Mina perfekta läppar

Jag har tittat på ett tv-program
som handlade om
tjejer som injicerar grejer
i läppen.
för skönhet.
för att bli vackrare
sa dom.

Aldrig nämndes
Det verkliga problemet.
anledningen till att vilja
vara sin utsida.

Många bloggare inspirerade visst
till dessa ingrepp.
kanske läser folk fel bloggar då.

Nu ska jag gråta mig till sömns
med mina perfekta läppar
och handen kupad
Runt mina perfekta bröst

Hata världen där ute.

brus

Åhhhhhhhh
det är några små jätteirriterande
barn som liksom inte
fattat grejen med att åka tåg.
-sitta still och glo håglöst
ut genom föntret till några
gitarrlåtar i moll.
de leker istället
kurragömma och skriker,
medans deras farsa
kollar på die hard eller nåt skit
på sin dator.

som om inte det var nog för
ett svajigt humör,
ser jag i ögonvrån plötsligt
att det pågår
horisontell snöstorm
och så svishar skylten förbi
MELLERUD
och jag tänker av någon anlening
på Auschwitz
när vi rullar in på perrongen
allt är grått
livslöst
kallt
trasigt
rostigt.

besvikelsen på denna tågresa
är total.
skrålade barn som tror
dom äger världen,
snöoväder
dålig uppkoppling så jag
kan inte se antikmagasinet
om stringhyllan som jag tänkt
och det var ju bara en grej
som fattades för Totalt haveri-
att jag skulle börja
blöda näsblod helt
oväntat,
vilket nyss hände.

Fan, allt var så vacker i Värmland
nu är det bara nåt slags brus
I ingenmansland.
brus i öxnered.

Haverikommissionen

Den här bilden har fått namnet
"Haverikommissionen försöker arbeta
för bättre förutsättningar på bräcklig is"


Apropå något helt annat,
låt säga att du är
en lycklig jävel
och äger en cykel.

Om du gör det,
parkera den inte
utanför handelshögskolan
vem vet vilka skumma folk
som rör sig där,
man har ju sett en och annan
suspekt person gå in där.

Om du mot förmodan
ändå ställer den där,
lås fast den i något jävligt
fast, typ en solid husfasad.

Om du av någon
outgrundlig anledning
inte låser den med dubbla lås,
lås den åtminstone med ett lås.

Om du av någon helt jävla
sinnessjuk anledning
gör missräkningen att
ställa cykeln olåst
utanför handels och
lämna den där
helt ensam och vilsen
åk då inte till Danmark.

Och gör du det,
behöver jag säga vad du ska göra
illa kvickt så fort du kommer hem?
just det
hämta cykeln
som med all förmodan blivit stulen
av någon full dunjacka
som försökt imponera på sina
polare efter en natt på
någon av Vasastadens
elitistiska krogar.

OM
Du ändå dröjer ut på detta
och låter cykeln stå
ytterligare en vecka
olåst
utanför handelshögskolan
och ägnar din tid åt diverse
förströelser
såsom att stirra i taket,
köpa diktböcker av Karin Boye
och annat krimskrams i antikhandeln,
dricka en sisådär 8 öl på Kino
och förespråka terapi
mot den nya tidens folksjukdom-
kärleken

och cykeln
ändå
står kvar
två veckor senare.

Då
kan du förstå
hur det känns att vara jag.
en som aldrig vet
vad du kan förvänta dig av livet.
som inte kan räkna ut något
utifrån logik
eller slump
eller sannolikhet
utan bara möter
inkonsekvens.
hela jävla tiden.

och ibland blir jätteglad
om än lite misstänksam
och ibland jätteledsen
och ännu mer misstänksam.

idag såg jag Black Swan
på matiné-bio
och jag bajsade nästan på mig
av rädsla och egendomliga
plågsamma känslor.
i debriefing-syfte
köpte jag en folköl
och falukorv i hopp om någon
slags middags-ceremoni
som skulle lugna mina nerver
men den middagen
gick i stöpet när jag
började inspektera mina fötter
i spegeln istället
och började tänka på
hur många steg dom gått
och på vilka platser
och det tog jättelång tid
innan jag slutade tänka på det
så jag tappade matlusten.

ja, klart att jag drack folkölen.

PMS

Idag är det internationella kvinnodagen.
guu va braa.



