Mauro

Min ring gick sönder.
jag köpte den av en
drogliberal hippie
med dreadlocks och skinnväst
på en skum grusväg
i Brasilien för 6 år sen
och jag minns att han
hette Mauro
och han han var skitsnygg
och skit-skitig.

Alexandra ville ta med honom hem
och kanske dricka lite sprit
och ha en gemytlig stund,
men det tyckte jag var en dålig ide
för han hade inte duschat
sen flera år kändes det som,
och jag vet inte...
jag tyckte väl inte det verkade så smart.
låter olikt mig
tycker jag nu i efterhand.

köpte ringen i alla fall
och sen letade Alex efter Mauro
med blicken resten av tiden
vi var i den byn.
vi hittade honom vill jag minnas
men då var vi i ett intensivt samtal
med en brasilianare som skulle
bjuda oss på grillparty hos sin morsa,
så Mauro försvann i vimlet.

jag har inte tagit av ringen så ofta.
nästan aldrig
och nu är den väck.
poff.

men jag har min cykel
och en kyl som fungerar
och en gitarr
och ett duschmunstycke
och en falukorv i frysen.

så mig går det ingen nöd på.

elefanten

det är synd att jag inte
tar upp trådar jag själv lägger ut.
det gäller alla avseenden i livet
insåg jag nu när jag skrev det,
men jag syftade här på ett specifikt sådant-
nämligen denna blogg eller vad fan det kallas.

saker jag hade kunnat knyta an till
spunnit vidare på
fortsatt berätta om:

tråd nr 1:
kvinnan och mannen på bussen förra fredagen
(kan inte länka till det inlägget ÅTERIGEN)
som hade flera olika kötträtter hemma i kylen
om hungern skulle falla på.
Hon ville ut och öla men inte han, minns ni?
hursomhelst, tre dagar senare såg jag dom på 7ans ölhall
de åt lövbiff och drack öl och såg spontana och lyckliga ut.
jag tyckte det var fint.
jag drack också en öl där om sanningen ska fram.

tråd nr 2:
idag såg jag filmen förtrollad
som den entusiastiske biblotikarien
så ivrigt pratade om i tisdags.
på måndag ska jag gå raka vägen till biblioteket
och berätta för honom.
knyta an till tråden.
det var inte den bästa filmen jag sett
men heller inte den sämsta.

tråd nr 3:
igår läste jag en artikel i GP om en djurkonservator
som tydligen stoppat upp de flesta djuren på naturhistoriska.
David Sjölander.
förmodligen jeanette´s (djurkonservator jag skrev om) förebild
och stora idol.
elefanten ni vet, den har han gjort
och en massa andra.
skjutit och skurit upp och tömt och fyllt.

1949 gav naturhistoriska honom en packe sedlar och sa
david!
far till afrika
kom hem med en elefant
stoppa upp den
så som ingen annan gjort.

och det gjorde han.
han var en riktig äventyrare
därute på savannen
kan man tänka sig.
på jakt efter att mörda så han kunde få leva ut sin hobby.
cursed by nature
var han, david.

han fick mycket beröm för elefanten.
än idag finns knappt ingen så bra konserverad elefant
tydligen.
(knappt är ett viktigt ord i den meningen)
två månader efter mästerverket dog han
knall och fall.
han kanske kände sig klar.

"jag måste stoppa upp en elefant för att få frid"
kanske han tänkte.

ungefär som jag måste lära mig gångertabellen.
ungefär så kanske.

ska nog skriva en låt om David Sjölander.
godnatt

biblotikarien

idag hände lite roliga saker.

rolig sak nr 1.
jag cyklade på asfalten
och såg en del gräs där snön gett upp.
snart börjar det snöa som fan igen
så man får njuta av det lilla.

rolig sak nr 2.
världens mest entusiastiske biblotikarie.
entusiastisk till barnfilmer.
tecknade.
jag vet verkligen inte varför denna biblotikarie
började berätta för mig
om det han berättade.
jag gick fram till disken och frågade något
som jag brukar fråga biblotikarier
typ
var finns böckerna
eller nåt sånt.
en biobiljett ramlade ur min plånbok
och han frågade om filmen var bra
jag sa att den var det
men att den var mörk och hemsk.
kanske såg han en antydan till oro i mina ögon.
oro inför det som komma skall nu med studier
och nya salar och skrivare att förstå sig på.

så han började berätta om när han och hans sambo
deras grannar
grannarnas barn
och hans barn
var på bio och skulle se råttatoille.
kände mig säker eftersom jag sett den filmen
och gärna ville ha nåt att komma med
i den eventuellt kommande diskussionen.
men det var inte råttatoille han ville berätta om,
utan en annan film som hade visats som reklam
innan huvudfilmen började.
förtrollad heter den.
och sen berättade han
ingående
om upplägget för filmen
förtrollad.
och jag blev verkligen som förtrollad
av att han gick in så för det han berättade.
och precis när det vart som mest spännande i historien
så slutade han och sa att jag får hyra filmen
för att se hur den slutar.
sen såg jag att kön bakom mig vuxit
men alla lyssnade och ingen var stressad.
lite förtrollat.
jag ska hyra den och gå tillbaka och prata med honom om den.
han förtjänar det.

rolig sak nummer 3.
jag köpte den sista korven seven eleven hade att bjuda
och sen såg jag en serietidning när jag satt och åt korven
där i min ensamhet.
en serietidning jag länge velat ha
men inte hittat.
så skulle jag betala den men mannen i kassan
tittade förvirrat
och sa att han inte visste vad den kostade,
och han hade något fräckt dataspel där bakom disken
som han ville spela
istället för att stå och dividera bort tiden
med mig
så han frågade vad jag ville bjuda
och jag sa 25 kr
han var affärsman och avslutade affären på 30 kr.
det var ett kap för jag vet att den kostade 59 kr.
jag såg det men sa inget.
kalla mig tjuvaktig
eller listig.
jag läste min serietidning inne på
seven eleven med den sista korven
i handen.
det var en fin stund.

några tråkiga saker hände också
till exempel blev jag osams med
skrivaren
kopiatiorn
och tre datorer
på biblioteket när jag skulle skriva ut
viktiga dokument.
men efter tre timmar hade jag löst det.
känner mig rätt hemma där nu.
har besvärat alla som jobbar där
så man kan säga att vi har fått kontakt.

imorgon börjar skolan
och min klänning ligger nystruken och väntar.

hejrå

champagne supernova

på bussen hem från min syster satt ett välklätt medelålders par.
hon ville liksom inte riktigt åka hem än.
hon föreslog en öl på en pub
kanske en bit mat.
han sa att det fanns både
köttfärsbiffar
köttbiffar (!)
och entrecote hemma om de skulle vara hungriga.
lyllos dom!

vem fan har både köttbiffar
OCH köttfärsbiffar, samt entrecote hemma?
ville fråga men fegade ur.
alltid denna urfegning.

om en vecka kommer min bror hem
från sin tripp i Vietnam.
sist jag kollade med honom
sa han att panflöjt var det enda han lyssnade på
och så skulle han
sy upp en champagnefärgad kostym
så han verkar vara som vanligt,
lillpågen.
adiosss

hästen

fick en häst av lina.
ingen uppstoppad
men dock ganska verklighetstrogen
och mjuk.
inatt sov jag med den
men när jag vaknade hade den mystiskt nog
galopperat iväg ur min famn.
lite opålitlig med andra ord
men jag har ambitionen om att tämja den.
den heter bara hästen
än så länge.


hästen.
ja ja
ni tänker att den är långtifrån verklighetstrogen
jag vet att ni tänker det.
långtifrån.
men den galopperar iväg.
kalla det vad ni vill.

