400 dagar senare

man vet att inte varit inne på sin blogg på länge
när man inte kommer ihåg adressen
och inte ens fattar
vilken knapp man ska trycka på
för att kunna skriva något.

ja det var en lång paus hörrni
men allt är relativt
å andra sidan
så skiter i att kommentera det.
andan föll på i afton.
punkt slut.

igår fick jag lust att spela gitarr
helt plötsligt
och oväntat
och jag brukar ju gå på magkänslan.
men en sträng var av
och jag vet att jag har strängar någonstans
i ett litet rött fodral
jag vet precis hur det ser ut.

Började leta men hittade bara
en jävla röra av
oanvända kondomer
1000 bläckpennor
kvitton från 2008
vykort från farmor med kattungar på
10 meter snöre
jultomtar
gem
löstuttar
saxar
knivar
tomma plånböcker
polsk valuta
ja. inga strängar i sikte alls,

så det blev inget spel.
övervägde spela munspel,
men sen kom jag på;
jag KAN ju inte det.
alls
för jag köpte det och tänkte
"jag ska lära mig"
men sen kom julen
och all julmat
och sen blev det 2011.

ikväll var jag på bar med Markus
som berättade om Berlin.
han hade varit på en klubb där
och sett tre människor ha trekant i ett bås.

ja se livet, det pågår visst därute
överallt hela tiden.

att göra:
städa lådor
köpa gitarrsträngar
skriva mer.

Haverikommissionen

Den här bilden har fått namnet
"Haverikommissionen försöker arbeta
för bättre förutsättningar på bräcklig is"


Apropå något helt annat,
låt säga att du är
en lycklig jävel
och äger en cykel.

Om du gör det,
parkera den inte
utanför handelshögskolan
vem vet vilka skumma folk
som rör sig där,
man har ju sett en och annan
suspekt person gå in där.

Om du mot förmodan
ändå ställer den där,
lås fast den i något jävligt
fast, typ en solid husfasad.

Om du av någon
outgrundlig anledning
inte låser den med dubbla lås,
lås den åtminstone med ett lås.

Om du av någon helt jävla
sinnessjuk anledning
gör missräkningen att
ställa cykeln olåst
utanför handels och
lämna den där
helt ensam och vilsen
åk då inte till Danmark.

Och gör du det,
behöver jag säga vad du ska göra
illa kvickt så fort du kommer hem?
just det
hämta cykeln
som med all förmodan blivit stulen
av någon full dunjacka
som försökt imponera på sina
polare efter en natt på
någon av Vasastadens
elitistiska krogar.

OM
Du ändå dröjer ut på detta
och låter cykeln stå
ytterligare en vecka
olåst
utanför handelshögskolan
och ägnar din tid åt diverse
förströelser
såsom att stirra i taket,
köpa diktböcker av Karin Boye
och annat krimskrams i antikhandeln,
dricka en sisådär 8 öl på Kino
och förespråka terapi
mot den nya tidens folksjukdom-
kärleken

och cykeln
ändå
står kvar
två veckor senare.

Då
kan du förstå
hur det känns att vara jag.
en som aldrig vet
vad du kan förvänta dig av livet.
som inte kan räkna ut något
utifrån logik
eller slump
eller sannolikhet
utan bara möter
inkonsekvens.
hela jävla tiden.

och ibland blir jätteglad
om än lite misstänksam
och ibland jätteledsen
och ännu mer misstänksam.

idag såg jag Black Swan
på matiné-bio
och jag bajsade nästan på mig
av rädsla och egendomliga
plågsamma känslor.
i debriefing-syfte
köpte jag en folköl
och falukorv i hopp om någon
slags middags-ceremoni
som skulle lugna mina nerver
men den middagen
gick i stöpet när jag
började inspektera mina fötter
i spegeln istället
och började tänka på
hur många steg dom gått
och på vilka platser
och det tog jättelång tid
innan jag slutade tänka på det
så jag tappade matlusten.

ja, klart att jag drack folkölen.

dovhjort

jag köpte saft, jag bara tog en flaska
och tyckte den var jättegod.
min syster kom hit och upplyste mig lite.
just den sorten var tydligen den saften i sverige med
flest tillsatser och minst bär.
inga bär alls.
inget äkta saftigt
bara tillsatser
och jag älskade den.
tyckte den smakade toppen.
det är lite roligt
och hemskt på samma gång.

igår gick jag på koncert för mig själv
Khoma heter dom.
det var jag och en massa seriösa pojkar i luvtröjor.
en och annan tjej också,
tjej till en kille i luvtröja alltså,
som egentligen inte gillade bandet
utan bara killen.
jag vet det.
jag har varit hon.
jag har följt med och låtsats
tycka om bandet.

men igår var det bara jag och mig själv
och jag gick för jag tyckte dom var bra.
jag gjorde det för min skull.
det var en kick.

sen åkte jag till andra långgatan
och där utanför träffade jag på en kille
med storhetsvansinne
matthias hette han
som sa
erkänn du är bra på att hångla
jag ba
aa.
han ba
får jag ditt nummer?
ja ba:
naej.
han ba
ha ha ha ha du är rolig får jag ditt nummer nu
jag ba
naej.

sen gick jag in och pratade om bajs
med en jätterolig tjej som hette sara.
tack och lov.
jag vet inte riktigt varför jag kom hem så sent.
jag gick lite omvägar.
hoppades väl på att något skulle hända
men bortsett från ett träd som blåste lite misstänksamt lojt
var det inte mycket anmärkningsvärt att notera.

igår såg jag en dovhjort.
inte på väg från andra lång
utan i skogen.
fan vad fint dom springer.
lätt.

haj

googlar djurkonservator
och hittar en sida som är skrämmande.
Sveriges bästa konservator heter tydligen
jeanette och på hennes hemsida berättar hon att hon redan
som sjuåring samlade på djurlik
och klistrade ihop små skelett och konserverade möss och fåglar
och annat i sitt kök.
när hon som pryo fick vara på naturhistoriska
och sätta ihop en grävlingkranium
beskriver hon känslan som lyrisk.
ja.
jag vet inte
det låter lite skrämmande.
jag kanske måste distansera mig lite nu
snart
från djuren.
det här blev lite för mycket information,
det här med jeanette
blev lite magstarkt.
saftigt.

jag tycker att det luktar lite illa inne på naturhistorska
och så gillar jag inte saker som ligger i burkar,
inälvor eller bebisar eller vad det är.
jag gillar när djuren får vara fria
och ostörda.
jag gillar lite när naturen biter ifrån på oss
människor som förstör en massa också.
till exempel i epypten när hajen bet ifrån.
sa till på skarpen.
här bor jag!
sa den.
sen kom givetvis människorna och förstörde med ond bråd död
och sånt som människor sysslar med.
MÄN
män-niskor.
märk mina ord.

för övrigt brann det i huvudet på mig i natt
och när jag vaknade låg röken tjock i lägenheten.
påminde mig om att det är bra med brandvarnare
och andra varnare som varnar
för fara å färde

fara på färden
nu rider vi ut på fjärden.
tjohopp

take it away, lover!

