moon-shiner

snart är det vår.
alla människor är könlösa från början-
from the very beginning.
det luktar inte bra i mitt kök.
mitt kök har inget luktsinne.
min soffa är slut.
moon-shiner med dylan är bra skit
tack anders.

ibland drömmer jag sjuka saker
som inte kommer hända.
om tårtor jag klättrar ner i
och hoppar upp ur
och säger tjoohoooo
iklädd randig tight dräkt.

godnatt älskade godnatt.

les amours imaginaire

asfalten.
jag saknar den.
och gräset.

jag går till haga bion.
jag går dit två timmar innan filmen börjar
för jag har inget annat att göra.
ingen tid att passa
ingenstans att vara
så jag är på kino.

äter en soppa.
läser en bok.
tittar på människorna.
tänker inte direkt rosenskimrande tankar
men heller inte dåliga.
tänker att det är ganska bra att sitta ensam.
inte behöva lyssna
eller prata
eller sätta sig in i något
eller tycka det ena eller andra.
det är en ynnest antar jag
att trivas
att nöja sig
med monologen i huvudet.

sen såg jag filmen
och kände mig rätt urblåst efteråt.
den var inte blytung
den förändrande inte mitt liv
men det var i mina ögon
ett mästerverk
rent berättarmässigt.

(om jag visste hur man gör en länk
så skulle jag, men jag vet inte det
men kolla här för den fantastiska trailern
http://www.lesamoursimaginaires.com/)

jag gillar verkligen när vägen fram
är målet,
det viktiga,
och inte slutet.
slut är oviktiga
onödiga att fokusera på.

efteråt blev jag sugen på cigaretter
fast jag inte ens röker
jag blev sugen på att vara bög
fast jag inte är man
jag blev sugen på att ta hem
han i filmen med lockigt hår
och där är jag inte ett dugg förvånad.
han var vacker
och svår att förstå sig på
och han är en karaktär i en film
den sorten är jag på det hela taget svag för.

sen gick jag ut från kino
och stod i snön ett slag
och funderade på vad nästa drag skulle bli.
men ingen spelplan dök upp så jag tog med mig bob dylan
hem och letade asfalt på marken.

tänkte att jag sett för mycket film
och att mina förväntningar på livet
sällan
eller aldrig
sammanfaller med filmerna.
och jag vill att det ska vara som i filmerna
för jag är naiv och har jättelite annat att bry mig om
i min tillvaro att jag ägnar tid åt att tänka
på filmscener och på mitt liv som filmscener.
unna mig det.
en dag kommer jag inte ha tid.

idag gjorde jag musik till lejonlåten.
använde nästan alla ackord jag kan.
dom här ackorden kan jag:
am
em
dm
g
c
f
d
e
a

den blev lite trasslig ibland att spela,
låten
men strängt taget är jag nöjd.
jag gjorde den själv
det är inte alla som gjort en låt.
det är många före mig som gjort det,
måhända bättre,
men det är många som inte gjort det alls.
man kan säga att jag ligger lite före
vissa.
lite efter andra.

nu ska jag andas i mitt munspel.

Im not there

Att försöka återge helgen på ett rättvist sätt är dömt att misslyckats. Vissa saker kan man inte ta på eller beskriva. Vissa saker Får man inte ta på, och det kan vara minst lika svårt.

Igår var det fest här i min lägenhet. Fina människor lös upp och gjorde det varmt och roligt här. När jag nu ligger i min soffa, insvept i täcket och skriver det här känns det avlägset att det var så många människor här igår. Det var inte SÅ många, men med tanke på att jag bara bott här två veckor var det ändå rätt crowded. Redan har jag fått så många bekanta och vänner. Det var roligt när Francesco och Ben (italienare nr 2) försökte sjunga med till Håkan Hellström. De satt där med sånghäftet och försökte ivrigt förstå referenserna och melankolin. De var duktiga. Det är svårt att förstå allt med Håkan, även om man inte är italienare. Jag fick en sång tillägnad mig, det bjöds på tårta, vin, öl, dans, blickar, och till och med hiphop. Idag diskade jag ungefär tre timmar men det var det värt.

Idag var jag på stan. Marlene och Simon såg några fotbollsspelare från IFK och Blev starstruck och knäsvaga medan jag babblade på om hur många vänner de hade i sina telefoner, helt ovetandes om stjärnglansen kring dessa spelare. Konstigt hur vi ser så olika på saker.
Jag fikade med Erica och åt en halv äppelpaj, jag gick vidare till andra lång och Lina, och vi fastnade på Kings head. Där bartendern tyckte att vi var de tråkigaste gästerna någonsin. Vi drack tranbärsjuice och vatten. Men han hade fina tatueringar och det sa jag till honom. Sedan kom det förbi en man som tog upp ett förstoringsglas och stod och läste menyn i ungefär fem minuter utanför och det var en så konstig sak att göra, jag tror aldrig jag sett det innan. Det känns ovanligt överlag att folk har förstoringsglas i fickan. Men det borde vi ha, det lättar upp. Han lättade upp. Sen kom en man med en jätteliten vit hund på gatan och han såg Linas exhalterande min genom fönstret (förövrigt fönstret Francesco betalat för) och vinkade åt henne att komma ut. Sådär stod Lina och kramade en jätteliten vit hund medan mannen med förstoringsglaset strosade vidare, till något annat att förstora.
Hunden hette Pommoc. Som pommac men ändå inte. Vi skrattade jättemycket idag. Så mycket att jag hade mascara i hela ansiktet när jag kom hem. Det är så man blir glad av bara tanken på det.

