leva lite

funderar och tänker lite
på att sticka iväg någonstans
till verklig
vår
kanske sommar till och med.
sista minuten till Marocko.
ligga vid en pool en hel vecka
och slippa vara ambitiös
målinriktad
duktig, fin
bra, smart.
bara ligga och känna vinden
mot magen
och leva lite.
leva lite
medan jag kan.

Mauro

Min ring gick sönder.
jag köpte den av en
drogliberal hippie
med dreadlocks och skinnväst
på en skum grusväg
i Brasilien för 6 år sen
och jag minns att han
hette Mauro
och han han var skitsnygg
och skit-skitig.

Alexandra ville ta med honom hem
och kanske dricka lite sprit
och ha en gemytlig stund,
men det tyckte jag var en dålig ide
för han hade inte duschat
sen flera år kändes det som,
och jag vet inte...
jag tyckte väl inte det verkade så smart.
låter olikt mig
tycker jag nu i efterhand.

köpte ringen i alla fall
och sen letade Alex efter Mauro
med blicken resten av tiden
vi var i den byn.
vi hittade honom vill jag minnas
men då var vi i ett intensivt samtal
med en brasilianare som skulle
bjuda oss på grillparty hos sin morsa,
så Mauro försvann i vimlet.

jag har inte tagit av ringen så ofta.
nästan aldrig
och nu är den väck.
poff.

men jag har min cykel
och en kyl som fungerar
och en gitarr
och ett duschmunstycke
och en falukorv i frysen.

så mig går det ingen nöd på.

yeah another year yeah

jag känner för att skriva
men vet inte vad.
måste man veta vad
alltid?

alltid ska allt man gör ha ett syfte
jag gillar inte det.

det snöar ute.
fiona apple sjunger desperat
i want you
för mig.
mitt flickrum känns stort
och litet på samma gång.
när jag var liten var jag livrädd
för vampyrer.
denna rädsla kom sig nog av
en för tidig exponering för filmen
en vampyrs bekännelser.
jag trodde dom var i garderoben
satt där med cape och huggtänder
och manisk blick
och ville ta mig.

nu är jag inte rädd för vampyrer längre
herregud
jag välkomnar dom!

snart är det dags för årsslut
bokslut på 2010.
ett jävla år.
ett jävla år till
av alla jävla år.
stunder
korta som långa
borta.

2010 kan kortfattat sammanfattas såhär:
Januari- kallt som satan, universitet, framtidsångest, saknad.

Februari- kallt som satan, flytt, framtidsångest, saknad, fattigdom

mars- idogt slavande på restaurang, saknad, framtidsångest, vanlig ångest

april- exil i europa, allmänt omoget beteende, vulkanhaveri, vanligt haveri.

maj- exil i europa, allmänt omoget beteende, framtidsångest, kärlekskval

juni- danmark, slava på restaurang, en känsla av att det inte löser sig

juli- slava på restaurang (hatade det), fest, cykla, fredrik, elina, carro

augusti- framtidskval bigtime, arbetslöshet, existentiell kris

september- karmabomb i form av lägenhet i göteborg, arbetslös, tristess

oktober- längtan, spänning, tristess, flytt, ensamhet

november- arbetslöshet, göteborg, kreativitet, en känsla av att allt blir bra,

december- jobb, snö, andra lång, lina, min bror, fest, bra

så det gick från
ganska bra
till dåligt
till skitdåligt
till ganska bra
till bra.
fan vad fint.
en riktig framgångssaga.
men än är det inte slut
och den som regisserar mitt liv har kanske en riktig jävla surprise kvar.
nåt slags lik att damma av

så spännande.
godnatt.

Do you know the way to San José?

Ibland tar livet oväntade svängar. För mig rätt ofta ibland.

Igår drack jag vin hos Fredrik. Vi berömde varandras underbara egenskaper som vi gör ibland, och som människor överlag borde göra oftare. Tre glas vin och sen vet jag inte vad som hände men ett telefonsamtal och vips hade jag en biljett till Nice i Frankrike i min ägo. Avresa på måndag. Några dagars (icke alls väförtjänt) semester på rivieran med en vacker man med rågblont hår får väl en enkel kvinna unna sig?

Jo det får hon.

Så nu väntar en skön semester sådär helt oväntat. Jag kan bättra på brännan, flanera, spatsera och imponera med franskan. Äta pain au chocolat och vara fransk med orakade armhålor och kanske kommer det slinka ner ett och annat glas vin.

En lunchdejt på måndag i Nice alltså, med mannen jag träffade i just Nice första gången, för lite mer än ett år sedan. Det känns lite som att sluta en cirkel. En icke så rund cirkel men lika väl två lösa ändar som knyts ihop.

Romantisk kan man tycka.

Jag tycker det.

Nu ska jag baka scones. För det är så jävla gott!

PUSS

Förtjäna my ass

Jag har haft en oförtjänt skön, lång och varm semester i Svea rike, med hög betoning på oförtjänt. Jag tog den helt enkelt. Helt osvenskt tog jag ledigt och njöt istället för att jobba och tjäna mitt levebröd och så småningom FÖRTJÄNA semester. På lånade pengar och pinnar och kottar i skogen har jag njutit av soluppgångar och solnedgångar i Stockholms skärgård, i Örebro, i Karlstad och i Göteborg. Däremellan haft efterfest på balkongen i Karlstads utkant Gruvlyckan med Fredrik Wikinsson som totalt krossade mig med sina Bob Dylan-kunskaper medan jag förstrött förstörde Elinas gammelmormors pressade vita linneduk med en flaska rödvin som ingen av oss egentligen behövde.

Det var jag, Elina, Fredrik, Jesper och Simon, som under denna helt galna onsdagsnatt omedvetet satte någon sorts ribba för resten av sommaren, som kan bli svår att överträffa. En kväll som innebar Peter Siepens bara överkropp, Filip och Fredriks hetsiga tempo och extremt mycket bjudsprit för den som var sugen.

Jag tyckte jag såg mig själv utifrån ibland under denna afton, och tänkte då att jag såg väldigt lycklig ut. Och solbränd. Och fattig. nej jag ser inte fattig ut men jag känner mig fattig, på pengar, skall betonas. Känner mig rik på kärlek, rikare än på länge.

Om man bara kunde betala mat med kärlek... Kanske skulle ta upp mina anarkistiska idéer.

Fast det hinner jag inte för nu har jag en resväska att packa upp. Och sånt tar tid. Flera timmar tar det att sortera alla emotioner och känslor i fack.

Återkommer sen.

Lite avstämmning

Ja så var man åter tillbaka i det avlånga landet lagom. Måste säga att grönskan är allt annat än lagom, den är i överkant och jag gillar det. Hade glömt hur fina lupiner och syrener var och på tåget såg jag flera stycken. De är fanimej fina blomster. På tåget hem från Danmark var det ingen som ville sitta bredvid mig. Jag luktade rent ut sagt skit. Alla mina kläder hade antagit samma doft. En som påminner starkt om roskildefestivalen efter en vecka.