idag gav jag fingret åt denna förbannade vinter
och köpte sommarkläder
och jag tänker banne mig använda dom
redan nu.
sen gav jag fingret åt mitt konto
och gick och klippte av mig håret.
inte allt men en del.
frisören såg fokuserad och engagerad ut
och till följd av detta gick hon totalt bananas
med kniven över min lugg.
jag har nu en crossover-frisyr.
åttiotalshockeyspelare
möter 60-tals mods.
jag vet inte vad jag tycker
men jag ville känna att jag levde
när jag satt där i frisörstolen.
att det inte var någon fara att ändra lite.
det var en skön känsla
tills jag inspekterade frisyren noggrannare hemma.
men det växer ut.
saker växer.
hår
träd
och människor
ibland.

idag var jag på middag hos erica
min kompis
med några andra damer.
elin berättade en jätterolig historia
om en efterfest där toaletten
var fylld till brädden med frigolitbitar.
det gick inte att stänga dörren
knappt kissa.
vilken krydda till livet.
frigolit-livet.

jag och min frisyr har ett morgonmöte
med min dator och stockholms universitet morgon
och det mina vänner
kommer att bli en kamp.
alla dessa hemsidor
och system
och bits
som ska navigeras bland
och förstås
och brytas ner till fakta.
det är en kamp.

yeah another year yeah

jag känner för att skriva
men vet inte vad.
måste man veta vad
alltid?

alltid ska allt man gör ha ett syfte
jag gillar inte det.

det snöar ute.
fiona apple sjunger desperat
i want you
för mig.
mitt flickrum känns stort
och litet på samma gång.
när jag var liten var jag livrädd
för vampyrer.
denna rädsla kom sig nog av
en för tidig exponering för filmen
en vampyrs bekännelser.
jag trodde dom var i garderoben
satt där med cape och huggtänder
och manisk blick
och ville ta mig.

nu är jag inte rädd för vampyrer längre
herregud
jag välkomnar dom!

snart är det dags för årsslut
bokslut på 2010.
ett jävla år.
ett jävla år till
av alla jävla år.
stunder
korta som långa
borta.

2010 kan kortfattat sammanfattas såhär:
Januari- kallt som satan, universitet, framtidsångest, saknad.

Februari- kallt som satan, flytt, framtidsångest, saknad, fattigdom

mars- idogt slavande på restaurang, saknad, framtidsångest, vanlig ångest

april- exil i europa, allmänt omoget beteende, vulkanhaveri, vanligt haveri.

maj- exil i europa, allmänt omoget beteende, framtidsångest, kärlekskval

juni- danmark, slava på restaurang, en känsla av att det inte löser sig

juli- slava på restaurang (hatade det), fest, cykla, fredrik, elina, carro

augusti- framtidskval bigtime, arbetslöshet, existentiell kris

september- karmabomb i form av lägenhet i göteborg, arbetslös, tristess

oktober- längtan, spänning, tristess, flytt, ensamhet

november- arbetslöshet, göteborg, kreativitet, en känsla av att allt blir bra,

december- jobb, snö, andra lång, lina, min bror, fest, bra

så det gick från
ganska bra
till dåligt
till skitdåligt
till ganska bra
till bra.
fan vad fint.
en riktig framgångssaga.
men än är det inte slut
och den som regisserar mitt liv har kanske en riktig jävla surprise kvar.
nåt slags lik att damma av

så spännande.
godnatt.

110 procent

idag är jag jätte jätte jätte trött.
började dagen med en fjäderlätt joggingtur bland julglada idioter mitt i värsta jävla bullerbyn-stämmningen i haga.
varför?
varför inte
snodde en pepparkaka av en trött kulturtant som sålde något till förmån för något jävligt viktigt, och sprang sen.
så jobbar jag.

igår var det lördag och det var kul. pappa fyllde år och fick bestämma allt.
Det blev således applebutiken, bengans skivor, cigarren, god öl och fruktsallad till efterätt.
axel trodde att pappa skulle fylla 2 år.
siffror, en petitess, verkligen.

sen gick vi som har åldern inne (eller HAR vi det?) på soulklubb på stigbergstorget. jag kissade i snön bakom en buske och såg någon skymta i en annan buske som också pissade och jag tänkte
att det är ju skönt att det finns fler idioter än jag,
så kollade jag lite nogrannare och jo, såklart
det var min bror som stod där och pissade.

Parentes: jag ska skriva ett filmmanus om min bror och mig.
wes andersson skulle regissera
det skulle bli stört roligt
och lagom deprimerande.
zoey deschanel skulle spela mig. slut parentes


sen hoppade jag och bror in bakom baren och sålde öl för glatta livet och bjöd på sambucca. service with a smile. kanske tog en eller annan själva också.
herregud Lina och jag klättrade genom ett nät inne i diskrummet, och snodde en delicatoboll från något slags café där.
detta hade jag helt förträngt
det får man inte göra aja baja.

sen.
suddigt.
tysken
dans
snöoväder
the strokes i huvudet
vitt vitt vitt
ramlar omkring på gatorna
försöker prata danska
och portugisiska
hittar ett långt rep

klättrar upp.


idag såg jag nationalteatern på bengans
med de lite mer vänstervridna delarna av familjen
det vill säga alla utom pappa.

det var bra
dom är gamla men fortfarande arga
fast ändå glada
och fulla med eld och vilja
det är fint
man får en bra känsla av gamla som har massa kraft och färg
och inte är gråa genomskinliga.

att man vill bli sån. typ.
då måste man leva mycket. 110 procent.

Fight the fight

Idag när jag åkte förbi Masthuggskyrkan med spårvagnen (jag tror det var den, ni får ta hänsyn till min desorientering i nya staden) såg jag en äldre man som satt längst uppe på en klippa, liksom på en utbuktnad av berget, i en färgglad solstol och med en stor kaffetermos bredvid sig. Han måste ha sett ut över hela älven och Hisingen och en bit bort till järntorget från sin utkiksplats. Jag såg honom inte så länge, men tillräckligt länge, för att se att han såg nöjd ut. Och det kunde han gott vara. Att ha en så fin plats i världen och bara betrakta allt och alla i lugn och ro, det måste vara förnöjsamt. Han kunde sitta där och vara jättenöjd över att han kom på idén, att gå dit och sätta sig. Jag önskar att jag kommit på den själv.
Kanske sätter jag mig där imorgon och funderar lite. Jag funderar faktiskt väldigt mycket just nu, fastän jag ligger i min säng. Jag ser bara mörk himmel utanför men om jag blundar kan jag se vadsomhelst. Det är det fina med att vara jag.

Idag misstänker jag dock att jag kommer somna fort när jag blundar. Kvällen var inspirerande och speciell men jag tänkte mycket och nu känner jag mig som efter en brottningsmatch. Jag vet inte vem som vann, inte ens vilka som spelade, men det spelar ingen roll. Jag är nöjd över min insats och insikterna.

Godnatt.

The more you ignore me, the closer i get

Åh jag är så oerhört lack! Jag skulle söka ett jobb tänkte jag, i en kommun jag inte vill lämna ut, men det är en kommun med storhetsvansinne. Och de envisas med att ha något slags egenkomponerat formulär jag måste fylla i, och som verkligen är totalt efterblivet. Ingenting hänger ihop bland frågorna och jag fattar inte VARFÖR de ska göra det så svårt för mig! Ibland känns mitt liv som något slags hemligt "fångarna på fortet" där jag måste klara av en massa celler, och hitta nycklar för att komma vidare till hon lejonkvinnan i slutet som ska ge mig alla guldmynten. Cykla uppochner och sådant som jag ju gör till och från men inte riktigt kan motivera. Det måste ju bero på att jag är med i något slags spektakel utan att jag fattar det själv. Usch.