Hon var så mångsidig!
hon var inte bara kvinna,
hon var deprimerad också.

vem fan sa nåt om bra?

idag såg jag en reklam skylt
för ett eller annat gym
och tydligen skulle man få
både muskler och självkänsla
om man kom dit.

kände plötsligt att det var nog.
en bägare rinner snart över.
tröttheten inför hetsen!
hetsen inför allt vi ska vara
tar musten ur människan.
essensen.
kärnan.
det mjuka,
riktiga.

jag vill bara ha det mjukt
och skönt
och så kommer en massa idioter
och gör det hårt och kantigt
och fullt av tävlingar
vi ska vinna
och kämpa och
svettas.

och så snö-oväder
ovanpå den dystra insikten.

jävla värld,
ta mig till havs
så jag slipper se fördärvet.

paus.

Främlingen

på en föreläsning om Freud
i förra veckan
fick jag rådet
"hitta din främling"
av den tämligen
erfarne psykoanalytikern
som pratade.

jag försökte hela helgen.
gick fram till diverse folk
och frågade
Är du min främling?
Men det var dom inte,
allihopa.
Trodde för ett löst ögonblick
att Jack sparrow
var främlingen
men han var tvungen
att gå och kissa
och då anade jag
ugglor i mossen.

Annat spännande som helgen
bidragit med är upplysningen
om att min bror har bäst
karma av oss två
(go figure)
att jag är en jävel
på att blanda drinkar
och att det går utmärkt
att lyssna på LP-skivor
utan vinylspelare.

Denna fagra "morgon" tillbringade
jag och min älskade-
en chokladmuffins,
Nattens fynd,
min främling om man så vill,
i sängen medan fåglarna kvittrade
och den välpolerade lägenheten
doftade som en vårdag emot mig
där jag låg
I min single bed och kände
lyckan spira.
Ja det är ju fantastiskt
med söndagsmornar.
Fan
taskigt.

Men som Christer björkman sa;
Imorgon e en annan daa

Hajj!

sanningen

jag har skrivit en låt-text.
jag var
tyvärr
helt seriös
när jag skrev den.
den kan nog finslipas lite
men man ska inte underskatta råmaterial.

den balanserar gravt mellan
något kent-aktigt
och något pretentiöst sprunget ur lite för mycket vin.
jag har alltid tyckt att den gränsen är hårfin.
jag har alltid uppskattat ironi också
och att inte ta sig själv så allvarligt.
så här bjuder jag nu
en kommande hit
förmodligen
vad annars.

VI SKA VARA SOM LEJON

"Vi ska vara stilla
Vi ska vara för evigt
som en synvilla
som statyer,
som klockor som stannat,
som solnedgången

som uppstoppade djur
Glänsande, eviga
I vår mysiga bur
Och missuppfattade av alla
Varandras mongon
Varandras allierade
Vi ska vara
som lejonet på gripsholms slott."

ni som inte sett lejonet på gripsholms slott
jag föreslår en googling.

jag tror på det här.
ska bara tonsätta den.
kanske kan spinna vidare på slotts-temat.
tomma rum
ekon
mörker
hemligheter.
det känns pop-sångsaktigt.

ja, förövrigt har jag tänkt mycket på djur
idag med.
att vi är som djur
när vi är och gör.

och på att monogami är ett människans påhitt
sprunget ur något religiöst fanatiskt hittepå
om att vi inte ska vara djuriska helt öppet
och föröka oss hit och dit
så därför ska man ha en vid sin sida.
en och samma
förevigt
och om man pillar på förbjuden frukt
är det skamvrån som gäller
fastän vi älskar förbjuden frukt
för vi är djur.

och så har det blivit vår nya religion-
kärleken
och jakten på den.
den eviga
den rena
flykten från ensamheten
mot tvåsamheten.
popsångerna basunerar ut det.
"du och jag"
"vi ska bli"

hela mänskligheten är manipulerad av
popmusiken och nån jävla fanatisk präst som ba:
nu ska vi va två!
hallå!
en och en,
förena er,
förgrena er,
förädla era gener
men bara med varandra
inte med andra,
fastän ni vill.

jag sitter på sanningen
fattar ni det förihelvete!??
fan.
jag har knäckt koden.
da vinci koden var småpotatis.
dan brown spelar i en annan liga.
det här är grejer!
hela världen kommer lösas upp
lösas fri
från tvåsamhetens bojor
och sen ska vi leva lyckliga
ensamma tillsammans!
ett enda hippiekollektiv.
gigantiska matlag
och fria gränser.

vad säger ni
är ni med mig?!!

peppa!
alone together forever!

take it away, lover!

