take it away, lover!

Rötter.
dom finns där under
och dom syns inte.
bara på juldagen.
då gräver man upp lite och drar och sliter
och inser att alla sitter ihop
med varandra på ett eller annat sätt
för alla har varit och
pillat på någon
som pillat på någon
som pillat på dig
som pillat på någon.

vi sitter alla ihop.
och ibland var man kär i dom.
och ibland var dom inte kära i en
utan i en annan
som också står där mitt framför en.
ex, sex, gammal kärlek och nostalgi,
allt var samlat igår på babar.
till och med babar är ju som förr.
samma folk, samma jargong, samma blickar
och inte blickar
samma klickar
samma lokal.
endast musiken var annorlunda.

det var kul, jag njöt.
någon sa till mig att
"det är precis som förr.
så kul att träffa alla dessa människor nu
när vi alla är lite mer sansade
och i balans"

jaa-aa instämde jag,
jag, ljugarn.
vadå balans.
vardå?

när stället stängt och man stod och funderade på var natten skulle föra en nu
månntro,
kan det bli till någon skön förort på efterfest med en massa folk från gymnasietiden, så man kanske äntligen skulle kunna få hångla med
han i parallellklassen
som gått och blivit så magiskt fräsch de senaste åren
(de senaste timmarna)
eller vad för spännande man man vänta?
så ungefär
stod jag och funderade i snön men inget hände.
ingenting.

så jag tänkte att jag åker väl hem
men eftersom örebro har ett helt jävla medeltida nytt buss-system som jag är helt oförstående inför
bakåtsträvare som jag är
hittade jag inte busshållplatsen.
missade därav sista bussen.

stod förvirrad på torget och fick en känsla av att om någon såg mig nu
skulle de SE hur förvirrad jag var.
det var då min bror hade kunnat göra nytta men han sitter väl och dricker te någonstans borta i vietnam och har det bra långt bort från juldags-nostalgi och kyla.

jag frös och gick således in på grillcorner
örebros mecka
medelpunkt
mötespunkt.
där allt händer
det sista, avgörande.

men jag kom fan knappt in där
för alla jävlar var hungriga och grobian-aktiga samtidigt.
precis vid ingången satt två tjejer och slafsade i sig kebab
på liv och död.
bredvid dom stod en tallrik som såg ut att vara övergiven,
men full med mat.
kebabpizza.

jag suckade och rann ner på en stol bredvid tjejerna.
tydligen helt icke-adekvat beteende
att sätta sig vid samma bord på det sättet,
så för att göra stämningen om än lite mer obekväm
frågade jag om det var deras tallrik,
den övergivna
och dom blev jätterädda att jag skulle vara
så ofräsch
att jag tänkte äta upp någon annans rester.
medan de svarade jakande högg jag i på övergivna tallriken.
tjejerna kollade konstigt och tappade matlusen kanske
jag vet inte
jag åt väl inte med klass
kan jag tänka mig.

sen kom en kille och började också äta av övergivna tallriken.
han frågade om jag ville följa med honom hem
jag skrattade jättehögt
lite elakt faktiskt
men det hjälps inte
det kom från hjärtat.
kebebsås rann lite på kinden
sen gick jag ut,
haffade en stor taxi som egentligen var full
men jag bad
bönade och bad
och fick åka med.

i taxin var jag och tre jätteroliga kurder som hette
Ari (från finland) Omar och Hassan.
även taxichauffören var med i "gänget" tror jag.
vi pratade om allt möjligt.
de ville ha med mig på fest men jag sa
att jag var lesbisk och helt jävla omöjlig att ha och göra med
vilket inte är så långt från sanningen.
dom ba
ahAHHAAA
och så fick jag hoppa av utanför mig.
jag tror jag har problem med att stå för min heterosexualitet på fyllan.

mätt och belåten tumlade jag i säng hos mina päron medan ni andra
samlade på er könssjukdomar med gamla kärlekar och
köldskador för att ni stått i kylan och väntat
på att någon ska ta nåt jävla steg nånstans.

