Haverikommissionen

Den här bilden har fått namnet
"Haverikommissionen försöker arbeta
för bättre förutsättningar på bräcklig is"


Apropå något helt annat,
låt säga att du är
en lycklig jävel
och äger en cykel.

Om du gör det,
parkera den inte
utanför handelshögskolan
vem vet vilka skumma folk
som rör sig där,
man har ju sett en och annan
suspekt person gå in där.

Om du mot förmodan
ändå ställer den där,
lås fast den i något jävligt
fast, typ en solid husfasad.

Om du av någon
outgrundlig anledning
inte låser den med dubbla lås,
lås den åtminstone med ett lås.

Om du av någon helt jävla
sinnessjuk anledning
gör missräkningen att
ställa cykeln olåst
utanför handels och
lämna den där
helt ensam och vilsen
åk då inte till Danmark.

Och gör du det,
behöver jag säga vad du ska göra
illa kvickt så fort du kommer hem?
just det
hämta cykeln
som med all förmodan blivit stulen
av någon full dunjacka
som försökt imponera på sina
polare efter en natt på
någon av Vasastadens
elitistiska krogar.

OM
Du ändå dröjer ut på detta
och låter cykeln stå
ytterligare en vecka
olåst
utanför handelshögskolan
och ägnar din tid åt diverse
förströelser
såsom att stirra i taket,
köpa diktböcker av Karin Boye
och annat krimskrams i antikhandeln,
dricka en sisådär 8 öl på Kino
och förespråka terapi
mot den nya tidens folksjukdom-
kärleken

och cykeln
ändå
står kvar
två veckor senare.

Då
kan du förstå
hur det känns att vara jag.
en som aldrig vet
vad du kan förvänta dig av livet.
som inte kan räkna ut något
utifrån logik
eller slump
eller sannolikhet
utan bara möter
inkonsekvens.
hela jävla tiden.

och ibland blir jätteglad
om än lite misstänksam
och ibland jätteledsen
och ännu mer misstänksam.

idag såg jag Black Swan
på matiné-bio
och jag bajsade nästan på mig
av rädsla och egendomliga
plågsamma känslor.
i debriefing-syfte
köpte jag en folköl
och falukorv i hopp om någon
slags middags-ceremoni
som skulle lugna mina nerver
men den middagen
gick i stöpet när jag
började inspektera mina fötter
i spegeln istället
och började tänka på
hur många steg dom gått
och på vilka platser
och det tog jättelång tid
innan jag slutade tänka på det
så jag tappade matlusten.

ja, klart att jag drack folkölen.

knock out

det var en gång
i höstas

dovhjort

jag köpte saft, jag bara tog en flaska
och tyckte den var jättegod.
min syster kom hit och upplyste mig lite.
just den sorten var tydligen den saften i sverige med
flest tillsatser och minst bär.
inga bär alls.
inget äkta saftigt
bara tillsatser
och jag älskade den.
tyckte den smakade toppen.
det är lite roligt
och hemskt på samma gång.

igår gick jag på koncert för mig själv
Khoma heter dom.
det var jag och en massa seriösa pojkar i luvtröjor.
en och annan tjej också,
tjej till en kille i luvtröja alltså,
som egentligen inte gillade bandet
utan bara killen.
jag vet det.
jag har varit hon.
jag har följt med och låtsats
tycka om bandet.

men igår var det bara jag och mig själv
och jag gick för jag tyckte dom var bra.
jag gjorde det för min skull.
det var en kick.

sen åkte jag till andra långgatan
och där utanför träffade jag på en kille
med storhetsvansinne
matthias hette han
som sa
erkänn du är bra på att hångla
jag ba
aa.
han ba
får jag ditt nummer?
ja ba:
naej.
han ba
ha ha ha ha du är rolig får jag ditt nummer nu
jag ba
naej.

sen gick jag in och pratade om bajs
med en jätterolig tjej som hette sara.
tack och lov.
jag vet inte riktigt varför jag kom hem så sent.
jag gick lite omvägar.
hoppades väl på att något skulle hända
men bortsett från ett träd som blåste lite misstänksamt lojt
var det inte mycket anmärkningsvärt att notera.

igår såg jag en dovhjort.
inte på väg från andra lång
utan i skogen.
fan vad fint dom springer.
lätt.

vi ljuger oss bort

det har varit en jävligt konstig dag.
jag kan inte berätta allt konstigt som händer
för då skulle jag behöva gå i exil.

men imorse.
dum i huvudet som jag är kastade jag mig på cykeln.
jag har inga tidningar, ingen tv,
jag vet inte så mycket vad som händer i världen på morgonen.
sen går man ut och får veta allt viktigt
som basuneras ut på löpet
typ att idol-jay har bajsat på sig
och att det är farligt med rökning
och sådan tämligen viktig information
för att vi ska kunna fortsätta utveckla vårt intellekt.

men jag visste denna morgon inget om
¨blixthalkan¨
och märkte inget förrän jag ångade nerför vegagatan.
nerför, det är en backe.
jag blev så rädd att jag blundade och ba
är jag på riktigt nu?

börnade in på järntorget
i en hastighet som inte kan betecknas som sund,
med eller utan blixthalka.
vinkade till vännen jag skulle möta
ett möte jag var försenad till
givetvis
och tappade därmed den lilla balansen jag hade
och föll rätt ner på isen
mitt vid fontänen på järntorget.
en millisekund låg jag och kände mig vilsen.

nu har jag ont i huvudet
och jag vet inte om det kom sig av fallet
eller om det kommer sig av att jag
tänker så jävla mycket och hårt
att jag får växtvärk i hjärnan.
reptilhjärnan
som på senaste tiden gått på högvarv
och tagit över därinne.

det är lömskt.

kris

jag och min nya kärlek Göteborg har haft vår första kris.
Det som blir problematiskt i vårt förhållande kan främst härledas till kollektivtrafik, väder och lokalkännedom.
Där har vi helt klart olika prioriteringar som leder till viss frustration.