Rötter.
dom finns där under
och dom syns inte.
bara på juldagen.
då gräver man upp lite och drar och sliter
och inser att alla sitter ihop
med varandra på ett eller annat sätt
för alla har varit och
pillat på någon
som pillat på någon
som pillat på dig
som pillat på någon.

vi sitter alla ihop.
och ibland var man kär i dom.
och ibland var dom inte kära i en
utan i en annan
som också står där mitt framför en.
ex, sex, gammal kärlek och nostalgi,
allt var samlat igår på babar.
till och med babar är ju som förr.
samma folk, samma jargong, samma blickar
och inte blickar
samma klickar
samma lokal.
endast musiken var annorlunda.

det var kul, jag njöt.
någon sa till mig att
"det är precis som förr.
så kul att träffa alla dessa människor nu
när vi alla är lite mer sansade
och i balans"

jaa-aa instämde jag,
jag, ljugarn.
vadå balans.
vardå?

när stället stängt och man stod och funderade på var natten skulle föra en nu
månntro,
kan det bli till någon skön förort på efterfest med en massa folk från gymnasietiden, så man kanske äntligen skulle kunna få hångla med
han i parallellklassen
som gått och blivit så magiskt fräsch de senaste åren
(de senaste timmarna)
eller vad för spännande man man vänta?
så ungefär
stod jag och funderade i snön men inget hände.
ingenting.

så jag tänkte att jag åker väl hem
men eftersom örebro har ett helt jävla medeltida nytt buss-system som jag är helt oförstående inför
bakåtsträvare som jag är
hittade jag inte busshållplatsen.
missade därav sista bussen.

stod förvirrad på torget och fick en känsla av att om någon såg mig nu
skulle de SE hur förvirrad jag var.
det var då min bror hade kunnat göra nytta men han sitter väl och dricker te någonstans borta i vietnam och har det bra långt bort från juldags-nostalgi och kyla.

jag frös och gick således in på grillcorner
örebros mecka
medelpunkt
mötespunkt.
där allt händer
det sista, avgörande.

men jag kom fan knappt in där
för alla jävlar var hungriga och grobian-aktiga samtidigt.
precis vid ingången satt två tjejer och slafsade i sig kebab
på liv och död.
bredvid dom stod en tallrik som såg ut att vara övergiven,
men full med mat.
kebabpizza.

jag suckade och rann ner på en stol bredvid tjejerna.
tydligen helt icke-adekvat beteende
att sätta sig vid samma bord på det sättet,
så för att göra stämningen om än lite mer obekväm
frågade jag om det var deras tallrik,
den övergivna
och dom blev jätterädda att jag skulle vara
så ofräsch
att jag tänkte äta upp någon annans rester.
medan de svarade jakande högg jag i på övergivna tallriken.
tjejerna kollade konstigt och tappade matlusen kanske
jag vet inte
jag åt väl inte med klass
kan jag tänka mig.

sen kom en kille och började också äta av övergivna tallriken.
han frågade om jag ville följa med honom hem
jag skrattade jättehögt
lite elakt faktiskt
men det hjälps inte
det kom från hjärtat.
kebebsås rann lite på kinden
sen gick jag ut,
haffade en stor taxi som egentligen var full
men jag bad
bönade och bad
och fick åka med.

i taxin var jag och tre jätteroliga kurder som hette
Ari (från finland) Omar och Hassan.
även taxichauffören var med i "gänget" tror jag.
vi pratade om allt möjligt.
de ville ha med mig på fest men jag sa
att jag var lesbisk och helt jävla omöjlig att ha och göra med
vilket inte är så långt från sanningen.
dom ba
ahAHHAAA
och så fick jag hoppa av utanför mig.
jag tror jag har problem med att stå för min heterosexualitet på fyllan.

mätt och belåten tumlade jag i säng hos mina päron medan ni andra
samlade på er könssjukdomar med gamla kärlekar och
köldskador för att ni stått i kylan och väntat
på att någon ska ta nåt jävla steg nånstans.

så äre, så vare
med årets juldag.
det känns förövrigt som det var juldagen 2009 alldeles nyss.
jag är skeptiskt till det här med "livet"
hur fan vet man
att det är på riktigt?
och tiden.
vilket båg.

hajja

jävla john!

jag fick en bok när jag fyllde år
jävla john
heter den
och handlar om John Lennon och den fiktiva
men verklighetstrogna och framför allt
väl-researchade historien om den svenska Katja
som motvilligt men obehärskat inleder en relation med
John Lennon.
fantasieggande och gripande historia
välskriven som satan.

jag läser den nu och jag är förbannad
på john
som framstår som en total jävla sopa.
aggressiv, lömsk och utrustad med
uträknat svinaktigt beteende
som bottnar i en inre osäkerhet
förvisso men ändå bygger upp och skapar
en närmast monstruös man till och från.