så äre, så vare
med årets juldag.
det känns förövrigt som det var juldagen 2009 alldeles nyss.
jag är skeptiskt till det här med "livet"
hur fan vet man
att det är på riktigt?
och tiden.
vilket båg.

hajja

Oh jesus, why?

jaha.
jag har gått upp 30 kilo och är således förpassad till golvet
av mig själv.
oerhört snopet.

vid jul-lunchen satt jag som förhäxad med blicken fixerad på ostbrickan
farmor frågade om allt var väl
och jag kom på mig själv med att seriöst sitta och vara orolig
för att osten inte skulle räcka till kvällen.
vårt hus är så kallt att jag måste äta mig varm.
pappa går runt i fleecebyxor och fleeceväst och svettas
jag fryser
jag tänder ljus
pappa släcker dom.
temperaturen är en central del av alla familjesammankomster.

mormor berättade historier.
om när mormors syster Karin tog med sig sina barn till frälsningarméns kyrkomöten
(tveksamt varför systern gjorde det från början.
mormor hade inget bra svar.
Hon trodde att det var för att det inte fanns så mycket att välja på)
en man från frälsningarmén tittade medlidande på barnet och frågade
om han fick frälsa henne.
då sa mormors syster
nej, men du kan få torka mig i stjärten,
sen sprang hon
och gick nog inte tillbaks.

det kom också fram att mormor gillar filip och fredrik.
att farfar kan tillverka både slädar och sparkar
såna man åker på
och han redogjorde utförligt om grundtekniken.
så nu har jag ett projekt på gång.

senare framåt kvällen spelade familjen något sorts julklappsspel.
man skulle ta julklappar av varandra.
man kunde gå hem med inget eller med allt.
lite roulette.
jag låg bra till ett tag
kämpade till mig en cykelpump och ett multiverktyg
jag vetefan varför.
men i slutet fick jag en bok som jag själv hade köpt som hette
"dåliga dikter-garanterat usel poesi"
samt två bärs.

pappa fick en massagevante av något slag
en rosa
skum som fan
samt en bok om hur man blir en bättre medmänniska.
syrran fick ingenting.
ojämn utdelning deluxe
som i livet.

när jag började vanka av och an utklädd
till tjock berusad jultomte med styrka 18000 på glasögonen
och pappa satt som klistrad i soffan framför en mässa med påven i huvudrollen,
en mässa som hade kommentatorsröst,
kände jag att det var dags att runda av
så att säga.

men det var en rätt kul jul.
och osten räckte.

nu sängen
eller golvet
eller vad det blir med en sån här svullen kroppshydda.
Hajj!

En nostalgisk tur på LP-spelaren

Igår kväll drack jag champagne hemma hos Erica som flyttat in i ett gammalt avdankat kvinnohus från 30-talet för kvinnor som var just kvinnor och detta var deras enda problem. Att de var kvinnor UTAN en man att försörja dom. Huset är omringat av järngrindar och osar en blandning av kloster, kollo och mentalsjukhus. Väntade bara på att en bullig kvinna i vitt förkläde med abedissa-drag skulle välkommna oss genom att beslagta våra rusdrycker. Det hände aldrig men huset var spöklikt charmigt och fullt av tidigare lliv. Nu på det moderna 2000-talet bor det alla möjliga självständiga unga vackra frispråkiga sökande kvinnor där som längtar och trängtar efter en livspartner säkert lika mycket som alla andra. Vad vet jag. Men fint som fasen var det i lägenheten. Ocha ja, lägenheterna hyrs FORTFARANDE bara ut till kvinnor.

Mitt i en diskussion om inavel ringde min telefon. Det var hon den rika damen som jag fick hålla igen bildörren åt för en månad sen och som berömde mig för min strykteknik och som hade en affärsman. Hon frågade om jag kunde stryka Kurts skjortor i helgen. Han har brutit benet och hon skulle till Marbella och kvar satt stackars Kurt med brutet ben och skrynkliga skjortor. Ja det är inte lätt alltid. Sa att jag kunde stryka typ dygnet runt från och med tisdag. Får se hur det blir. Men fortsättning följer ju givetvis på denna märkliga historia. (Om jag var tillräckligt teknisk skulle jag nu kunna länka till det inlägget som handlar om just denna ovanstående Kurt och fan och hans moster, men jag vet inte hur man gör).

