respekten

vädret är vitt
fastän det nästan är sommar.
färgerna har flyttat
till frölunda
kanske.
troligtvis.

det var grönt i torsdags,
jag var hos en vän
en ny vän
i hennes lilla gröna
fina värld.

jag gillar att sitta nära henne
och när hon pratar med mig
och när hon inte pratar med mig
också.
hon är fräknig och finsk och fin

jag har en vän som
ringde idag
som bor långt bort.
han sa
att han hade fått känslor
för en person
och att han gillade att
känna känslan
som han kände.

jag har en vän
som ligger på min soffa
och kramas med en liten häst.
hans hjärna
och hjärta
är typ
onormalt stora organ.
Marcus alltså,
inte hästens.

och idag köpte jag en CD-skiva
som var jättebillig
och fick en serietidning
på köpet.

blir glad.
känner en del vördnad
inför allt detta.
kanske är det vädret,
kanske är det cat power
kanske är det bara jag.

livets stora frågor.

Jobbiga grejer i mitt betydelsefulla lösa liv

En del grejer är så jävla jobbiga
typ när man ska kissa
och har vinterjacka på sig
men inte hinner ta av sig
och en stor väska över axeln
som bökar sig fast mellan
toarullshållaren och låret.
och vantar har man på sig
för man ska väl iväg på nåt.
idag hade jag så bråttom
att jag torkade mig med vantarna
alltså med vantarna på
men med papper
i vantarna.
Det var en jättekonstig känsla
prova själva.

En annan grej som är jobbigt
är när SJ sköter sig bra
för då undrar faller ju allt
jag tror mig veta.

Jag åker tåg nu
till Värmland.
ska sola mig i deras leenden
dom som bor där.
kommer väl hem fräknig och dann
kan jag tänka mig.
ska sova i en säng
jag inte sovit i
på allt för länge.

Chip och hajjk(hajj eller hajk?)

yeah another year yeah

jag känner för att skriva
men vet inte vad.
måste man veta vad
alltid?

alltid ska allt man gör ha ett syfte
jag gillar inte det.

det snöar ute.
fiona apple sjunger desperat
i want you
för mig.
mitt flickrum känns stort
och litet på samma gång.
när jag var liten var jag livrädd
för vampyrer.
denna rädsla kom sig nog av
en för tidig exponering för filmen
en vampyrs bekännelser.
jag trodde dom var i garderoben
satt där med cape och huggtänder
och manisk blick
och ville ta mig.

nu är jag inte rädd för vampyrer längre
herregud
jag välkomnar dom!

snart är det dags för årsslut
bokslut på 2010.
ett jävla år.
ett jävla år till
av alla jävla år.
stunder
korta som långa
borta.

2010 kan kortfattat sammanfattas såhär:
Januari- kallt som satan, universitet, framtidsångest, saknad.

Februari- kallt som satan, flytt, framtidsångest, saknad, fattigdom

mars- idogt slavande på restaurang, saknad, framtidsångest, vanlig ångest

april- exil i europa, allmänt omoget beteende, vulkanhaveri, vanligt haveri.

maj- exil i europa, allmänt omoget beteende, framtidsångest, kärlekskval

juni- danmark, slava på restaurang, en känsla av att det inte löser sig

juli- slava på restaurang (hatade det), fest, cykla, fredrik, elina, carro

augusti- framtidskval bigtime, arbetslöshet, existentiell kris

september- karmabomb i form av lägenhet i göteborg, arbetslös, tristess

oktober- längtan, spänning, tristess, flytt, ensamhet

november- arbetslöshet, göteborg, kreativitet, en känsla av att allt blir bra,

december- jobb, snö, andra lång, lina, min bror, fest, bra

så det gick från
ganska bra
till dåligt
till skitdåligt
till ganska bra
till bra.
fan vad fint.
en riktig framgångssaga.
men än är det inte slut
och den som regisserar mitt liv har kanske en riktig jävla surprise kvar.
nåt slags lik att damma av

så spännande.
godnatt.