Köpenhamn var en mycket fin helg. Carros danske make hade ordnat med allt för oss. Han var en dröm-värd. Vi fick varsin cykel, hemlagad mat tillsammans med kollektivet i "Bennos Hvile" varje dag, Guidade turer i nyhavn, Christiania, Tivoli. Vi var på musikfestival och vi åt danske pölser natt som dag. På natten tog vi en med "det hele" på. Det hele är allt. Allt verkligen.

Ännu senare på natten gick vi till ett ölcafé som ÖPPNADE klockan 02 och stängde 14.00.

De hade rea på en öl + T-shirt med logga för 75 kronor. Var nära att köpa kittet men tyckte färgen var så grå. Den var grå med en guldig text. Guldregn hette stället och jag var nästan den enda tjejen där. Svensk dessutom, vilket var mycket exotiskt. EN kille som hade druckit kanske 30 öl försökte ragga upp mig med följande mening " Du, snygga bröst!" Danskar + tuborg = mycket danskt. Kasper och jag drack gratis tills sent. Eller tidigt ska man kanske säga. Jag har aldrig kommit hem så sent från krogen som i lördags i Köpenhamn. Jag säger inte vilken tid det var, men vi mötte joggare på vägen.

Carro gjorde något omöjligt i lördags. Hon skulle ta sig från en plats som hon inte visste var det var, till en annan plats som hon inte visste var det var. Ensam. När/om hon kom fram skulle hon komma ihåg koden till ett lås och därinne finna nyckeln till huset. Snacka om fångarna på fortet-vibbar. Det sjuka är att hon lyckades. Jag fattar inte. HUR kan man göra det? Efter 5 öl dessutom. En stor eloge till henne.

Nu är min resa slut hursomhelst. Jag är hemma och jag ligger redan och undrar. Vad ska det bli av mig? Den här resan var ju kul och så, för att använda ett mediokert ord. Tror det slappa levernet har tagit ner min hjärna i ett makalöst långsamt tempo föresten. Häromdagen kom jag inte på vad exhalterad hette när jag skulle säga att jag var det. Vad jag var exhalterad över minns jag inte. Kanske vart det en karusell på tivoli

Men hursomhelst, jag har ju blivit avsevärt mycket fattigare, lite tjockare och något långsammare. Jag är lika arbetslös som jag var när jag for men i ett mer desperat behov av jobb än någonsin. Desperat är en underdrift.

Den här sommaren kommer att bli spännande. Jag har inte så mycket som en plan.

Jo en. Jag får finbesök av manligt kön om en vecka. Vi ska fira midsommar i skärgården i regn med snaps och hela baletten.

Nu ska jag bara sova. I morse hade jag en underbar dröm om en ost och korvtallrik. Jag hoppas jag kan ta vid där den slutade, för jag hann aldrig smaka på den i morse.

Härmed lovar jag mer frekventa uppdateringar på bloggen framöver. Eller lovar för jag inte, men jag ska fösröka.

Prestenterar här ett urval bilder från min 2 månaders exil i Europa:

Amsterdam. Typisk Holländsk mat

Amsterdam. Typisk Amsterdamsk mask

Berlin. Jävligt otypisk tysk toasits

Berlin. Säkert en typiskt tysk

Paris. Rodolfo, mannen som försökte öppna vår vinflaska med en nyckel

Paris. Carro köpte bil

San Sebastian. Hemlösa och trötta en söndagmorgon

Lissabon. jag köpte bil

Edinburgh genom bilfönstret

Newcastle. Eller någonstans på den engelska landbygden.

Newcastle. Lång daggmask

Barcelona- Typisk kväll på terassen

Barcelona. Man utan penis

Nu är det natt. Ha en go en.

Puss

Tågluff stopp 7; Amsterdam

Ja Amsterdam var ju ungefär som jag tänkt mig. Mycket smaklöst naket och väldigt drogliberalt.

Men vi har roat oss. Varit på van Gogh museét och Vondelpark. Mycket vacker park. Lite som ett paradis.

Vi börjar närma oss slutet på resan. Det här har ju nästintill förvandlats till en reseblogg och det var ju inte meningen riktigt. Men det blir väl så när man skriver om sådant som händer och sådant man tänker. Reser man är det ju det som händer.

MEN vi har en kul grej kvar! Köpenhamn! Nästan 4 dagar i denna lilla skandinaviska fristad. Vi ska bo inkvarterade i ett kollektiv med danske Kasper som vi träffade på en bar i Barcelona. Vi ska kanske ut och segla säger han. Gärna säger vi.

Jag ville gärna skriva mycket saker här, men jag kom inte på vad det var jag ville säga. Något om början och slut och allt det som händer däremellan och hur allt det på sätt och vis också är början och slut, hela tiden. Men det verkar flummigt och invecklat så kanske ska jag låta bli.

Jo, och så skulle jag säga att jag är så sjukt taggad på dansk pölse. Har jag varit ända sedan San Sebastian och jag bad om att få danske pölser i kyrkan.

De spelar Anouk på tv i Amsterdam. Var inte hennes peak runt 1995? Jag hänger inte med.

Hejdå.

Tågluff stopp 6; Berlin!

Berlin är som en enda stor festival. Allt verkar tillåtet och improviserat.

Idag var vi på en loppmarknad i en park i Prenzlauer Berg. Misstänker starkt att en del folk hade fortsatt festen direkt från klubbarna till parken, för det var en sådan stämning. Lite jäst sådär. Och flummig. Där fanns en sekt som ville få människorna att inse vikten av fred.

Där fanns en man i bar överkropp, dreadlocks och flint som hade en baby i ena handen och en bratwurst i den andra. Korvsorten alltså.

Där fanns några killar som spelade basket och några meter bort en snubbe som sålde Mojitos för 3 euro. Klockan tre på en söndag och affärerna gick bra dessutom.

Det fanns ett slags öltält där allt var jättebilligt och ett band med två medlemmar som framförde "satisfaction" på elgitarr och trummor. Tjejen som spelade trummor stod upp och hon var riktigt ball. Killen på gitarr hade läderhåsen eller hur det stavas och var väldigt tysk.

Igår kväll hamnade vi på en soulklubb. Först skulle vi gå på en flytande klubb på floden men vi stod i kö en halvtimme och hade inte rört oss så mycket som ett tum. Och då hade vi dessutom trängt oss före. Det fanns en VIP kö där folk blev insläppta till höger och vänster på måfå. Och det gillade jag inte så jag frågade om vi fick komma in. Nej, längst bak sa vakten. Fyfan för godtycklig selektivitet sa jag på tyska och gick därifrån.In på närmsta bilmack och köpte öl för åtta kronor. Gled in på en Biergarten någonstans där det var mörkt och fullt av fulla amerikaner som trodde att jag ljög om mitt ursprung, samt att Carro hade något fuffens för sig i buskarna.Vilket hon kanske hade också, det vet jag inget om.