Rötter.
dom finns där under
och dom syns inte.
bara på juldagen.
då gräver man upp lite och drar och sliter
och inser att alla sitter ihop
med varandra på ett eller annat sätt
för alla har varit och
pillat på någon
som pillat på någon
som pillat på dig
som pillat på någon.

vi sitter alla ihop.
och ibland var man kär i dom.
och ibland var dom inte kära i en
utan i en annan
som också står där mitt framför en.
ex, sex, gammal kärlek och nostalgi,
allt var samlat igår på babar.
till och med babar är ju som förr.
samma folk, samma jargong, samma blickar
och inte blickar
samma klickar
samma lokal.
endast musiken var annorlunda.

det var kul, jag njöt.
någon sa till mig att
"det är precis som förr.
så kul att träffa alla dessa människor nu
när vi alla är lite mer sansade
och i balans"

jaa-aa instämde jag,
jag, ljugarn.
vadå balans.
vardå?

när stället stängt och man stod och funderade på var natten skulle föra en nu
månntro,
kan det bli till någon skön förort på efterfest med en massa folk från gymnasietiden, så man kanske äntligen skulle kunna få hångla med
han i parallellklassen
som gått och blivit så magiskt fräsch de senaste åren
(de senaste timmarna)
eller vad för spännande man man vänta?
så ungefär
stod jag och funderade i snön men inget hände.
ingenting.

så jag tänkte att jag åker väl hem
men eftersom örebro har ett helt jävla medeltida nytt buss-system som jag är helt oförstående inför
bakåtsträvare som jag är
hittade jag inte busshållplatsen.
missade därav sista bussen.

stod förvirrad på torget och fick en känsla av att om någon såg mig nu
skulle de SE hur förvirrad jag var.
det var då min bror hade kunnat göra nytta men han sitter väl och dricker te någonstans borta i vietnam och har det bra långt bort från juldags-nostalgi och kyla.

jag frös och gick således in på grillcorner
örebros mecka
medelpunkt
mötespunkt.
där allt händer
det sista, avgörande.

men jag kom fan knappt in där
för alla jävlar var hungriga och grobian-aktiga samtidigt.
precis vid ingången satt två tjejer och slafsade i sig kebab
på liv och död.
bredvid dom stod en tallrik som såg ut att vara övergiven,
men full med mat.
kebabpizza.

jag suckade och rann ner på en stol bredvid tjejerna.
tydligen helt icke-adekvat beteende
att sätta sig vid samma bord på det sättet,
så för att göra stämningen om än lite mer obekväm
frågade jag om det var deras tallrik,
den övergivna
och dom blev jätterädda att jag skulle vara
så ofräsch
att jag tänkte äta upp någon annans rester.
medan de svarade jakande högg jag i på övergivna tallriken.
tjejerna kollade konstigt och tappade matlusen kanske
jag vet inte
jag åt väl inte med klass
kan jag tänka mig.

sen kom en kille och började också äta av övergivna tallriken.
han frågade om jag ville följa med honom hem
jag skrattade jättehögt
lite elakt faktiskt
men det hjälps inte
det kom från hjärtat.
kebebsås rann lite på kinden
sen gick jag ut,
haffade en stor taxi som egentligen var full
men jag bad
bönade och bad
och fick åka med.

i taxin var jag och tre jätteroliga kurder som hette
Ari (från finland) Omar och Hassan.
även taxichauffören var med i "gänget" tror jag.
vi pratade om allt möjligt.
de ville ha med mig på fest men jag sa
att jag var lesbisk och helt jävla omöjlig att ha och göra med
vilket inte är så långt från sanningen.
dom ba
ahAHHAAA
och så fick jag hoppa av utanför mig.
jag tror jag har problem med att stå för min heterosexualitet på fyllan.

mätt och belåten tumlade jag i säng hos mina päron medan ni andra
samlade på er könssjukdomar med gamla kärlekar och
köldskador för att ni stått i kylan och väntat
på att någon ska ta nåt jävla steg nånstans.

så äre, så vare
med årets juldag.
det känns förövrigt som det var juldagen 2009 alldeles nyss.
jag är skeptiskt till det här med "livet"
hur fan vet man
att det är på riktigt?
och tiden.
vilket båg.

hajja

toffeln

min bror ringde mig igår
från en toalett i ett 20-våningshus i
hongkong.
ölen var god i hongkong
sa han
ungefär.
det var nog det han menade i alla fall.

igår var jag på spelning
balkanmusik var det väl
och sen en märklig norrländsk orkester
som hette gledbyg´n som sjöng ledsna låtar
på ett fint sätt.

det var varmt inne i industrilokalen
och man fick inte ha skor på sig.
jag gillade konceptet
i virkade tofflor drack jag billiga öl
och när ölen var slut drack jag rödbetssoppa.

när blåsan blev full stod jag givetvis
inte
i den långa kön till toaletten.
det fanns EN ENDA toalett för 200 törstiga människor att tillgå.
jag kissade ute bakom en snödriva
trodde jag
men det var några som skrattade och sa
att det inte var bakom, snarare framför.
jaja.
det som är bakom för mig är framför för någon annan.
jävla einstein.

jag tror jag använde 10 olika jackor och skor under kvällen
för mina kiss-expeditioner.
med tofflor i skorna alltid.
det såg fånigt ut.
förlåt om jag kissade på någons sko.

jag tog av mig barfota när vi dansade också
det var ju så rent därinne på dansolvet
inte som i brasilien där jag dansade barfota i skumkvarteren lapa
bland glasbitar och centimetertjockt lager av öl blandad med smuts och urin.
så fick jag fet infektion i foten
som en liten hint
om att det var ett omoget och ogenomtänkt tilltag.

igår hände inget sånt.
Förrutom köldskador över hela kroppen
eftersom att vi lever i sibirien
och en borttappad strumpa,
förflöt allt väl.
kom hem i toffla och sko
glad i hågen somnade jag sedan
och drömde en dröm
eller mardröm.
svårdefinierat.
gränsen däremellan är hårfin.
så kan det gå.

hej!

110 procent

idag är jag jätte jätte jätte trött.
började dagen med en fjäderlätt joggingtur bland julglada idioter mitt i värsta jävla bullerbyn-stämmningen i haga.
varför?
varför inte
snodde en pepparkaka av en trött kulturtant som sålde något till förmån för något jävligt viktigt, och sprang sen.
så jobbar jag.

igår var det lördag och det var kul. pappa fyllde år och fick bestämma allt.
Det blev således applebutiken, bengans skivor, cigarren, god öl och fruktsallad till efterätt.
axel trodde att pappa skulle fylla 2 år.
siffror, en petitess, verkligen.

sen gick vi som har åldern inne (eller HAR vi det?) på soulklubb på stigbergstorget. jag kissade i snön bakom en buske och såg någon skymta i en annan buske som också pissade och jag tänkte
att det är ju skönt att det finns fler idioter än jag,
så kollade jag lite nogrannare och jo, såklart
det var min bror som stod där och pissade.

