Det är mittemellan vinter och vår i i detta gudförgätna kyliga land. Detta innebär en jävla massa saker som är mindre bra. Priset på semlor har gått upp, det finns få färska jordgubbar i butiken, det blir grus på golvet i lägenheten, man riskerar få en istapp i skallen och man går för nära en husvägg, det är 4 månade kvar till "sommar i P1" drar igång, gamla tanter och gubbar är långsammare än vanligt med risk för att halka på sina rullatorer och sinkar resten av befolkningen till förbannelse. Ja, exemplen är många.
Men det absolut värsta med den här årstiden, är Melodifestiveln.
Detta plastigt upprepande jippo där extensions, lösnaglar, lösbröst, lösögonfransar och löst folk "uppträder" med låtar av samma kvalité som gammal gåslever. Det vill säga, ruttet, rangligt och slemmigt.
Det är något över denna tävling som tydligen många svenskar gillar. Just därför är alltid min längtan ifrån detta land som starkast när den pågår. Som om det inte räckte med en kväll av parodi på artisteriet så bestämdes för några år sedan, att man skulle ha 1000 deltävlingar och sända hela skiten på SVT. (För detta kan jag aldrig förlåta SVT, aldrig). Det kallas familjeunderhållning. Jag undrar bara sen när det blev familjärt att lära vår kommande generation att kvinnor som vill bli artister bara kan komma någonvart i livet om de klär av sig halvnakna, har långt hår, stora bröst, påklistrat leende och sjunger låtar som handlar om platoniska ting som att parta hela natten och annan signifikant smörja som Ingela pling jävla forsman har skrivit under någon skön tripp år ut och år in.
Obetydligheten har aldrig varit större i mig, som när jag genomled detta program igår för att se om det blivit bättre. Det är sorgligt att se, att man i TV ger utrymme för avdankade 40-åriga rappare som uppträder med en så dålig låt att inte ens en döv gatumusikant hade velat ta sig an numret, när det finns så många förmågor som FAKTISKT har något att komma med. Något genuint och äkta.
Folk jublar och älskar "artisterna". Ju plastigare, desto bättre. Alla ser ut som dockor av plast och jag blir uppriktigt sagt ledsen. Vart tog det sunda förnuftet vägen? vart tog lugnet och idealen vägen? Konsten?
Var finns konsten i att ställa sig i en kort kort klänning och framföra en låt du inte själv skrivit, röra dig i en koreografi du inte gjort, bära kläder du inte valt, sjunga halvkasst eftersom du egentligen inte kan sjunga men benen är snygga, mer ben. Mer bröst. Sämre röst, mera bröst.
Jag ledsnar. Jag skäms för att Sveriges rädsla att uppfattas fel utifrån gör att allt måste fejkas. Det finns ingenting genuint med Sveriges största underhållningsprogram. Vad säger det oss?
Den enda ljusglimten i gårdagens en och en halv timmas ofrivilliga självmordsförsök var när en grupp utvecklingsstörda framträdde med låten "Sverige" av Kent. Klarheten i deras röster, äktheten och engagemanget gick inte att ta miste på, det fanns där.
Motsägelsfullt nog, sjöng de en låt om Sverige och att alla är välkomna hit. Men den gick inte att rösta på. När utvecklingsstörda ställer upp i tävlingen, DÅ kan vi snacka variation. Snälla, släng in någonting avvikande, vad som helst!
Nej hörrni, rädslan för att sticka ut i den här landet har nått sin kulmen. Humorn är totalt död, moralen förfaller och idealen är borta.
Ja det var väl en upplyftande liten upptäckt såhär strax efter midnatt en söndag i Februari?
Nu ska jag slå sönder min TV och flytta ut i skogen och leva på kottar och rovdjur.
Adjö.
Dagens teckning:
"Psykologen har ordet"