Men sen Soulklubb alltså. Svettigt, svängigt och lätt den roligaste klubbupplevelsen sedan jag lämnade Sverige. Vi var snyggast på stället, tror vi. Vi var gladast i alla fall och ölen hette Astra,vilket jag kopplade ihop med läkemedelsbolaget astra zenica. En koppling som jag dessutom försökte förklara för servitrisen. På tyska. Ett språk jag inte behärskar alls. Jag måste framstått som en viktigpetter. En utan riktig humor kanske. Bevare mig väl.

I övrigt har Berlin varit en enda lång uppenbarelse. Här skulle jag vilja bo. Alla cyklar överallt, människor är vänliga, konst är en mänsklig rättighet och inget tar för lång tid. Allt med Berlin är värt väntan.

Till och med frukosten vi väntade på 1 timma igår. Den var så att säga fulländad.

Imorgon lämnar vi Berlin. Allt vi tagit i blir till sprillror och krossade hjärtan kommer sänka staden ner i floden.

Vi ska till Amsterdam och fortsätta röva och slåss. Jag har aldrig varit där, men det är något med droger, sexhandel och cyklar som dyker upp i huvudet när jag hör staden nämnas.

Kan ju bli roligt. Störd kombination föresten. Cykla påtänd och ha samlag på cykeln. När man är påtänd. Tycka vad man vill om en sådan sak, men det är skickligt. Den som kan det är skicklig och har förmodligen ovanligt välutvecklad simultanförmåga. Jag skulle då rakt inte klara det. Jag kan knappt cykla och trampa samtidigt.

Sammanfattning Tyskland (Berlin)

Människor är snygga

De är trevliga

De är unga

Här finns hög tolerans och stort utrymme för konst

Det är billigt

det är spontant och ouppstyrt

Folk cyklar

Allt detta påminner starkt om min drömstad.

Alltså, betyg: Jävligt högt.

Ses i Amsterdam, folk.

Tågluff; Åka tåg.

(Igår 4/5)

Jag sitter på ett snabbtåg mellan Paris och Köln. Det är så snabbt och så tyst att det känns som det står still, eventuellt flyger.

Nu är vi i Belgien. Tydligen. För plötsligt fick man ett sms där det stod ”Välkommen till Belgien”. Det var en fin överraskning! Jag önskar att livet i stort var lite mer så. Att man överrumplas och plötsligt välkomnas någonstans, fast man inte ens vet att man är där. Tala äventyr! Vakna av ett sms där det står ”Välkommen till underlandet” eller ”Välkommen till karribiska övärlden, havet till vänster och din personlige massör till höger”. När ska det hända?!

Det var förövrigt en riktig rysare när vi skulle med tåget. Vi hade inte reserverat någon plats, för det fanns helt enkelt inga platser. Finns och finns tänkte jag som inte gillar ett nej, det finns alltid en lösning. Bara man är tillräckligt påstridig och fransk i sin aggressivitet så går det vägen. Jag fick snärja en kvinnlig konduktör och två manliga och efter tio minuters diskussion och viftande med ett svenskt pass satte jag dem helt enkelt på plats. Ibland har jag rätt. Då får konduktören vika sig och klia sig i huvet och säga att jag har rätt. Det är något jag tycker om. Alla tycker vi om att ha rätt.

Det kändes som jag klickade med tågkonduktörerna. De blinkade åt mig och frågade var någonstans jag blivit så solbränd. Jag sa Portugal men det var nog inte riktigt sant. Jag vill bara gärna framhäva att jag varit i Portugal för det var så satans angenämt. Brun blev jag i Barcelona där jag låg på terrassen varje dag i två veckor. Men det sa jag inte.

Att vara från Sverige är alltid en fördel när man reser. Man undrar om vi gjort oss förtjänt av ett så gott rykte. Jag har ju dock fördelen att inte se ut som en typiskt svenska, som i övriga världens ögon är blond, lång och lite dalkullsk. Inte precis överensstämmande med mitt signalement. Jag har under min resa blivit tilldelad många udda potentiella hemländer. Bl.a: Australien, England, USA, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Brasilien, Argentina, (Sydamerika gissade samme kille på. Kul att han reser och försöker lära sig om länder. Försöka duger), Schweiz , Holland.

Ingen har gissat Sverige. Inte ens Skandinavien.

Spännande tycker jag själv, att ha ett så obestämt utseende. Man kan komma undan med mycket. Och jag behöver inte oroa mig för att smutsa ner Sveriges goda rykte. Apropå Sveriges rykte, är jag dock lite orolig efter att ha fått förklarat för mig av en australiensiska vad svensk midsommar är.

Men skräck i ögonen frågade hon om det är sant att vi i Sverige dansar runt en ”gigantic dick” To celebrate summer?

Jag var ju tvungen att krypa till korset och berätta, att så var det. Hon förstod det inte, och när jag försökte rättfärdiga det genom att tillägga att vi klär den i blomster och sidenband växte skepsisen hos henne och jag kände att jag inte heller förstod det. Det är väldigt konstigt.

Nästa sommar bygger jag en midsommargrotta istället för en stång. Man kryper in och hyllar kvinnan; allas vår moder. Inga blommor och skit. Rått kött och gamla damtrosor ska den kläs med. Usch nu kom jag att tänka på Björn Ranelid. På ett tåg i Belgien. Det var inte vad jag förväntat mig.

Så småningom i kväll borde vi komma till Berlin. Om vi lyckas med det, ska vi äta schnizel med kartoffel knödel, eller vad det heter. Och mycket korv.

Adieu!

Tågluff stopp 5; Paris je´taime encore

Carro äter en croissant från i förrgår och jag är hungrig men orkar inte gå ner till affären och köpa något färskt som inte har tendenser till mögel i kanterna.

Apropå mögel i kanterna, har vi insett att det goda levernet vi antagit de senaste månaderna med ost och korv i varje andetag har satt sina spår. Det är inte helt behagligt,men heller inte så beklämmande att vi tänker sluta äta ost och korv. Herregud vi har ju inte ens nått Danmark och det hela landet av danske röde plölser!

Paris är annars fullt av överraskningar. En felbokning av undertecknad gjorde att vi hamnade på hotell istället för vandrarhem, vilket var en förträfflig miss. Eget rum med balkong. Fransk. Såklart vad annars. Rummet ser ut som efter en fem dagars festival och luktar ungefär likadant för det är nåt fel med duschbrunnen. Tyvärr lyckades jag inte slinta med fingret så pass att vi fick en hotell med stjärnor i kanten. Men vi hänger inte läpp för det. Vi har rena lakan och gardiner,det är mer än man kan begära.