Parentes: jag ska skriva ett filmmanus om min bror och mig.
wes andersson skulle regissera
det skulle bli stört roligt
och lagom deprimerande.
zoey deschanel skulle spela mig. slut parentes


sen hoppade jag och bror in bakom baren och sålde öl för glatta livet och bjöd på sambucca. service with a smile. kanske tog en eller annan själva också.
herregud Lina och jag klättrade genom ett nät inne i diskrummet, och snodde en delicatoboll från något slags café där.
detta hade jag helt förträngt
det får man inte göra aja baja.

sen.
suddigt.
tysken
dans
snöoväder
the strokes i huvudet
vitt vitt vitt
ramlar omkring på gatorna
försöker prata danska
och portugisiska
hittar ett långt rep

klättrar upp.


idag såg jag nationalteatern på bengans
med de lite mer vänstervridna delarna av familjen
det vill säga alla utom pappa.

det var bra
dom är gamla men fortfarande arga
fast ändå glada
och fulla med eld och vilja
det är fint
man får en bra känsla av gamla som har massa kraft och färg
och inte är gråa genomskinliga.

att man vill bli sån. typ.
då måste man leva mycket. 110 procent.

jag vill ha en synth farsan

jazzhuset i göteborg.
man tänker att det ska vara jazz
eller åtminstone något liknande.
När vi kom till entrén tittade vakten på oss
granskande.
han frågade om vi visste vad det var för klubb
och lät oroväckande hemlig.
Som om det var något jättefarligt
MC-träff eller kannibal-session.
nej sa vi, vi vet inte.
Synth-pop sa han.
jaha, sa vi.

när vi kommit in förstod vi.
alla var svartklädda
svåra
och syntiga.
Stod och vankade på dansgolvet
typ
i takt till musiken.
en extremt sparsam dansstil.

så vi
shottade
ölade
och styrde upp dansgolvet
tror vi.
tänkte att vi lika gärna kunde gå
all in
när vi fanimej betalat 140 spänn i entré
och shots för hundringar.

sen kom emmon
en skitsnygg tjej som uppträdde
och några snygga syntmusiker
på scenen
och alla var svåra
sparsamma
emmon hade en tröja som visade allt
emellan brösten
extremt eggande
alla därinne ville ligga med henne.

vi dansade till sent/
tidigt
och jag minns att jag tänkte
att synth-pop var ju inte alls
dåligt.
johan och dick
tog av sig byxorna
och dansade i långkalsonger.
jag stukade foten lite lätt
strech-dansade
och kände mig hög

jag fick en trumpinne av
den snygga synth-pop-bands-trummisen
och på vasagrillen 04.00
försökte dick lära mig
spela trummor på en fönsterruta.
jag hajade inte hans teknik.

lurade av en snål
jävla
taxichaufför kom vi hem till överpris
och nu har jag trummpinnen här
och carro och fredrik har gjort succé i göteborg
och jag med.

jag såg ut som sångerskan i
jefferson airplane igår
sa fredrik.
dick tyckte jag såg ut som snus-
mummriken från mumindalen
en deffad idiot på vasagrillen
tyckte jag såg ut som en emo-bög
så allt är ju
relativt.

jag såg i alla fall ut.

Vadå "annars"?

Stay lit

fest igår.
typ såhär.


jag fick så ont i huvudet
igår natt framåt 03.
det var inte så konstigt sa
carro
för jag hade inte druckit så mycket vatten
men mycket annat
öl
och sånt
bål
glögg
och dansat non-stop
haft snedtofs och lekt åttiotal

lyssnade på kejll höglund
"man vänjer sig"
och stoppade in ett
katrinplommon
i centraldammsugar-uttaget
i lokalen vi hyrt
det var omoget gjort
men jag känner mig yngre
när jag gör sånt

när vi dansat till håkan hellström
för 100e gången
ringde jag taxi
det var sent
eller tidigt
beroende på hur man ser
på tiden.

åkte hem utan skor
i min brors morgontofflor
kämpade jag mig genom snön
ögonen sänkta
göteborg flimrar förbi
taxichauffören kan inte stava
till Nordostpassagen på GPSen
inte jag heller.
men vi kom hem till sist
verkar det som.

idag gick vi genom staden
kylen biter på kinderna
vi tog skydd i vilken affär som helst
jag köpte en stickad tröja
med renar och tomtar på
i affekt.
samt en svart hatt
det är bra med hatt
man borde ha det mera.

nu har vi druckit glögg
Carro läser högt ur Anna Book- boken
det är roligt
Fredrik berättar att han varit kär i carola
ikväll ska vi äta grek-mat
kanske jazza lite

jag ska ha ren-tröjan
och hatten.

Nu
Rom.

Im not there

Att försöka återge helgen på ett rättvist sätt är dömt att misslyckats. Vissa saker kan man inte ta på eller beskriva. Vissa saker Får man inte ta på, och det kan vara minst lika svårt.

Igår var det fest här i min lägenhet. Fina människor lös upp och gjorde det varmt och roligt här. När jag nu ligger i min soffa, insvept i täcket och skriver det här känns det avlägset att det var så många människor här igår. Det var inte SÅ många, men med tanke på att jag bara bott här två veckor var det ändå rätt crowded. Redan har jag fått så många bekanta och vänner. Det var roligt när Francesco och Ben (italienare nr 2) försökte sjunga med till Håkan Hellström. De satt där med sånghäftet och försökte ivrigt förstå referenserna och melankolin. De var duktiga. Det är svårt att förstå allt med Håkan, även om man inte är italienare. Jag fick en sång tillägnad mig, det bjöds på tårta, vin, öl, dans, blickar, och till och med hiphop. Idag diskade jag ungefär tre timmar men det var det värt.

Idag var jag på stan. Marlene och Simon såg några fotbollsspelare från IFK och Blev starstruck och knäsvaga medan jag babblade på om hur många vänner de hade i sina telefoner, helt ovetandes om stjärnglansen kring dessa spelare. Konstigt hur vi ser så olika på saker.
Jag fikade med Erica och åt en halv äppelpaj, jag gick vidare till andra lång och Lina, och vi fastnade på Kings head. Där bartendern tyckte att vi var de tråkigaste gästerna någonsin. Vi drack tranbärsjuice och vatten. Men han hade fina tatueringar och det sa jag till honom. Sedan kom det förbi en man som tog upp ett förstoringsglas och stod och läste menyn i ungefär fem minuter utanför och det var en så konstig sak att göra, jag tror aldrig jag sett det innan. Det känns ovanligt överlag att folk har förstoringsglas i fickan. Men det borde vi ha, det lättar upp. Han lättade upp. Sen kom en man med en jätteliten vit hund på gatan och han såg Linas exhalterande min genom fönstret (förövrigt fönstret Francesco betalat för) och vinkade åt henne att komma ut. Sådär stod Lina och kramade en jätteliten vit hund medan mannen med förstoringsglaset strosade vidare, till något annat att förstora.
Hunden hette Pommoc. Som pommac men ändå inte. Vi skrattade jättemycket idag. Så mycket att jag hade mascara i hela ansiktet när jag kom hem. Det är så man blir glad av bara tanken på det.

Nu ska jag se "Im not there" filmen om Dylan, vilket jag längtat efter sedan förra lördagen. Jag, mitt duntäcke, tända ljus, te, det är ju nästan helt perfekt. Som en dejt, men ändå inte.
Om han inte är där, är han då här? Eller? Where is he, if not there?
Blir spännande att se. Allt är så spännande med livet, man vet liksom inte alls vad som ska hända.

