Mina perfekta läppar

Jag har tittat på ett tv-program
som handlade om
tjejer som injicerar grejer
i läppen.
för skönhet.
för att bli vackrare
sa dom.

Aldrig nämndes
Det verkliga problemet.
anledningen till att vilja
vara sin utsida.

Många bloggare inspirerade visst
till dessa ingrepp.
kanske läser folk fel bloggar då.

Nu ska jag gråta mig till sömns
med mina perfekta läppar
och handen kupad
Runt mina perfekta bröst

Hata världen där ute.

kris

jag och min nya kärlek Göteborg har haft vår första kris.
Det som blir problematiskt i vårt förhållande kan främst härledas till kollektivtrafik, väder och lokalkännedom.
Där har vi helt klart olika prioriteringar som leder till viss frustration.

Idag åkte jag vilse
Oh mama vad jag var ute på hal is
i dubbel bemärkelse.

jag skulle köra en buss (notera)
från jobb nummer 1
till jobb nummer 2
mina jobb är belägna i en liten kommun utanför Göteborg, och av någon anledning är det alltid mörkt när jag åker till eller från jobbet för att det är

FANIMEJ JÄVLIGT MÖRKT HELA TIDEN UTE NU.

så jag vet liksom inte riktigt hur det ser ut i staden där jag jobbar
eller runtomkring.
jag vet inte heller hur man kör buss
eller hur man hittar i staden med buss
eller bil heller för den delen.

jag vill betona att ingen på något sätt tvingade mig att köra bussen
(ja det var en minibuss men den var stor för en så liten person som jag)
mina kollegor var högst förstående inför ett nej från min sida
men jag gillar tydligen att säga ja
och att ta mig vatten
eller snö om man så vill
över huvudet.

för att verkligen försvåra min uppgift var det snö i luften
och på marken
och vägarbeten
och is lite här och var
och en konstig växelspak som gjorde att jag startade på treans växel och gav ifrån mig ett hiskeligt brummande samt en doft av bränt gummi

och insikten om jag jag inte har ett rent materiellt körkort att visa upp om farbror blå av någon jävla anledning skulle vilja se det
eftersom att körkortet gör nytta i någon rännsten i Valencia
tillsammans med en hemlös spanjor som snodde min väska i april.
(nej jag har typ inte kört ett motordrivet fordon sen i våras)

Dessutom fungerade inte hastighetsmätarna i bussen
men om jag läste av rätt på den moderna displayen hade jag en rivig medelhastighet på 5 kilometer under min färd
som givetvis blev onödigt lång.

jag åkte och åkte och turen som enligt min kollega skulle ta 7 minuter tog 27 minuter
och slutade på en cykelbana som blev så smal att jag bara var tvungen att stanna.
försökte mig på att backa
men att backa bussar hör inte till en styrka jag besitter,
det blev jag varse idag.

och hela tiden blev jag terroriserad av lambretta
eller någon annan jävla
låtsasartist på radion som jag inte fattade hur man stängde av.
så det hela slutade med att jag stod parkerad
halvt på en cykelväg
halvt på en hustomt och oroade någon stackars villaägare
som kanske trodde jag var en bödel från CSN eller någon annan hårresande myndighet

mina kollegor ringde och undrade skämtsamt om jag kört vilse
och batteriet i telefonen pep varnande
och jag var jävligt svettig
och det hela kändes som en riktig fadäs

till slut blev jag hittad av en kollega.
liksom.
"hej jag är den nya vikarien
på cykelvägen med en buss.
ehh. annars då? kallt idag."

på vägen hem från jobbet tog jag fel buss
och hamnade på fel sida av stan
och missade sen rätt buss med en sekund.
fuckade åt västtrafik men ingen såg det.
ett onödigt tilltag således
men det kändes skönt.

när jag väl kom på rätt buss ångrade jag att jag inte gått hem istället
för mannen som satt bakom mig hade en andedräkt så rutten
att jag undrade om han var anlitad av
västtrafik
eller gud.

imorgon:
beställa nytt körkort
borta tänderna jättemycket.

heppåer.