jag vill ha en synth farsan

jazzhuset i göteborg.
man tänker att det ska vara jazz
eller åtminstone något liknande.
När vi kom till entrén tittade vakten på oss
granskande.
han frågade om vi visste vad det var för klubb
och lät oroväckande hemlig.
Som om det var något jättefarligt
MC-träff eller kannibal-session.
nej sa vi, vi vet inte.
Synth-pop sa han.
jaha, sa vi.

när vi kommit in förstod vi.
alla var svartklädda
svåra
och syntiga.
Stod och vankade på dansgolvet
typ
i takt till musiken.
en extremt sparsam dansstil.

så vi
shottade
ölade
och styrde upp dansgolvet
tror vi.
tänkte att vi lika gärna kunde gå
all in
när vi fanimej betalat 140 spänn i entré
och shots för hundringar.

sen kom emmon
en skitsnygg tjej som uppträdde
och några snygga syntmusiker
på scenen
och alla var svåra
sparsamma
emmon hade en tröja som visade allt
emellan brösten
extremt eggande
alla därinne ville ligga med henne.

vi dansade till sent/
tidigt
och jag minns att jag tänkte
att synth-pop var ju inte alls
dåligt.
johan och dick
tog av sig byxorna
och dansade i långkalsonger.
jag stukade foten lite lätt
strech-dansade
och kände mig hög

jag fick en trumpinne av
den snygga synth-pop-bands-trummisen
och på vasagrillen 04.00
försökte dick lära mig
spela trummor på en fönsterruta.
jag hajade inte hans teknik.

lurade av en snål
jävla
taxichaufför kom vi hem till överpris
och nu har jag trummpinnen här
och carro och fredrik har gjort succé i göteborg
och jag med.

jag såg ut som sångerskan i
jefferson airplane igår
sa fredrik.
dick tyckte jag såg ut som snus-
mummriken från mumindalen
en deffad idiot på vasagrillen
tyckte jag såg ut som en emo-bög
så allt är ju
relativt.

jag såg i alla fall ut.

Vadå "annars"?

Stay lit

fest igår.
typ såhär.


jag fick så ont i huvudet
igår natt framåt 03.
det var inte så konstigt sa
carro
för jag hade inte druckit så mycket vatten
men mycket annat
öl
och sånt
bål
glögg
och dansat non-stop
haft snedtofs och lekt åttiotal

lyssnade på kejll höglund
"man vänjer sig"
och stoppade in ett
katrinplommon
i centraldammsugar-uttaget
i lokalen vi hyrt
det var omoget gjort
men jag känner mig yngre
när jag gör sånt

när vi dansat till håkan hellström
för 100e gången
ringde jag taxi
det var sent
eller tidigt
beroende på hur man ser
på tiden.

åkte hem utan skor
i min brors morgontofflor
kämpade jag mig genom snön
ögonen sänkta
göteborg flimrar förbi
taxichauffören kan inte stava
till Nordostpassagen på GPSen
inte jag heller.
men vi kom hem till sist
verkar det som.

idag gick vi genom staden
kylen biter på kinderna
vi tog skydd i vilken affär som helst
jag köpte en stickad tröja
med renar och tomtar på
i affekt.
samt en svart hatt
det är bra med hatt
man borde ha det mera.

nu har vi druckit glögg
Carro läser högt ur Anna Book- boken
det är roligt
Fredrik berättar att han varit kär i carola
ikväll ska vi äta grek-mat
kanske jazza lite

jag ska ha ren-tröjan
och hatten.

Nu
Rom.

Indestrucible

helgen stundar
det är bra
då kan vi inte
säga fel
på jobbet till exempel.




Klockan är 15.47
fredag
jag tar en kall öl ur kylen
och känner att jag verkligen
förtjänar den.
jag har jobbat i veckan
jag är som alla andra
får jag diplom nu?

jag ska på kalas ikväll
jag är taggad
jag har köpt en röd tröja
med en tjej med hatt på.
vi ska dansa sen
jag och tjejen.

idag har jag tänkt lite
på förra vintern.
jag jobbade på en krog i Karlstad
serverade julbord
och grät mig till sömns.

på stället där jag jobbade
jobbade en bartender
som hette Jonas.
jag tyckte han var snygg
och jag fick en röd rosett av honom
att ha i håret
Idag hittade jag rosetten.

