väder-leken

sitter i min soffa
och äter långsamt och metodiskt
knäckemacka med brieost.
fyra tjocka bitar har jag skurit
och jag äter kanterna också,
det vita.
tystnaden fyller rummet
varierat med regn mot rutan
och lite bilar som åker
där ute
någonstans.
jag lyssnar inte på musik
inte på tv
inte radio
inte dator
bara på mig själv.

jag hör något om att
det här var inte
den roligaste måndagskvällen
i mitt liv so far.
jag gillar inte att leka leken
som kallas
väderleken
men som inte alls är nån rolig lek.

blundar och tänker på vad jag vill
och jag vill simma
i en stor bassäng.
men jag har ingen bassäng
men jag vill röra mig.

så jag går och letar upp
en fleecetröja med lappen kvar
som jag fick i julklapp 2007.
joggingskor i fem olika pastellfärger
svettband och Robyn
och sen drar jag.
ut i regnet
och jag springer med Robyn,
sex låtar,
rakt ut
in
i slottsskogen.

spottar och
harklar och
snorar och
plöjer rätt igenom vattenpölar
som svalkar mina varma fötter
och jag stannar, andas lite
i skenet av en gatlykta
och kollar upp på grenarna
och ser ungefär 18 nyanser av grått
och tänker att det jävlar i mig är
skönt att fucka åt den här misären,
genom att utsätta sig för den.

sen springer jag hem och
duschar
borstar tänderna
lägger mig under täcket
19:47
och belönar mig med ostbågar
och salem al fakir.
läser ett mail
och svarar
jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
på frågan om jag vill åka
till köpenhamn om två veckor.

kanske blev det en av de bästa
måndagarna i mitt liv
so far
till slut

livet, vilket tivoli!

ett skjut

min ömma moder har varit i det bedre landet
av nordens länder
och köpt hem lite proviant till sin dotter.
ost och
röd pölse.
ja vad ska man säga,
man blir rörd av bara tanken på att det
just nu
står en mycket utsökt dansk lagrad ost i kylen
och väntar på mig.

min släkting i danmark har tydligen
skjutit djur i afrika
och låtit stoppat upp ett
slags hjort-liknande huvud
tillhörande ett slags hjort-liknande
djur han skjutit
för att sätta på väggen.
vilken grej.
så onödigt när man kan
köpa huvuden på blocket.
skjuta djur när det redan är
så många skjutna.
kanske blev han tagen av allt
där på savannen.
kanske kände han sig som David Sjölander
han som skjöt elefanten.
fan vet hur man skulle reagera där
på afrikanska
höglandet med en bössa i hand
och khakifärgade brallor
och solen gassande i ryggen.
kanske skulle jag vilja hävda mig
som i western filmerna
och skjuta ett djur eller två
för att få heder och respekt.
ta med kropparna hem och sen
röka min pipa in en läderfåtölj
medan jag beundrar kadavren på mitt golv.
vem fan vet.

i fredags var jag på kalas
och temat var 80-tal.
åtminstone på maten.
flygande jakob och
päronhalvor med after eight
har jag inte ätit sen 90-talets början.
min farmor brukade laga det,
och kassler med ananas och ris.
hon hade alltid en lite stolt framtoning,
farmor,
när hon serverade det.
en "jag kan också vara modern"-ton.
det kunde hon gott ha.

jag tror jag underskattat 80-talet.
eftersöker en restaurang
som bara serverar mat från 80-talet
på porslin från 80-talet
med spegelväggar i varenda jävla vrå
och kaffemuggar med grå och rosa streck.
var finns det?
förmodligen bara i danmark.
det ante mig.

resten av fredagsnatten
gled jag omkring på ett par
alldeles för stora rullskridskor
i cirklar runt de som dansade.
kände mig lite som mobbaren
som åker runt runt
och retas med den i mitten.
bara det att de var många i mitten
och jag var ensam.
så jag var liksom mobbaren
som var ensam och lite utanför.
och lite störig säkert.
sen åkte jag in i väggen
och så kom en låt
jag inte kunde rulla till
utan att spåra ur
så jag snörde av.

idag på spårvagnen
tyckte jag mig se någon varelse
i periferin på sätet bredvid mig
och jag skulle ljuga om jag sa
att jag inte hajade till.
sneglade försiktigt och såg
att det var
solen
som gjorde skuggor mot olika saker
utanför fönstret när vi åkte.
jag blev rädd för solen.

potentiell slutsats 1:
vintern har varit för lång.
potentiell slutsats 2:
jag är vampyr.
potentiell slutsats 3:
västtrafik är inblandat i något jävligt skumt.

so long cherie.

osten

min fixering vid ost
börjar anta rejält osunda proportioner.
här har man gått och lagt sig
borstat tänderna och allt
släckt lampan
och så plötsligt då
börjar jag tänka på en ostmacka
jag tänker
och tänker
tills jag blir tvungen att gå upp
fast det är nära noll grader i lägenheten
och bre fyra helt klockrena ostmackor
med ganska många lager ost
fler än folkhemssvensken
normalt har.

och jävlar vad goda dom var.
om jag fortsätter såhär
då kan jag verkligen börja omfamna ensamhetens
svala famn.
jag och min tjocka ost-kagge
forever
and ever.