Idag åkte jag vilse
Oh mama vad jag var ute på hal is
i dubbel bemärkelse.

jag skulle köra en buss (notera)
från jobb nummer 1
till jobb nummer 2
mina jobb är belägna i en liten kommun utanför Göteborg, och av någon anledning är det alltid mörkt när jag åker till eller från jobbet för att det är

FANIMEJ JÄVLIGT MÖRKT HELA TIDEN UTE NU.

så jag vet liksom inte riktigt hur det ser ut i staden där jag jobbar
eller runtomkring.
jag vet inte heller hur man kör buss
eller hur man hittar i staden med buss
eller bil heller för den delen.

jag vill betona att ingen på något sätt tvingade mig att köra bussen
(ja det var en minibuss men den var stor för en så liten person som jag)
mina kollegor var högst förstående inför ett nej från min sida
men jag gillar tydligen att säga ja
och att ta mig vatten
eller snö om man så vill
över huvudet.

för att verkligen försvåra min uppgift var det snö i luften
och på marken
och vägarbeten
och is lite här och var
och en konstig växelspak som gjorde att jag startade på treans växel och gav ifrån mig ett hiskeligt brummande samt en doft av bränt gummi

och insikten om jag jag inte har ett rent materiellt körkort att visa upp om farbror blå av någon jävla anledning skulle vilja se det
eftersom att körkortet gör nytta i någon rännsten i Valencia
tillsammans med en hemlös spanjor som snodde min väska i april.
(nej jag har typ inte kört ett motordrivet fordon sen i våras)

Dessutom fungerade inte hastighetsmätarna i bussen
men om jag läste av rätt på den moderna displayen hade jag en rivig medelhastighet på 5 kilometer under min färd
som givetvis blev onödigt lång.

jag åkte och åkte och turen som enligt min kollega skulle ta 7 minuter tog 27 minuter
och slutade på en cykelbana som blev så smal att jag bara var tvungen att stanna.
försökte mig på att backa
men att backa bussar hör inte till en styrka jag besitter,
det blev jag varse idag.

och hela tiden blev jag terroriserad av lambretta
eller någon annan jävla
låtsasartist på radion som jag inte fattade hur man stängde av.
så det hela slutade med att jag stod parkerad
halvt på en cykelväg
halvt på en hustomt och oroade någon stackars villaägare
som kanske trodde jag var en bödel från CSN eller någon annan hårresande myndighet

mina kollegor ringde och undrade skämtsamt om jag kört vilse
och batteriet i telefonen pep varnande
och jag var jävligt svettig
och det hela kändes som en riktig fadäs

till slut blev jag hittad av en kollega.
liksom.
"hej jag är den nya vikarien
på cykelvägen med en buss.
ehh. annars då? kallt idag."

på vägen hem från jobbet tog jag fel buss
och hamnade på fel sida av stan
och missade sen rätt buss med en sekund.
fuckade åt västtrafik men ingen såg det.
ett onödigt tilltag således
men det kändes skönt.

när jag väl kom på rätt buss ångrade jag att jag inte gått hem istället
för mannen som satt bakom mig hade en andedräkt så rutten
att jag undrade om han var anlitad av
västtrafik
eller gud.

imorgon:
beställa nytt körkort
borta tänderna jättemycket.

heppåer.

Holy Fuck

Spela svår II.



FET jävla låt.
Lägg er ner
lyssna
blunda
åk

http://open.spotify.com/track/5DlhdLf1cSx6OMqw87HOey

Kungen bajsade i det blå skåpet

Jaha då har det avtäckts att vår vän Knugen har gått på konstiga klubbar där en kvinna ingått i entréavgiften, vilket Knugen inte alls tyckt varit suspekt eller konstigt, det var liksom inget avvikande. Typ.
Vad fan trodde ni liksom, klart som fan att kungen gått på strippklubb, vem har inte det?
Det roliga är alla som ska tycka något om det. Att han säger för lite, att han säger för mycket, ja se världen.
Tänk om Silvia vill skiljas nu. Bli radikal flata och avslöja alla små barn som kungahuset gömt i sina källarhålor, ligga runt och vara på löpet med utsmetat läppstift och en xider (päron) i handen. "Livet börjar vid 60-tjohoo!" Lite den mentaliteteten. Lite den reakationen hade varit jävligt värd. Livat upp i höstrusket. Och Kungen, ja han är ju avslöjad, så han kan ju springa på strippklubbar hur mycket som helst. Vara stolt över vem han är. Tänk vad skönt för Kungen att ÄNTLIGEN få stå för något. Vadsomhelst.
Näe nu ska jag vässa mina pennor, jag har flow. Adjö.

Bored to death

Nu jävlar är det dags. Jag måste få klaga BIG time på extremt relevanta I-lands problem.

Ofta kan jag ta mycket. Jag blir lite sur och bitter men tänker att det inte hjälper så jag blir ganska glad igen. Men nu är fan råttet mågat för att citera den där hockeyspelaren som spelat bort sina hjärnceller. Nu har den så kallade bägaren runnit över.

Dagen började dåligt. Jag har börjat med en ny rutin som går ut på att jag försöker lura i mig själv att jag är viktig och att det jag fyller mina dagar med har betydelse, därför går jag upp klockan åtta varje morgon och äter en fullgod frukost och duschar och klär mig och bäddar sängen och diskar och sitter här och söker jobb, som om jag vore på något jävla kontor. Men imorse "försov" jag mig. Jag vaknade klockan 10 men ingen jävel ringde och var förbannad för att jag försovit mig och en hel verksamhet gick inte åt helvete för att jag tog sovmorgon. Det hände ingenting, förutom att mitt autistiska dagschema blev förskjutet två timmar. Jag låg och stirrade ut genom fönstret och bara väntade på att taket skulle rasa in eller något annat oväntat. Ett tag såg det ut som en fågel skulle flyga in i fönstret och dö snabbt och smärtfritt jag kände en kort våg av spänning men inget hände.

Jag gick upp och tog på mig min morgonrock som har två gigantiska mensfläckar i baken och kände mig äcklig men orkade inte bry mig. Så slog jag på datorn för att få lite kontakt med omvärlden. Men den hade bestämt sig för att göra min jävliga morgon än jävligare. Musen fungerade inte. Jag kom in i skrivbordet men kunde inte klicka på något. Så nära men så långt borta. I en timme satt jag och försökte att inte kasta ut den genom fönstret eller slå sönder den. Samtidigt satt jag och var förbannad på dagens samhälle som kräver så mycket av en. Facebook och twitter och mobiltelefon. Vad hände med brevväxling och flaskpost? En kort stund bestämde jag mig för att sluta med mobil och bli totalt rabiat och 70-tal.

Sen ringde jag datasupport och killen ba: "Har du tryckt ner den här knappen? För då låser man musplattan förstår ru!"

JAHA. Ja det har jag kanske.

Så framstår man som en inkompenent jävla tjej som inte fattar någonting.