På frågan om vad jag har för IT-kunskaper kan jag fylla i följande: Nybörjare, mer än grundkunskaper, erfaren. VA? Jag är väl förihelvete en som sitter på BARA grundkunskaper, men inte mer. Nybörjare kan jag inte påstå att jag är för det vore en lögn. Erfaren är jag då rakt i inte. Nu har jag fyllt i att jag har "mer än grundkunskaper", vilket ju är en total lögn för jag kan knappt manövrera något annat än word och internetikonen. Och spotify. Åh det är så svettigt och svårt ibland med livet och alla dessa frågor som ställs till en. Man ska veta och vara så mycket på pappret. Alltid detta papper att sammanställa en människa på.

Igår träffade jag och Lina Francesco, Italinaren med citybiken, av en slump för andra gången, på Kings head. Han var där ensam och berättade att han hade kommit dit för att betala för ett fönster han råkat paja med sin stjärt tre veckor tidigare. Han hade gått rakt in i det och det hade blivit ett stort hål efter hans stjärt. Liksom, vad är oddsen? Han hade dessutom gått in och erkänt, och nu betalat för det. Och han bara skrattade åt det hela. Så han hade gått fram i baren och sagt något i stil med "jag ska betala för fönstret därborta och en öl, tack". 4.500 kronor, och ölen fick han gratis. Det var den dyraste ölen som någonsin serverats på kings head, kanske någonsin, och både jag och Lina fick smaka, och fan den var god alltså. Jag skrattade mycket igår och Lina och jag insåg, att hennes ståndpunkt som hon delade med sig av min första dag i Göteborg, att på Andra långgatan cirkulerar bara killar som är lama och sluga som rävar och bara vill ligga med en kunde dementeras eftersom jag träffat både en och två som inte alls kan kategoriseras in i den kategorin.

Sedan fick jag kortslutning och lovade komma på hennes föreläsning kl 9 i morse som handlade om finansieringen av sjukvården. Bara för att jag så himla gärna vill ha något att gå upp till på mornarna. Jag kunde sitta där bland andra studenter och känna mig intresserad och upptagen. Men i morse när klockan ringde insåg jag att det snarare skulle upplevas som desperat och märkligt att valsa in bland massa sjuksyrror och låtsas vara något. Så jag stannade hemma och tänkte på en massa saker istället och nu sitter jag är och förbannar denna satans kommun som jag nu inte ens vill jobba i, eftersom att de är så jävla omständiga med sitt formulär. Och Morrissey bara sjunger på om kärlek och ett ljus som aldrig släcks och jag funderar på att gå och köpa mig ett munspel.

Så är det.

Oh lord, wont you buy me a colourTV?

Jag väntade på bussen hem förut. En berusad rödrosig man med jeansväst och en flaska renat i bakfickan kom fram till mig, glad i hågen där jag satt med mina resväskor och var synligt störd över att vara så oerhört kissnödig.

Han frågade om jag varit ute och rest. Ja sa jag. Jag var på bröllop.

Ja kärleken är underbar sa han. Det finaste vi har.

Jag var villig att hålla med.

Han frågade hur länge jag rest. Jag fick en stark impuls att svara att jag rest länge, för länge, Kanske sedan förra året. Men jag visste att jag skulle behöva förklara mig och det hanns inte.

Han sa att jag såg lycklig ut. Det ser ut som om du fått något du vill ha sa han.

Jag som tyckte jag mest såg kissnödig och lite miserabel ut med nackspärr och flottigt hår.

Fantastiskt hur saker kan te sig olika inifrån och utifrån.

När hans buss kom sa han att han skulle ta med sig sin cykel på bussen. Jag sa vetgirigt att det får man inte. Har ju lite erfarenhet av det med Hannah.

Men han sa att det beror på vem som kör, och så blinkade han plirigt. Sen knäppte han händerna, blundade och bad en bön. Fan vet om det inte var "fader vår". Jag sa lycka till och följde med spänning händelseförloppet. Jag tror att jag i smyg bad till gud att han skulle lyssna på den stackars arma mannen med cykeln. Folk med cyklar är bra folk.

Han pratade med chauffören och jag fick ett tummen upp emot mig. Jag tummade tillbaks. Han baxade in cykeln i ett bagageutrymme under bussen, vinkade till mig och log, gick på bussen och försvann.

Jag gillade honom. Han var en härlig typ.

Gud måste varit på bra humör idag, och för det får jag väl tacka honom. Skicka iväg nåt sms sen. Kanske.

En svag stund tänkte jag att det kanske hjälper att be till honom ibland men sen kom jag på att det gör det fan inte. Det enda han är bra till är tips på tv-serier.

Men jag köper att det kan hjälpa vissa. Den där mannen till exempel. Slumpen blev till ett guds mirakel när cykeln fick åka med. Det kan jag ge den arma mannen.

Sedan tog det inte mer än en minut innan näste jeansjackeklädda medelålders man satte sig bredvid mig och frågade om jag var från stan. Jag sa nej men att jag kände till stan ganska bra. Jag gav honom direktiv om vilken buss han skulle ta för att komma till våxnäs. Samma buss som jag.

Sedan berättade han att han bott i Karlstad länge. Men att han hade ett fruntimmer i Åmål och att hon inte ville flytta till Karlstad. Åmål är inte precis "the place to be". Exakt så sa han. Hon, fruntimret, har jobb inom vården och det är ju ett helvete med jobb i vården sa han. De avvecklar som aldrig förr. Han började prata politik och att han hade försökt styra upp sjukhusvården för några år sedan, men att politikerna inte fattade vad han menade. Politiker fattar ingenting sa han. De vet inte hur det är att arbeta i vården.

Han försvarade sitt fruntimmer till 100 procent inför en främling. Jag sa att han måste tycka om henne mycket som stannade i Åmål om han nu vantrivdes så. Då sa han att det gjorde han.

Så är det. Folk stannar i Åmål för kärleken.

Vi missade nästan bussen i vår politiska sammandrabbning och jag sa åt honom att rösta smart nu i valet, så han fick som han ville. Det kunde jag ge mig fan på att han skulle sa han.

Sen åkte jag hem och försökte ta livsavgörande beslut från min köksstol. Det har aldrig varit så lätt. Men ibland måste man ta dom. Ta dom vid hornen som det heter.

Tjohoppla.

Förtjäna my ass

Jag har haft en oförtjänt skön, lång och varm semester i Svea rike, med hög betoning på oförtjänt. Jag tog den helt enkelt. Helt osvenskt tog jag ledigt och njöt istället för att jobba och tjäna mitt levebröd och så småningom FÖRTJÄNA semester. På lånade pengar och pinnar och kottar i skogen har jag njutit av soluppgångar och solnedgångar i Stockholms skärgård, i Örebro, i Karlstad och i Göteborg. Däremellan haft efterfest på balkongen i Karlstads utkant Gruvlyckan med Fredrik Wikinsson som totalt krossade mig med sina Bob Dylan-kunskaper medan jag förstrött förstörde Elinas gammelmormors pressade vita linneduk med en flaska rödvin som ingen av oss egentligen behövde.

Det var jag, Elina, Fredrik, Jesper och Simon, som under denna helt galna onsdagsnatt omedvetet satte någon sorts ribba för resten av sommaren, som kan bli svår att överträffa. En kväll som innebar Peter Siepens bara överkropp, Filip och Fredriks hetsiga tempo och extremt mycket bjudsprit för den som var sugen.