Idag satt vi vid sacre coeur och jag blev utbjuden på middag av en Iranier som med råge var den absolut medt framfusiga man jag mött. Han frågade lite om namn, väder i Sverige och dylikt och innan det gått två minuter gick han händelserna i förväg och frågade om han fick bjuda på middag. Jag sa nej, vänligt men bestämt. Jag sa att min boyfriend skulle bli arg. Bra med boyfriends, vare sig man har en eller nästan har en. Eller något liknande.

I eftermiddags somnade vi i trocaderoparken bakom eiffeltornet och horder av japaner. Det var angenämt. Längs Seine strosade vi in mot stan och träffade på en gammal alkoholist som hette Rodolfo. Han använde sina före detta-alkholist skills till att hjälpa oss öppna en flaska vin med en nyckel. Mycket imponerande, Sedan diskuterade vi intregationspolitik och lite annat av värde och inte. På vägen hem såg Carro något som hon trodde var en död mus men som i själva verket var en använd tampong på marken. Jo, det var något med svansen som var skumt, erkände hon.

Det är mycket som är skumt sade jag och menade alla de som säljer små eiffeltorn till okristliga priser över hela Paris. Kan vara jordens konstigaste buissnes.

Annars har Paris varit fullt av möten. Livekonserter, biobesök och god mat blandat med mindre god, lite regn blandat med mycket sol, och en del haverier som tyvärr inte kan nämnas med hänsyn till de inblandade. Jag har än en gång insett att jag föddes utan den gen som kan tyda kartor, och därmed resignerar jag nu och överlåter allt kartläsande till Carro i fortsättningen.

Nu ska jag masa mig ner till affären och köpa något gott. Kanske något ost-aktigt. Inte helt osannolikt.

Imorgon ska vi till Berlin. Tyskland alltså. Där pratar de ett språk jag inte behärskar. Blir en utmaning.

Tågluff stopp 4: San Sebastian

Började denna söndag med ett riktigt träningspass.

Gudstjänst. Min första sedan jag konfimerade mig för 13 år sedan, och den var minst lika ofrivillig.

Inte visste jag att det var rena friskis och svettis att gå i kyrkan. Men det är det.

Stå upp, sitta ner, omvartannat, fast man inte förstår varför. Lite som livet i stort.

Anlände till San Sebastian klockan 06.45 imorse. Att jag inte gillar tid i allmänhet, eller att förhålla mig till den, det vet vi alla. Men av alla tider är nog söndagmornar runt 7-tiden, den värsta tiden att vara vaken på. Särskilt jobbigt kan det kännas, efter att ha suttit på ett tåg i tretton timmar och på grund av batterihaveri i datorn missat slutet på kultfilmen "Rebel without a cause", samt har halsont och balansera mellan att ha feber och att inte ha feber.

I en sådant läge är jag glad om jag får komma in på hostelet jag bokat, om så bara för att vänta i en soffa, tills dönickarna som ockuperar mitt blivande rum vaknar.

Men så blev det icke.

Utkörd på gatan i en okänd stad klockan 07.00 en söndagsmorgon. Jag har befunnit mig i en prekär situation, så att säga, hela morgonen. Först gick jag ner till vattnet med Caroline. Jag somnade till havets brus och några lokala A-lagares sus. Båtar guppade upp och ner och jag var förbannad på dem som fick ligga därinne och gunga i lugn och ro. Stenbänken jag hade som viloplats var föga bekväm.

Somnade och vaknade och insåg att feber var på gång att ta över min kropp.

Vi började gå lite för att få upp värmen. Inte så mycket som en lite kiosk var öppen. Bagerier, glassbarer, restauranger, allt hånade oss med nerfällda jalusier.

Vi gjorde som så många andra gör, sökte tröst hos Gud allsmäktig.

Nej jag ljuger lite. Men vi gick in i den enda byggnad som var öppen och det var en kyrka.

En helt tom kyrka klockan 8 en söndagsmorgon, Perfekt.

Hårda träbänkar men helt klart överkomliga att ligga på en stund.

Vi satt, vi låg, vi somnade.

Vaknade av att församlingen (som inte varit där när vi deckade) reste sig och gjorde korstecknet synkroniserat. En del hade kommit ensamma, en del i par och några var tre. De som var ensamma såg ledsnast ut. De som var två var lite mindre ledsna, men lite tjockare överlag. De som var tre såg jag aldrig ansiktet på. Kan ha vart de tre vise männen som kommit ner på jorden för att se sig om. Fast jag vet inte om vise män har permanentat hår och bröst. Det har dom säkert.

Såg en präst i ögonvrån och anade oråd. Präster i ögonvrån är inget man ska ta allt för lätt på. Jag väckte Carro och upplyste henne och situationen.

Ligga här och sova som två luffare går ju inte an, tänkte jag, och gjorde korstecknet. Jag ville inte känna mig utanför. Tror kanske jag gjorde åt fel håll dock, men jag korsfästes inte för det.

Höjdpunkter på gudstjänsten:

1) Uppvaknandet. (Inte det faktum att vi vaknade från från icke-religiösa tillvaro, utan att vi vaknade i kyrkan av att gudstjänsten drog igång, när vi bara ville sova)

2) Nattvarden. OCH varför heter det nattvard om det intas klockan 8.30 en söndagsmorgon?

Är Inte det lite falsk marnadsföring? Frågade prästen men han förstod inte "nattvarden". Det gör ju inte jag heller så jag kan inte begära mer av prästen egentligen.

3) När folk helt från ingenstans började pussa och krama varandra. Utom mig och Carro. Vi var som två spetälsk. Vi fick inte så mycket som en blick. Den där prästen var en skum typ.

4) Kollekten. Och att en gubbe stack ner handen i den där fickhåven av tyg men inte lämnade så mycket som ett cent. Blir inga korv med bröd för honom inte, kan han glömma. Sånt där ser gud.

Vi tog nattvarden. Tänkte att när vi ändå genomlidit en hel jävla gudstjänst på spanska kunde vi väl lika gärna få lite vin och en såndär kaka. Vi hade ju inte intagit någon frukost och vad kan smaka bättre är kristi kropp och blod?

Här passar det sig att lista besvikelserna:

1) Att vinet/kristi blod tog slut innan vi hann fram

2) Att Kakan/kristi kropp var som en bit hushållspapper i gommen, och ingen ost fick man.

3) Att prästen hade en lucka bakom predikstolen fullproppad med vin som han stod och smuttade på bäst han ville, den snåljåpen.

4) Att gud inte hörde min bön om att det skulle finnas några korv med bröd i densamma lucka, helst några röda danske pölser med kryddig ketchup.

5) Att man var tvungen att stå och sitta omvartannat hela tiden. Det var inte alls rofyllt, bara stessande.

Lunkade hemåt och kände oss föga som bättre människor, och ingen korv med bröd har jag sett heller. Typiskt gud.

Nu ska vi se vad San Sebastian har att erbjuda. Har sett surfare och stränder och hamn hitills. Lovar gott. Har sett en skylt som gör reklam för surflektioner samt yoga-pass. Kombinerat. Kan vara den mest vågade korsningen jag hört talas om. Surfande dudes paras med bohemiska yoga-människor i ballongbyxor. Kanske måste jag delta. Om inte annat så för att bevittna tredje världskrigets startskott.