jag älskar beatles men jag
hör inte till en av dem som vet allt
om de band jag gillar
jag gillar, mest.
ibland vet jag lite
men om john lennon visste jag inte mycket.
men nu.

det som gör mig på så dåligt humör är
att jag
på något naivt sätt trodde att han var
bra liksom.
god
bara för att han var bra på musik.

parentes.detta genomsyrar förvisso min bild av musiker av manligt kön
överlag och oftast blir jag lika jävla lurad
men det tycks jag glömma direkt och så är jag där igen och tallar på nån flanellskjorta med gitarrfingrar och nonchalanta axelryckningar och ba
åhhhhhhh.
som en skadeskjuten jävla hund med en guldfisks minne. parentes.

min naiva världsbild våldtar mig
varje gång jag inser att världen inte är så bra.
folk är komplexa
inget går att lösa fullständigt
inget ÄR fullständigt
och tvåsamheten har aldrig funnits
eller jo
den finns hela tiden men den är jävligt
övergående och flytande
nyckfull
lömsk.
man är två
sen en
sen två
och så står den ena och grinar
när den andra blev två
med en annan
en.
och så fortsätter det.

ah ni fattar.
att folk gifter sig
övergår mitt förstånd.

men det som gör mig mest förbannad är att
också jag längtar.
VA?
inte efter john
men att läsa om
total hängivelse
beröring som är elektrisk
och blickar som får kroppsdelar att bulta
och själar att söndra
och hjärtan att slå
sen brista
får mig att längta efter att ha någon mellan mina händer
en själ att vira in mig i
en blick att penetrera
något som bultar
och någons smutsiga fötter
i min säng
som jag inte stör mig på
för att de tillhör
denna någon.

och parellelt med ovanstående begär
denna plågan
denna icke-tro på precis allt det där.

tur att boken snart är slut
tur att känslor, illusioner och längtan är övergående.
tur att man har en liten jävla realist i sig
som kan det där med prioriteringar.

snart kommer jag längta efter en påse chips
och splatterfilm
och vips så är allt det där jag just skrev om som bortblåst.

men ändå:
jävla john
som fick mig att börja tänka på det där med
kärlek.

imorgon ska jag till kyrkan.
precis vad jag behöver.
jävla gud mitt i alla dessa enerverande tankar.

hur ska det gå med allt
kan man undra.
det är ett enda livslångt projekt att leva
tamejfan.
och jag har aldrig varit någon ultimat projektledare
typiskt fel person
på fel plats.

god jävla natt

jävla hittepå

mina känslor för melodifestivalen eller idol eller annan såndär jävla platt underhållnings-tv där begreppet "musik" totalt bajsas på och dras i smutsen av kändiskåta förlorade människor orkar jag inte yttra mig närmare om.
jag blir bara så arg och trött och tappar tron på konsten och mänskligheten och då måste jag gå i terapi eller åka till Indien och "finna mig själv"
och jag har varken råd eller tid.

hade jag det skulle jag eventuellt exponera mig inför detta fenomen så jag hade en ursäkt att dra till Indien
det verkar ju schysst med Indien egentligen.
käka naan-bröd och gå klädd i färgglada tygstycken och gilla läget i ett mediatationstempel.
eller vad fan västerlänningar nu gör i Indien

I alla fall, känslan jag får när denna slemodifestival kommer på tal kan liknas vid denhär:


så vet ni.

ikväll blir det riktig musik
"fred på jorden"-progg på pustervik.
och öl
tack gudskelov!

hatet

jävla CSN.
man får deras smutsiga pengar
som knappt räcker till tamponger när man har mens
och under hela studietiden är höjden av vardagslyx att välja ICAs egna varor istället för euroshopper någon dag i veckan.

så under hela studietiden springer man runt och är entusiastisk och härligt naiv till en jävla massa nya saker och tankar men fattig som ett jon i lönneberga och inkapabel att göra ett piss av sina kreativa ideer.

Sen är man färdigutbildad
och plötsligt fattigare än någonsin
eftersom man inte fått ett fett direktörsjobb på studs
men då jävlar

ska CSN ha tillbaks varenda krona och MER ändå
såndär ränta!

och då är man dessutom sur, trött, håglös och förbannad på sin man eller fru som är för tjock och oattraktiv och man har inte en enda jävla idé.
livet känns tröttsamt och oförutsägbart
ingen lust till roligheter
inget sprudlande
ingen ändlös energi
inga cravings efter 10 öl en onsdag

MEN en massa pengar
SKA DET VARA PÅ DET VISET?