Jag tyckte jag såg mig själv utifrån ibland under denna afton, och tänkte då att jag såg väldigt lycklig ut. Och solbränd. Och fattig. nej jag ser inte fattig ut men jag känner mig fattig, på pengar, skall betonas. Känner mig rik på kärlek, rikare än på länge.

Om man bara kunde betala mat med kärlek... Kanske skulle ta upp mina anarkistiska idéer.

Fast det hinner jag inte för nu har jag en resväska att packa upp. Och sånt tar tid. Flera timmar tar det att sortera alla emotioner och känslor i fack.

Återkommer sen.

Midsummer dreami'n

Hur går det när jag börjar lova saker till höger och vänster? Svaret är: Åt helvete.

Jag nämnde förra gången jag antecknade några arma rader här, något om att bli bättre på att uppdatera bloggen. Vi kan alla se det uppenbara resultatet av det dristiga uttalandet. Kalla det frånvaro, haveri eller katastrof, oavsett vad, kan jag kort och gott se med egna gröna ögon att med detta löfte gick det käpprätt åt helvete.

Jag ska härmed inte lova igen. Något.

Skitsamma. Nu till dagsläget. jag befinner mig i Stockholm och i skrivande stund kom jag att tänka på en gång jag hade en liten (med betoning på liten) kärleksrelation en en Stockholmare som bodde hemma hos sina föräldrar. Detta utspelade sig givetvis för många många många år sedan. Hur många låter jag vara osagt. Första (och enda) gången jag övernattade i denna föräldrars boning var det med lite alkoholintag i kroppen efter en suddig och hormonstinn afton på "Kvarnen", belägen på Söder. Föräldrarna bodde ett hus på söder, och redan här anade man kulturkofta-päron med huset fullt av ekologiska te-sorter med diverse effekter på sömn och annat.

Han jag hade den korta och intensiva romansen med skulle till jobbet tidigt på morgonen och sa åt mig att sova vidare. Han sa ungefär ordagrant:"mina föräldrar är jättesnälla". Jaja tänkte jag och överlade flyktigt i min jästa hjärna en kupp om att hoppa ut genom fönstret. Vattentät plan tänkte jag och sov vidare. När jag till slut skulle ta mig ut ur huset var jag mindre kaxigt inställd till flyktplanen och tog tjuren vid hornen och smög mig ner för, kanske jordens mest knarrande trappa. I hallen möter mig en far i yllekofta och leende brett som fan. Några decimeter till höger kan jag ana en modersgestalt. I yllekofta och med pensel i hand.

Nu började ett två timmars långt plågsamt möte med två föräldrar som bjöd på grönt te i mängder, hembakat bröd och konversationer om konst, konst och politik. Mittemellan dessa brinnande kärleksfulla föräldrar, som ju dessvärre i situationen inte var mina egna, satt lilla jag med baksmälla, flottigt hår och maskara på kinden och en desperat blick som skrek efter hjälp. Jag minns inte hur jag tog mig ur mardrömmen men med hembakat russinbröd upp i halsen lyckades jag till slut ta mig ut, till avskedfraser som: "roligt att äntligen få träffa dig", "vi ses snart igen", samt något om grönt te.

Det blev inget återseende. Av vare sig föräldrar eller deras arma son.

Jag vettefan varför jag kom att tänka på det här just nu. men det gjorde jag.

Imorgon är det midsommar. Min favorithögtid av alla högtider då det ska frossas i mat och sprit. Vädret ska dessutom bli bra så gud måste vara glad. Kanske har han fått sig ett skjut.

I övrigt har undertecknad de senaste dagarna bett om en smärre katastrof. Bara något litet, något litet oskadligt för levande varelser, men tillräckligt stort för att ta över löpsedlarna efter Daniel och Viktoria. Nu börjar det bli lite tröttsamt. Vi vet att de gifte sig, vi vet att de åkte på smekmånad, vi vet att det kostade oss alla skattebetalare hutlösa summor. Och där är det nog känner jag.

Kanske kan vi få ett litet vulkanutbrott på Island eller något annat opåverkbart som kan ta bort rojalistpiken som råder i landet. Den var trevlig i VISS mängd. Med betoning på viss. Jävligt viss.

Imorgon sk det dansas i Roslagen. och badas och drickas nubbe och prata om underbara Sverige på sommaren. Skål.

Ha så roligt och dö inte.

hejdå

Tågluff stopp 5; Paris je´taime encore

Carro äter en croissant från i förrgår och jag är hungrig men orkar inte gå ner till affären och köpa något färskt som inte har tendenser till mögel i kanterna.

Apropå mögel i kanterna, har vi insett att det goda levernet vi antagit de senaste månaderna med ost och korv i varje andetag har satt sina spår. Det är inte helt behagligt,men heller inte så beklämmande att vi tänker sluta äta ost och korv. Herregud vi har ju inte ens nått Danmark och det hela landet av danske röde plölser!

Paris är annars fullt av överraskningar. En felbokning av undertecknad gjorde att vi hamnade på hotell istället för vandrarhem, vilket var en förträfflig miss. Eget rum med balkong. Fransk. Såklart vad annars. Rummet ser ut som efter en fem dagars festival och luktar ungefär likadant för det är nåt fel med duschbrunnen. Tyvärr lyckades jag inte slinta med fingret så pass att vi fick en hotell med stjärnor i kanten. Men vi hänger inte läpp för det. Vi har rena lakan och gardiner,det är mer än man kan begära.

Idag satt vi vid sacre coeur och jag blev utbjuden på middag av en Iranier som med råge var den absolut medt framfusiga man jag mött. Han frågade lite om namn, väder i Sverige och dylikt och innan det gått två minuter gick han händelserna i förväg och frågade om han fick bjuda på middag. Jag sa nej, vänligt men bestämt. Jag sa att min boyfriend skulle bli arg. Bra med boyfriends, vare sig man har en eller nästan har en. Eller något liknande.

I eftermiddags somnade vi i trocaderoparken bakom eiffeltornet och horder av japaner. Det var angenämt. Längs Seine strosade vi in mot stan och träffade på en gammal alkoholist som hette Rodolfo. Han använde sina före detta-alkholist skills till att hjälpa oss öppna en flaska vin med en nyckel. Mycket imponerande, Sedan diskuterade vi intregationspolitik och lite annat av värde och inte. På vägen hem såg Carro något som hon trodde var en död mus men som i själva verket var en använd tampong på marken. Jo, det var något med svansen som var skumt, erkände hon.

Det är mycket som är skumt sade jag och menade alla de som säljer små eiffeltorn till okristliga priser över hela Paris. Kan vara jordens konstigaste buissnes.

Annars har Paris varit fullt av möten. Livekonserter, biobesök och god mat blandat med mindre god, lite regn blandat med mycket sol, och en del haverier som tyvärr inte kan nämnas med hänsyn till de inblandade. Jag har än en gång insett att jag föddes utan den gen som kan tyda kartor, och därmed resignerar jag nu och överlåter allt kartläsande till Carro i fortsättningen.

Nu ska jag masa mig ner till affären och köpa något gott. Kanske något ost-aktigt. Inte helt osannolikt.

Imorgon ska vi till Berlin. Tyskland alltså. Där pratar de ett språk jag inte behärskar. Blir en utmaning.

Cant buy me love

Hej hej hallå dagboken.

Vet inte varför jag just skrev så, detta är ingen dagbok, men skitsamma. Ibland gör jag saker fastän jag inte vet varför. Så är människor. Irrationella och lite opålitliga. Ni med.

Igår var jag och Carro på bravader. Vi träffade några pokerspelare som försörjde sig på just poker.