Puss och kram, verkligen.

The more you ignore me, the closer i get

Åh jag är så oerhört lack! Jag skulle söka ett jobb tänkte jag, i en kommun jag inte vill lämna ut, men det är en kommun med storhetsvansinne. Och de envisas med att ha något slags egenkomponerat formulär jag måste fylla i, och som verkligen är totalt efterblivet. Ingenting hänger ihop bland frågorna och jag fattar inte VARFÖR de ska göra det så svårt för mig! Ibland känns mitt liv som något slags hemligt "fångarna på fortet" där jag måste klara av en massa celler, och hitta nycklar för att komma vidare till hon lejonkvinnan i slutet som ska ge mig alla guldmynten. Cykla uppochner och sådant som jag ju gör till och från men inte riktigt kan motivera. Det måste ju bero på att jag är med i något slags spektakel utan att jag fattar det själv. Usch.

På frågan om vad jag har för IT-kunskaper kan jag fylla i följande: Nybörjare, mer än grundkunskaper, erfaren. VA? Jag är väl förihelvete en som sitter på BARA grundkunskaper, men inte mer. Nybörjare kan jag inte påstå att jag är för det vore en lögn. Erfaren är jag då rakt i inte. Nu har jag fyllt i att jag har "mer än grundkunskaper", vilket ju är en total lögn för jag kan knappt manövrera något annat än word och internetikonen. Och spotify. Åh det är så svettigt och svårt ibland med livet och alla dessa frågor som ställs till en. Man ska veta och vara så mycket på pappret. Alltid detta papper att sammanställa en människa på.

Igår träffade jag och Lina Francesco, Italinaren med citybiken, av en slump för andra gången, på Kings head. Han var där ensam och berättade att han hade kommit dit för att betala för ett fönster han råkat paja med sin stjärt tre veckor tidigare. Han hade gått rakt in i det och det hade blivit ett stort hål efter hans stjärt. Liksom, vad är oddsen? Han hade dessutom gått in och erkänt, och nu betalat för det. Och han bara skrattade åt det hela. Så han hade gått fram i baren och sagt något i stil med "jag ska betala för fönstret därborta och en öl, tack". 4.500 kronor, och ölen fick han gratis. Det var den dyraste ölen som någonsin serverats på kings head, kanske någonsin, och både jag och Lina fick smaka, och fan den var god alltså. Jag skrattade mycket igår och Lina och jag insåg, att hennes ståndpunkt som hon delade med sig av min första dag i Göteborg, att på Andra långgatan cirkulerar bara killar som är lama och sluga som rävar och bara vill ligga med en kunde dementeras eftersom jag träffat både en och två som inte alls kan kategoriseras in i den kategorin.

Sedan fick jag kortslutning och lovade komma på hennes föreläsning kl 9 i morse som handlade om finansieringen av sjukvården. Bara för att jag så himla gärna vill ha något att gå upp till på mornarna. Jag kunde sitta där bland andra studenter och känna mig intresserad och upptagen. Men i morse när klockan ringde insåg jag att det snarare skulle upplevas som desperat och märkligt att valsa in bland massa sjuksyrror och låtsas vara något. Så jag stannade hemma och tänkte på en massa saker istället och nu sitter jag är och förbannar denna satans kommun som jag nu inte ens vill jobba i, eftersom att de är så jävla omständiga med sitt formulär. Och Morrissey bara sjunger på om kärlek och ett ljus som aldrig släcks och jag funderar på att gå och köpa mig ett munspel.

Så är det.

klassisk monolog

I fredags natt runt sisådär 01.30 hade jag ett nytt meddelande på mitt mobilsvar. Det visade sig vara fyra minuter långt och spritandedräkten letade sig nästan genom antenner och kablar ut i min lur. Jag skrattade mig blå i ansiktet av ämnesvalen och saknaden av tonfall i rösten, som lätt kan uppstå efter 30 öl. Allt som sägs, sägs i samma ton. En evig lång fylleton utan konsonanter.

Ja det var min lillebror, som inledde meddelandet med att upplysa mig om att han stod och pissade i uppförsbacke. Bara inledningen vittnade om en kommande klassisk monolog. Sedan ett vänta. Sedan prassel. Sedan ett filosofiskt spörsmål angående hans nacke. Han anser att han nacke ser snyggare ut från vänster sida än från höger och jag kan verkligen se honom framför mig, stå och pissa på någon laduvägg speglandes i en gammal spräckt fönsterruta när nackämnet dyker upp. Sedan kommer den oundvikliga frågan som måste ställas rakt ut. Han förväntar sig givetvis att jag sitter inne med svaret, som alltid annars.

Hur många öl har jag druckit?

Talande tystnad

Harkel.

Sedan en två minuters lång nostalgisk sluddrig kärleksförklaring till mig, sin syster, som tydligen är som den gnista som gör hans liv lite varmare. Men gnistan börjar falna och måste tändas på, för han tycker livet blir roligare med värme. Så för att göra de bästa av situationen står han nu och gör en redig jävla åkarbrasa så det står härliga till.

Under skrattsalvor åt sin egen humor, säkerligen, tappar han mobilen och samtalet bryts.

Det här gjorde min helg.

Tack brorsan. Du ÄR bäst, ingen protest.

Nu ska jag och Hannah återförenas. Idag ska hon lagas. Igen.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Eventuellt blir hon kaffeved.

Hejpåer!

Lite avstämmning

Ja så var man åter tillbaka i det avlånga landet lagom. Måste säga att grönskan är allt annat än lagom, den är i överkant och jag gillar det. Hade glömt hur fina lupiner och syrener var och på tåget såg jag flera stycken. De är fanimej fina blomster. På tåget hem från Danmark var det ingen som ville sitta bredvid mig. Jag luktade rent ut sagt skit. Alla mina kläder hade antagit samma doft. En som påminner starkt om roskildefestivalen efter en vecka.

Köpenhamn var en mycket fin helg. Carros danske make hade ordnat med allt för oss. Han var en dröm-värd. Vi fick varsin cykel, hemlagad mat tillsammans med kollektivet i "Bennos Hvile" varje dag, Guidade turer i nyhavn, Christiania, Tivoli. Vi var på musikfestival och vi åt danske pölser natt som dag. På natten tog vi en med "det hele" på. Det hele är allt. Allt verkligen.

Ännu senare på natten gick vi till ett ölcafé som ÖPPNADE klockan 02 och stängde 14.00.

De hade rea på en öl + T-shirt med logga för 75 kronor. Var nära att köpa kittet men tyckte färgen var så grå. Den var grå med en guldig text. Guldregn hette stället och jag var nästan den enda tjejen där. Svensk dessutom, vilket var mycket exotiskt. EN kille som hade druckit kanske 30 öl försökte ragga upp mig med följande mening " Du, snygga bröst!" Danskar + tuborg = mycket danskt. Kasper och jag drack gratis tills sent. Eller tidigt ska man kanske säga. Jag har aldrig kommit hem så sent från krogen som i lördags i Köpenhamn. Jag säger inte vilken tid det var, men vi mötte joggare på vägen.