Aldrig har jag varit så fattig som nu
men nu
nu ska de ha mina pengar
minsann.

dom är som omedgörliga tanter som suttit på samma stol livet ut och druckit kaffe ur samma mugg och löst samma korsord och inte kan tänka sig att krypa ut ur sin låda
helt oresonliga.
kan man få uppskov?
NEJ för man måste fylla i ett formulär och det ska utvärderas och utredas och ätas upp och bajsas ut och analyseras av en hund i Kroatien och innan den processen är klar kommer inkasso hinna bryta sig in här för obetalad räkning, skjuta mig och göra en levande död pinata av mig som små blivande studenter får slå på i syfte att lära sig respekt för Centrala Studiestöds Nämnden.
Serru!

jävla klåpare!
utvärdera det här:
FUUUUUUUUUUUUUUUUCK YOOOOOOOOOOOOOOOOOOU!!!!!!!!!!

Mind the gap

Ju längre jag ligger kvar i sängen, desto kortare blir dagen. Så jag ligger.
Imorse solade jag mig ifrån sängen. Jätteskönt, kändes som sommar härinne i lägenheten. Fick ha solbrillor på mig för att inte bli bländad när jag låg bort tiden.

Idag måste jag gå till arbetsförmedlingen. Jag har undvikit att tänka på det, eller jobb överhuvudtaget sedan i fredags morse. Men nu slår verkligheten mig i ansiktet. Måndag morgon och det har aldrig känts mer verkligt.
Veckorna finns, de är inte en illusion. Livet kan inte vara ett disko. Bara om man är Robyn eller Ebbot eller någon annan cool musiker som åker runt och lever hela tiden och får betalt för det. Och det är jag inte. Jag är inte dom, jag är jag. En med gula rosor för vänskap på bordet, en tom kyl och en överfull tvättkorg. Och ingen annan kommer ta hand om den.

Det nya folkhemmet

Young folks

Djur och annat som jag inte kan sköta

Med ilskan kom också inspirationen så det fanns väl någon mening med dagens totala haverier. Eftermiddagen tillbringades på IKEA med bror och syster. Vilket jävla straff det är att behöva gå omkring bland kilometrar av saker när man bara ska ha en sak, eller kanske två. Jag skulle ha ett decilitermått och det tog tre timmar att hitta det. Notan gick på över 1000 spänn och jag tyckte också att det var lite dyrt men vagnen var plötsligt full med saker. Hepp. Så jobbar de där. Suger ut vanligt fattigt folk och får oss att tro att vi behöver det ena och andra. Konsumtionsamhällets största bov måste vara IKEA. De är helt klart i framkant tillsammans med en massa andra utsugare som stora matvaruhus och El-giganten och sånt där modernt.

Nu har jag byggt ihop en badrumshylla och det blev jättefint, och jag har köpt ljus och en julstjärna och skärbräda och blomkrukor och en filt och jag blev glad och lycklig av det och när jag insåg det blev jag oerhört stött och kände mig som en sämre människa. Jag är precis som alla andra som tänker kortsiktigt och söker lycka och en känsla av att allt ska bli bra i yttre omständigheter medan jag alltid pratar varmt för att växa inåt. Att vi ska söka oss inåt och växa och utforska. Men inte fan lever jag som jag lär. Jag ser rätt igenom mig själv och den insikten var riktigt obehaglig och sur. Jag borde skaffa kille eller barn eller något annat som kunde ta upp min tid så jag slipper inse så mycket. Kille kanske är dramatiskt, men ett husdjur åtminstone. En fisk eller en undulat.

Jag har annorlunda hand med djur. Här är mina djur-erfarenheter:

Vandrande pinnar- terrariet gick sönder och de for ut på golvet i en enda 70-tals fri-sex-med-varandra-härva och förökade sig skitfort. Alltså på några minuter om jag minns rätt. Misslyckat val av djur och mamma sa nej nej och kastade ut "djuren". (debatten kring om vandrande pinnar verkligen faller in i djurkategorin eller bara "konstiga insekter" med tveksamma egenskaper för jordens utveckling är ju alltid het, och jag har inga svar)

Undulat nummer 1- blev mosad under mikrovågsungnsluckan en fredag i mars någon gång på 90-talet när min bror skulle poppa popcorn. Fågeln var narcssisist och speglade sig i den glasiga ytan med det såg inte brorsan så nacken åkte några grader för mycket åt vänster. Så blev det begravningsceremoni i mammas rosenrabatt. Försökte få stanna hemma från skolan veckan därpå men mamma menade att död undulat inte skulle verka tillräckligt tungt för fröken.

Ja se fröknar.