Jonas och jag pratade
nästan aldrig.
en gång skulle jag be om hans nummer
men jag blev så blyg
jag skrev lappar
med mitt nummer
och fånade mig
men gav dem aldrig.

sen åkte han hem till
sin tjej
och jag åkte hem till
mig och min kvadratmeter
i haga.
end of story

jag saknar inget av
detdär nu.

jag saknar
Elina
Carro
Fredrik.

carro och fredrik
kommer hit idag
vi ska glittra och
jag ska berätta allt
om maskeraden
och om den där kvällen på mitt andra hem
och om känslan
och hur bra mitt badrum är
och om filmer
och om skivor
och om teckningar.

om jag dör ikväll
är det en bra kväll att dö
om jag måste
jag är glad.
jätte.

för idag när jag såg mig i spegeln
kände jag mig
stolt
snygg
smart
bra.
snart går det över
så det gäller att
njuta.

mmmmmmmmmmmmmmmmm
aaaaaaaaaaaaaaaaa
ooooooooooooooooo
ååååååååååååååååå
iiiiiiiiiiiiiiiii
!!!!!!!!!!!!!!!!!

puss på er.

Do you know the way to San José?

Ibland tar livet oväntade svängar. För mig rätt ofta ibland.

Igår drack jag vin hos Fredrik. Vi berömde varandras underbara egenskaper som vi gör ibland, och som människor överlag borde göra oftare. Tre glas vin och sen vet jag inte vad som hände men ett telefonsamtal och vips hade jag en biljett till Nice i Frankrike i min ägo. Avresa på måndag. Några dagars (icke alls väförtjänt) semester på rivieran med en vacker man med rågblont hår får väl en enkel kvinna unna sig?

Jo det får hon.

Så nu väntar en skön semester sådär helt oväntat. Jag kan bättra på brännan, flanera, spatsera och imponera med franskan. Äta pain au chocolat och vara fransk med orakade armhålor och kanske kommer det slinka ner ett och annat glas vin.

En lunchdejt på måndag i Nice alltså, med mannen jag träffade i just Nice första gången, för lite mer än ett år sedan. Det känns lite som att sluta en cirkel. En icke så rund cirkel men lika väl två lösa ändar som knyts ihop.

Romantisk kan man tycka.

Jag tycker det.

Nu ska jag baka scones. För det är så jävla gott!

PUSS

A day in the life

Kvällsnöjet har bestått i att porträttera mig och min vän när vi är på kafferep hos hans polares kristna föräldrar i Karlstad. Typ ungefär såhär skulle det kunna bli då.



Det är något med Beatles idag. Fredrik och jag satt på bryggan vid vattnet i solen. Jag blundade och han berättade om när John, Paul och George träffades. Och om hur de fick Ringo att vara med vid den första inspelningen. Jag föreställde mig allt som en saga. Det såg fint ut och jag önskar jag fått varit med då.
Sen åt vi hamburgare och drack öl i solen och jag hade bara linne på mig.
Det var skönt i ansiktet med solen och jag fick fräknar. Ganska många, kanske 78 stycken.

Vi tog fina vårbilder också.



Fredrik skulle repa manus men min trogna sambo kom till min undsättning. Vi pratade länge och väl om ångest. Sen cyklade vi hem och lagade korvstroganoff. Men jag tror inte den blev så god. Det var ingen kärlek i den.

List of demands

Dagen började med att jag vaknade till Björn Ranelids röst på tv. Det som verkligen fick mig att vakna var orden "Varje mirakel börjar i en kvinnas sköte".
Herregud. Jag säger inte något om mina känslor för den mannen. Men han väckte mig hursomhelst.

Ibland ramlar man in genom dörrar man inte trott var öppna. Man trillar ner genom brunnslock och andra suspekta förföriska hål.
Idag trillade jag in genom ett nyckelhål till framtiden. En liten glimt av spända strängar som kommer att gå av, spännas, gå av, och däremellan bilda en enorm samklang i klass med en synkroniserad orgasm.
Jag trillade in på en slags festival ikväll där musik, poesi och annan okvävd kreativitet fick spira utan varken himmel eller helvete som gräns.
Där lästes poesi.
Där spelades musik.
Påtagligt för mig var skillnaden mellan engagemang och riktigt jävla svettigt blodigt engagemang. Helvete vad fint det är med människor som brinner för något. Bandet som hade rest från England kunde ha stannat hemma så deppiga som de såg ut. Det var i klass med Luciarocken på varbergagården 1998. Viljan och drömmen fanns, men tyngden i det de framförde var ihålig som trocaderoflaskan jag som trettonåring sippade på.