Carro gjorde något omöjligt i lördags. Hon skulle ta sig från en plats som hon inte visste var det var, till en annan plats som hon inte visste var det var. Ensam. När/om hon kom fram skulle hon komma ihåg koden till ett lås och därinne finna nyckeln till huset. Snacka om fångarna på fortet-vibbar. Det sjuka är att hon lyckades. Jag fattar inte. HUR kan man göra det? Efter 5 öl dessutom. En stor eloge till henne.

Nu är min resa slut hursomhelst. Jag är hemma och jag ligger redan och undrar. Vad ska det bli av mig? Den här resan var ju kul och så, för att använda ett mediokert ord. Tror det slappa levernet har tagit ner min hjärna i ett makalöst långsamt tempo föresten. Häromdagen kom jag inte på vad exhalterad hette när jag skulle säga att jag var det. Vad jag var exhalterad över minns jag inte. Kanske vart det en karusell på tivoli

Men hursomhelst, jag har ju blivit avsevärt mycket fattigare, lite tjockare och något långsammare. Jag är lika arbetslös som jag var när jag for men i ett mer desperat behov av jobb än någonsin. Desperat är en underdrift.

Den här sommaren kommer att bli spännande. Jag har inte så mycket som en plan.

Jo en. Jag får finbesök av manligt kön om en vecka. Vi ska fira midsommar i skärgården i regn med snaps och hela baletten.

Nu ska jag bara sova. I morse hade jag en underbar dröm om en ost och korvtallrik. Jag hoppas jag kan ta vid där den slutade, för jag hann aldrig smaka på den i morse.

Härmed lovar jag mer frekventa uppdateringar på bloggen framöver. Eller lovar för jag inte, men jag ska fösröka.

Prestenterar här ett urval bilder från min 2 månaders exil i Europa:

Amsterdam. Typisk Holländsk mat

Amsterdam. Typisk Amsterdamsk mask

Berlin. Jävligt otypisk tysk toasits

Berlin. Säkert en typiskt tysk

Paris. Rodolfo, mannen som försökte öppna vår vinflaska med en nyckel

Paris. Carro köpte bil

San Sebastian. Hemlösa och trötta en söndagmorgon

Lissabon. jag köpte bil

Edinburgh genom bilfönstret

Newcastle. Eller någonstans på den engelska landbygden.

Newcastle. Lång daggmask

Barcelona- Typisk kväll på terassen

Barcelona. Man utan penis

Nu är det natt. Ha en go en.

Puss

Tågluff stopp 6; Berlin!

Berlin är som en enda stor festival. Allt verkar tillåtet och improviserat.

Idag var vi på en loppmarknad i en park i Prenzlauer Berg. Misstänker starkt att en del folk hade fortsatt festen direkt från klubbarna till parken, för det var en sådan stämning. Lite jäst sådär. Och flummig. Där fanns en sekt som ville få människorna att inse vikten av fred.

Där fanns en man i bar överkropp, dreadlocks och flint som hade en baby i ena handen och en bratwurst i den andra. Korvsorten alltså.

Där fanns några killar som spelade basket och några meter bort en snubbe som sålde Mojitos för 3 euro. Klockan tre på en söndag och affärerna gick bra dessutom.

Det fanns ett slags öltält där allt var jättebilligt och ett band med två medlemmar som framförde "satisfaction" på elgitarr och trummor. Tjejen som spelade trummor stod upp och hon var riktigt ball. Killen på gitarr hade läderhåsen eller hur det stavas och var väldigt tysk.

Igår kväll hamnade vi på en soulklubb. Först skulle vi gå på en flytande klubb på floden men vi stod i kö en halvtimme och hade inte rört oss så mycket som ett tum. Och då hade vi dessutom trängt oss före. Det fanns en VIP kö där folk blev insläppta till höger och vänster på måfå. Och det gillade jag inte så jag frågade om vi fick komma in. Nej, längst bak sa vakten. Fyfan för godtycklig selektivitet sa jag på tyska och gick därifrån.In på närmsta bilmack och köpte öl för åtta kronor. Gled in på en Biergarten någonstans där det var mörkt och fullt av fulla amerikaner som trodde att jag ljög om mitt ursprung, samt att Carro hade något fuffens för sig i buskarna.Vilket hon kanske hade också, det vet jag inget om.

Men sen Soulklubb alltså. Svettigt, svängigt och lätt den roligaste klubbupplevelsen sedan jag lämnade Sverige. Vi var snyggast på stället, tror vi. Vi var gladast i alla fall och ölen hette Astra,vilket jag kopplade ihop med läkemedelsbolaget astra zenica. En koppling som jag dessutom försökte förklara för servitrisen. På tyska. Ett språk jag inte behärskar alls. Jag måste framstått som en viktigpetter. En utan riktig humor kanske. Bevare mig väl.

I övrigt har Berlin varit en enda lång uppenbarelse. Här skulle jag vilja bo. Alla cyklar överallt, människor är vänliga, konst är en mänsklig rättighet och inget tar för lång tid. Allt med Berlin är värt väntan.

Till och med frukosten vi väntade på 1 timma igår. Den var så att säga fulländad.

Imorgon lämnar vi Berlin. Allt vi tagit i blir till sprillror och krossade hjärtan kommer sänka staden ner i floden.

Vi ska till Amsterdam och fortsätta röva och slåss. Jag har aldrig varit där, men det är något med droger, sexhandel och cyklar som dyker upp i huvudet när jag hör staden nämnas.

Kan ju bli roligt. Störd kombination föresten. Cykla påtänd och ha samlag på cykeln. När man är påtänd. Tycka vad man vill om en sådan sak, men det är skickligt. Den som kan det är skicklig och har förmodligen ovanligt välutvecklad simultanförmåga. Jag skulle då rakt inte klara det. Jag kan knappt cykla och trampa samtidigt.

Sammanfattning Tyskland (Berlin)

Människor är snygga

De är trevliga

De är unga

Här finns hög tolerans och stort utrymme för konst

Det är billigt

det är spontant och ouppstyrt

Folk cyklar

Allt detta påminner starkt om min drömstad.

Alltså, betyg: Jävligt högt.

Ses i Amsterdam, folk.

Tågluff stopp 2 ½ Lissabon

Lämnade Valencia med hatkärlek. Det var bra där men ändå inte. Lite som högstadiet.

Åkte tåg till Madrid och hade tre timmars racer-tur i Centrum.

Tog en taxi med en gubbe som gav oss en gratis guidetur genom alla sevärdheter och släppte av oss i bardistriktet. Som om han kände på sig att vi ville ditåt. Tog en drink på trång bakgata i Madrid där en gammal gubbe med käpp och Ipod dansade för glatta livet och fick oss att fundera på om ålderdomen är något att frukta egentligen. Förmodligen inte, sa vi och tog en öl till. Madrids magiska aura gjorde att klockorna stannade men ändå gjorde dom inte det för vi fick plötsligt bråttom som fan till metron för att hinna till tågstationen och vårt tåg till Lissabon.

Just som vi gått på metron började det trycka på i kissblåsan på mig. Det tryckte och bultade och jag vill så gärna sätta mig och kissa på plats men hade inte tid med ytterligare polistransport så jag höll mig.

Framme på tågstationen sprang vi som yra höns med ögonbindel och visste verkligen inte alls vad vi höll på med. Snäll man föste oss rätt och tog sig för pannan.