Det var ett spännande möte minst sagt, med en kultur jag känner mig långt ifrån. Man har olika syn på pengar beroende på vem man är, detta står då alldeles klart för mig. Klart som korvspad.

Att dansa var det inte tal om, däremot var det modernt i dessa kretsar att stå i en ring runt ett bord fullt av diverse rusdrycker och veva med en arm och skrika, ibland hoppa. När klockan närmade sig 05.00 och alla skrek för sitt liv att "Tonight´s gonna be a good night" kände jag mig smått förvirrad. Hade inte natten redan varit? Vilken natt syftades det på? Nästa natt eller?

Där och då fick jag nog, gick ut och satte mig i en buske och kissade. Det var en bra kiss. Rikligt är ett bra ord.

När jag satt där i busken såg jag solen gå upp mellan båtarna i hamnen. Master som silade det ljumma matta ljuset. Då tänkte jag något i stil med att inga pengar i världen kan betala för det.

Vi äger inte jorden, solen, vattnet, vädret, hur rika vi än är. Vissa saker kan man inte köpa, så är det. Bevisligen.

Dessa saker kan man inte köpa för pengar:

Kärlek

Lycka

Insikt

Empati

IQ

EQ

Kanske mer saker men jag kommer inte på fler. Jag kommer inte på så mycket alls.

Idag längtar jag hem. Jag saknar mina vänner och att sitta i gräset på gubbholmen med ett sexpack och vara nöjd med det. En bränd grillkorv med ketchup på, och den svenska försommaren i ryggen. Dunkandes som en uppmuntrande coach. En pålitlig stabil jävel med stadig benstomme. En man kan lita på.

Jag är glad, att jag ska tillbringa sommaren i Sverige. För det är sant, jag älskar Sverige. Jag saknar det och jag älskar det. Även om jag inte byggt så mycket av Sverige. I det hela taget inte ett skit. Några grejer i träslöjden gills inte, det har inget med infrastrukturen att göra.

Jag vill hem och dra mitt strå till stacken. Vara nyttig.

Jag vill definitivt inte bli pokerspelare. Det verkar vara ett tämligen trist, ostimulerande sätt att tillbringa tiden på. Mycket siffror och logik, inget för mig. Och det där med pengar. Jag vill nog inte ha så mycket pengar att jag måste sprida dem hejvilt för att känna att jag gör något av dem.

Jag vill köpa grillkorv på ICA, jämföra priserna, ta den billigaste och ett sexpack folköl och njuta av världen. Den vi inte äger. Den ingen kan äga. Den som äger oss.

Kapitulera inför högre makter och skita rätt och slätt i pengar. För när allt kommer omkring är pengar det minst viktiga. Kärlek är det viktigaste. Och det köps inte. Det krävs tur och öde och en jävla massa tålamod.

/Tålmodig fattig Svenska

Skengravid på salami

Igår berörde jag ämnet avstickare. Man skulle kunna säga att några sådana gjordes redan samma kväll. Som jag sa, jag tvivlar inte på att det blir någon avstickare då och då.

Igår förtärdes middag på Bar Lobo i Raval-kvarteren. Fem flickor var nöjda med färgfulla drinkar och när maten kom in hade vi höga förväntningar som mer än besannades. Mellan varje tugga och varje smak sa vi "mmmm" och "Åhhh" och någon uttryckte det som "fantastiskt!". Jag åt mer än jag brukar äta, kanske för att jag var hungrigare än vanligt, eller bara uppspelt. Den sista salamin jag stoppade i mig minns jag som väldigt röd, nästan pulserande när jag med mycket kraft svalde den. Efter middagen såg jag bokstavligt talat gravid ut, vilket är mindre bra när man är ute på byn i färd med att leta upp en bar med värdiga drinkar. Folk tittar och tror att man är en oseriös blivande mamma. Man känner sig som en slummens medborgare. En svikare. Eftersom jag bara hade en mat-bebis i magen tog jag inte åt mig av folks fördömande blickar. men det beklämmer mig att de kommer gå hem och berätta för de sina att de sett en västerländsk lättfotad flicka dricka sprit med magen i vädret.

Jag försöker att inte tänka på det mycket nu. Salamin var god och så var det med det.

Sedan träffade vi en norrman som hette Kent, i en gränd någonstans. Det finns många gränder här, nästan onödigt många. Han hade en skateborad med sig och han skulle till en skateboard-bar. Vi har ingen erfarenhet av skateboard. Förutom att både jag och Carro pussat en och annan kille som har detta säregna intresse. För egen del snarare ganska många sådana. En del var bättre, en del sämre. På både skateboard och pussas.

På skatebaren var alla lite hippa och man kunde se att de flesta ville ha en någotsånär jämnårig flicka eller pojke med sig hem för otukt, närhet och så småningom; ångest och könssjukdomar (vilket de för stunden helt glömt existerar). Jag såg flera par spana in varandra och sedan hångla. Slaskigt, oseriöst och något billigt. Inte som kyssarna på film eller ens i närheten av.

Jag och Carro drack en drink och pratade med två spanjorer. De var blyga och hade aldrig vågat pussa varken mig eller Carro. Vi var äldre, vi var coolare, och vi var Svenskor. Killarna var unga och eld och lågor. Ville nog springa hem och berätta för sina kamrater, att de träffar svenskor. Den ena såg ut som Ross i vänner. Den andra berättade att Spaniens bästa kock kommer från San Sebastian, och jag kände mig ännu mer nöjd med resplanen jag presenterade igår, där första stopp är just denna stad. Jag har nu mycket höga förväntningar på maten där.

Sedan pratade jag med en Argentinare som hette Augustus. Han var filmregissör och älskade livet och konsten. Vi pratade mycket och han hade nog gärna velat kyssa mig men jag sa nejtack. Jag sa att jag redan tyckte om någon annan men att vi gärna kunde bli vänner. Han såg lite besviken ut men jag är nöjd. Han vet vad han får. Han får en vän och inget mer.

Vi pratade om filosofi och slumpen och annat universalt.

Sent tog jag metron och för första gången lyckades jag planka i spärren. Jag vet att detta inte är något bra för de flesta människor, inte heller för mig. Men jag har lagt avsevärt mycket pengar på Spanska kollektivtrafiken, till och med mer än jag lagt i Göteborg, där jag varit många fler gånger. Så ska det inte vara. Lagom räcker. Jag och en annan kille plankade och med detta gemensamma intresse som grund började vi konversera. Han var från Marocko och hette Meddi, han prata spanska, jag pratade franska och i 30 minuter pratade vi om hans klädaffär, där alla sorts kläder finns att fynda. Han var en trevlig ung man. Inte alls Berusad och oanständig.

Sent kom jag hem, helskinnad, okysst och med alla pinaler i behåll. Jag är för bra för att vara sann nästan.

Nu är det dags för en promenad i de där otaliga gränderna. Kanske borde uppsöka de som trodde jag var gravid igår och visa, att nu, nu när jag bajsat, är jag smal igen.

De tycker nog att det är förskräckligt, att jag bajsat ut ett barn. Tänker man efter så är det förfärligt. Tur att det bara var Salami och lite annat. Inget levande som kräver föräldraledigt eller blöjor.

Hejdå.

Hundar behöver också sex

Efter att ha kånkat hem matkassar från en matvarukedja vars namn jag inte nämner men som har sitt ursprung i Tyskeland var jag slut och håglös. Glömde hur man kokar ris och brände därmed kastrullen samt riset. Till sist fick jag mat och då smackade jag mellan varje tugga och sa "sjukt gott". Jimmy och Carro var nog lite avis men de sa inget.

Dagen tillbringade i djup koncentration på biblioteket där jag ibland pausade och beundrade den vackra innergården med apelsinträd och oranga fiskar i ett öppet akvarium.