MEN sen kom en lokal poet från någon värmländsk håla. Först lät han som en elefant. Fredrik och jag tittade på varandra och skrattade helt sjukt mycket men så tyst vi kunde. Man får inte håna konst som kommer från hjärtat. Man bara får inte. Jag tänkte på denna oskrivna lag och skrattade ännu mer. Men sedan började elefanten på scenen läsa sin poesi. Jag blev så tagen att jag glömde andas. Mitt ansikte rörde sig inte en millimeter. Jag beundrar poeter som kan få sin poesi att gripa tag om åhörarens ansikte och hålla det i ett stadigt men mjukt och nästan erotiskt grepp. Skillnaden mellan den här poeten och bandet från England som såg ut att behöva sova en vecka, var att poeten menade det han sa. Varenda ord. Varenda mening och varenda liten betoning. När han pratade, kom det spott från hans mun. Det spottet var hans mening. hans syfte och hans eld.
Det sista han gjorde var en dikt till musik. Jag skrev ner refrängen. För det var när han spottade ut dessa ord som jag ramlade in i det där nyckelhålet jag svamlade om i början av denna text. Han sa:

I´ve got a list of demands,
written in the palm of my hands.

Och i min hand hade jag skrivit ner ett telefonnummer. Inte vilket som helst men till en viktig person.
Jag gillade det som hände i mig när poetens ord och min handflata blixtrade ikapp och små, små strängar började slå an inuti mig.

Fyfan vad April i år är annorlunda mot förra gången det var April.
Goderafton mitt herrskap.

hur gammal är jag?

Det blev ingen indie-pop-club i fredags. Det var fullt. Fullt av 18-åringar med stjärnor i ansiktet som just upptäckt att Shoreline är en Broder Daniel-låt från början, samt att "Shout out Louds" inte är en maträtt. De halkade på isfläckar när de skulle ut och röka marlboro mints och tävla i vem som köpt flest kläder på second hand. Dom var jag för 7 år sedan. Eller förra veckan. Det beror på hur man ser på saken.
Det var en besvikelse hursomhelst och vi gick till ett annat ställe fullt av folk i vår egen ålder och med självbevarelsedrift. Så tråkigt.
Fast Fredrik sa att han sett ett par ha sex på toaletten på samma ställe en vecka innan så hopp om avvikelser finns ju.
I övrigt har denna helg ägnats åt att ligga i soffan med täcke och brieost och plöja sex and the city. Vi tog en liten paus i går kväll för en trevlig middag som avslutades med bröllopstårta. Varför inte? Måste man gifta sig för att få äta brölloppstårta, får man ju aldrig nåt. Den var god och jag har halva kvar. Perfekt söndagsmiddag.

Apropå ingenting; är det inte lite för mycket kyssande på Tv? Är det inte lite osmakligt?

Would you like to be everything you see?

Nu när man snart har en universitetsexamen i skallen och på papper är det således dags att börja fundera på vad man verkligen ska bli när man blir stor. Jag har några uppslag:

- Gubbe
- Skivrecensent
- Jobba i skivaffär
- Cyklist
- Resenär
- Författare
- Skådespelare
- Chef
- Äga en vingård i södra Frankrike
- Fotograf
- Arkitekt
- Serietecknare
- Sjökvinna
- Musei-guide
- Analytiker
- Staty
- Regissör
- Dansk

Nej alla ovanstående är i era trångsynta mellanmjölks-ögon inte riktiga yrken.
Men i mina är dom det. Ultimat vore att kombinera några. Kanske dansk chef över vingård i södra Frankrike som extraknäcker som skivrecensent, serietecknare och staty.
Analysera ska jag göra på fritiden. Och cykla. Cykla omkring i södra Frankrike på små landsvägar och stanna vid nån jävla avdankad hästgård och rida omkring i bergen och vara rosig om kinderna, fager och fin och fri. Med mig har jag en bok som jag läser på en bergstopp medan jag dricker mitt medhavda kaffe och vingångsbryggda vin och äter Brie.

