. Annars kanske man hamnar på soptippen bland engångsgrillar och madrasser med kissfläckar på.

I burken fanns också ett halsband. Ett sådant man hänger runt halsen med en medaljong man kan öppna. Däri, sa Annika, ska du spara dina finaste minnen så att du kan bära med dig dom alltid. Jag har satt på mig halsbandet. Än så länge väger det ingenting för medaljongen är tom. Kanske ska jag stoppa in ett av mina favoritminnen däri sen. Bara den inte blir för tung att bära, jag kommer få så jädra kass hållning då.

Lördagsaktivitet idag blir således: Ensam. skriva ner minnen jag inte orkar tänka på så mycket nu men som jag (trots noga övervägande) ändå vill spara på. Lägga dem i burken. Torka svetten ur pannan och vila kroppen efter denna extremt ansträngande uppgift i något som kan definieras som en skönhetssömn. Jävlar va skön den ska vara. Hoppas den varar länge. Sjukt skönt länge.

Adjö då.

80-talet, vart tog du vägen?

Berlinmuren föll för 20 år sedan idag. På dagen exakt. Det har alla som inte legat under en säng och darrat hela dagen förstått. Inte för att jag har gjort det, men det finns säkert någon som har det. Fy, tänk vad som pågår i andra lägenheter. Det vet vi inget om.

Hursomhelst fick jag ett infall att dra på Ebba Gröns gamla dänga från -82 "die mauer" med tanke på muren och fallet. Och jag fick lite bekväma rysningar på armen, när Joakim Thåströms röst skar de första tonerna.

Jag var i Berlin i våras. Jag tog den här bilden då. På lite mur och lite sol.

När jag var 14 år gammal och vi bilade till Italien med min familj hade jag en portabel CD-spelare. Den var silvrig och hade en anti-skak-funktion så man kunde springa med den.

Inte för att jag gjorde det särskilt ofta men den fanns, om jag skulle få för mig att springa genom livet redan då. Jag satt i baksätet och utanför susade Sverige, Danmark, Tyskland, Schweitz, Österrike och Italien förbi. Och jag lyssnade på band som Ebba Grön, Imperiet, Alanis Morisette, Patti Smith och Nirvana. Jag lyssnade och fantiserade om att få stå på scen och sjunga och spela om 800 grader och jag blev tårögd av hur Jocke Thåström suktade efter Susanne i Die mauer. Min mamma gillade Ebba Grön.

Jag hade jävligt bra musiksmak redan då, om jag får säga det själv. Undrar hur det kom sig. Troligen en kombination av pappas frenetiska fastbundenhet vid gamla original som Beatles, Springsteen, Cash och Dylan kombinerat med min moders proggiga idoler som "blå tåget" och "träd gräs och stenar".

Att lyssna på sådana gamla favoriter slungar mig tillbaka till fjällräven-ryggsäckar, trasiga jeans och flanell-skjortor i trånga grå korridorer på högstadiet. Längtan till rasten då man köpte en banana skids och satt och hängde vid fönstret och såg melankolisk ut och längtade bort och hem på samma gång. Ville verka svår och var hemligt förälskad och rädd och modig samtidigt. Darrande och sval och het. Tänk så stort allt verkade.

Och nu med. Så stort allt verkar.

Så stort så stort och här sitter man och glöms bort och glömmer bort i en liten stad i Sverige.

Och någon annanstans gömmer sig någon och darrar under sängen.

Och är så liten så liten.

hejdå hejdå hejdå.