Efter några regnskurar och åsksmällar övertalade Jimmy oss att följa med till affären. På vägen dit fann vi en bar med högst intressant karaktär. Stammisar, cyklar, och böcker i inredningen.

Vi gick in där och drack varsin öl. Ägaren var en livlig man av äkta spanskt börd. Högljudd och glad. Hans mujer var var också där, en exotisk kvinna med svart lockigt hår och tydliga drag. Hon var mycket vacker och hon var marockanska. Vi talade med varandra på franska och hon berättade om sin hund som var en liten krabat klädd i skinnpaj. En riktig hombre. Carro frågade om den var trött men kvinnan förklarade att han var ledsen. Deprimerad rentav. Han skulle fått ligga igår med en tik men det blev inget. Tro fan han slokade med svansen och var tårögd. Han har inte ätit sen igår sa hon, och hunden låg i hennes knä och besvikelsen fullkomligt rann över honom.

Märkligt nog sökte hunden sig till Jimmy. Vi har alla våra hypoteser om varför. Jag antar att det är något med manligt samförstånd. Besvikelsen över att inte ha fått till det. Kanske sökte han tröst och förståelse. Jimmy tände en cigg.

Män.

Sedan fick vi varsin anka i trä, som var från Marocko, och en massa gratis mat. Det var en bra bar. Den bästa baren ja varit på sen jag kom hit.

Här är ankan.

Nu sitter vi hemma och regnet fullkomligt öser ner. Det åskar och blixtrar ute och jag hoppas att detta är urladdningen över Barcelona som gör att solen kan skina på oss igen, för nu är jag trött på moln och opålitliga vädergudar.

Apropå gud gör han sig högst närvarande. Han skrev en lapp till mig igår och skickade med flaskpost rätt ner i badkaret. Ny taktik. Innovativ.

Vi ska skypa imorgon. Han är så trendig nuförtiden.

Tydligen har han varit bortrest. Sett Indien och lite av Pakistan. Han gillar inte maten och att folk ser så fattiga ut. Det var allt han sa. Känns skönt att vår allsmäktiga har en så allsidig personlighet. Till och med dum och trångsynt, det är få förunnat.

Han hade glömt att det var kristi himmelfärd idag så han fick illa kvickt stoppa i sig cous-cousen han käkade på en rörig marknad i Calcutta och flyga hem till sitt mansion på sin nya indiska matta. Vävd av barnarbetare.

Puss och kram nu kryper jag ner i sängen med min spanska låtsasman.

Ligger på hans arm och myser mig genom åskan.

Bisous!!

Korsordsmannen

Jag gick till Nya konditoriet i Örebro som motsägelsefullt nog är stadens äldsta konditori. Jag satte mig vid ett bord med vinröda stolar i mjukt glansigt material. Kanske heter det plysch. Jag satt där i tre timmar och ritade. Det var bara jag som satt där tillsammans med en kopp kaffe och en dammsugare. Efter en stund kom en man in i och satte sig vid bordet mittemot. Han löste korsord. Jag undrade vem han var. Kanske kommer han hit varje dag?
När han gick förbi mig frågade han vad jag ritade.
Dagen efter gick jag till samma konditori och satte mig på samma plats. Som på beställning kom samma man in och satte sig på samma plats där han suttit dagen innan.
Jag skrev och han frågade mig vad jag skriver. Vi började prata. Han sa att möten är viktiga. Och att öppenhet är nyckeln till förändring och nya möjligheter i livet. Han sa att han brukade använda ordet ”provtänka”. Man måste kunna provtänka lite ibland. Provtänka är inte samma sak som högt i tak. Provtänka kan man göra med tankar som man inte kan stå för. Man kan tänka dem, komma på att det var en dålig tanke, och sedan kasta tanken i soptunnan.
Han berättade att han ägnat 7 år av sitt liv åt segelflygning. Han ångrar inte en sekund av det. Men om han inte gjort det hade han ångrat det. Känslan av att segelflyga är enorm. Ibland kan man flyga 8 timmar. Utan ljud och utan motor.
Han berättade också att hans dröm är att segla genom midnattsolen och strunta i dygnen. Bara segla när han känner för det. Låta livet segla förbi i den takt han vill.
Han var slöjdlärare och han sa att man måste våga provtänka för att kunna skapa något nytt som ingen annan gjort. Han sa att han hoppades att jag skulle bli en berömd författare och att han då skulle köpa min bok. Han sa att man måste tro på sin intuition och lita på den. Det är allt man kan gå på. En kompass som alltid pekar rätt. Hur dumma val andra än tycker att man gör, ska man ändå göra dem, om de kommer från en själv. För om de kommer inifrån är de rätt.
Han sa lycka till. Det var ett fint möte.
Jag ville berätta om det för dig.

Sune och Astrid

Idag kom Marlene. Vi åkte till IKEA och åt lunch. Vid bordet bredvid oss satt ett äldre par som åt köttbullar. De frågade oss om vår mat var god. Det var den sa vi. Plötsligt var vi i en djup diskussion med detta underbara par, Astrid och Sune, som för övrigt varit gifta i 50 år. Sune berättade att hans pappa tagit guld i nordiska mästerskapen i skidor 1905. Allt var annorlunda då, sa Sune och syftade gissningsvis på allt i samhället. Man kunde i tonfallet även höra ett sting av att han nog tyckte det var bättre förr. Astrid väver mattor i olika mönster och förra veckan hade Astrid och Sune haft premiär med revyn de startat upp i sin hemstads pensionärsförening. Sune var utklädd till jokk-kokk jocke och Astid var lapp. Hon skulle sjunga en låt på lappländska men kunde bara fyra verser på den enda hon kände till. Hon sjöng de hon kunde så fick det vara bra med det skrockade hon. Nästa helg ska Sune och Astrid till Åland. De åker med färjan och denna gång skulle Torgny Melins dansbandsorkester uppträda minsann. Jodå, de gillar att dansa. Man får nya vänner också på färjan.
På somrarna åker de till sommarstugan. Det är vatten omkring hela huset. Stugan ligger på en ö. Ibland, eller rentav ganska ofta faktiskt tar de båten ut på sjön och fiskar. Aborre och gös får dem, och en stor gös räcker till minst fem personer säger Sune och ler plirigt. De berättar allt. Allt som man behöver veta om livet. Vi lyssnade med stor förundran till dessa livsbejakande underbara människor som verkade så nöjda. Så nöjda med varandra och en lunch på IKEA, kryssningar till Åland och revyer.

När vi skiljs åt säger Astrid och Sune att vi absolut måste komma till deras sommarstuga i sommar. Vi kan bo i friggebon säger Sune och skrattar. Vi kan fiska och om vi har tur får vi gös. Då bjuder vi på middag. Med vin, förtydligar Sune.
Så vi fick adressen och det kan jag banne mig lova, att jag ska om jag så sitter i fängelse i sommar (inte helt orimligt, det kan slå slint i huvudet på oss alla, i synnerhet mig) så ska jag bege mig dit. En vacker varm sommardag ska jag besöka detta genuint lyckliga levande par, som förkroppsligar allt vad min ide om lycka innebär. Med en varm nästan gråtmild känsla tog vi adjö och Sunes ord ringde i mina öron.

"Vi har varit gifta i 50 år. Efter 50 år finns det inte så mycket mer att säga varandra. Men det blir inte sämre för det. 50 år, det är länge det. Ibland ska man ha tur också".

/Lilla lilla jag.