På samma lapp stod att det kostar 120 euro att kräkas ut från hotellbalkongen. Skulle inte förvåna mig om jag råkar göra det. Kan ju hända vemsomhelst.

Gud ske pris, ge mig en julegris.

Tågluff stopp 2 ½ Lissabon

Lämnade Valencia med hatkärlek. Det var bra där men ändå inte. Lite som högstadiet.

Åkte tåg till Madrid och hade tre timmars racer-tur i Centrum.

Tog en taxi med en gubbe som gav oss en gratis guidetur genom alla sevärdheter och släppte av oss i bardistriktet. Som om han kände på sig att vi ville ditåt. Tog en drink på trång bakgata i Madrid där en gammal gubbe med käpp och Ipod dansade för glatta livet och fick oss att fundera på om ålderdomen är något att frukta egentligen. Förmodligen inte, sa vi och tog en öl till. Madrids magiska aura gjorde att klockorna stannade men ändå gjorde dom inte det för vi fick plötsligt bråttom som fan till metron för att hinna till tågstationen och vårt tåg till Lissabon.

Just som vi gått på metron började det trycka på i kissblåsan på mig. Det tryckte och bultade och jag vill så gärna sätta mig och kissa på plats men hade inte tid med ytterligare polistransport så jag höll mig.

Framme på tågstationen sprang vi som yra höns med ögonbindel och visste verkligen inte alls vad vi höll på med. Snäll man föste oss rätt och tog sig för pannan.

För att komma till spåret krävdes att man gick igenom en spärr som vanligtvis bara släpper igenom personen som går igenom men inte mig. Jag tog sats som en tjur och med hela min kroppstyngd med huvudvikt på buken fälldes jag av den jävla spärren.

Resultat; kiss i byxan. Inte bara en droppe, utan kiss verkligen.

Tid fanns inte till att åtgärda detta problem utan nu var det järnet som gällde fram till tåget.

Vi hann, givetvis, men på könshåret.

Carro var orolig att jag skulle börja lukta kiss så jag bytte byxor och allt var givetvis frid och fröjd. Gick till baren på tåget (!) och drack vår första portugiska öl av märket superbock. Kul i alla bemärkelser.

Sedan susade vi genom den spanska natten i ett rasande tempo och efter tio timmar nådde vi Lissabon. Denna stad av upptäckter och världsomseglingar.

Har hunnit tappa bort varandra samt varit i en kyrka där man inte ville hymla med att döden var ett faktum för var och en av oss. Döden skall inte vara tabu, därför fick vi gå rätt in i obduktionssalar och andra makabra miljöer där döden var minst sagt påtaglig. Det var en märklig upplevelse, och som grädde på moset satt prästen och spelade Tina Törner på kassetbandspelare. Vi har fått en utmärkt första bild av Lissabon.

Maten var god och vinet likaså. Nu är kvällen här och vi ska se om det händer något roligt på hostelet. Om inte ska vi se till att det gör det.

Ta vårt ansvar.

Beijo!!!

Tågluff; Dyra hyrcyklar

Den där satans springnotan på 7 euro som verkade så barnsligt kul igår betalade sig rätt snabbt.

I morse när vi skulle cykla till tågstationen för att köpa biljetter gjorde vi den fasansfulla upptäckten att någon tattare, kanske samme som tog min väska, hade snott Carros cykelsadel. Jävligt onödigt tilltag sa vi, och funderade över hur stor marknaden för cykelsadlar egentligen är. Sura och hungriga cyklade vi ändå. Carro fick stå hela vägen. Givetvis.

När vi gjort det vi skulle på stationen var Carro aningens upprörd fortfarande. I denna hungriga upprördhet satte hon sin nyckel i fel lås. Och den fastnade.

Ett antal gubbar och män kom fram till undsättning och speciellt engagerad var en securitasvakt med hävdelsebehov som försökte med alla medel, utan resultat. Han hämtade en tång och skulle vara manlig och bra, men nyckeln gick av.

Då hämtade han en såg för att inte sjunka i sin manlighet.

En skolklass med småbarn i 7-årsåldern stod och beaktade den vackra tågbyggnaden eller något liknande kan jag tro. Detta såg inte securitasvakten i all sin modiga manlighet utan han brände på med svetssågen och gnistor yrde och for på de stackars barnen som sprang och blev livrädda. Panik utbröt och jag och Carro stod mest passiva och suckade bredvid. Skollärarinnan konfronterade den manlige vakten som blev förbannad och sa något om att barn i allmänhet inte borde vistas i så stora grupper, typ. Han var fortfarande mån om sin manlighet så han kaxade sig och ville inte vika sig för barnen. Han sågade på, och mitt i allt detta hann han dessutom bjuda ut mig och Carro på lunch. Vi tackade vänligt med bestämt nej.

Efter denna kaotiska härva kom någon slags chef och skällde på vakten som hade skrämt barnen, och i denna hetsiga konfrontation passade vi på att cykla iväg, med trasiga lås och med en sadel. Den trevliga cykelturen blev dyr och Carro fick betala för tre lås och en sadel.

Det var springnotans fel. Karma, kallas det.

Summa summarum: Tågluffen hittilis har haft en del oförutsedda utgifter, vilket har lett till att vår bugdet är lika spräckt som en skalle mot en stenvägg. Och ungefär så känner vi oss också.

Humöret är något lågt och vi är oroliga att det kommer fortsätta lika illa. Vi bestämde oss för att lämna Valencia, då oturen kanske sitter i stadens atmosfär. Vi tar natt-tåget till Lissabon, Portugal ikväll. Kanske kommer vi fram, kanske inte.

So long.

Tågluff stopp 1; Valencia

Började tågluffen i Valencia igår, med rivstart. Efter tre timmar i denna till synes lugna, pittoreska stad, satt vi i en Polisbil. Nej, vi har inte börjat bedriva illegal verksamhet. Än. Dock hände de, som många nog förutsåg. Jag blev jag rånad, med råge. Det var en klyftig tattare till rånare som kunde se igenom väskor förmodar jag. Problemet med vad vi skulle tillbringa gårkvällen med blev således löst av sig självt. Jag och Carro fick åka polisbil och sitta på polisstationen i tre timmar. "Förhöret" var skrämmande likt tv-succén "gäster med gester" som gick någon gång på nittiotalet. Hursomhelst gjorde jag mitt bästa för att förklara händelseförloppet. Sedan fick jag titta i mappar med hundratals lokala tjuvar och banditer för att peka ut den skyldige. Det var svårt ska jag säga. Alla hade långt hår, skägg och tämligen smala kroppar. Jag har med andra ord god kunskap om stadens kriminella förmågor. Alla, och jag menar alla, hette något med Jesús, Juan eller salvador. Det kan jag säga utan att lämna ut någon staskars spansk hemlös mördare. Det kändes ganska hemskt alltihopa. Men jag kände att jag ändå ville berätta det för er.