Men det var inte slut där. För sen fungerade inte internet och då blundade jag bara och kastade en kudde på radioapparaten som stod och skränade ut nån jävla dynga med en låtsasartist som rappade om att knulla eller något annat lättsamt. Tystnaden blev total och jag bestämde mig för att gå ner i tvättstugan. I morgonrock och tofflor, ja för vem träffar man i hissen klockan elva en torsdag, alla andra människor jobbar ju och gör något gott för samhället.

Men naturligtvis står där en käck fräsch man i hissen som är på ett oförtjänt gott humör. Han stirrar på min mensfläck och jag vet vad han tänker. Jag vill säga "ja jag vet att jag ser ut som en pojke innan puberteten i kroppsformen och att mina håriga ben även talar för att jag är av manligt kön men jag är faktiskt inte det". Men jag sa det inte för sånt säger man inte till nya grannar. Istället frågade jag vart soprummet ligger, och även det tolkade han säkert fel, som att jag skulle dit och äta gammal mat.

Sen kom jag till tvättstugan och här måste jag slå ett slag för pensionärer och arbetslösa som har all tid i världen att vara hemma och hålla ordning. Efter att ha bott i ett hus som dominerats av äldre människor i Karlstad så har jag lärt mig att värdera vikten av en ren tvättstuga där regler hålls. Ja jag vet att det låter olikt mig, men det är fint med yttre ordning när ens inre är i kaos. Här verkar det vara djungels lag. Ingen ordning alls. I torktumlaren låg kilovis med paltor som jag fick ta ut. BHar och trosor och kalsonger och barnkläder tillhörande någon annan. Jag kände mig fan som ett hembiträde. Jag ska sätta upp en lapp i tvättstugan och bli en av dem där jobbiga som verkar bajsnödiga och inte har något liv. Det har jag ju inte heller, så jag förstår plötsligt människor som har tid att lägga energi på sådana triviala saker som tvättstugan.

Ja vad mer?

Jo igår hittade jag en fickalmanacka, ni vet en sådan som brukar bli fylld med möten och jobbrelaterat. Min är tom. Jag blev först lite glad och tänkte att jag nog skulle kunna fylla den med något. Något litet åtminstone. Nu finns följande livsviktiga saker inskrivna:

30 Oktober: Middag hos Petra 18.00

6 november: Håkan Hellström-koncert 19.00

8 november: Filmvisning på biograf aftonstjernan 19.30

24 December: Julafton

Ja ni fattar. DET ÄR JÄVLIGT KNAPERT.

Och sen som grädden på moset fick jag ett totalt sammanbrott på platsbanken, som skall förmedla jobb. Jag har sökt över hundra jobb men inte fått ett enda. Jävla hycklare brinn i helvetet och ta alla självgoda äldre med er och ge plats åt yngre argare förmågor.

Nej det är inte slut här. Vädret. Det spöregnar och är så grått ute att jag inte ens ser ut. Jag skulle lika gärna kunna sitta i Kumla och skriva det här, jag vet inte var jag är för jag ser inte ut.

Och jag har köpt en vinterjacka som är för stor så jag ser ut som ett vilset barn och den är inte vattentät heller och hur fan kan man sälja jackor som inte är vattentäta i Göteborg? VA?

Och jag har inga pengar och inget jobb och alla människor har så mycket att göra och jag bara sitter här och är utanför samhällets radar.

Och när man ser på filmer verkar allt så lätt. Folk har inga jobb men de har något DJ-gig och nåt roligt band och är glada i hågen och ljudet är pålagt och får allt att verka magiskt och euforiskt och ljuset är pålagt och inte alls sterilt. De blir lyckliga och kära och flyger iväg med flygbiljetter som de bara har råkar ha råd med och inte ens skäggstubb ser otrevligt ut, bara mysigt charmigt, och alla är snygga och svett luktar inte på film.

Och musik är också jobbigt att lyssna på för folk får göra något de älskar, och de får göra det bra, och bara sitta i studion och laja hela dagarna och kanske ligga med någon het gittarist med snabba fingrar och ljuset är fint och ljudet är fint och sedan lägger de på en tamburin på sin inspelning och är färdiga med dagens jobb och sen går de och äter sushi på något trendigt ställe och plötsligt dyker det upp några andra roliga människor som har likadana liv. Klart som fan de är lyckliga.

Så är det. Nu ska jag kolla schemat här..

Ja just det!

13.30-13.45: hämta tvätten i tvättstugan.

13.45-14.00 värma mat från igår och äta här i min ensamhet.

14.00- evighetens evighet: Söka jobb.

Ha det så jävla roligt.

Hejdå

To you, Mrs Robinsson

Igår var det möhippa dagen lång. Champange, franska fraser och smaskiga minnen blandades till en hejdundrande konfettiblandning med inslag av salt, sött, surt, rött, förvirrat och framförallt nostalgi.

Nej det var inte min egen möhippa, så snabb är jag inte. Även om jag snabb ibland. När jag cyklar till exempel.

Möhippan var en kär väns och kvällen avslutades med fyra flickor i taxi hem till mina päron. Nattamat i köket under ständiga fnitterattacker. Det sista jag minns är att jag beundrar brorsans konstverk som han gjorde i lekis; En korv med bröd i glaserad lera, samt en skyttegrav, även den glaserad. Blank och verklighetstrogen. Och fruktansvärt orginell.

Sen vaknade pappa och jag sa fel ord hela tiden. Istället för "hej" sa jag "godnatt" och istället för "vi ska sova nu" sa jag "vi är vakna".

Jag gick in i en järnstolpe igår faktiskt. Sådär riktigt hårt som på tecknad film. Typiskt. Det behövde jag liksom inte.

Just i skrivande stund råkade jag läsa en artikel om en ål-fiskare i KIna som fick upp en ål i stjärten när han trillade ner i en ål-tunna, eller vad det kan tänkas kallas. Han hade först inte vågat sagt något till sina kollegor utan jobbat på som vanligt, men efter ett tag kändes det väl för mycket som om att han hade något jävligt stort i stjärten och som vi alla vet försämrar det arbetskonditionen avsevärt. Kinesen fick åka till sjukan och opereras i fem timmar.

Det var en hal jävel, den där ålen.

Till artikeln fanns en bild på ålen. Men under bilden uppmärksammas vi på, att det inte är ålen på bilden som kröp upp i stjärten. En klassisk "bullen". Sjukt kul, att tidningen inte ville skämma ut fel ål.