Kylan.

Gårdagens eufori är bortblåst. Den försvann med vintern som kom inatt.
Dagen i korthet:
- Jag kände mig sjuk när jag vaknade. (sjukare än vanligt)
- Jag tvättade kläder och var en av "dom där" som glömde ta ut min tvätt i tid
- Jag åt två frukostar för jag orkade inte laga någon mat
- Jag besökte platsbanken.se (som förövrigt är min mest besökta sida efter FB)
- Började grina i själen av leda, tristess och maktlöshet
- Kapitulerade inför jobbsökandet
- Ritade två teckningar
- Tvättade håret i hopp om att detta skulle få mig handlingskraftig
- En människa jag inte ens känner fick mig att känna mig liten, naiv och dum
- Blev irriterad och kollade på SVT-dokumentär om en man som hade 7 sekunders minne
- Förfasad över att själv råka ut för samma åkomma såg jag istället ett program mamma länkat till mig. Sommarpratarna. Där samtalen kretsade kring att även ensamhet är värdefullt och det kan vara värdefullt att vara singel en längre tid, plus en massa annat som fick mig att förstå varför hon ville att jag skulle se det. Jag förstod att intentionen var god, min mor älskar mig, men det enda jag egentligen registrerade var Klara Zimmergrens ord "även om man inte vill, så tänker man mest hela tiden på att träffa någon när man är singel".
- Blev förbannad över att jag blev förbannad över att hon sa så.
- Ritade en teckning.
- Utsatte mig för emotionell rasrisk genom att fundera lite över tillvaron.
- Försökte spela "jag vet vilken dy hon varit i" på gitarr men det hela föll på ett ackord jag inte kan.
- Skrev ett brev jag inte kommer att skicka.
- Räknar sekunderna på klockan nu. Väntar på att något ska hända, jag kommer haka på vadsomhelst. Världskrig, matlagningskurs, eskortfirma.

Intar nu den välbekanta fosterställningen och lyssnar på Magnus Bärjed och förbannar. Avskavt nagellack på min högra tumme hånar mig. Först var jag fin men nu är det bara bitar av yta. Baksmällan efter två veckors känslomässig karusell börjar komma och jag tar med mig Anthony and the Johnssons ner i en värld jag känner igen alltför väl vid det här laget. Tristessen, ledan och vintermörkret kommer och tar mig. Men det är ok, för jag ska upp snart. Jävligt snart. Uppåt, framåt. jadå. jaaa.

Rik på inre liv

Taxichauffören var pakistanier. Han berättade om förorten och gemenskapen som finns där. Jag gick hem sista biten från Placa Espanya och var livrädd. Man ska inte gå ensam i Barcelona med massa värdefulla tillhörigheter. Stoppade Plånbok och anteckningsbok i byxlinningen, ipoden i BHn och telefonen i bakfickan. Gick som en cowboy och skrattade lite år min egen dumhet. Kom hem i all säkerhet med livet och mina materiella ting i behåll.

Och internet fanns det så även om timmen är sen kände jag att jag måste berätta om det.

Hade en ljuvlig kväll på bar i Barceloneta, som är stadsdelen belägen vid hamnen. Några glas vin och konversationer med Camilla plus vänner och syskon gjorde mig glad, och vid god vigör spatserade jag mot metron.

Fem minuter för sent.

Träffade tre trevliga flickor från Turkiet som var modedesigners i Milano. Vi tog sällskap till Ramblas och jag försökte i flera misslyckade försök agera vägvisare. Varje gång gick vi år fel håll. När vi skiljdes åt efter en timmes vilset spatserande och konverserande skojade vi åt min oförmåga att hitta rätt och jag var mycket övertygande och inte alls ironisk när jag visade dem vilket håll de skulle gå för att komma till sitt hotell som de visade mig på kartan var det låg.