Medans polisinspektören Juan insåg att det var fullkomligt lönlöst med mina charader tände han en cigarett och suckade. Poliser röker inne i Spanien. Vi ringer en tolk sa han. Sagt och gjort. Medan tolken inväntades gav Carro honom fria händer med europa-kartan vilket resulterade i entusiastiska ringar runt städer i hela Spanien. Juan visade sig vara hemma på sitt eget land och han föreslog Salamanca framföra allt annat. Sen pratade vi om ditten och datten, på jag vet inte vilket språk, men vi pratade om allt möjligt. Fantastiskt.

När förhöret var slut klämde jag ur mig att det jag sörjde mest var min dagbok som försvann i stölden. Juan förstod vad den betydde för han satte handen mot sitt hjärta och dunkade. Liksom, för att visa att han förstod, att det var hjärta och själ i dagboken.

Juan tog oss med i sin bil till slummen, där vi letade i trappor och andra märkliga hålor efter mina tillhörigheter. Utan resultat. Men vi såg en helt vit duva. "Paloma!", sa Juan.

Skärrad och nedstämd gick jag hemåt med Carro. Något gott ville vi ändå unna oss, trots misären och köpte varsin pizza. Just som jag skulle till att sätta tänderna i den, tappade jag den. Med fyllningen neråt.

Jag har haft bättre dagar än igår.

Idag har vi varit ute och cyklat. Inte metaforiskt för en gångs skull, utan vi cyklade till stranden och där satt en man med stor röd mage och kammade en vit pudel. Pudeln hette Alfie, och Carro blev erbjuden att kamma Alfie men detta erbjudande avböjdes. Sedan somnade vi i sanden till vågornas brus, ovanpå våra väskor, denna gång. Vaknade en timme senare av att en man gick förbi och kommenterade Carros stjärt med orden "Grande Bottom".

Carro surnade något men jag sa att det nog var positivt med Grande Bottom.

Sedan cyklade vi på floden. Förr var det en flod med broar över vatten, men nu är floden uttorkad och istället är där en gigantisk lång grön park full av blommiga träd, bänkar och barnkalas.

Underbart.

Efter god middag gick vi till en bar, den med billigast Mojitos givetivs. Ändå var vi tvungna att göra en springnota. Så det gjorde vi.

Det är den jävla tattarens fel som snodde min väska. Han satte ribban. Han har gjort mig fattig och arg och jag vill ha ett anarkistiskt samhälle. Varför inte börja i Spanien?

Är allt detta sant, undrar ni?

Kanske, kanske inte.

Men jag lever och mår bra och så länge ingen dör eller blir allvarligt sjuk ska man inte sörja allt för länge. Livet är för kort för det. Utan väska eller ej, jag har iaf mig själv och livet. Och jag är i Spanien med en underbar vän och fastän det är måndag har vi inga tider att passa, och inget tråkigt vi måste göra. Vi får göra vad vi vill, och det vill jag inte gå miste om genom att sitta och vara sur.

Vi har ingen plan inför morgondagen. I Spanien är tempot aningen långsammare än i Sverige. Passar mig utmärkt. Kanske ska vi till Portugal, kanske ska vi lyda Juan´s råd och åka till Salamanca. Hursomhelst rapporterar jag snart. Utan polistransport hoppas jag.

Adios Amigos.

Cant buy me love

Hej hej hallå dagboken.

Vet inte varför jag just skrev så, detta är ingen dagbok, men skitsamma. Ibland gör jag saker fastän jag inte vet varför. Så är människor. Irrationella och lite opålitliga. Ni med.

Igår var jag och Carro på bravader. Vi träffade några pokerspelare som försörjde sig på just poker.

Det var ett spännande möte minst sagt, med en kultur jag känner mig långt ifrån. Man har olika syn på pengar beroende på vem man är, detta står då alldeles klart för mig. Klart som korvspad.

Att dansa var det inte tal om, däremot var det modernt i dessa kretsar att stå i en ring runt ett bord fullt av diverse rusdrycker och veva med en arm och skrika, ibland hoppa. När klockan närmade sig 05.00 och alla skrek för sitt liv att "Tonight´s gonna be a good night" kände jag mig smått förvirrad. Hade inte natten redan varit? Vilken natt syftades det på? Nästa natt eller?

Där och då fick jag nog, gick ut och satte mig i en buske och kissade. Det var en bra kiss. Rikligt är ett bra ord.

När jag satt där i busken såg jag solen gå upp mellan båtarna i hamnen. Master som silade det ljumma matta ljuset. Då tänkte jag något i stil med att inga pengar i världen kan betala för det.

Vi äger inte jorden, solen, vattnet, vädret, hur rika vi än är. Vissa saker kan man inte köpa, så är det. Bevisligen.

Dessa saker kan man inte köpa för pengar:

Kärlek

Lycka

Insikt

Empati

IQ

EQ

Kanske mer saker men jag kommer inte på fler. Jag kommer inte på så mycket alls.

Idag längtar jag hem. Jag saknar mina vänner och att sitta i gräset på gubbholmen med ett sexpack och vara nöjd med det. En bränd grillkorv med ketchup på, och den svenska försommaren i ryggen. Dunkandes som en uppmuntrande coach. En pålitlig stabil jävel med stadig benstomme. En man kan lita på.

Jag är glad, att jag ska tillbringa sommaren i Sverige. För det är sant, jag älskar Sverige. Jag saknar det och jag älskar det. Även om jag inte byggt så mycket av Sverige. I det hela taget inte ett skit. Några grejer i träslöjden gills inte, det har inget med infrastrukturen att göra.

Jag vill hem och dra mitt strå till stacken. Vara nyttig.

Jag vill definitivt inte bli pokerspelare. Det verkar vara ett tämligen trist, ostimulerande sätt att tillbringa tiden på. Mycket siffror och logik, inget för mig. Och det där med pengar. Jag vill nog inte ha så mycket pengar att jag måste sprida dem hejvilt för att känna att jag gör något av dem.

Jag vill köpa grillkorv på ICA, jämföra priserna, ta den billigaste och ett sexpack folköl och njuta av världen. Den vi inte äger. Den ingen kan äga. Den som äger oss.

Kapitulera inför högre makter och skita rätt och slätt i pengar. För när allt kommer omkring är pengar det minst viktiga. Kärlek är det viktigaste. Och det köps inte. Det krävs tur och öde och en jävla massa tålamod.

/Tålmodig fattig Svenska

Skengravid på salami

Igår berörde jag ämnet avstickare. Man skulle kunna säga att några sådana gjordes redan samma kväll. Som jag sa, jag tvivlar inte på att det blir någon avstickare då och då.