Ikväll såg vi mandomsprovet. The graduate. Dustin Hoffman har affär med neurotisk äldre kvinna med epitetet lärarinna. Klassiskt tema och alla mäns våta dröm?

Män. De verkar lite simpla ibland.

Och kvinnor likaså får jag tillägga så jag inte blir svartlistad och skjuten innan bröllopet på lördag.

gonatter

Mcgyver light

sms till Elina idag kl 10:56

"Oj jag är skyldig dig ett lås. Råkade fastna med ett gem i låret när jag skulle kolla om det gick att göra en Mcgyver. Flåt"

Nyfikenheten driver oss framåt är min teori. Och kan medföra enorma bakslag men det är en annan sak. Idag blev jag så inihelvete nyfiken på om jag skulle kunna genomföra en äkta Mcgyver-operation på ett billigt cykellås och öppna det med en hårnål.

Det kunde jag inte.

Det började med att jag med stort självförtroende provade alla nycklar som fanns inom räckhåll, övertygad om att åtminstone en av dom skulle passa lite. Tillräckligt.

Men det var noll utdelning på nyckelförsöket. Och som vanligt när jag behöver rätt nyckel till rätt dörr eller lås men den nyckeln fattas så ger jag inte upp ändå.

Jag bryter sönder för att få komma in.

Sagt och gjort jag började med en hårnål, gick över till ett gem. Hämtade verktygslådan och en kopp kaffe och gjorde mig riktigt hemmastadd med Hannah över låret.

När jag var som mest självsäker fastnade gemjäveln i låset (inte låret, T9-halkning). Och jag insåg att hur jag än gjorde var låset på väg in i dödsriket. Med tång och skruvmejsel lyckades jag ta sönder hela låskorven och fick mig en god insikt i hur lås ser ut på insidan. Mycket spännande.

Efter 40 svettiga minuter gick alltså låset upp. Mission accomplished, fast ändå inte. Det ingick inte i planen att döda låset, bara lura det.

Nu har jag köpt ett nytt lås mot en flaska vin eftersom jag är världens bästa förhandlerska.

Slutet gott allting gott.

Hejpåer

Hannah I hate you

Jag är inneboende. Hos en förtjusande ung dam vid namn Elina, sedan ett halvår tillbaka. Kanske är detta faktum känt, kanske inte, hursomhelst är det så. Vi har ytterligare en inneboende. Hannah. Hannah är en cykel av typen fixed gear som har sitt rum i hallen under klädhängaren. På senaste tiden har hon varit extremt passiv och osat depression. Detta tillstånd uppkom strax efter att luften gick ur bakdäcket för någon månad sen. Idag bestämde vi oss för att ta tag i Hannahs mörka tillstånd. Blåsa luft i henne.

Så vi tog med oss Hannah på en promenad in till stan. I spöregn. Det är ca 4 kilometer in till stan och promenaden var blöt och skorna blev som såna svampar man tvättar bilen med. Tunga, mjuka och blöta. Men vi gav inte upp. Vi gick till varenda jävla cykelreparatör i stan. Det är sammanlagt tre stycken, men likaväl alla. Ingen av alla dessa tre hade dock tid att laga Hannahs bakdäck. Humöret började svikta bland oss och Hannahs styre kändes mer bångstyrigt än vanligt. Vi tog en Paus och åt en pizza istället. Capriciosa, med färska champinjoner.

I något slags fuktigt förvirrat tillstånd råkade Elina sedan impulsköpa en Iphone och ett par röda skor med träklack. Liten parentes.

Det enda vi inte lyckats med var att laga Hannahs bakdäck, som ju var huvuduppgiften. Men sen orkade vi inte och Elina ville hem och hångla sin nya Iphone. Så hon tog min cykel och jag skulle ta Hanna på bussen. Detta var planen. Jag köpte till och med en bussbiljett men tydligen är inte cyklar välkomna på stadsbussar. Jävla Sverige. Tacka vet jag Amsterdam och Köpenhamn.

Jag vandrade planlöst omkring med blöta fötter och Hannah bredvid mig som glodde hålögt. Jag funderade på vad jag skulle göra. Gå hela vägen hem igen kändes inte som ett alternativ.

Fick då en briljant idé. Varför inte försöka pumpa däcket och kanske cykla en bit, och gå en bit.

Med på tok för låga brallor satte jag mig vid en cykelpump på blöt asfalt och visade halva stjärten men det sket jag i för jag var så att säga lite irriterad på Hanna. Och busschauffören.

Dessvärre, var denna cykelpumpen avsedd för "normala" cyklar, och Hannas unika sort räknas inte in i denna kategori. Så det gick inte att pumpa. I all panik ringde Elina och hade dåligt samvete och i ögonvrån såg jag min buss susa förbi för andra gången och strandad satt jag blöt och jävlig med den satans cykeln. Jag gick bort till en cykelaffär och frågade om de kunde pumpa däcket. Det kunde de inte för deras specialpump var trasig.

Jag tänkte ta en livliva och ringa en vän som kanske kunde tänka sig passa Hannah några dagar så jag slapp se åbäket och kunde ta bussen hem. MEN. Min mobil ofanns.

I all hast och stress hade jag gjort en Elin och lagt ifrån mig mobilen på marken vid cykelpumpen och bara lämnat den där. I regnet på asfalten. Nej, jag vet inte hur jag kunde göra det. Jag fick väl nåt i ögat.

Den låg inte kvar på marken när jag kom tillbaks.

Jag stoppade en familj som på dialekten att döma kom från Göteborg. Förklarade mitt dilemma och och de ringde min telefon. En man svarade och sa att han var på väg hem. Du har min telefon sa jag. Ja sa han. Kan jag får den nu sa jag. Ja sa han. Jag har en gul påse i handen vi ses om tio minuter sa han. Ja sa jag. Han kom och jag fick tillbaka mobilen. Nu har det alltså gått ungefär 4 timmar och jag har inte lyckats laga Hannah, jag har blivit dyblöt, bestulen och börjar känna mig något lack så att säga. Ringer Elina och hon säger att jag ska ta en taxi hem. Jag går till stadshotellet och ringer taxi, eftersom mina batterier i telefonen var slut, dessutom. Jag låter några medelålders stockholmare på besök vakta Hannah medan jag går in När jag kommer ut vill de att jag ska visa några trix eftersom de tror att jag är en cykelnörd som har en så speciell cykel. Jag säger att jag har kramp i en vad och att jag inte är så speciell. Sen kommer Taxin och Hannah den jäveln åker in i Bagaget. 134 kronor senare kommer jag hem efter ett 5 timmars långt äventyr där inte ett jävla skit blivit utfört.