Kartor. Jag älskar hur se ser ut, men vi kommer inte överens. De är som matematik för mig, allt för logiska och uträknade. Jag gick åt motsatt håll än turkiska flickstackarna och hamnade i hamnen och flickorna hamnade förmodligen i mitt kvarter. Skamsen och rädd för en konfrontation om jag vände om tog jag första bästa taxi hem. Där kom pakistaniern in i bilden.

Ja så kan det gå. Lite fattigare på det som kallas penningar ligger jag nu till sängs i tryggt förvar. Jag tröstar mig med att jag är rik på inre liv. Och att den där promenaden med de turkiska flickorna kommer vara mig till gagn i framtiden, likaså taxituren. Om inte annat skrev jag om det nu och berättade för er. Så om jag inte kommit sent till metron eller gått vilse, hade ni aldrig läst detta och vissa tankar hade aldrig väckts hos er.

Sutsats: värt.

Goder natter.

När jag åkte vilse och fann lyckan i Åmål

Det är inget fel på Torsby i Värmlands djupaste skogar, absolut inte, men det är fel på vädret i Torsby och resten av Värmland också för den delen. Idag var jag och Carro återigen på en liten värmlandsturné. Carro är tjenis med pizzabagaren på Torsbys enda pizzeria, och tydligen känd som "hon från Karlstad" för att hon köpte en kebebrulle där tre veckor tidigare. Då märker man liksom, att det är en annan värld där.
På vägen hem från Torsby tog vi en avsiktlig omväg på 2 timmar, via Sunne. Vi tänkte se Mårbacka, Selmas hem, men hon var inte hemma idag så det blev inget kafferep och högläsning. Sen for vi vidare genom de minsta hålorna i skogen och utanför låg dimman tät. Regn smattrade mot rutorna och trädens grenar kala, vassa och svarta mot den grå himlen. Men vi var muntra ändå. Vi sa till varandra att snart är det sommar.

Sedan körde jag vilse när jag skulle till universitetet. Jag gör det VARJE gång. Jag fattar inte hur det går till men plötsligt var jag på väg mot Ludvika i kolsvart mörker. Den normalt sett 10 minuters korta vägen till Universitetet tog 30 minuter. Och på vägen hem körde jag av på fel avfartsjävel och hamnade på fel sida av stan. Herregud, jag förstår inte att jag inte gått vilse fler gånger.

Jag kan berätta om en gång jag åkte riktigt vilse. Fy tusan, det var en spännande dag kan jag lova. Detta var i somras. Jag jobbade i Arvika och åkte tåg till jobbet. När jag gick av tåget i Arvika lyssnade jag på Frida Hyvönnen och jag tyckte det var så fruktansvärt bra så jag var lite i det blå. När vi anlände till Arvika satt jag och drömde om London och andra saker, och höll på att glömma att gå av. Men jag kom tillbaks till jorden i rättan tid och hoppade av tåget. Solen sken genom molnen och jag kände mig för ett ögonblick så glad och fri. Skulle inte förvåna mig om jag log brett när jag gick där längs perrongen. När en kall vind ven runt mig tänkte jag ta på mig jackan. Men jackan var kvar på tåget. Helvete. Jag frös. Ja, både bokstavligt talat och i rörelsen. Sprang tillbaka till min vagn och jag såg hur konduktören förde visselpipan till sin mun för att tala om att nu far vi. Som i en action film kastade jag mig på vagnen och skrek att jag inte skulle till Oslo, bara att jag skulle hämta min jacka. Konduktören nickade. Tyckte jag. For genom vagnen som Clark Olofson på flykt och gapade efter jackan. Min dyra fina skinnjacka. Folk stannade upp i sina konversationer och tittade skeptiskt. Fick fatt i jackan och flög på dörren. Som var låst. Utanför såg jag hur Arvika började rulla. Helvete, jag ska inte till Oslo skrek jag. Fan Fan Fan jag ska till jobbet! Folk började bli oroliga och skrek "stanna tåget"! Alla var mycket vänliga. Men inte stannade tåget utan jag fick fara vidare till Charlottenberg, som ligger vid riksgränsen ungefär. Skällde på konduktörern när han kom och jag uttryckte min besvikelse över att han inte tolkat min signal rätt. Han log och sa att han hade nedsatt hörsel. Det ante mig mumlade jag, men det hörde han, den lismande jäveln.