Igår förtärdes middag på Bar Lobo i Raval-kvarteren. Fem flickor var nöjda med färgfulla drinkar och när maten kom in hade vi höga förväntningar som mer än besannades. Mellan varje tugga och varje smak sa vi "mmmm" och "Åhhh" och någon uttryckte det som "fantastiskt!". Jag åt mer än jag brukar äta, kanske för att jag var hungrigare än vanligt, eller bara uppspelt. Den sista salamin jag stoppade i mig minns jag som väldigt röd, nästan pulserande när jag med mycket kraft svalde den. Efter middagen såg jag bokstavligt talat gravid ut, vilket är mindre bra när man är ute på byn i färd med att leta upp en bar med värdiga drinkar. Folk tittar och tror att man är en oseriös blivande mamma. Man känner sig som en slummens medborgare. En svikare. Eftersom jag bara hade en mat-bebis i magen tog jag inte åt mig av folks fördömande blickar. men det beklämmer mig att de kommer gå hem och berätta för de sina att de sett en västerländsk lättfotad flicka dricka sprit med magen i vädret.

Jag försöker att inte tänka på det mycket nu. Salamin var god och så var det med det.

Sedan träffade vi en norrman som hette Kent, i en gränd någonstans. Det finns många gränder här, nästan onödigt många. Han hade en skateborad med sig och han skulle till en skateboard-bar. Vi har ingen erfarenhet av skateboard. Förutom att både jag och Carro pussat en och annan kille som har detta säregna intresse. För egen del snarare ganska många sådana. En del var bättre, en del sämre. På både skateboard och pussas.

På skatebaren var alla lite hippa och man kunde se att de flesta ville ha en någotsånär jämnårig flicka eller pojke med sig hem för otukt, närhet och så småningom; ångest och könssjukdomar (vilket de för stunden helt glömt existerar). Jag såg flera par spana in varandra och sedan hångla. Slaskigt, oseriöst och något billigt. Inte som kyssarna på film eller ens i närheten av.

Jag och Carro drack en drink och pratade med två spanjorer. De var blyga och hade aldrig vågat pussa varken mig eller Carro. Vi var äldre, vi var coolare, och vi var Svenskor. Killarna var unga och eld och lågor. Ville nog springa hem och berätta för sina kamrater, att de träffar svenskor. Den ena såg ut som Ross i vänner. Den andra berättade att Spaniens bästa kock kommer från San Sebastian, och jag kände mig ännu mer nöjd med resplanen jag presenterade igår, där första stopp är just denna stad. Jag har nu mycket höga förväntningar på maten där.

Sedan pratade jag med en Argentinare som hette Augustus. Han var filmregissör och älskade livet och konsten. Vi pratade mycket och han hade nog gärna velat kyssa mig men jag sa nejtack. Jag sa att jag redan tyckte om någon annan men att vi gärna kunde bli vänner. Han såg lite besviken ut men jag är nöjd. Han vet vad han får. Han får en vän och inget mer.

Vi pratade om filosofi och slumpen och annat universalt.

Sent tog jag metron och för första gången lyckades jag planka i spärren. Jag vet att detta inte är något bra för de flesta människor, inte heller för mig. Men jag har lagt avsevärt mycket pengar på Spanska kollektivtrafiken, till och med mer än jag lagt i Göteborg, där jag varit många fler gånger. Så ska det inte vara. Lagom räcker. Jag och en annan kille plankade och med detta gemensamma intresse som grund började vi konversera. Han var från Marocko och hette Meddi, han prata spanska, jag pratade franska och i 30 minuter pratade vi om hans klädaffär, där alla sorts kläder finns att fynda. Han var en trevlig ung man. Inte alls Berusad och oanständig.

Sent kom jag hem, helskinnad, okysst och med alla pinaler i behåll. Jag är för bra för att vara sann nästan.

Nu är det dags för en promenad i de där otaliga gränderna. Kanske borde uppsöka de som trodde jag var gravid igår och visa, att nu, nu när jag bajsat, är jag smal igen.

De tycker nog att det är förskräckligt, att jag bajsat ut ett barn. Tänker man efter så är det förfärligt. Tur att det bara var Salami och lite annat. Inget levande som kräver föräldraledigt eller blöjor.

Hejdå.

Avstickare

Jag ska ut och åka tåg. Tågluffa eller vad det heter. Efter noga övervägande vet jag inte om flygplan var något för mig ändå. Det var alldeles för överväldigande att se jorden uppifrån. Kanske att jag kan göra det senare. Sen. Jag har lång tid på mig för jag har planerat bli gammal. Gammal som kruchtov-tanta.

Tåg alltså. Jag har gjort upp en plan. Såhär ser planen ut:

Barcelona- San Sebastian- Lissabon- Gibraltar- Valencia- Nice- Paris- Amsterdam- Prag- Berlin- Köpenhamn.

Jag gjorde planen mest för att jag misstänker att jag kommer avvika från den, grovt eller mindre grovt kommer avstickare att göras. Om jag hamnar på grönland kan det vara trevligt att gå tillbaka och se vad som var den ursprungliga planen. Kanske kommer jag vilja analysera var det gick snett. Var någonstans resan bar iväg mig på andra äventyr. Spontana chockar som får mig att gå i fel riktning. Det har hänt förut, så det kan hända igen. Jag förvånas inte om det blir en avstickare.

Ikväll ska vi ut i den Barcelonska natten. Det får inte bli sent. Pengar är en bristvara. Det kommer bli sent. Pengar kommer vara en brist om ett par veckor eller så. Kanske får jag åka illegalt in i Sverige igen. Lifta eller något annat bohemiskt.

adios

Hundar behöver också sex

Efter att ha kånkat hem matkassar från en matvarukedja vars namn jag inte nämner men som har sitt ursprung i Tyskeland var jag slut och håglös. Glömde hur man kokar ris och brände därmed kastrullen samt riset. Till sist fick jag mat och då smackade jag mellan varje tugga och sa "sjukt gott". Jimmy och Carro var nog lite avis men de sa inget.

Dagen tillbringade i djup koncentration på biblioteket där jag ibland pausade och beundrade den vackra innergården med apelsinträd och oranga fiskar i ett öppet akvarium.

Efter några regnskurar och åsksmällar övertalade Jimmy oss att följa med till affären. På vägen dit fann vi en bar med högst intressant karaktär. Stammisar, cyklar, och böcker i inredningen.

Vi gick in där och drack varsin öl. Ägaren var en livlig man av äkta spanskt börd. Högljudd och glad. Hans mujer var var också där, en exotisk kvinna med svart lockigt hår och tydliga drag. Hon var mycket vacker och hon var marockanska. Vi talade med varandra på franska och hon berättade om sin hund som var en liten krabat klädd i skinnpaj. En riktig hombre. Carro frågade om den var trött men kvinnan förklarade att han var ledsen. Deprimerad rentav. Han skulle fått ligga igår med en tik men det blev inget. Tro fan han slokade med svansen och var tårögd. Han har inte ätit sen igår sa hon, och hunden låg i hennes knä och besvikelsen fullkomligt rann över honom.