Undulat nummer 2- Jag var 14 år och tyckte inte det var så kul med fågel längre så den enda som tog hand om stackarn var min far. Den satt bara i buren och var gravt deprimerad och levde så i typ 10 år tills den trillade av pinn. Jag vill minnas att alla i familjen var glada när den dog för allas dåliga samvete över hur dåligt den mådde bara fanns där i hemmet som ett osynligt moln och sen när den dog kunde vi slippa ha dåligt samvete.

Fiskar: Jag hade akvarium till och från. Första gången hade jag fått 10 stycken neontetra av pappa men morgonen därpå var alla fina färger på fiskarna som borta och 10 vita små firrar satt fastklistrade på pumpen som skulle rena akvariet, som jag råkade ställa på inåtsug.

Jag grinade väl och hade mig kan jag tro, över att jag haft ihjäl de små liven så det blev en tur igen till djuraffären och jag valde fisksorter som godis utan att kontrollera hur det såg ut med matlusten hos dem. Några dagar senare var en fisk jättetjock och de små fiskarna som bortblåsta...

En annan fiskhistoria kom upp idag när min bror påminde mig om en rödspätta som jag haft fryst men som rymt eller något liknande och hamnat i en besticklåda. Det luktade kön i hela köket och fattade inte varifrån det kom och det bara accelererade varje dag. Så en dag fann min ömma moder en spättafile, glasartad och hal bakom besticken.

Inte ens frysta djur kan jag hantera.

Så det blir nog varken djur eller något annat levande än på ett tag. Jag får väl börja gå i kyrkan eller något annat banalt. Det ligger en fin där jag bor men jag blir alltid så besviken när jag kommer in. Börjar tänka på backstabbern gud och idioter överlag, blir förbannad och får lust att göra något olagligt. Förföra någon stackars konfirmand eller något annat gränslöst.

Bäst att låta bli om jag ska få något jobb.

Imorgon börjar helgen så då kan jag sluta tänka på vardagen och istället bröla på någon kareokebar och häva öl. Eller vad man nu gör i Göteborg om helgen. Det återstår att se.

Godernatter adjö, fisken är dö.

Bored to death

Nu jävlar är det dags. Jag måste få klaga BIG time på extremt relevanta I-lands problem.

Ofta kan jag ta mycket. Jag blir lite sur och bitter men tänker att det inte hjälper så jag blir ganska glad igen. Men nu är fan råttet mågat för att citera den där hockeyspelaren som spelat bort sina hjärnceller. Nu har den så kallade bägaren runnit över.

Dagen började dåligt. Jag har börjat med en ny rutin som går ut på att jag försöker lura i mig själv att jag är viktig och att det jag fyller mina dagar med har betydelse, därför går jag upp klockan åtta varje morgon och äter en fullgod frukost och duschar och klär mig och bäddar sängen och diskar och sitter här och söker jobb, som om jag vore på något jävla kontor. Men imorse "försov" jag mig. Jag vaknade klockan 10 men ingen jävel ringde och var förbannad för att jag försovit mig och en hel verksamhet gick inte åt helvete för att jag tog sovmorgon. Det hände ingenting, förutom att mitt autistiska dagschema blev förskjutet två timmar. Jag låg och stirrade ut genom fönstret och bara väntade på att taket skulle rasa in eller något annat oväntat. Ett tag såg det ut som en fågel skulle flyga in i fönstret och dö snabbt och smärtfritt jag kände en kort våg av spänning men inget hände.

Jag gick upp och tog på mig min morgonrock som har två gigantiska mensfläckar i baken och kände mig äcklig men orkade inte bry mig. Så slog jag på datorn för att få lite kontakt med omvärlden. Men den hade bestämt sig för att göra min jävliga morgon än jävligare. Musen fungerade inte. Jag kom in i skrivbordet men kunde inte klicka på något. Så nära men så långt borta. I en timme satt jag och försökte att inte kasta ut den genom fönstret eller slå sönder den. Samtidigt satt jag och var förbannad på dagens samhälle som kräver så mycket av en. Facebook och twitter och mobiltelefon. Vad hände med brevväxling och flaskpost? En kort stund bestämde jag mig för att sluta med mobil och bli totalt rabiat och 70-tal.

Sen ringde jag datasupport och killen ba: "Har du tryckt ner den här knappen? För då låser man musplattan förstår ru!"

JAHA. Ja det har jag kanske.

Så framstår man som en inkompenent jävla tjej som inte fattar någonting.

Men det var inte slut där. För sen fungerade inte internet och då blundade jag bara och kastade en kudde på radioapparaten som stod och skränade ut nån jävla dynga med en låtsasartist som rappade om att knulla eller något annat lättsamt. Tystnaden blev total och jag bestämde mig för att gå ner i tvättstugan. I morgonrock och tofflor, ja för vem träffar man i hissen klockan elva en torsdag, alla andra människor jobbar ju och gör något gott för samhället.