Det är då jag ser ett brev. Från min förra bostadsförmedling. En påminnelse om att jag fortfarande betalar ett cykelförråd MITT I STAN fast jag inte bott där på ett halvår. Jag dör lite inombords när Hannah trillar över min tå och en potentiell lösning svischar förbi för mitt inre som en hånfull elak mobbare.

Elina lovar att inte lämna mig ensam med Hannah igen. Inte tills det har lagt sig lite mellan oss. Vi ska definitivt inte vara nära varandra efter lite vin. Då kan det gå åt helvete för Hannah. Stommar kan komma att knäckas på mitten.

Här står Hannah och tjurar.

Midsummer dreami'n

Hur går det när jag börjar lova saker till höger och vänster? Svaret är: Åt helvete.

Jag nämnde förra gången jag antecknade några arma rader här, något om att bli bättre på att uppdatera bloggen. Vi kan alla se det uppenbara resultatet av det dristiga uttalandet. Kalla det frånvaro, haveri eller katastrof, oavsett vad, kan jag kort och gott se med egna gröna ögon att med detta löfte gick det käpprätt åt helvete.

Jag ska härmed inte lova igen. Något.

Skitsamma. Nu till dagsläget. jag befinner mig i Stockholm och i skrivande stund kom jag att tänka på en gång jag hade en liten (med betoning på liten) kärleksrelation en en Stockholmare som bodde hemma hos sina föräldrar. Detta utspelade sig givetvis för många många många år sedan. Hur många låter jag vara osagt. Första (och enda) gången jag övernattade i denna föräldrars boning var det med lite alkoholintag i kroppen efter en suddig och hormonstinn afton på "Kvarnen", belägen på Söder. Föräldrarna bodde ett hus på söder, och redan här anade man kulturkofta-päron med huset fullt av ekologiska te-sorter med diverse effekter på sömn och annat.

Han jag hade den korta och intensiva romansen med skulle till jobbet tidigt på morgonen och sa åt mig att sova vidare. Han sa ungefär ordagrant:"mina föräldrar är jättesnälla". Jaja tänkte jag och överlade flyktigt i min jästa hjärna en kupp om att hoppa ut genom fönstret. Vattentät plan tänkte jag och sov vidare. När jag till slut skulle ta mig ut ur huset var jag mindre kaxigt inställd till flyktplanen och tog tjuren vid hornen och smög mig ner för, kanske jordens mest knarrande trappa. I hallen möter mig en far i yllekofta och leende brett som fan. Några decimeter till höger kan jag ana en modersgestalt. I yllekofta och med pensel i hand.

Nu började ett två timmars långt plågsamt möte med två föräldrar som bjöd på grönt te i mängder, hembakat bröd och konversationer om konst, konst och politik. Mittemellan dessa brinnande kärleksfulla föräldrar, som ju dessvärre i situationen inte var mina egna, satt lilla jag med baksmälla, flottigt hår och maskara på kinden och en desperat blick som skrek efter hjälp. Jag minns inte hur jag tog mig ur mardrömmen men med hembakat russinbröd upp i halsen lyckades jag till slut ta mig ut, till avskedfraser som: "roligt att äntligen få träffa dig", "vi ses snart igen", samt något om grönt te.

Det blev inget återseende. Av vare sig föräldrar eller deras arma son.

Jag vettefan varför jag kom att tänka på det här just nu. men det gjorde jag.

Imorgon är det midsommar. Min favorithögtid av alla högtider då det ska frossas i mat och sprit. Vädret ska dessutom bli bra så gud måste vara glad. Kanske har han fått sig ett skjut.

I övrigt har undertecknad de senaste dagarna bett om en smärre katastrof. Bara något litet, något litet oskadligt för levande varelser, men tillräckligt stort för att ta över löpsedlarna efter Daniel och Viktoria. Nu börjar det bli lite tröttsamt. Vi vet att de gifte sig, vi vet att de åkte på smekmånad, vi vet att det kostade oss alla skattebetalare hutlösa summor. Och där är det nog känner jag.

Kanske kan vi få ett litet vulkanutbrott på Island eller något annat opåverkbart som kan ta bort rojalistpiken som råder i landet. Den var trevlig i VISS mängd. Med betoning på viss. Jävligt viss.

Imorgon sk det dansas i Roslagen. och badas och drickas nubbe och prata om underbara Sverige på sommaren. Skål.

Ha så roligt och dö inte.

hejdå

Tågluff stopp 5; Paris je´taime encore

Carro äter en croissant från i förrgår och jag är hungrig men orkar inte gå ner till affären och köpa något färskt som inte har tendenser till mögel i kanterna.

Apropå mögel i kanterna, har vi insett att det goda levernet vi antagit de senaste månaderna med ost och korv i varje andetag har satt sina spår. Det är inte helt behagligt,men heller inte så beklämmande att vi tänker sluta äta ost och korv. Herregud vi har ju inte ens nått Danmark och det hela landet av danske röde plölser!

Paris är annars fullt av överraskningar. En felbokning av undertecknad gjorde att vi hamnade på hotell istället för vandrarhem, vilket var en förträfflig miss. Eget rum med balkong. Fransk. Såklart vad annars. Rummet ser ut som efter en fem dagars festival och luktar ungefär likadant för det är nåt fel med duschbrunnen. Tyvärr lyckades jag inte slinta med fingret så pass att vi fick en hotell med stjärnor i kanten. Men vi hänger inte läpp för det. Vi har rena lakan och gardiner,det är mer än man kan begära.

Idag satt vi vid sacre coeur och jag blev utbjuden på middag av en Iranier som med råge var den absolut medt framfusiga man jag mött. Han frågade lite om namn, väder i Sverige och dylikt och innan det gått två minuter gick han händelserna i förväg och frågade om han fick bjuda på middag. Jag sa nej, vänligt men bestämt. Jag sa att min boyfriend skulle bli arg. Bra med boyfriends, vare sig man har en eller nästan har en. Eller något liknande.

I eftermiddags somnade vi i trocaderoparken bakom eiffeltornet och horder av japaner. Det var angenämt. Längs Seine strosade vi in mot stan och träffade på en gammal alkoholist som hette Rodolfo. Han använde sina före detta-alkholist skills till att hjälpa oss öppna en flaska vin med en nyckel. Mycket imponerande, Sedan diskuterade vi intregationspolitik och lite annat av värde och inte. På vägen hem såg Carro något som hon trodde var en död mus men som i själva verket var en använd tampong på marken. Jo, det var något med svansen som var skumt, erkände hon.