När jag åkte vilse och fann lyckan i Åmål

Det är inget fel på Torsby i Värmlands djupaste skogar, absolut inte, men det är fel på vädret i Torsby och resten av Värmland också för den delen. Idag var jag och Carro återigen på en liten värmlandsturné. Carro är tjenis med pizzabagaren på Torsbys enda pizzeria, och tydligen känd som "hon från Karlstad" för att hon köpte en kebebrulle där tre veckor tidigare. Då märker man liksom, att det är en annan värld där.
På vägen hem från Torsby tog vi en avsiktlig omväg på 2 timmar, via Sunne. Vi tänkte se Mårbacka, Selmas hem, men hon var inte hemma idag så det blev inget kafferep och högläsning. Sen for vi vidare genom de minsta hålorna i skogen och utanför låg dimman tät. Regn smattrade mot rutorna och trädens grenar kala, vassa och svarta mot den grå himlen. Men vi var muntra ändå. Vi sa till varandra att snart är det sommar.

Sedan körde jag vilse när jag skulle till universitetet. Jag gör det VARJE gång. Jag fattar inte hur det går till men plötsligt var jag på väg mot Ludvika i kolsvart mörker. Den normalt sett 10 minuters korta vägen till Universitetet tog 30 minuter. Och på vägen hem körde jag av på fel avfartsjävel och hamnade på fel sida av stan. Herregud, jag förstår inte att jag inte gått vilse fler gånger.

Jag kan berätta om en gång jag åkte riktigt vilse. Fy tusan, det var en spännande dag kan jag lova. Detta var i somras. Jag jobbade i Arvika och åkte tåg till jobbet. När jag gick av tåget i Arvika lyssnade jag på Frida Hyvönnen och jag tyckte det var så fruktansvärt bra så jag var lite i det blå. När vi anlände till Arvika satt jag och drömde om London och andra saker, och höll på att glömma att gå av. Men jag kom tillbaks till jorden i rättan tid och hoppade av tåget. Solen sken genom molnen och jag kände mig för ett ögonblick så glad och fri. Skulle inte förvåna mig om jag log brett när jag gick där längs perrongen. När en kall vind ven runt mig tänkte jag ta på mig jackan. Men jackan var kvar på tåget. Helvete. Jag frös. Ja, både bokstavligt talat och i rörelsen. Sprang tillbaka till min vagn och jag såg hur konduktören förde visselpipan till sin mun för att tala om att nu far vi. Som i en action film kastade jag mig på vagnen och skrek att jag inte skulle till Oslo, bara att jag skulle hämta min jacka. Konduktören nickade. Tyckte jag. For genom vagnen som Clark Olofson på flykt och gapade efter jackan. Min dyra fina skinnjacka. Folk stannade upp i sina konversationer och tittade skeptiskt. Fick fatt i jackan och flög på dörren. Som var låst. Utanför såg jag hur Arvika började rulla. Helvete, jag ska inte till Oslo skrek jag. Fan Fan Fan jag ska till jobbet! Folk började bli oroliga och skrek "stanna tåget"! Alla var mycket vänliga. Men inte stannade tåget utan jag fick fara vidare till Charlottenberg, som ligger vid riksgränsen ungefär. Skällde på konduktörern när han kom och jag uttryckte min besvikelse över att han inte tolkat min signal rätt. Han log och sa att han hade nedsatt hörsel. Det ante mig mumlade jag, men det hörde han, den lismande jäveln.

Steg av tåget i Charlottenberg, 40 minuter senare. Letade rätt på en buss till Arvika som tog 1 timma. När jag steg av bussen i Arvika var det fan ingen sol som sken genom molnen och jag var allt annat än glad i hågen denna gång. Regnet piskade mig hela vägen till kontoret och jag var dyngsur när jag kom fram. Min mat jag köpt på Timmys grill var lika blöt som mossa. Gott. Inget att deppa över bestämde jag mig för. I slutet av arbetsdagen hade jag varit i en liten håla nära Kil med en kollega. Denne släppte av mig i Kil och därifrån är det bara ett stopp till Karlstad med Tåget. Jag satt inne i stationsbyggnaden och väntade. Tåget hade jag precis missat. Trodde jag. Men i Kil är de inte så rappa på att skriva ut de rätta tiderna på den digitala skärmen så jag såg efter en stunds stilla väntan att tåget stod inne. Så jag sprang ut i spöregnet för att kliva på. Dörren stängdes framför mina ögon och jag fick blev fast på perrongen eftersom att det långsamt rullande tåget blockerade stationsbyggnaden. På denna minut blev jag blöt som en jävla bassäng. För andra gången den dagen.

Tung och blöt med huvudet lågt traskade jag tillbaka in för att värma mig. En snäll farbror sa att det kommer en buss om en kvart. Bra. Tänkte jag. Inga fler missar idag, jag tar bussen och så är jag snart hemma. Men lite för dumdristig och otålig som jag är, råkade jag hoppa på nästa tåg som rullade in, som hade destination Göteborg. Jag tänkte i mitt trötta smått desperata tillstånd att alla tåg passerar väl Karlstad. Jag hoppade på Tåget och satte mig tillrätta. En dam satt mittemot och vi började prata. Om allt möjligt. Om hennes dotter och var hon rest och ville resa. Om mina resor i världen och när jag var i djungeln och om min dag då jag sett halva Värmland av misstag. Hon var så pratsam. Efter en kvart frågade hon vart jag skulle resa. Jag ska bara till Karlstad sa jag. Men lilla vän, då är du på väg åt fel håll! Det här tåget stannar inte i Karlstad! Nästa stopp är Trollhättan! Tanta hade ett märkligt uttryck när hon informerade mig om detta fatala misstag. Stora ögon och ihopdragen mun. Redo för att trösta mig om jag började gråta. Men jag vägde situationen i en liten mikrosekund och bestämde mig för att det inte kunde bli värre nu. Jag började skratta. Högt. och tanten med och vi satt och skrattade en stund. Hon trodde kanske jag var lite efterbliven. Det gör ingenting, det kan hon väl få tro. Det är vi alla litegrann.

Som tur var stannade tåget också i Åmål. Där fick jag gå av. När jag gick av gav tanten mig en Kram och sa lycka till. Så sa hon att hon tyckte jag verkade vara en fin människa. Det värmde min nedkylda kropp och jag tyckte plötsligt att det inte kunde blivit bättre än att hamna i Åmål en regnig tisdag kväll helt ensam. Jag som aldrig varit där!
När jag skulle gå in och värma mig i stationsbyggnaden för att lista ut hur fan jag skulle ta mig hem, visade det sig att den var stängd. Klockan hade hunnit bli nio på kvällen men alla missöden rann av mig. Satte mig på trappan och bara andades istället.
Jag kände mig märkligt fri av att ha hamnat i Åmål. Min mobil var dessutom död så jag kunde inte ringa någon och fråga om hjälp. En gammal dam stod under taket på trappan. Jag frågade om hon visste hur jag kunde komma till Karlstad. Jo det visste hon. Med bussen om 30 minuter. Jag kände att min spärr inför att språka med främlingar var helt på noll så jag frågade damen vart hon skulle och sen berättade jag hur jag hamnat i Åmål. Hon skrattade. Damen hade en väldigt fin stickad tröja. Jag berömde henne för det avancerade flätade mönstret. Jodå, visst hade hon gjort den själv. DÅ kom jag på vad jag hade i den vita påsen jag släpat på hela dagen. En stickad tröja från en secondhand affär jag fyndat samma dag. En blå stickad tröja som kostade 10 kronor. Torr och varm blev jag och lyckofaktorn steg. Jag tackade mig själv för att jag köpt den. Sen for damen vidare med sin buss. Hon gav mig en kram även hon. Kanske tyckte hon synd om mig. Jag tyckte bara synd om alla andra som aldrig åkt vilse en hel dag. Något hände i mig på den där trappan i Åmål i spöregn och skymning. Jag blev så stor så stor och något sprack inuti mig och släppte ut konfetti i varenda ven och ådra.

