ett skjut

min ömma moder har varit i det bedre landet
av nordens länder
och köpt hem lite proviant till sin dotter.
ost och
röd pölse.
ja vad ska man säga,
man blir rörd av bara tanken på att det
just nu
står en mycket utsökt dansk lagrad ost i kylen
och väntar på mig.

min släkting i danmark har tydligen
skjutit djur i afrika
och låtit stoppat upp ett
slags hjort-liknande huvud
tillhörande ett slags hjort-liknande
djur han skjutit
för att sätta på väggen.
vilken grej.
så onödigt när man kan
köpa huvuden på blocket.
skjuta djur när det redan är
så många skjutna.
kanske blev han tagen av allt
där på savannen.
kanske kände han sig som David Sjölander
han som skjöt elefanten.
fan vet hur man skulle reagera där
på afrikanska
höglandet med en bössa i hand
och khakifärgade brallor
och solen gassande i ryggen.
kanske skulle jag vilja hävda mig
som i western filmerna
och skjuta ett djur eller två
för att få heder och respekt.
ta med kropparna hem och sen
röka min pipa in en läderfåtölj
medan jag beundrar kadavren på mitt golv.
vem fan vet.

i fredags var jag på kalas
och temat var 80-tal.
åtminstone på maten.
flygande jakob och
päronhalvor med after eight
har jag inte ätit sen 90-talets början.
min farmor brukade laga det,
och kassler med ananas och ris.
hon hade alltid en lite stolt framtoning,
farmor,
när hon serverade det.
en "jag kan också vara modern"-ton.
det kunde hon gott ha.

jag tror jag underskattat 80-talet.
eftersöker en restaurang
som bara serverar mat från 80-talet
på porslin från 80-talet
med spegelväggar i varenda jävla vrå
och kaffemuggar med grå och rosa streck.
var finns det?
förmodligen bara i danmark.
det ante mig.

resten av fredagsnatten
gled jag omkring på ett par
alldeles för stora rullskridskor
i cirklar runt de som dansade.
kände mig lite som mobbaren
som åker runt runt
och retas med den i mitten.
bara det att de var många i mitten
och jag var ensam.
så jag var liksom mobbaren
som var ensam och lite utanför.
och lite störig säkert.
sen åkte jag in i väggen
och så kom en låt
jag inte kunde rulla till
utan att spåra ur
så jag snörde av.

idag på spårvagnen
tyckte jag mig se någon varelse
i periferin på sätet bredvid mig
och jag skulle ljuga om jag sa
att jag inte hajade till.
sneglade försiktigt och såg
att det var
solen
som gjorde skuggor mot olika saker
utanför fönstret när vi åkte.
jag blev rädd för solen.

potentiell slutsats 1:
vintern har varit för lång.
potentiell slutsats 2:
jag är vampyr.
potentiell slutsats 3:
västtrafik är inblandat i något jävligt skumt.

so long cherie.

räv

det är maskeradnyårsfest.
jag är räv.
utmärkande karaktärsdrag hos räven som jag känner till/
tror mig känna till:
slug
klok
listig
liten (i förhållande till ren och älg, till exempel)
norrländsk (?)
kan ha skabb

kollade lite på nätet också.
hur den låter.
tydligen har räven ett hest och kort tjut
ibland skäller den och avslutar
med ett längre tjut.
den kan morra ibland
och göra ett starkt fräsande eller harklande ljud.

jag tror utifrån ovanstående fakta att jag kommer göra ett bra jobb
ett hästjobb
ett rävjobb.

köpte en rävpäls-aktig sak och rävfärgade tights
och det var liiiite för dyrt
för att vara en maskerad-outfit jag aldrig mer kommer använda.

rävpälsen är fruktansvärd.
den är en väst
storlek large
jättehårig.
jag har nu klätt på mig allt
och lina hade en rävmask,
klart hon hade
så nu jävlar,
tänkte jag och munderade mig framför spegeln.
tycker mest jag ser ut som lady gaga goes rostbrun
i fårskinnstofflor.
kanske kommer det en bild imorgon.