Det är mycket som är skumt sade jag och menade alla de som säljer små eiffeltorn till okristliga priser över hela Paris. Kan vara jordens konstigaste buissnes.

Annars har Paris varit fullt av möten. Livekonserter, biobesök och god mat blandat med mindre god, lite regn blandat med mycket sol, och en del haverier som tyvärr inte kan nämnas med hänsyn till de inblandade. Jag har än en gång insett att jag föddes utan den gen som kan tyda kartor, och därmed resignerar jag nu och överlåter allt kartläsande till Carro i fortsättningen.

Nu ska jag masa mig ner till affären och köpa något gott. Kanske något ost-aktigt. Inte helt osannolikt.

Imorgon ska vi till Berlin. Tyskland alltså. Där pratar de ett språk jag inte behärskar. Blir en utmaning.

Tågluff stopp 2 ½ Lissabon

Lämnade Valencia med hatkärlek. Det var bra där men ändå inte. Lite som högstadiet.

Åkte tåg till Madrid och hade tre timmars racer-tur i Centrum.

Tog en taxi med en gubbe som gav oss en gratis guidetur genom alla sevärdheter och släppte av oss i bardistriktet. Som om han kände på sig att vi ville ditåt. Tog en drink på trång bakgata i Madrid där en gammal gubbe med käpp och Ipod dansade för glatta livet och fick oss att fundera på om ålderdomen är något att frukta egentligen. Förmodligen inte, sa vi och tog en öl till. Madrids magiska aura gjorde att klockorna stannade men ändå gjorde dom inte det för vi fick plötsligt bråttom som fan till metron för att hinna till tågstationen och vårt tåg till Lissabon.

Just som vi gått på metron började det trycka på i kissblåsan på mig. Det tryckte och bultade och jag vill så gärna sätta mig och kissa på plats men hade inte tid med ytterligare polistransport så jag höll mig.

Framme på tågstationen sprang vi som yra höns med ögonbindel och visste verkligen inte alls vad vi höll på med. Snäll man föste oss rätt och tog sig för pannan.

För att komma till spåret krävdes att man gick igenom en spärr som vanligtvis bara släpper igenom personen som går igenom men inte mig. Jag tog sats som en tjur och med hela min kroppstyngd med huvudvikt på buken fälldes jag av den jävla spärren.

Resultat; kiss i byxan. Inte bara en droppe, utan kiss verkligen.

Tid fanns inte till att åtgärda detta problem utan nu var det järnet som gällde fram till tåget.

Vi hann, givetvis, men på könshåret.

Carro var orolig att jag skulle börja lukta kiss så jag bytte byxor och allt var givetvis frid och fröjd. Gick till baren på tåget (!) och drack vår första portugiska öl av märket superbock. Kul i alla bemärkelser.

Sedan susade vi genom den spanska natten i ett rasande tempo och efter tio timmar nådde vi Lissabon. Denna stad av upptäckter och världsomseglingar.

Har hunnit tappa bort varandra samt varit i en kyrka där man inte ville hymla med att döden var ett faktum för var och en av oss. Döden skall inte vara tabu, därför fick vi gå rätt in i obduktionssalar och andra makabra miljöer där döden var minst sagt påtaglig. Det var en märklig upplevelse, och som grädde på moset satt prästen och spelade Tina Törner på kassetbandspelare. Vi har fått en utmärkt första bild av Lissabon.

Maten var god och vinet likaså. Nu är kvällen här och vi ska se om det händer något roligt på hostelet. Om inte ska vi se till att det gör det.

Ta vårt ansvar.

Beijo!!!

Tågluff; Dyra hyrcyklar

Den där satans springnotan på 7 euro som verkade så barnsligt kul igår betalade sig rätt snabbt.

I morse när vi skulle cykla till tågstationen för att köpa biljetter gjorde vi den fasansfulla upptäckten att någon tattare, kanske samme som tog min väska, hade snott Carros cykelsadel. Jävligt onödigt tilltag sa vi, och funderade över hur stor marknaden för cykelsadlar egentligen är. Sura och hungriga cyklade vi ändå. Carro fick stå hela vägen. Givetvis.

När vi gjort det vi skulle på stationen var Carro aningens upprörd fortfarande. I denna hungriga upprördhet satte hon sin nyckel i fel lås. Och den fastnade.

Ett antal gubbar och män kom fram till undsättning och speciellt engagerad var en securitasvakt med hävdelsebehov som försökte med alla medel, utan resultat. Han hämtade en tång och skulle vara manlig och bra, men nyckeln gick av.

Då hämtade han en såg för att inte sjunka i sin manlighet.

En skolklass med småbarn i 7-årsåldern stod och beaktade den vackra tågbyggnaden eller något liknande kan jag tro. Detta såg inte securitasvakten i all sin modiga manlighet utan han brände på med svetssågen och gnistor yrde och for på de stackars barnen som sprang och blev livrädda. Panik utbröt och jag och Carro stod mest passiva och suckade bredvid. Skollärarinnan konfronterade den manlige vakten som blev förbannad och sa något om att barn i allmänhet inte borde vistas i så stora grupper, typ. Han var fortfarande mån om sin manlighet så han kaxade sig och ville inte vika sig för barnen. Han sågade på, och mitt i allt detta hann han dessutom bjuda ut mig och Carro på lunch. Vi tackade vänligt med bestämt nej.

Efter denna kaotiska härva kom någon slags chef och skällde på vakten som hade skrämt barnen, och i denna hetsiga konfrontation passade vi på att cykla iväg, med trasiga lås och med en sadel. Den trevliga cykelturen blev dyr och Carro fick betala för tre lås och en sadel.

Det var springnotans fel. Karma, kallas det.

Summa summarum: Tågluffen hittilis har haft en del oförutsedda utgifter, vilket har lett till att vår bugdet är lika spräckt som en skalle mot en stenvägg. Och ungefär så känner vi oss också.

Humöret är något lågt och vi är oroliga att det kommer fortsätta lika illa. Vi bestämde oss för att lämna Valencia, då oturen kanske sitter i stadens atmosfär. Vi tar natt-tåget till Lissabon, Portugal ikväll. Kanske kommer vi fram, kanske inte.

So long.