Steg av tåget i Charlottenberg, 40 minuter senare. Letade rätt på en buss till Arvika som tog 1 timma. När jag steg av bussen i Arvika var det fan ingen sol som sken genom molnen och jag var allt annat än glad i hågen denna gång. Regnet piskade mig hela vägen till kontoret och jag var dyngsur när jag kom fram. Min mat jag köpt på Timmys grill var lika blöt som mossa. Gott. Inget att deppa över bestämde jag mig för. I slutet av arbetsdagen hade jag varit i en liten håla nära Kil med en kollega. Denne släppte av mig i Kil och därifrån är det bara ett stopp till Karlstad med Tåget. Jag satt inne i stationsbyggnaden och väntade. Tåget hade jag precis missat. Trodde jag. Men i Kil är de inte så rappa på att skriva ut de rätta tiderna på den digitala skärmen så jag såg efter en stunds stilla väntan att tåget stod inne. Så jag sprang ut i spöregnet för att kliva på. Dörren stängdes framför mina ögon och jag fick blev fast på perrongen eftersom att det långsamt rullande tåget blockerade stationsbyggnaden. På denna minut blev jag blöt som en jävla bassäng. För andra gången den dagen.

Tung och blöt med huvudet lågt traskade jag tillbaka in för att värma mig. En snäll farbror sa att det kommer en buss om en kvart. Bra. Tänkte jag. Inga fler missar idag, jag tar bussen och så är jag snart hemma. Men lite för dumdristig och otålig som jag är, råkade jag hoppa på nästa tåg som rullade in, som hade destination Göteborg. Jag tänkte i mitt trötta smått desperata tillstånd att alla tåg passerar väl Karlstad. Jag hoppade på Tåget och satte mig tillrätta. En dam satt mittemot och vi började prata. Om allt möjligt. Om hennes dotter och var hon rest och ville resa. Om mina resor i världen och när jag var i djungeln och om min dag då jag sett halva Värmland av misstag. Hon var så pratsam. Efter en kvart frågade hon vart jag skulle resa. Jag ska bara till Karlstad sa jag. Men lilla vän, då är du på väg åt fel håll! Det här tåget stannar inte i Karlstad! Nästa stopp är Trollhättan! Tanta hade ett märkligt uttryck när hon informerade mig om detta fatala misstag. Stora ögon och ihopdragen mun. Redo för att trösta mig om jag började gråta. Men jag vägde situationen i en liten mikrosekund och bestämde mig för att det inte kunde bli värre nu. Jag började skratta. Högt. och tanten med och vi satt och skrattade en stund. Hon trodde kanske jag var lite efterbliven. Det gör ingenting, det kan hon väl få tro. Det är vi alla litegrann.