Line är hjortron
Lina är islapp (inklädd i tre rullar gladpack)
Tessan är polsk bärplockare
Camilla norrsken.
ja ni hör ju.
dressed for succes i aspholmen.

Lina har planer på att bygga en gruva i sovrummet.
än så länge består den av en madrass.
Vi sörjer renen
men sväljer sorgen med en vargtass
och tänker att vi kanske hinner
fixa nåt uppstoppat djur till nästa år.

nästa år.
ja jävlar.
vi ses.
hajj.

toffeln

min bror ringde mig igår
från en toalett i ett 20-våningshus i
hongkong.
ölen var god i hongkong
sa han
ungefär.
det var nog det han menade i alla fall.

igår var jag på spelning
balkanmusik var det väl
och sen en märklig norrländsk orkester
som hette gledbyg´n som sjöng ledsna låtar
på ett fint sätt.

det var varmt inne i industrilokalen
och man fick inte ha skor på sig.
jag gillade konceptet
i virkade tofflor drack jag billiga öl
och när ölen var slut drack jag rödbetssoppa.

när blåsan blev full stod jag givetvis
inte
i den långa kön till toaletten.
det fanns EN ENDA toalett för 200 törstiga människor att tillgå.
jag kissade ute bakom en snödriva
trodde jag
men det var några som skrattade och sa
att det inte var bakom, snarare framför.
jaja.
det som är bakom för mig är framför för någon annan.
jävla einstein.

jag tror jag använde 10 olika jackor och skor under kvällen
för mina kiss-expeditioner.
med tofflor i skorna alltid.
det såg fånigt ut.
förlåt om jag kissade på någons sko.

jag tog av mig barfota när vi dansade också
det var ju så rent därinne på dansolvet
inte som i brasilien där jag dansade barfota i skumkvarteren lapa
bland glasbitar och centimetertjockt lager av öl blandad med smuts och urin.
så fick jag fet infektion i foten
som en liten hint
om att det var ett omoget och ogenomtänkt tilltag.

igår hände inget sånt.
Förrutom köldskador över hela kroppen
eftersom att vi lever i sibirien
och en borttappad strumpa,
förflöt allt väl.
kom hem i toffla och sko
glad i hågen somnade jag sedan
och drömde en dröm
eller mardröm.
svårdefinierat.
gränsen däremellan är hårfin.
så kan det gå.

hej!

110 procent

idag är jag jätte jätte jätte trött.
började dagen med en fjäderlätt joggingtur bland julglada idioter mitt i värsta jävla bullerbyn-stämmningen i haga.
varför?
varför inte
snodde en pepparkaka av en trött kulturtant som sålde något till förmån för något jävligt viktigt, och sprang sen.
så jobbar jag.

igår var det lördag och det var kul. pappa fyllde år och fick bestämma allt.
Det blev således applebutiken, bengans skivor, cigarren, god öl och fruktsallad till efterätt.
axel trodde att pappa skulle fylla 2 år.
siffror, en petitess, verkligen.

sen gick vi som har åldern inne (eller HAR vi det?) på soulklubb på stigbergstorget. jag kissade i snön bakom en buske och såg någon skymta i en annan buske som också pissade och jag tänkte
att det är ju skönt att det finns fler idioter än jag,
så kollade jag lite nogrannare och jo, såklart
det var min bror som stod där och pissade.