Finns inga utbildningar som matchar mina önskemål, har redan kollat.
Men det där med och göra saker och ting i rätt ordning har aldrig varit min grej. Så jag börjar nog i den stelaste änden och jobbar mig uppåt. På måndag börjar mitt liv som staty. Ni kan se mig på utklädd till Gustav Frödings älskarinna bredvid denna skäggiga nämnda karl. På Karlstads gator skall jag stå tills jag fått ihop tillräckligt med kosing till en flygbiljett som tar mig rätt ner i södra Frankrike. Siktar på maj.

Tills dess; En liten teckning om tjejer i allmänhet.

White blank page

Idag kom det fram en kille till mig på universitet som jag knappt känner. Han sa att han drömt att jag var död. Han hade bläddrat i tidningen och läst min dödsruna. Och varje gång han såg mig nu tänkte han på det, sa han. Jag undrar vad det stod lite mer specifikt men det sa han aldrig. Det hade varit roligt att veta. Var det en dikt? vilken? Var jag någons fru, någons mor..?
Alltså, jag vet ju att jag inte är vare sig det ena eller det andra idag men kanske i framtiden. Å andra sidan vet jag inte ens om jag är på riktigt eller på låtsas heller så vad fan. Kanske var det bara en helt tom spalt. Mitt namn och inget mer. Det hade varit passande. Less is more är ju en filosofi jag försöker leva efter. Som ni märker går det otroligt dåligt.

Jag vet inte vad jag tycker om att han berättade det. Lite roligt var det. Lite otäckt. Kanske har han något underliggande hat gentemot mig. Vad nu det hatet skulle ha fötts ur eftersom vi knappt känner varandra.

Hursomhelst, är jag inte död än, men om jag dör inom en snar framtid, kan killen bli känd för att kunna spå in i framtiden. Den enes död är den andres bröd, osv.

Ikväll har jag en Te-träff med Fredrik, min vän. Vi ska se på TV. Det brukar vi aldrig göra men idag ska vi det. The Soundtrack of our lives ska spela i rikstelevision och de ska göra en bowie-cover. Det är värt att se.

I övrigt hade jag rätt om snön. Nu är marken vit och det är kallt som satan mot min kind när jag springer till bussen. Face the cold, nu springer jag. Hejdå.

Gold for the price of silver

Jag har sett en film om en opera-uppsättning som gick åt helvete. Susanne Osten´s "Mozarts bröder". Fredrik och jag har sett den och Fredrik har berättat en massa bra saker om livet. Han gav mig en påse hembakade bullar. Jag blev så glad. Det är inte många som ger mig hembakade bullar. Faktiskt ingen annan än min mamma har gjort det någonsin.
I filmen sa den något neurotiskte och gränsöverskridande filmregissören något som fick mig att tänka lite.

Han sa att den som följer konventionerna, det som förväntas av oss, den avstår. Avstår från unika sidor av sig själv som inte får komma fram. Möjligheter till utveckling som undergrävs. Man sätter sig på kanten av ån istället för att flyta med i de farliga strömmarna. Åt vilket håll som helst. Man avstår från upptäckten av nya sidor hos sig själv. Man missar många egenskaper, chanser och ideér. Man är fastsnarad i brudklänningar eller kostymer. Man är inte fri.

Jag skulle vilja påstå att de flesta, de absolut flesta gör det. Vad som förväntas. Således är människan inte en fri varelse. Fri att utvecklas och förändras i vilken tokig avsides riktning som helst. Växa som ett träd åt alla möjliga håll. Och det är ovanligt då vi växer i fållor och får grenar ansade och avklippta för att vara så lika varandra som möjligt. Annars skulle vi alla göra märkliga saker hela tiden, och det normala plötsligt skulle te sig onormalt och uppseendeväckande. Då skulle det ses som extremt att gå på bussen påklädd.
Tänk, så simpel människan är. Som en sandlåda full av barn. Som följa John.
Godnatt.