Som tur var stannade tåget också i Åmål. Där fick jag gå av. När jag gick av gav tanten mig en Kram och sa lycka till. Så sa hon att hon tyckte jag verkade vara en fin människa. Det värmde min nedkylda kropp och jag tyckte plötsligt att det inte kunde blivit bättre än att hamna i Åmål en regnig tisdag kväll helt ensam. Jag som aldrig varit där!
När jag skulle gå in och värma mig i stationsbyggnaden för att lista ut hur fan jag skulle ta mig hem, visade det sig att den var stängd. Klockan hade hunnit bli nio på kvällen men alla missöden rann av mig. Satte mig på trappan och bara andades istället.
Jag kände mig märkligt fri av att ha hamnat i Åmål. Min mobil var dessutom död så jag kunde inte ringa någon och fråga om hjälp. En gammal dam stod under taket på trappan. Jag frågade om hon visste hur jag kunde komma till Karlstad. Jo det visste hon. Med bussen om 30 minuter. Jag kände att min spärr inför att språka med främlingar var helt på noll så jag frågade damen vart hon skulle och sen berättade jag hur jag hamnat i Åmål. Hon skrattade. Damen hade en väldigt fin stickad tröja. Jag berömde henne för det avancerade flätade mönstret. Jodå, visst hade hon gjort den själv. DÅ kom jag på vad jag hade i den vita påsen jag släpat på hela dagen. En stickad tröja från en secondhand affär jag fyndat samma dag. En blå stickad tröja som kostade 10 kronor. Torr och varm blev jag och lyckofaktorn steg. Jag tackade mig själv för att jag köpt den. Sen for damen vidare med sin buss. Hon gav mig en kram även hon. Kanske tyckte hon synd om mig. Jag tyckte bara synd om alla andra som aldrig åkt vilse en hel dag. Något hände i mig på den där trappan i Åmål i spöregn och skymning. Jag blev så stor så stor och något sprack inuti mig och släppte ut konfetti i varenda ven och ådra.

Halv tio satt jag till slut på en buss hem till Karlstad. Denna gång kom jag hem. Detta var absolut en av de bästa dagarna denna sommar. Jag minns den ofta och varje gång jag använder tröjan tänker jag på känslan. Känslan av att vara off the radar. Att ingen visste var jag befann mig. I dagens mediakåta samhälle är det en ovanlig känsla att hamna i en hemlig värld. Att en stund, oväntat oplanerat, hamna någonstans där man aldrig varit. Prova det. Det värsta som kan hända är att man går vilse. Men man kommer alltid hem. Förr eller senare.

Puss

Bild 4; The dark side

Igår skrev jag om när vi nästan hittade Brooklyn brigde. Här har vi hittat den, och vi var förstås glada i hågen och spända inför äventyret som väntade. Vi skulle gå över bron som är lite längre än 1 kilometer, och sedan spendera dagen i Brooklyn. Min vän Niklas hade bott i N.Y ett tag och specifikt i ett område i Brooklyn som heter Williamsburg. Han sa att Williamsburg var toppen. Att det kryllade av second hand affärer, kul folk och att det var lite sådär bohemiskt som jag gillar. Så vi var väldigt förväntansfulla den här dagen minns jag. Fortfarande utan karta, trodde vi naivt att Brooklyn var rätt litet, kanske som Karlstad statskärna ungefär, och att Williamsburg inte skulle var särskilt svårt att hitta om vi bara kom över bron. Tyvär var det inte riktigt så. Brooklyn är jävligt stort. Som Karlstad + Molkom +Degerfors kanske, visade det sig. Vi frågade alla vi mötte, hur kommer vi till Williamsburg? De tre första bara skrattade, men till sist var det en snäll afrikansk bullig kvinna som mellan skrattsalvorna fick fram att "darlings, its too far too walk, its 6 miles away! take the subway", och så pekade hon. " But be careful at this side of the bridge, its not manhattan!" Tillade hon. Vi fattade inte vad hon menade, här verkar ju så harmlöst sa vi till varandra och gick till the subway. När vi kom ner där började obehagskänslan lite långsamt krypa fram. Efter att ha tillbringat en vecka på tjusiga manhattan började Brooklyn mer och mer ge intrycket av ett getto, som man sett på televisionen. Kaklet var trasigt, smutsigt, skräp överallt. Det var en annan sak som var konstig. Vi såg inga kvinnor. Inga äldre, inga yngre. Det var nästintill tomt nere på perrongen faktiskt, bortsett från några grabbar, som såg ut som de kom från musikvideorna på MTV. Som riktiga gangstas med bling-bling, kepsar på sne, byxor stora som mitt 7-mannatält och coola skeptiska blickar. Lilla jag och lilla Marlene kände oss inte kaxiga. Jag var övertygad om att gangstrarna var i konspiration med varandra och skulle råna oss på tåget. Att de kanske hade en silvrig pistol i byxan och guldtänder i munnen. Om vi blir skjutna dumpas vi på spåren och ingen kommer leta efter oss.
Vi sa ingenting till varandra jag och Marlene, då jag fick för mig att vi skulle verka som att vi var locals, och smälta in bättre om vi höll låg profil. Uttrycket en katt bland hermelinerna är en stark underdrift, så jag fattar inte vem jag försökte lura. Hursomhelt kom tunnelbanan och vi åkte.