Tågluff stopp 1; Valencia

Började tågluffen i Valencia igår, med rivstart. Efter tre timmar i denna till synes lugna, pittoreska stad, satt vi i en Polisbil. Nej, vi har inte börjat bedriva illegal verksamhet. Än. Dock hände de, som många nog förutsåg. Jag blev jag rånad, med råge. Det var en klyftig tattare till rånare som kunde se igenom väskor förmodar jag. Problemet med vad vi skulle tillbringa gårkvällen med blev således löst av sig självt. Jag och Carro fick åka polisbil och sitta på polisstationen i tre timmar. "Förhöret" var skrämmande likt tv-succén "gäster med gester" som gick någon gång på nittiotalet. Hursomhelst gjorde jag mitt bästa för att förklara händelseförloppet. Sedan fick jag titta i mappar med hundratals lokala tjuvar och banditer för att peka ut den skyldige. Det var svårt ska jag säga. Alla hade långt hår, skägg och tämligen smala kroppar. Jag har med andra ord god kunskap om stadens kriminella förmågor. Alla, och jag menar alla, hette något med Jesús, Juan eller salvador. Det kan jag säga utan att lämna ut någon staskars spansk hemlös mördare. Det kändes ganska hemskt alltihopa. Men jag kände att jag ändå ville berätta det för er.

Medans polisinspektören Juan insåg att det var fullkomligt lönlöst med mina charader tände han en cigarett och suckade. Poliser röker inne i Spanien. Vi ringer en tolk sa han. Sagt och gjort. Medan tolken inväntades gav Carro honom fria händer med europa-kartan vilket resulterade i entusiastiska ringar runt städer i hela Spanien. Juan visade sig vara hemma på sitt eget land och han föreslog Salamanca framföra allt annat. Sen pratade vi om ditten och datten, på jag vet inte vilket språk, men vi pratade om allt möjligt. Fantastiskt.

När förhöret var slut klämde jag ur mig att det jag sörjde mest var min dagbok som försvann i stölden. Juan förstod vad den betydde för han satte handen mot sitt hjärta och dunkade. Liksom, för att visa att han förstod, att det var hjärta och själ i dagboken.

Juan tog oss med i sin bil till slummen, där vi letade i trappor och andra märkliga hålor efter mina tillhörigheter. Utan resultat. Men vi såg en helt vit duva. "Paloma!", sa Juan.

Skärrad och nedstämd gick jag hemåt med Carro. Något gott ville vi ändå unna oss, trots misären och köpte varsin pizza. Just som jag skulle till att sätta tänderna i den, tappade jag den. Med fyllningen neråt.

Jag har haft bättre dagar än igår.

Idag har vi varit ute och cyklat. Inte metaforiskt för en gångs skull, utan vi cyklade till stranden och där satt en man med stor röd mage och kammade en vit pudel. Pudeln hette Alfie, och Carro blev erbjuden att kamma Alfie men detta erbjudande avböjdes. Sedan somnade vi i sanden till vågornas brus, ovanpå våra väskor, denna gång. Vaknade en timme senare av att en man gick förbi och kommenterade Carros stjärt med orden "Grande Bottom".

Carro surnade något men jag sa att det nog var positivt med Grande Bottom.

Sedan cyklade vi på floden. Förr var det en flod med broar över vatten, men nu är floden uttorkad och istället är där en gigantisk lång grön park full av blommiga träd, bänkar och barnkalas.

Underbart.

Efter god middag gick vi till en bar, den med billigast Mojitos givetivs. Ändå var vi tvungna att göra en springnota. Så det gjorde vi.

Det är den jävla tattarens fel som snodde min väska. Han satte ribban. Han har gjort mig fattig och arg och jag vill ha ett anarkistiskt samhälle. Varför inte börja i Spanien?

Är allt detta sant, undrar ni?

Kanske, kanske inte.

Men jag lever och mår bra och så länge ingen dör eller blir allvarligt sjuk ska man inte sörja allt för länge. Livet är för kort för det. Utan väska eller ej, jag har iaf mig själv och livet. Och jag är i Spanien med en underbar vän och fastän det är måndag har vi inga tider att passa, och inget tråkigt vi måste göra. Vi får göra vad vi vill, och det vill jag inte gå miste om genom att sitta och vara sur.

Vi har ingen plan inför morgondagen. I Spanien är tempot aningen långsammare än i Sverige. Passar mig utmärkt. Kanske ska vi till Portugal, kanske ska vi lyda Juan´s råd och åka till Salamanca. Hursomhelst rapporterar jag snart. Utan polistransport hoppas jag.

Adios Amigos.

Rik på inre liv

Taxichauffören var pakistanier. Han berättade om förorten och gemenskapen som finns där. Jag gick hem sista biten från Placa Espanya och var livrädd. Man ska inte gå ensam i Barcelona med massa värdefulla tillhörigheter. Stoppade Plånbok och anteckningsbok i byxlinningen, ipoden i BHn och telefonen i bakfickan. Gick som en cowboy och skrattade lite år min egen dumhet. Kom hem i all säkerhet med livet och mina materiella ting i behåll.

Och internet fanns det så även om timmen är sen kände jag att jag måste berätta om det.

Hade en ljuvlig kväll på bar i Barceloneta, som är stadsdelen belägen vid hamnen. Några glas vin och konversationer med Camilla plus vänner och syskon gjorde mig glad, och vid god vigör spatserade jag mot metron.

Fem minuter för sent.

Träffade tre trevliga flickor från Turkiet som var modedesigners i Milano. Vi tog sällskap till Ramblas och jag försökte i flera misslyckade försök agera vägvisare. Varje gång gick vi år fel håll. När vi skiljdes åt efter en timmes vilset spatserande och konverserande skojade vi åt min oförmåga att hitta rätt och jag var mycket övertygande och inte alls ironisk när jag visade dem vilket håll de skulle gå för att komma till sitt hotell som de visade mig på kartan var det låg.

Kartor. Jag älskar hur se ser ut, men vi kommer inte överens. De är som matematik för mig, allt för logiska och uträknade. Jag gick åt motsatt håll än turkiska flickstackarna och hamnade i hamnen och flickorna hamnade förmodligen i mitt kvarter. Skamsen och rädd för en konfrontation om jag vände om tog jag första bästa taxi hem. Där kom pakistaniern in i bilden.