Halv tio satt jag till slut på en buss hem till Karlstad. Denna gång kom jag hem. Detta var absolut en av de bästa dagarna denna sommar. Jag minns den ofta och varje gång jag använder tröjan tänker jag på känslan. Känslan av att vara off the radar. Att ingen visste var jag befann mig. I dagens mediakåta samhälle är det en ovanlig känsla att hamna i en hemlig värld. Att en stund, oväntat oplanerat, hamna någonstans där man aldrig varit. Prova det. Det värsta som kan hända är att man går vilse. Men man kommer alltid hem. Förr eller senare.

Puss

A train to talk about

Jag åker tåg och lyssnar på en norsk tant som berättar för alla medresenärer om hur orolig hon är för att hon ska bli förvirrad när hon kommer till Stockholm. Hon vet ingenting om Stockholm. Det kommer vara mycket folk, och flera trappor och vägar att välja, är hon rädd för.
Jag sa till henne, när hon gick på mig om denna rädsla att jag tycker om att komma till ett ställe och vara förvirrad. Det är något av det bästa jag vet, att inte veta vilken trappa som går vart, eller vilka alla dom där människorna är. Det är så jag får mina kickar, när jag är inte har kontroll och inte vet vad som ska hända. Tanten blev närmast förödmjukad av ett så kaxigt och avslappnat svar. För sen lät hon mig vara ifred. Nu pratar hon med de resenärerna som just gått på tåget och inte vet hur hon är. Hon är smart. Alla går att lura minst en gång.

En gång när jag åkte tåg till Uppsala hände något ovanligt.
Det som inte var ovanligt var att jag var bakfull och jättesen. Så sen denna gång, att jag precis hann släpa in min darriga kropp på första trappsteget i vagnen innan vi började rulla. Dessutom hade jag andnöd eftersom man inte ska springa en kilometer fredag morgon med astma om man inte ätit eller druckit (annat än öl) det senaste dygnet.

Jag hade ingen platsbiljett så jag satte mig vart som helst för att pusta ut. När jag tog av mig jackan upptäckte jag dessutom att jag hade satt på mig min tröja ut-och-in. Mittemot mig satt en tjej som var mycket söt. Vi satt längst in vid fönstret och bredvid henne satt en tant och bredvid mig satt en gubbe. Tanten och gubben pratade med varandra om bullar och kaffe.
Sen kom konduktören och sa att vi inte skulle sitta där, för det var andra resenärer som hade reserverat de platserna, och det vore inte bra för tanten och gubben om de skulle få stå ända till Uppsala. Men vad ska vi då göra frågade jag. Konduktöreren trodde att jag och den andra tjejen var i samma sällskap som tanten och gubben. Kanske att vi var deras barnbarn. Hilarious tyckte jag. Därför sa han att vi kunde flytta till en kupe i första klass. Det tackar man ju inte nej till. Jag fick hjälpa tanten med hennes väskor och den andra tjejen fick hjälpa gubben med hans väskor. När vi kom fram till kupén ville tanten bjuda mig och den andra tjejen (som hette Viktoria, fast det visste jag inte än) på kaffe och bulle. Så jag fick två hundralappar av tanten och instruktionerna att vi fick välja vad vi ville i kiosken, men att hon bestämt ville ha en mazarin. Jag frågade vad tant vill ha om de inte hade mazariner. Det är klart de har, sa hon bara.
Jag köpte fika i kiosken och sedan satt vi och pratade om det mesta. Viktoria berättade om sitt liv. Hon skulle till stockholm på en fest. Hon hade bott i Australien ett år och nu skulle hon återförenas med sina vänner därifrån. Temat för festen skulle vara värme, och hon skulle klä ut sig till ett stearinljus. Lysande, sa jag. Lysande!

Tanten och gubben var inte gifta. De var bara kompisar, påpekade tanten ganska snabbt. Kanske tyckte hon inte att gubben var så snygg och ville definitivt inte bli förknippad som hans hustru. Jag vet inte, det är svårt att säga om gubbar är snygga eller fula, de ser alla likadana ut.
Han var nästan döv dessutom och sa mest va! hela tiden. Han gav faktiskt intrycket av att vara lite gaggig, så jag förstår att en så elegant tant nog kunde få bättre.
Hon skulle till Uppsala och hälsa på en annan gubbe. Också en kompis. Jag gillade tanten skarpt. Kanske hade hon lite lösa sexuella relationer med gubbarna, kanske inte. I vilket fall stack hon ut från mängden andra tanter som lever med sin lott. Är man änka får man väl se till och leva lite medans man ändå är på väg mot vägen vi alla ska vandra.

Våran kupé hade plats för 8 personer. Den fylldes så småningom. I Kristinehamn klev en tjej på, som såg ut lite som gulletussan faktiskt. Hon var från Katrineholm och jobbade som frisör (!), men hade varit i Kristinehamn och träffat en kille. Hon sken som en sol, så killen hade nog uppskattat henne med alla hennes sidor. Fantastiskt att dom finns.
Tjejen skulle åka till Dubai. Det var en drömresa tyckten hon och hon berättade varför. Jag tänkte att jag aldrig skulle vilja åka till ett sådant låtsasland. Men det sa jag inte. Tanten sa att det verkade förfärligt i Dubai. (Yes, hon var så härlig!). När hon var ung kunde man resa till Molkom som längst, och det var bra, sa hon. För de hade den bästa dansbanan i hela värmland.

I Vingåker klev en väldigt tjock man på tåget. Han var i 30-årsåldern och skulle åka på dataspels-LAN i Stockholm. Diskussionen kom in på poliser och dödsstraff. Tjocka mannen tyckte att man skulle införa dödsstraff i Sverige. Han tyckte också att pedofiler och väldtäktmän borde kastreras som straff. Jag försökte problematisera hans åsikter, eftersom jag är ganska påläst i ämnet. Men han kunde inte tänka sig att även våldtäktsmän och pedofiler hade varit barn och hade favoriträtter, mammor, syskon och ångest.

I Degerfors klev en småbarnslärarinna på tåget, när alla i kupén var i full gång med dödstraffdiskussionen. Lärarinnan var också mycket religiös och lade sig i på ett högst respektfullt sätt. Hennes mjuka stämma och livssyn satte dit tjockisen rätt så direkt. Det var underhållande. Så här fortsatte min resa hela vägen till Uppsala. Om man kom in i vår kupé deltog man i diskussionen. Alla gjorde det, eftersom att alla nya trodde att vi alla kände varandra sedan innan. Vi avhandlade ämnen såsom livet, döden, krig, moral, homosexualietet etc. Tunga ämnen där alla hade en åsikt, som dessutom respekterades.
När vi skildes åt fick jag en kram av tanten som sa att jag var en god människa och att hon önskade mig ett långt liv. Detsamma sa jag. Detsamma.
Viktoria och jag kramades också. Vi bytte mailadresser och jag sa att jag skulle hälsa på henne i Oslo någon gång.

Jag glömde att jag var bakfull eftersom att resan var så annorlunda och underhållande.
Erlend Loe säger att livet är lite som en resa. Den här resan var lite som livet när jag tänker på det. Man sitter i samma tåg, liksom.

Snart är jag framme i Stockholm. Undrar hur det ska gå för den oroliga tanten med alla trappor och okända vägar. För mig kommer det gå bra, det vet jag. För det finns alltid något spännande vart man än hamnar.


Heppåer!