Nu ska jag se "Im not there" filmen om Dylan, vilket jag längtat efter sedan förra lördagen. Jag, mitt duntäcke, tända ljus, te, det är ju nästan helt perfekt. Som en dejt, men ändå inte.
Om han inte är där, är han då här? Eller? Where is he, if not there?
Blir spännande att se. Allt är så spännande med livet, man vet liksom inte alls vad som ska hända.

Puss och kram, verkligen.

It ain´t me, babe

Jag har en playlist på spotify som tamejfan är mer eller mindre felfri. En lista jag kan skryta med och stå för i alla lägen. Den har allt. Det skänker en viss känsla av stolthet i att skapa något så bra, prova själva. (nu kanske ni undrar vad den innehåller men det tänker jag inte berätta. Många artister som börjar på B är det).

Helgen har varit konstig, jättekonstig.

Igår var det alla helgona. Ni vet helgen då man ska hedra de döda. Istället har det blivit en jävla maskerad där folk spökar ut sig som amerikaner och går på fest. Jag gjorde också det för jag är ju rätt mycket som folk i allmänhet. Jag var Charlie Chaplin men det var kortlivat för jag såg så otäck ut att jag fick svårt att interagera med deltagarna på festen och fick därför mestadels vara jag. Bara. Brorsan var ljudkille och Petra Audrey Hepburn. Men hon är snyggare än Audrey.

När man går på en fest där man knappt känner någon kan det mynna ut på två sätt: Kallprat som aldrig riktigt tinar upp, eller turen att börja snacka med någon där kallprat är onödigt. Man hoppar direkt till det väsentliga-livet och allt sånt där. Igår hamnade jag och brorsan i köket på festen (jag hamnar ofta i kök, jag tycker det tenderar att vara en mer avslappnad känsla i kök) och där träffade vi Francesco. En italienare utklädd till mafioso-målare som berättade helt fantastiska historier om när han cyklade genom södra Sverige i tre veckor. Sammanlagt 1500 kilometer som han sa, på sin citybike med tre växlar. Han hade bott i Sverige två år och talade i princip obehindrat svenska. Han berättade om hur han cyklat uppför Hallandsåsen och nedför också, i 70 km/h, fortare än bilarna. På citybike. Han berättade om hur han varit strandad i Arboga tre dagar och tältat på en gräsplätt mitt bland massa hus. När han skulle till Örebro tog han motorvägen men blev upphämtad av polis för man fick inte cykla citybike på motorvägen. I Örebro bodde han med ett kollektiv vid namn underlivet och när han flyttade till Göteborg bodde han i tält första tiden, på gräsplättar och i parker. Centralt. Billigt, som han sa. Förmodligen den enda italienaren som tältat i Arboga och cyklat på Hallandsdåsen.

Han var rolig som fan.

Så lektes det en lek där man skulle få ett namn i pannan och gissa vem man var. Jag var Judas och det tog lång tid att knäcka. Jävligt listigt. Slugt nästan. Petra var Edvard scissorhands och på något sätt framstod det som att jag ville ligga med honom, och det kändes oroväckande att alla dessa nya bekantskaper trodde att jag har en fetisch för vassa föremål och bleka män med ärr i ansiktet. Så är verkligen inte fallet. Då hade det varit roligare att ligga med Judas, om jag måste välja. Men det måste jag inte så jag avstår nog helt och hållet. Men eftersom jag var sist att gissa rätt fick jag göra fem chin-ups i gardinstången som straff. Eller striff eller vad det nu benämndes som. Jobbigt var det i alla fall.

Klockan två gick vi på svartklubb i majorna och Brorsan hade Petras mopp-skaft med sig som han hade som mikrofon när han var ljudkille. Alla var hippa och danna på svartklubben. En kille med en stor hund på tröjan försökte prata med mig om Kafka. Jag sa något i stil med att jag inte pratade svenska för att slippa parera ett så kopiöst pretentiöst närmande. Vem fan orkar tänka på Kafka klockan 03 när man knappt hunnit fundera på hur man ska ta sig hem, eller om man ska, och när eller vad det är för dag? Och tiden blev också ett bekymmersamt ämne. Klockor skulle skruvas åt något jävla håll och inget vatten serverades på stället så jag var liksom TVUNGEN att köpa en öl när jag blev törstig.

Sen blev det en lång vandrnig hemåt i gbg-regn och trevanden. Och jag minns hur jag försökte övertyga Marcus om att verkligen inte ligga med några heta afrikaner utan kondon när han ska resa till Kenya. Och dubbla kondomer var visst inte heller bra för då kunde de spricka. Marcus har lovat heligt och dyrt att avstå från alla svarta frestelser och där någonstans bröts det fina filtret som legat över aftonen och det slutade vara festligt och roligt och mynnade bara ut i en lång seg vandring hem som kändes som den gick åt fel håll och var för kall och sånt. Det är väl lätt hänt efter en så lång och trevlig fest. Den måste ju ta slut, precis som allt annat.

Imorse hittade jag ett par handbojor i min kavajficka. Jag vet inte varifrån de kom, men jag har inte använt dem såvitt jag vet. Moppskaftet försvann bland alla hipsters och jag vet inte riktigt så mycket mer.

Det var något annat som hände också som jag inte riktigt vet vad det var. Men det var någonting.

Så är det att vara en sådan som jag. Hur det nu är.

Tack för allt.

Herrå!