Just nu ligger jag i mitt gamla flickrum. Fast det ser helt annorlunda ut än när jag bodde här så det stör mig inte så mycket att ligga här. Kvällen har spenderats med att alla i familjen luskammat pappas LP-samling (som är mycket gedigen och storslagen) och valde ut favoriter. Sen hade vi LP-maraton med inslag av ost, vin och någon stark öl-sort Danne införskaffat i Belgien. Extremt förträffligt sätt att tillbringa aftonen. Såhär såg playlisten ut (ungefär):

Jag- Ray Charles, dubbelskiva, Bod Dylan, live OCH dubbel, Neil Young "Harvest".
Mamma- Hoola bandoola band, Grus i dojjan, nationalteatern "livet är en fest" (MED sångbok!!)
Danne- Creedende Clearwater revival "Cosmos factory", Van Morrison, "moondance".
Farsan- sjukt taggade på alla ovanstående plus en ABBA-skiva från de tidigare åren Innan hypen.
Syrran och brorsan var mest taggade på framsidan till Creedence skivan som verkligen var något i särklass. Den analyserades och diskuterades flitigt. Den största obesvarade frågan förblev "hur FAN fick dom en den stora motorcykeln mellan trumsetet och orgeln"?? Killen i förgrundens röda cykeldräkt har vi liksom slutat fundera över. Likaså pagefrisyrerna. Men detta fodral vinner överlägset över alla andra. Det är helt enkelt inte så jävla genomtänkt och det gillar vi i min familj.


Det var en extremt trevlig afton där det pratades mycket minnen. Det kom fram att min ömma moder varit i London 1967 och sett Joe Cocker på en klubbspelning. Fatta! Innan Woodstock!
Pappa berättade med inlevelse och mycket sentimentalitet och hur han på en campingplats tillsammans med sin bästis Charlie sommaren 1967 blott 17 år gammal hörde Beatles Sgt.peppers lonely hearts club band för första gången på en transistorradio.
Det duggade tätt av nördigt musiksnack och när farsan började gå in på överkurs om vikten i gram på LP-skivor kände vi alla att det var dags att avrunda. Jag hade dessutom satt i mig ungefär en hel jävla brie-ost med resultatet att till och med resåren på min nyfunna kärlek, jeans med resår istället för gylf, började strama.

Goder natt. Jag kan inte annat än säga att April hitills varit en förträfflig månad.
Skål godnatt och glöm inte bort musiken.
Puss
puss

Just another manic monday

Igår var årets konstigaste måndag.
Den började med att jag vaknade i ett jeansparadis. Sedan stapplade jag mig in mot creperiet för den årliga mellandagslunchen med Marlene. Stapplade gjorde jag för att jag hade höga klackar på skorna sedan söndagens extremt festliga och lyckade tillställning ute i skogen. En chartrad buss som tog ett gäng glada människor ut i skogen och naturens hus utanför stan, där världens varmaste finaste stämning välkomnade oss. Och en varm rom-shot med len honungsmak. Där spelade Marlene världens bästa set-list som en DJ någonsin spelat. Och lyckan bubblade i mig som den inte gjort sedan.. den bubblade i mig senast.

Stapplade gjorde jag alltså, i snöoväder. Det har snöat varje dag i en vecka nu, och detta har resulterat i ett sådant vinterlandskap som det bara var förr i tiden på Carl Larsson tavlor och i kristna beskrivningar av vintern som den heliga kalla rena årstiden.

Crepsen smakade gott. Jag tog fyra ostar. Tycke inte jag överdoserat ost i tillräcklig omfattning, fast det har jag egentligen gjort.
Sedan gick jag på bio. Mitt på dagen en måndag med min syster och hennes Danne. Vi såg Avatar. Äventyrsfilm med blåa indianer som bodde i en djungel där allting var självlysande och naturen var helig. Som om jag inte var i ett slags delirium redan hamnade jag i det efter denna upplevelse. Det var en fin film. Jag tyckte inte alls att den var dålig. Den var full av äventyr och kärlek. Så som vi alla vill att livet ska vara. Sedan för att krydda denna ovanliga måndag for vi till mormor på ärtsoppa middag. Ärtsoppa. På en måndag kväll. Ja herregud så tokigt.