Men naturligtvis står där en käck fräsch man i hissen som är på ett oförtjänt gott humör. Han stirrar på min mensfläck och jag vet vad han tänker. Jag vill säga "ja jag vet att jag ser ut som en pojke innan puberteten i kroppsformen och att mina håriga ben även talar för att jag är av manligt kön men jag är faktiskt inte det". Men jag sa det inte för sånt säger man inte till nya grannar. Istället frågade jag vart soprummet ligger, och även det tolkade han säkert fel, som att jag skulle dit och äta gammal mat.

Sen kom jag till tvättstugan och här måste jag slå ett slag för pensionärer och arbetslösa som har all tid i världen att vara hemma och hålla ordning. Efter att ha bott i ett hus som dominerats av äldre människor i Karlstad så har jag lärt mig att värdera vikten av en ren tvättstuga där regler hålls. Ja jag vet att det låter olikt mig, men det är fint med yttre ordning när ens inre är i kaos. Här verkar det vara djungels lag. Ingen ordning alls. I torktumlaren låg kilovis med paltor som jag fick ta ut. BHar och trosor och kalsonger och barnkläder tillhörande någon annan. Jag kände mig fan som ett hembiträde. Jag ska sätta upp en lapp i tvättstugan och bli en av dem där jobbiga som verkar bajsnödiga och inte har något liv. Det har jag ju inte heller, så jag förstår plötsligt människor som har tid att lägga energi på sådana triviala saker som tvättstugan.

Ja vad mer?

Jo igår hittade jag en fickalmanacka, ni vet en sådan som brukar bli fylld med möten och jobbrelaterat. Min är tom. Jag blev först lite glad och tänkte att jag nog skulle kunna fylla den med något. Något litet åtminstone. Nu finns följande livsviktiga saker inskrivna:

30 Oktober: Middag hos Petra 18.00

6 november: Håkan Hellström-koncert 19.00

8 november: Filmvisning på biograf aftonstjernan 19.30

24 December: Julafton

Ja ni fattar. DET ÄR JÄVLIGT KNAPERT.

Och sen som grädden på moset fick jag ett totalt sammanbrott på platsbanken, som skall förmedla jobb. Jag har sökt över hundra jobb men inte fått ett enda. Jävla hycklare brinn i helvetet och ta alla självgoda äldre med er och ge plats åt yngre argare förmågor.

Nej det är inte slut här. Vädret. Det spöregnar och är så grått ute att jag inte ens ser ut. Jag skulle lika gärna kunna sitta i Kumla och skriva det här, jag vet inte var jag är för jag ser inte ut.

Och jag har köpt en vinterjacka som är för stor så jag ser ut som ett vilset barn och den är inte vattentät heller och hur fan kan man sälja jackor som inte är vattentäta i Göteborg? VA?

Och jag har inga pengar och inget jobb och alla människor har så mycket att göra och jag bara sitter här och är utanför samhällets radar.

Och när man ser på filmer verkar allt så lätt. Folk har inga jobb men de har något DJ-gig och nåt roligt band och är glada i hågen och ljudet är pålagt och får allt att verka magiskt och euforiskt och ljuset är pålagt och inte alls sterilt. De blir lyckliga och kära och flyger iväg med flygbiljetter som de bara har råkar ha råd med och inte ens skäggstubb ser otrevligt ut, bara mysigt charmigt, och alla är snygga och svett luktar inte på film.

Och musik är också jobbigt att lyssna på för folk får göra något de älskar, och de får göra det bra, och bara sitta i studion och laja hela dagarna och kanske ligga med någon het gittarist med snabba fingrar och ljuset är fint och ljudet är fint och sedan lägger de på en tamburin på sin inspelning och är färdiga med dagens jobb och sen går de och äter sushi på något trendigt ställe och plötsligt dyker det upp några andra roliga människor som har likadana liv. Klart som fan de är lyckliga.

Så är det. Nu ska jag kolla schemat här..

Ja just det!

13.30-13.45: hämta tvätten i tvättstugan.

13.45-14.00 värma mat från igår och äta här i min ensamhet.

14.00- evighetens evighet: Söka jobb.

Ha det så jävla roligt.

Hejdå

Bomber och Finland

Ja, Sverige en lördagsmorgon i slutet av September. Dimmigt och grått som i Auschwitz, och nästan lika deprimerande. En man har gripits för misstänkt sprängdåd på Arlanda flygplats och nu jävlar kommer terroristerna till vårt härliga (grå) Svea Rike.