För att komma till spåret krävdes att man gick igenom en spärr som vanligtvis bara släpper igenom personen som går igenom men inte mig. Jag tog sats som en tjur och med hela min kroppstyngd med huvudvikt på buken fälldes jag av den jävla spärren.

Resultat; kiss i byxan. Inte bara en droppe, utan kiss verkligen.

Tid fanns inte till att åtgärda detta problem utan nu var det järnet som gällde fram till tåget.

Vi hann, givetvis, men på könshåret.

Carro var orolig att jag skulle börja lukta kiss så jag bytte byxor och allt var givetvis frid och fröjd. Gick till baren på tåget (!) och drack vår första portugiska öl av märket superbock. Kul i alla bemärkelser.

Sedan susade vi genom den spanska natten i ett rasande tempo och efter tio timmar nådde vi Lissabon. Denna stad av upptäckter och världsomseglingar.

Har hunnit tappa bort varandra samt varit i en kyrka där man inte ville hymla med att döden var ett faktum för var och en av oss. Döden skall inte vara tabu, därför fick vi gå rätt in i obduktionssalar och andra makabra miljöer där döden var minst sagt påtaglig. Det var en märklig upplevelse, och som grädde på moset satt prästen och spelade Tina Törner på kassetbandspelare. Vi har fått en utmärkt första bild av Lissabon.

Maten var god och vinet likaså. Nu är kvällen här och vi ska se om det händer något roligt på hostelet. Om inte ska vi se till att det gör det.

Ta vårt ansvar.

Beijo!!!

Tågluff stopp 1; Valencia

Började tågluffen i Valencia igår, med rivstart. Efter tre timmar i denna till synes lugna, pittoreska stad, satt vi i en Polisbil. Nej, vi har inte börjat bedriva illegal verksamhet. Än. Dock hände de, som många nog förutsåg. Jag blev jag rånad, med råge. Det var en klyftig tattare till rånare som kunde se igenom väskor förmodar jag. Problemet med vad vi skulle tillbringa gårkvällen med blev således löst av sig självt. Jag och Carro fick åka polisbil och sitta på polisstationen i tre timmar. "Förhöret" var skrämmande likt tv-succén "gäster med gester" som gick någon gång på nittiotalet. Hursomhelst gjorde jag mitt bästa för att förklara händelseförloppet. Sedan fick jag titta i mappar med hundratals lokala tjuvar och banditer för att peka ut den skyldige. Det var svårt ska jag säga. Alla hade långt hår, skägg och tämligen smala kroppar. Jag har med andra ord god kunskap om stadens kriminella förmågor. Alla, och jag menar alla, hette något med Jesús, Juan eller salvador. Det kan jag säga utan att lämna ut någon staskars spansk hemlös mördare. Det kändes ganska hemskt alltihopa. Men jag kände att jag ändå ville berätta det för er.

Medans polisinspektören Juan insåg att det var fullkomligt lönlöst med mina charader tände han en cigarett och suckade. Poliser röker inne i Spanien. Vi ringer en tolk sa han. Sagt och gjort. Medan tolken inväntades gav Carro honom fria händer med europa-kartan vilket resulterade i entusiastiska ringar runt städer i hela Spanien. Juan visade sig vara hemma på sitt eget land och han föreslog Salamanca framföra allt annat. Sen pratade vi om ditten och datten, på jag vet inte vilket språk, men vi pratade om allt möjligt. Fantastiskt.

När förhöret var slut klämde jag ur mig att det jag sörjde mest var min dagbok som försvann i stölden. Juan förstod vad den betydde för han satte handen mot sitt hjärta och dunkade. Liksom, för att visa att han förstod, att det var hjärta och själ i dagboken.

Juan tog oss med i sin bil till slummen, där vi letade i trappor och andra märkliga hålor efter mina tillhörigheter. Utan resultat. Men vi såg en helt vit duva. "Paloma!", sa Juan.

Skärrad och nedstämd gick jag hemåt med Carro. Något gott ville vi ändå unna oss, trots misären och köpte varsin pizza. Just som jag skulle till att sätta tänderna i den, tappade jag den. Med fyllningen neråt.

Jag har haft bättre dagar än igår.

Idag har vi varit ute och cyklat. Inte metaforiskt för en gångs skull, utan vi cyklade till stranden och där satt en man med stor röd mage och kammade en vit pudel. Pudeln hette Alfie, och Carro blev erbjuden att kamma Alfie men detta erbjudande avböjdes. Sedan somnade vi i sanden till vågornas brus, ovanpå våra väskor, denna gång. Vaknade en timme senare av att en man gick förbi och kommenterade Carros stjärt med orden "Grande Bottom".

Carro surnade något men jag sa att det nog var positivt med Grande Bottom.

Sedan cyklade vi på floden. Förr var det en flod med broar över vatten, men nu är floden uttorkad och istället är där en gigantisk lång grön park full av blommiga träd, bänkar och barnkalas.

Underbart.

Efter god middag gick vi till en bar, den med billigast Mojitos givetivs. Ändå var vi tvungna att göra en springnota. Så det gjorde vi.

Det är den jävla tattarens fel som snodde min väska. Han satte ribban. Han har gjort mig fattig och arg och jag vill ha ett anarkistiskt samhälle. Varför inte börja i Spanien?

Är allt detta sant, undrar ni?

Kanske, kanske inte.

Men jag lever och mår bra och så länge ingen dör eller blir allvarligt sjuk ska man inte sörja allt för länge. Livet är för kort för det. Utan väska eller ej, jag har iaf mig själv och livet. Och jag är i Spanien med en underbar vän och fastän det är måndag har vi inga tider att passa, och inget tråkigt vi måste göra. Vi får göra vad vi vill, och det vill jag inte gå miste om genom att sitta och vara sur.

Vi har ingen plan inför morgondagen. I Spanien är tempot aningen långsammare än i Sverige. Passar mig utmärkt. Kanske ska vi till Portugal, kanske ska vi lyda Juan´s råd och åka till Salamanca. Hursomhelst rapporterar jag snart. Utan polistransport hoppas jag.

Adios Amigos.

En liten utvärdering

Jag låg igår på terassen i solen och tänkte på livet. När sådana tankar dyker upp är det oundvikligt att tänka på det förflutna, särskilt eftersom min framtid är rätt så jävla svart och oviss.

Men även om jag inte vet vad jag SKA göra, så vet jag åtminstone vad jag har gjort, på ett ungefär.

Dessa tankar resulterade i en kreativ svallvåg som sköljde över mig och jag bestämde mig för att utvärdera mina år i Karlstad. Göra en slags redovisning. Bokslut. Rapport.

Jag började fundera i mer konkreta termer på vad jag ägnat mig åt de senaste 3 ½ åren då jag bott i Karlstad. Jag kom fram till en hel massa saker som jag inte tänker gå in närmare på. Sex kategorier kunde dock utkristalliseras som de mest väsentliga delarna i mitt liv.

Kategorierna är följande:

ÖL

POJKAR

PLUGGA

VÄNNER

JOBB

SKRÄPMAT

Man kan ställa sig frågor som; Är skräpmat mer relevant än till exempel träning och friluftsliv?

Borde inte kulturella upplevelser vara en kategori?