Och sedan skrev jag ett brev i ungefär två timmar. Vem som fick det brevet säger jag inte. Men alla dessa märkliga omständigheter plus väldigt begränsat med sömn gjorde att jag somnade gott. Så småningom.
Och nu sitter jag på bussen till Huvudstaden där det ska ätas middag med fina flickor och firas nyår i högklackat och lovas saker och bryta löften och inträda ett nytt år.

Tack Ivo för att du gett mig Julian casablancas. "Out of the blue" skulle kunna kvala in på årets låt-lista fastän jag bara hört den 7 gånger. Den är så att säga fulländad.

Puss och kram på er.

Smile or die

När jag trodde att jag visste vad mitt jobb som servitris gick ut på fick jag en käftsmäll av gud, eller en smekning beroende på hur man ser det. Jag tackade ja till att jobba som värdinna på en husvisning i ett mycket angenämt flärdfullt nybyggt område i karlstad. Jag tände ljus i kandelabrarna för att skapa stämning och stod och sken mot husköparna och förklarade med min mjukaste röst vad snittarna innehöll samt hällde upp vin, öl och annan förtäring i glasen. Utanför föll snön och skymde sjöutsikten i vitt flimmer. Vassen blev vit och trappan och marken och mäklarn satte på en skiva med Bo kaspers orkester. Han sa att det var radhusjazz. Innan husköparna kom var jag ensam i det vackra huset med sjöutsikt och snön utanför och Bo Kaspers och jag stod helt stilla mitt på det nybonade golvet och tänkte att här skulle jag kunna bo. Bo sjöng att "hon är så söt när hon sover" och jag tänkte på en som jag vet som är söt när han sover. Senare på kvällen när husköparna åkt hem och mäklarn blöd på ett glas vin och höjde volymen på radhusjazzen frågade jag vad ett hus kostar. 3, 5 miljoner. Han berättade att de sålt 50 hus. Innan de ens börjat bygga dem, hade de sålt 50 hus. För närheten till vattnet. Folk är kåta på vatten. Det är lite absurdt. Jag ska fanimej utnyttja allemansrätten till tusen istället och luffa omkring med mitt tält hela sommaren. Vakna vid vattnet helt jävla gratis och kunna dra när det kommer barnfamiljer och förstör med bajsblöjor och aftonbladet och torra konversationer om sina dilemman om middagsmat.

Sen när jag städat undan snittarna och ätit typ 50 stycken frågade mäklarn mig om jag ville följa med upp och se visningshuset, som var det enda som stod färdigt av alla de 90 de ska sälja. Jag följde med. Det var fint. Stort. Man kan bo fyra där. Han sa att han kanske skulle flytta in där. Jag sa att jag skulle kunna flytta in där om jag hade råd. Han sa att jag kunde bo i garderoben.
Han var snäll. Han frågade om jag ville jobba mer för firman. Stå och le och vara trevlig och skapa bra stämning, han sa att jag var utmärkt bra på det. Utmärkt. Jag borde ha blivit mäklare. Fan va hus jag hade sålt. Tyvär kunde jag inte jobba med honom denna helg eftersom jag ska till Örebro. Men kontakten ska inte tappas. Jag fiskar efter alla jobb jag kan få för att slippa lönnmörda. Sedan gav han mig två pavor rött vin, för det tyckte han att jag var värd och sen skjutsade han mig hem. Han var sympatisk.

Han sa att man kunde segla till Panama från vattnet därutanför. Jag rös lite och blev svettig. Visst är det långt men vetskapen om att möjligheten finns gör att jag aldrig skulle kunna bo sådär. Världen så nära och ändå så långt borta.

Jag sitter på bussen till Örebro. Det ska kusinträffas med barn och respektive. Och så jag. Jag som är både jag, barn och min respektive i ett. Jag är som ett kinderägg.
Trevlig Fredag folk.