Märkligt nog sökte hunden sig till Jimmy. Vi har alla våra hypoteser om varför. Jag antar att det är något med manligt samförstånd. Besvikelsen över att inte ha fått till det. Kanske sökte han tröst och förståelse. Jimmy tände en cigg.

Män.

Sedan fick vi varsin anka i trä, som var från Marocko, och en massa gratis mat. Det var en bra bar. Den bästa baren ja varit på sen jag kom hit.

Här är ankan.

Nu sitter vi hemma och regnet fullkomligt öser ner. Det åskar och blixtrar ute och jag hoppas att detta är urladdningen över Barcelona som gör att solen kan skina på oss igen, för nu är jag trött på moln och opålitliga vädergudar.

Apropå gud gör han sig högst närvarande. Han skrev en lapp till mig igår och skickade med flaskpost rätt ner i badkaret. Ny taktik. Innovativ.

Vi ska skypa imorgon. Han är så trendig nuförtiden.

Tydligen har han varit bortrest. Sett Indien och lite av Pakistan. Han gillar inte maten och att folk ser så fattiga ut. Det var allt han sa. Känns skönt att vår allsmäktiga har en så allsidig personlighet. Till och med dum och trångsynt, det är få förunnat.

Han hade glömt att det var kristi himmelfärd idag så han fick illa kvickt stoppa i sig cous-cousen han käkade på en rörig marknad i Calcutta och flyga hem till sitt mansion på sin nya indiska matta. Vävd av barnarbetare.

Puss och kram nu kryper jag ner i sängen med min spanska låtsasman.

Ligger på hans arm och myser mig genom åskan.

Bisous!!

Rik på inre liv

Taxichauffören var pakistanier. Han berättade om förorten och gemenskapen som finns där. Jag gick hem sista biten från Placa Espanya och var livrädd. Man ska inte gå ensam i Barcelona med massa värdefulla tillhörigheter. Stoppade Plånbok och anteckningsbok i byxlinningen, ipoden i BHn och telefonen i bakfickan. Gick som en cowboy och skrattade lite år min egen dumhet. Kom hem i all säkerhet med livet och mina materiella ting i behåll.

Och internet fanns det så även om timmen är sen kände jag att jag måste berätta om det.

Hade en ljuvlig kväll på bar i Barceloneta, som är stadsdelen belägen vid hamnen. Några glas vin och konversationer med Camilla plus vänner och syskon gjorde mig glad, och vid god vigör spatserade jag mot metron.

Fem minuter för sent.

Träffade tre trevliga flickor från Turkiet som var modedesigners i Milano. Vi tog sällskap till Ramblas och jag försökte i flera misslyckade försök agera vägvisare. Varje gång gick vi år fel håll. När vi skiljdes åt efter en timmes vilset spatserande och konverserande skojade vi åt min oförmåga att hitta rätt och jag var mycket övertygande och inte alls ironisk när jag visade dem vilket håll de skulle gå för att komma till sitt hotell som de visade mig på kartan var det låg.

Kartor. Jag älskar hur se ser ut, men vi kommer inte överens. De är som matematik för mig, allt för logiska och uträknade. Jag gick åt motsatt håll än turkiska flickstackarna och hamnade i hamnen och flickorna hamnade förmodligen i mitt kvarter. Skamsen och rädd för en konfrontation om jag vände om tog jag första bästa taxi hem. Där kom pakistaniern in i bilden.

Ja så kan det gå. Lite fattigare på det som kallas penningar ligger jag nu till sängs i tryggt förvar. Jag tröstar mig med att jag är rik på inre liv. Och att den där promenaden med de turkiska flickorna kommer vara mig till gagn i framtiden, likaså taxituren. Om inte annat skrev jag om det nu och berättade för er. Så om jag inte kommit sent till metron eller gått vilse, hade ni aldrig läst detta och vissa tankar hade aldrig väckts hos er.

Sutsats: värt.

Goder natter.

Universitat!

I morse tog jag på mig ryggsäcken med alla mina viktigaste ägodelar; dvs min laptop och mina anteckningsböcker med avsikt att gå till Universitetet och skriva lite. Jag gick på vad jag trodde var vägen dit, men ganska snart visade det sig att så icke var fallet. Så ja; jag går fortfarande vilse.

Gick in i en mataffär och förbannade mig mig över att Spanien är än mer mot ensamheten än vad Sverige är. Jag vet att jag klagat på att man inte kan köpa singelpaket av diverse mat-artiklar i Svedala men i Spanien är det värre. Här kommer allt i sexpack. en burk cola? Glöm det, finns bara sex-pack. En festis? nej nej, nio festisar. Ett äpple? Nej, en hel påse äpplen. Suck. Gick nedstämd till kassan med en påse nötter och en juice som märkligt nog såldes i pack om en. När jag stod i kassan och skulle till att betala flög kassörskan upp och bort mot utgången. Där haffade hon en man som skamset efter många spanska haranger från den arga kvinnan langade upp ett paket bacon ur byxlinningen. Hon skällde vidare och han plockade fram både salami, nötter, dricka och bröd. Allt ur brallorna. Han såg så generad ut. Kvinnan var fullkomligt rasande och röd i ansiktet. Av någon anledning kändes det inte som om detta scenario utspelades för första gången. Förbannad men förlåtande lät hon honom gå utan repressalier.

Jag tyckte synd om båda, men mest om honom av någon anledning. När jag betalat för mina saker gick jag ut och vidare i fel riktining, vilket jag vid det här laget inte insett ännu. Några hundra meter bort satt mannen på en parkbänk med huvudet i händerna. Jag ville grå fram och fråga om han ville ha mina nötter men jag var rädd för att han i sin uppgivenhet skulle ha en pistol i de där gigantiska brallorna och skjuta mig i sin sinnesfrånvaro. Så jag gick förbi. Skamligt jag vet.

Sedan kom jag fram till Universitetet. Det är en praktfull byggnad och biblioteket kryllar av gamla böcker, säkert från jura-tiden av kvaliteten att döma. Där satt jag i tre timmar och försvann i en annan värld. Nu sitter jag på ett cafe med dagens kaffe och croissant. Ikväll ska jag på dejt med ljuvliga Camilla. Natten är ung här i Barcelona. Och varm för att vara maj.

Igår satt jag i flera timmar vid vattnet och lyssnade på en trubadur som fullkomligt dödade en Neil Young låt med sin urkassa engelska och trassliga röst. Men spela kunde han. Vindarna grep tag i ackorden och blåste dom på mig. Det var en fin sak att göra och framför allt är det fint att jag har tid att göra sådant. Hela dagarna om jag vill.

Som jag nämnde finns planer på att tågluffa lite. Men det är inget bestämt ännu. ¨

Vi bestämmer inte så mycket alls utan vi flyter mest omkring.

Nu tar tiden tag i mig och vi ska hem och äta. Puss och kram på er.