Detta är frågor jag själv ställer mig och blir lite sur över att de andra ändå verkar ha tagit mer av min tid än dessa. Jag biter i det sura äpplet. Omfamnar min egen historia och utgår från dessa mer ärliga kategorier, trots att vissa av dem det känns aningen meningslösa, såhär i efterhand.

Meningslösa eller ej, jag ägnade tid åt dem, och skall jag presentera mer precist, hur mycket tid.

Nedan ser ni ett rörelseschema, över hur jag rört mig i Karlstad de senaste 3 ½ åren. Färgerna indikerar de olika aktiviteterna, som ni ser utmärkta i det vänstra hörnet.

(Förslagsvis tryck på bilden så ni ser den i ett större format, för tydlighetens skull)

Av ovanstående modell kan vi se hur streck av färgen orange, samt lila dominerar mina rörelsemönster. Om detta tänker jag inte uttala mig något vidare. Frågetecken kommer säkert dyka upp, exempelvis det lila strecket som berör stadshotetellet. Vad detta var, eller inte var för en pojke tänker jag inte gå in på. Jag lämnar också osagt om det kanske är samma pojke som står för alla lila streck. Så KAN det mycket väl vara.

De orange strecken är mycket frekventa genom pubarna i stan, främst Ankan och Koriander skulle jag vilja påstå. Men att sitta och rita streck för varje gång jag besökt en krog skulle krävas mer än ett A4 papper. Man skulle också kunna tolka det blå strecket som går till systembolaget som att jag umgås med mina vänner där. Detta är inte riktigt meningen, även om man kanske har varit där tillsammans en gång eller två, och umgåtts medan man omsorgsfullt valt ut ett gott vin. Det största nederlaget i denna kletiga modell är att de röda strecken är ytterst få. Dock, vill jag påstå, borde det strecket som går till Universitet vara brett, då jag faktiskt ägnat mycket tid där, studerandes. Vid ett svagt ögonblick försökte jag studera på Carstens café som ni ser, men det var en dålig idé och inte mycket blev gjort. Vad gäller kategorin skräpmat har jag frekvent fört mig mellan Burger King, Mcdonalds och diverse pizzerior i stan. Oftare än till stadsbiblioteket till exempel. Därmed inte sagt att inte ägnat mig åt mer intellektuella sysslor när jag ätit skräpmat. Så kan det ha varit.

Eftersom ovanstående modell brev en rent ut sagt kladdig historia har jag även valt att förtydliga resultatet i stapeldiagram. Sådana man lärde sig göra på högstadiet.

Ja resultatet talar väl sitt tydliga språk. Jag har ägnat mig mer åt öl och pojkar än åt studier.

Dock måste påpekas att all forskning inte är tillförlitlig, särskilt inte den här, då utvärdering var det (enda) ämnet jag fick underkänt i.

Tankar om slutresultatet: Jag vet med mig att jag studerat mycket mer än vad som framkommer av studien. Jag vet också med mig att den orange och lila stapeln inte ljuger, men att den heller inte kan tas för allvarligt.

Den största paradoxen med hela detta extremt dumma företag är att jag åkte till Karlstad för att plugga, och av denna djupdykning att döma, är det det jag sysslat minst med. Ändå har jag fått en examen och betraktar mig som beläst och kunnig på de områden jag bör vara kunnig inom. Till mitt försvar vill jag tillägga, att jag åtminstone hade väldigt roligt under dessa år. Samt att jag hjälpt hårt slitande krogägare att förhindra konkurs. Och genom att jag krossat ett hjärta eller två, hjälpt dessa unga män till självrannsakning och djupare förståelse av livet. Det stora hela livet. Motgångar föder klokhet.

Men på det stora hela känner jag mig nöjd med resultatet. Jag känner att det är en students liv och att jag levde det till fullo. I raketfart.

Slutsats: Åt helvete med forskning, nu går jag och tar en öl.

Adios

Skengravid på salami

Igår berörde jag ämnet avstickare. Man skulle kunna säga att några sådana gjordes redan samma kväll. Som jag sa, jag tvivlar inte på att det blir någon avstickare då och då.

Igår förtärdes middag på Bar Lobo i Raval-kvarteren. Fem flickor var nöjda med färgfulla drinkar och när maten kom in hade vi höga förväntningar som mer än besannades. Mellan varje tugga och varje smak sa vi "mmmm" och "Åhhh" och någon uttryckte det som "fantastiskt!". Jag åt mer än jag brukar äta, kanske för att jag var hungrigare än vanligt, eller bara uppspelt. Den sista salamin jag stoppade i mig minns jag som väldigt röd, nästan pulserande när jag med mycket kraft svalde den. Efter middagen såg jag bokstavligt talat gravid ut, vilket är mindre bra när man är ute på byn i färd med att leta upp en bar med värdiga drinkar. Folk tittar och tror att man är en oseriös blivande mamma. Man känner sig som en slummens medborgare. En svikare. Eftersom jag bara hade en mat-bebis i magen tog jag inte åt mig av folks fördömande blickar. men det beklämmer mig att de kommer gå hem och berätta för de sina att de sett en västerländsk lättfotad flicka dricka sprit med magen i vädret.

Jag försöker att inte tänka på det mycket nu. Salamin var god och så var det med det.

Sedan träffade vi en norrman som hette Kent, i en gränd någonstans. Det finns många gränder här, nästan onödigt många. Han hade en skateborad med sig och han skulle till en skateboard-bar. Vi har ingen erfarenhet av skateboard. Förutom att både jag och Carro pussat en och annan kille som har detta säregna intresse. För egen del snarare ganska många sådana. En del var bättre, en del sämre. På både skateboard och pussas.

På skatebaren var alla lite hippa och man kunde se att de flesta ville ha en någotsånär jämnårig flicka eller pojke med sig hem för otukt, närhet och så småningom; ångest och könssjukdomar (vilket de för stunden helt glömt existerar). Jag såg flera par spana in varandra och sedan hångla. Slaskigt, oseriöst och något billigt. Inte som kyssarna på film eller ens i närheten av.

Jag och Carro drack en drink och pratade med två spanjorer. De var blyga och hade aldrig vågat pussa varken mig eller Carro. Vi var äldre, vi var coolare, och vi var Svenskor. Killarna var unga och eld och lågor. Ville nog springa hem och berätta för sina kamrater, att de träffar svenskor. Den ena såg ut som Ross i vänner. Den andra berättade att Spaniens bästa kock kommer från San Sebastian, och jag kände mig ännu mer nöjd med resplanen jag presenterade igår, där första stopp är just denna stad. Jag har nu mycket höga förväntningar på maten där.

Sedan pratade jag med en Argentinare som hette Augustus. Han var filmregissör och älskade livet och konsten. Vi pratade mycket och han hade nog gärna velat kyssa mig men jag sa nejtack. Jag sa att jag redan tyckte om någon annan men att vi gärna kunde bli vänner. Han såg lite besviken ut men jag är nöjd. Han vet vad han får. Han får en vän och inget mer.

Vi pratade om filosofi och slumpen och annat universalt.