Det var på tiden.

Lite roligare hade det varit om det var en bombkvinna, om det ändå ska bombas. Få upp könsfördelningen lite, men tydligen verkar kvinnor inte tänka på bombdåd som lösning på ett problem i lika hög utsträckning som män. Jag undrar vad det kan bero på?

På Tv imorse berättade den fina TVhallåan med välvårdade naglar som sånt där dyrt smink som inte syns att det med all sannolikhet kommer bli omval i Värmland. Varför? JO för att Arvika fuckade upp rösterna genom att överlämna några valkort i en ICA-kasse. Såklart att de gjorde. Såklart att det var Arvika.

Och jag hade ingen mjölk till gröten i morse som om dessa deprimerade nyheterna inte skulle vara nog.

Och imorgon har jag gått med på att följa med på en Finlandskryssning med jobbet. Efter mycket övertalning. Jag bävar verkligen inför denna fenomenalt skruvade åktur, där alla hämningar kommer lämnas i hamnen. Eventuellt kommer jag att stanna i hytten och virka.

Rapporter utlovas.

Ha det bra nu och titta dig själv i spegeln och tänk "Dig skulle jag vilja ligga med" så kommer du garanterat må bättre. För det sa Peter Siepen.

(Klart han vill ligga med sig själv)

Mrs. Matriarkat

Jag orkar inte ens kommentera dumheterna som håller på att ta över Sverige. Nynazister i en kommun och lite allmän rasism i riksdagen. Blir fyra spännande år nu framöver. Nästa år kanske man kan rösta brunt. Kul att vår samtid går åt rätt håll, verkligen.

Igår målade jag i solsken och fruktig höstluft. Inspirerad av filmen "The dutchess" kom denna teckning till. I sann rebellanda lät jag den kuvade grevinnan göra revolt. Det var befriande, även om det finns föga sanning i min vision. på 1700-talet var det ont om frigjorda kvinnor som inte blev brända på bål eller på annat sätt plågade. Och ont om rosa dildos och Sverker Oloffson var det nog också.

Men vem fan bryr sig. Med den här regeringen kanske vi snart är tillbaka i 1700-talets härligt kuvade och patriarkala anda. Heja.

Sitting on a Cornflake

Vaknade av ett sms. I det stod det "Ska du med på svartklubb på lördag? Jag har en lista."

Det ska jag nog.

Jag återkommer med detaljer på söndag.

Idag var jag hos Anita på arbetsförmedlingen. Det var ingen het man med inställningen att förföra mig på sitt tjocka skrivbord i polerad ek som mötte mig.

Men Anita var en klippa. Hon hade jeanskjol och glashalsband, såna som bibliotikarier i vanliga fall har patent på. Hon kanske är bibliotikarie från början. Hon hade den där lite luddiga uppsynen som de brukar ha, och ett sävligt sätt.

Det gillar jag. Sävlighet borde bli lite mer inne. Vara rapp och effektiv är väl ingen konst, men att vara långsam, eftertänksam och sävlig, är det. En konst.

Nu fortsätter mitt kvasiliv som vanligt. Förutom att jag ska flytta. Inte till något eget, men jag ska lämna Elina och Hannah för ett annat vardagsrum där min madrass ska ligga och samla damm tills jag får mitt drömjobb med en månadslön på 50.000 så jag kan köpa ett slott byggt av vinylskivor där källaren är en pool av champagne och min säng flyger och dallrar och fönstrena är höga. Höga som hus.

Får väl se när det blir flytt. Ska ha jordens inflyttningsfest, och du är bjuden.

Ta med chokladbiskvier och liljor, det gillar jag.

Hej.

Wicked weddingday, sorry, wednesday.

Nu är det september och Jens Lekman åker Black cab på radion precis som förra september och ute är det tegelrött, grått, fläckigt, blött och grönt och jag vet inte vilket land det ska föreställa härutanför. Kanske Underlandet.

Igår fick jag en röstsedel och ett sliskigt reklamblad där det klargjordes hur viktig just min röst är. Jag kan påverka. DU kan!

Jag vettefan. Reklam har alltid luktat jävligt unket. Politik också för den delen. Klart jag ska rösta, jag är väl inte dum. Men det känns jobbigt att jag inte fick 1000 röster. Jag gillar liksom när det syns att man tagit ställning. När de där staplarna snabbt blir högre och lägre, det gillar jag.

I övrigt är det inte mycket jag gillar. Inte sniglar och inte långhåriga män och inte opera och inte senap eller sten i skorna.

hej jävla då.