Men var ska vi gå av? Vi skulle till en avenue som jag hade nedskrivet på en lapp men eftersom att vi ville verka som inbitna Brooklyn-bor så ville jag inte ta upp den och rubba fasaden.
Jag viskade till Marlene att vi nog borde gå av på stationen Broadway, det måste ju vara en stor avenue med mycket folk och inte bara gangsters med pickadoller. Vi satt tysta och verkade coola, men innerst inne var jag fan rädd. Jag vet inte varför, eller jo det vet jag. Alla amerikanska filmer jag sett om getton och svarta kriminella typer som skjuter varandra till middag. Jävla massmedia. Troligtvis var det hederliga medborgare på väg till jobbet. Eller på väg till ett mördarjobb. Hur det nu var, får ni veta imorgon.

Bild 3; "Brooklyn bridge"

Den här historien är rolig. Jag och Marlene skulle gå på längs den sträckan längs east river på manhattan som alltid är med i diverse cheesy amerikanska filmer. Där kärleksparen går på sina lyckade dejter och där de kysser varandra och kollar på stjärtar, jag menar stjärnor, och är allmänt äckligt romantiska, och Brooklyn bridge lyser upp himlen i bakgrunden. På vägen dit gick vi genom china town. Fast det visste vi inte, eftersom vi inte hade någon karta utan mest gick på känn. Efter ett tag kom Marlene med den mycket skarpa reflektionen, att fan var mycket kineser det är just här.
Vi gick förbi en lekpark, där vuxna kineser lekte. Alltså lekparken var inte till för barn, utan allting var maxat i storleken, och där kryllade av kineser som åkte ruschbana, gungade och hoppade hage. Runtom lekparken var ett högt stängsel. Denna syn var verkligen märklig, och vi ponereade vitt och brett om orsakerna till varför det fanns en lekpark för vuxna kineser. Vi har inte varit i Kina någon av oss, och vet därför inte om det kanske är en vanlig kinesiskt tradition helt enkelt. Jag menar, i Sverige dansar vuxna män och kvinnor små grodorna runt en gigantisk kuk på midsommar, så kulturella egenheter har vi alla.

Hursomhelst kom vi fram till vattnet, och (vad vi trodde var Brooklyn bridge.) Åh vad fin den är sa vi, precis som i filmerna med de romastiska paren! Den är mycket större än på film, sa vi, och tog massor av kort på varandra framför bron. Sen strosade vi vidare längs east river och kom fram till ytterligare en bro. Men. Vad konstigt. Den ser också ut som den i filmerna. Jag frågade en gubbe som vilade på en bänk, vilken av broarna som var Brooklyn bridge. Och det var inte den, på vilken Marlene posar stolt på ovanstående bild. Men det gjorde inget, för vi bara skrattade åt att vi hade ungefär 50 bilder på oss framför den andra bron, som jag inte ens vet vad den heter och som är ungefär lika berömd som stenbron i Karlstad.
Men det visste ju inte vi då, och se så glad Marlene är på bilden. Allt handlar om inställning, så är det.

(Kolla noga så ser ni riktiga Brooklyn bridge i bakgrunden. Jag tog ingen bild på den, för jag var trött på att fotografera broar.)