Sent tog jag metron och för första gången lyckades jag planka i spärren. Jag vet att detta inte är något bra för de flesta människor, inte heller för mig. Men jag har lagt avsevärt mycket pengar på Spanska kollektivtrafiken, till och med mer än jag lagt i Göteborg, där jag varit många fler gånger. Så ska det inte vara. Lagom räcker. Jag och en annan kille plankade och med detta gemensamma intresse som grund började vi konversera. Han var från Marocko och hette Meddi, han prata spanska, jag pratade franska och i 30 minuter pratade vi om hans klädaffär, där alla sorts kläder finns att fynda. Han var en trevlig ung man. Inte alls Berusad och oanständig.

Sent kom jag hem, helskinnad, okysst och med alla pinaler i behåll. Jag är för bra för att vara sann nästan.

Nu är det dags för en promenad i de där otaliga gränderna. Kanske borde uppsöka de som trodde jag var gravid igår och visa, att nu, nu när jag bajsat, är jag smal igen.

De tycker nog att det är förskräckligt, att jag bajsat ut ett barn. Tänker man efter så är det förfärligt. Tur att det bara var Salami och lite annat. Inget levande som kräver föräldraledigt eller blöjor.

Hejdå.

Im from Barcelona

På tre dagar har det hänt en del saker. En del roliga och en del ännu roligare.
När jag anlände strax före 02.00 i onsdags natt skrek min mage på mat. Carro mötte mig och efter att ha dumpat mina saker på hostellet, i mitt 4-bäddars rum där jag givetvis antog att det bodde tre människor av kvinnligt kön, av någon anledning.
Vi vandrade längs Ramblas och käkade take-away och pratade om svunna tider. Vi letade efter ett ställe där man kunde få en öl för vi var så törstiga. Någonstans i en diskussion om inte fan vet jag, skrämdes jag av en ung man som hoppade fram från ingenstans. Efter några meningsutbyten visade det sig att han och hans vän var från Halmstad och vi fortsatte vårt öl-sökande tillsammans. Det var dock inte så framgångsrikt först. Men sen var det det. För då kläckte de ur sig att det fanns en pub inne i ett hyreshus som hette Pipa och som alltid var öppet. Och ja, det var så skumt som det låter. En helt vanlig port med en helt vanlig knapp med det ovanliga efternamnet Pipa. Vi ringde, porten öppnades och vi gick in i vad som såg ut att vara ett helt vanligt spanskt sekelskifteshus med mögel i tak och väggar. Men icke. På våning två möttes vi en vakt och in genom dörren till en lägenhet gick vi och fann en bar. Tadaa!!! Röken låg tjock och vi stannade till länge.
Rultade hem och fann tre italienare i kallingar utfläkta i varsin säng i mitt rum. Jag kröp upp till mig och somnade till morgontrafiken och italienska snarkningar.

På morgonen blev jag erbjuden marijuana innan jag ens hunnit äta frukost. Avböjde givetvis vänligt men bestämt.
Vi spenderade flera timmar på trendiga restaurangen "Ra" där vi åt tre-rätters med frugan, Camilla och Rebecka i solen vilket syns på mina axlar idag. jag provade hattar i second hand affärer, köpte en 60-talsbikini och Carro blev kysst på foten av en man med sexuell avvikelse. Något med fötter. jag skrattade så jag låg på marken när han slickade hennes plåstrade blåsor och Carros panik växte i takt med vår insikt om att han inte alls slagit vad med en vän om att han skulle våga kyssa carros fötter, utan att han var pervers.

En dag följd av succér fortsatte i samma spår då vi blev bjudna på middag hos våra vänner från kvällen innan. Martin och Jimmy. De hade gjort grillspett, hamburgare och det enda vi behövde göra var att dricka öl på deras balkong där kvällen blev sen och diskussionerna var intensiva då våra åsikter gick isär angående Björn Ranelid och Melissa Horn. Trots dessa olikheter kom vi fram till att vi nog skulle ta och flytta in hos grabbarna några dagar. Vi var tvungna att lämna vandrarhemmet kl 11 dagen därpå och klockan 01 hade vi redan ett nytt boende. Vilken Framförhållning!
Så nu bor jag och Carro i en fin lägga med Pool på taket. Där vi har tillbringat tid, ja. Givetvis.

Idag har jag, Johanna och Carro v arit i Park Guel och spanat på turister och berömt mosaik som konstform, samt gått jävligt vilse.
Men efter många blåsor på fötterna och två händelserika, relativt sömnlösa dygn sitter vi i Barceloneta vid vattnet och Min fru är övertaggad på Razzmatazz-klubbande ikväll. Vi dricker Rosévin blandat med fanta och vi äter Oliver och vi berömmer varandras snygga stjärtar. Carro lagar mat, Camilla kommer snart från skolan och Johanna visar mig sina fantastiska bilder hon tagit.

Johannas fina bild på mig och min fina nya kamera för 15 kronor på solareturen. Jag är så nöjd. Den heter Bill.

Det kommer bli en lång kväll för Frugan säger att Razzmatazz öppnar klockan 04.00. Så att natten har aldrig varit längre.
Återkommer så snart internet finns.
Jag lever, jag utbrister ofta att livet är ljuvligt.
Ja, det är ljuvligt.
Puss!

Thin ice, my man!

Jag har varit ute på hal is idag. I flera meningar. Isen som ligger tjock mellan Orrholmen och Mariebergskogen i denna stad gav uttryck för att att vara en bra genväg. Det var den rent teknisk sett men isen var inte spolad och därför fick vi pulsa fram i meterhög snö. På mitten tog vi en ölpaus och önskade varandra gott nytt år.
Sen åkte vi pulka och jag hamnade snett mitt i ett hopp och landade på ryggen. Det gjorde inte så fysiskt ont som jag önskade att det skulle gjort men jag kunde inte undvika att stirra upp i himlen efter mitt fall. Där såg jag några stjärnor som penetrerade små hål i min annars igencementerade hjärna. Jag blundade lite och frös om stjärten och själen. Sen tog på mig för stora skridskor som jag inte heller snörde sådär korrekt och hårt som man bör. Åkte många varv på den runda banan och jag kan inte påstå att det var det minsta fagert. Det var klumpigt, fumligt och jag föll. Men jag skrattade hjärtligt åt det hela.

Isen som ligger tjock mellan hjärtat och resten av min kropp gick inte att ta några genvägar över. Provade med både skridskor och kanot men kom fan inte så långt som ett tum. Typiskt isar att vara tjocka och ogenomträngliga.

Nu ligger det två fagra damer i min säng och sover och jag ligger på soffan. Nej jag har inte raggat upp till en misslyckad trekant på en sunkig krog, det är mina goda vänner som intagit en given plats i palatset på Haga. Ikväll skickade jag iväg frågan jag funderat över så länge, till 118 100. De utger sig för att ha svar på allt så jag samlade mod till mig och frågade hur mycket en genomsnittlig fitta väger.
Fick ett svar olikt alla andra svar jag tidigare fått:
"intressant fråga, men tyvärr är det svårt att hitta ett svar. Vi kommer inte att ta betalt för detta sms".

Universum tar aldrig slut, det vet man. Men frågan om vad ett kvinnligt könsorgan väger är stor och oklar som ett svart oändligt jävla hål.
Vad är det för värld vi lever i?

Godnatt