Ja så kan det gå. Lite fattigare på det som kallas penningar ligger jag nu till sängs i tryggt förvar. Jag tröstar mig med att jag är rik på inre liv. Och att den där promenaden med de turkiska flickorna kommer vara mig till gagn i framtiden, likaså taxituren. Om inte annat skrev jag om det nu och berättade för er. Så om jag inte kommit sent till metron eller gått vilse, hade ni aldrig läst detta och vissa tankar hade aldrig väckts hos er.

Sutsats: värt.

Goder natter.

Norwegian wood

Jag har bortparkerat min cykel. Den står någonstans mellan haga och biografen på drottninggatan men jag har glömt var. Nu letar jag överallt men jag ser den inte bland alla Monarker, Crescenter, och gamla bockstyre-vrål-åk. Kanske har någon cykeltörstig människa med tveksamma moraliska tankemönster tagit den till sin.
Allt går lite långsammare utan cykel, det kan jag säga.

Igår jobbade jag på restaurangen jag ofta jobbar på.
När stängning var nära och jag stod med ett vitlöksbröd i inproppat i munnen kom en rödsprängd man med runda glasögon, rund mage och tillika runda kinder. Han frågade om han och hans norska sång-kör kunde få äta hos oss. 40 stycken glada norrmän iklädda likadana t-tröjor med kör-emblem. Jag sa att det fick dom och förvarnade köket. Vad äter norska kör-sångare i 60-årsåldern med glatt sinne?
Löksoppa är svaret. Aldrig har vi sålt så mycket löksoppa. och öl. När de värmt upp gommarna och sina reda glatlynta sinnen ställde alla män upp sig mitt i restaurangen och en kvinna agerade dirigent. Klockan 23.30 i går kväll ägde något så unikt rum, som en norsk kör´s framträdande om sökandet efter ljung, rosor, violer och mjuka rosiga kinder hos den älskade, förhöljda bilden av kvinnan som väsen.
Jag och kockarna var publik och jag fick gåshud när jag såg dessa män brinna framför mig. De värmde mig med sin eld. Mitt leende var äkta.
Äkta är bra. Det är det bästa som finns. Och norrmän. Jag vidhåller min tes om att Norskar är underbart lyckliga människor, genuint trevliga och utan större bekymmer än att lusekoftan krymper i tvätten. För norskar är livet ett enda långt disco.
JÄVLA OLJA.

Idag är det fredag och jag ska dricka öl på stan. Sitter på parkbänken vid klarälven nere vid båten och spanar. Efter min cykel såklart.
Hejdå

subterranean homesick blues

Igår försökte jag fylla ett par för stora skor. Väldigt mycket för stora. Det gick inte så bra att verka avslappnad och naturlig, fast det gjorde inte så mycket för vi skrattade åt hela spektaklet.
En sak som jag kan säga om den här helgen är att jag kommer att komma ihåg den länge. Av flera anledningar men framförallt för att detta var helgen då våren kom för att stanna, för att jag sett 2500 svanar samtidigt, för att pappas LP-samling är återupplivad ur sina kartonger, för att jag satt djupt försjunken inpå småtimmarna i ett samtal om "pubertal timing" som numera är ett utrcyk com finns i min värld. och för att denna söndags morgon tog jag en kopp kaffe på en balkong med fantastisk utsikt över en å och människor som gick förbi. Och Solen var så varm.
Sedan cykelturen på gamla pärlan genom staden med ett absolut underbart soundtrack i Bob Dylans bästa.

Vissa dagar är livet bara härligt mot en. Gott, överaskande och rättvist.
Inget annat.
och ibland inte.

Esbjörn, var är du?

Jag såg ingen anledning till varför jag inte skulle kissa i en snöhög utanför min port i fredags natt klockan tre. Jag hjälpte den seglivade snön att smälta, samt värmde marken och kanske lockade fram något djur som legat i dvala hela vintern och till doften av mitt kiss åter längtade efter liv. Råttor, de gillar väl urin?
När jag satt och kissade så lyssnade jag på en låt i min ipod som alltid vinner till slut. Jag har allt från Velvet underground till Springsteen, Beatles, Robyn, Röyksopp och Håkan. Men när jag är på väg hem i natten med en eller annan öl i mina vener vinner alltid två låtar som ligger under rubriken "Älvestorp". Låtarna heter "Hejdåstadmix" och är inspelade hemma som Jerk, som själv gjort och spelat in dem. Så är det Jerk. Dom är bra låtar. Och jag tror jag sjöng högt också när jag kissade.
"far awaaaay, far away from heeeeeeere!"

Nu var det ju så, att just fredags natt var en dålig natt att välja för en frisk utomhusurinering. När jag kom in och skulle bälja i mig en liter vatten och ta en dusch efter en 18-timmars arbetsdag fanns inte så mycket som en milliliter i kranen. Inte en jävla droppe. Upprörd väckte jag min sovande sambo i bara mässingen och harvade på om "vattenknappen". Som om det skulle finnas en gömd knapp bakom toasitsen som hon stängt av. Men icke. Ofräsch och törstig fick jag helt enkelt knoppa in med en känsla av att vara lite lurad.
Kände mig lika lurad när jag vaknade och fortfarande inte kunde duscha eller dricka juice eller KAFFE!!! Spola i toaletten var ju bara att glömma, och mitt lördagsbad där jag tvagar min kropp till en smalare form var ju lika jävla omöjligt.
Men av någon outgrundlig anledning kändes det bättre när jag fick veta att hela Karlstad var utan vatten. Vi var alla lika lurade.
Vattnet kom tillbaka sen på kvällen så då kunde man göra både stort och smått och bada skumbad och skura golven.

Nu kollar jag på landet runt. Min farmor brukar titta på det tror jag. Jag förstår henne. Det är allmänbildande och trevligt. Dom berättar att Flen´s kommun har skickat ut brev till alla som heter Esbjörn i Stockholm. Esbjörn var på genomresa (fråga inte varför) genom Flen och gick väl på stadshotellet och fick sig en rejäl bläcka kan jag tro. Och med sig i haveriet drog han en flickstackare och på hotellrummet hos Esbjörn pussades det hejvilt och sen smög han ut och kom aldrig mer tillbaks. Ja ni vet, vanligt lördagsscenario minus Flen. Av denna lilla "kärleksakt" kom ett barn till. Doh!

Så nu söker Flen efter rätt Esbjörn i Stockholm. Kul att få ett sånt brev. Oavsett om rätt Esbjörn nåtts av nyheten är det väl inte så troligt att han kommer krypa till korset.
Vem fan erkänner att man varit i Flen?

Heppåer.