Parentes: jag ska skriva ett filmmanus om min bror och mig.
wes andersson skulle regissera
det skulle bli stört roligt
och lagom deprimerande.
zoey deschanel skulle spela mig. slut parentes


sen hoppade jag och bror in bakom baren och sålde öl för glatta livet och bjöd på sambucca. service with a smile. kanske tog en eller annan själva också.
herregud Lina och jag klättrade genom ett nät inne i diskrummet, och snodde en delicatoboll från något slags café där.
detta hade jag helt förträngt
det får man inte göra aja baja.

sen.
suddigt.
tysken
dans
snöoväder
the strokes i huvudet
vitt vitt vitt
ramlar omkring på gatorna
försöker prata danska
och portugisiska
hittar ett långt rep

klättrar upp.


idag såg jag nationalteatern på bengans
med de lite mer vänstervridna delarna av familjen
det vill säga alla utom pappa.

det var bra
dom är gamla men fortfarande arga
fast ändå glada
och fulla med eld och vilja
det är fint
man får en bra känsla av gamla som har massa kraft och färg
och inte är gråa genomskinliga.

att man vill bli sån. typ.
då måste man leva mycket. 110 procent.

Stay lit

fest igår.
typ såhär.


jag fick så ont i huvudet
igår natt framåt 03.
det var inte så konstigt sa
carro
för jag hade inte druckit så mycket vatten
men mycket annat
öl
och sånt
bål
glögg
och dansat non-stop
haft snedtofs och lekt åttiotal

lyssnade på kejll höglund
"man vänjer sig"
och stoppade in ett
katrinplommon
i centraldammsugar-uttaget
i lokalen vi hyrt
det var omoget gjort
men jag känner mig yngre
när jag gör sånt

när vi dansat till håkan hellström
för 100e gången
ringde jag taxi
det var sent
eller tidigt
beroende på hur man ser
på tiden.

åkte hem utan skor
i min brors morgontofflor
kämpade jag mig genom snön
ögonen sänkta
göteborg flimrar förbi
taxichauffören kan inte stava
till Nordostpassagen på GPSen
inte jag heller.
men vi kom hem till sist
verkar det som.

idag gick vi genom staden
kylen biter på kinderna
vi tog skydd i vilken affär som helst
jag köpte en stickad tröja
med renar och tomtar på
i affekt.
samt en svart hatt
det är bra med hatt
man borde ha det mera.

nu har vi druckit glögg
Carro läser högt ur Anna Book- boken
det är roligt
Fredrik berättar att han varit kär i carola
ikväll ska vi äta grek-mat
kanske jazza lite

jag ska ha ren-tröjan
och hatten.

Nu
Rom.

Who am i?

Ett litet tips inför helgens eventuella festligheter är denna namnlek.
Lättar upp stämningen i bästa fall.

Im not there

Att försöka återge helgen på ett rättvist sätt är dömt att misslyckats. Vissa saker kan man inte ta på eller beskriva. Vissa saker Får man inte ta på, och det kan vara minst lika svårt.

Igår var det fest här i min lägenhet. Fina människor lös upp och gjorde det varmt och roligt här. När jag nu ligger i min soffa, insvept i täcket och skriver det här känns det avlägset att det var så många människor här igår. Det var inte SÅ många, men med tanke på att jag bara bott här två veckor var det ändå rätt crowded. Redan har jag fått så många bekanta och vänner. Det var roligt när Francesco och Ben (italienare nr 2) försökte sjunga med till Håkan Hellström. De satt där med sånghäftet och försökte ivrigt förstå referenserna och melankolin. De var duktiga. Det är svårt att förstå allt med Håkan, även om man inte är italienare. Jag fick en sång tillägnad mig, det bjöds på tårta, vin, öl, dans, blickar, och till och med hiphop. Idag diskade jag ungefär tre timmar men det var det värt.

Idag var jag på stan. Marlene och Simon såg några fotbollsspelare från IFK och Blev starstruck och knäsvaga medan jag babblade på om hur många vänner de hade i sina telefoner, helt ovetandes om stjärnglansen kring dessa spelare. Konstigt hur vi ser så olika på saker.
Jag fikade med Erica och åt en halv äppelpaj, jag gick vidare till andra lång och Lina, och vi fastnade på Kings head. Där bartendern tyckte att vi var de tråkigaste gästerna någonsin. Vi drack tranbärsjuice och vatten. Men han hade fina tatueringar och det sa jag till honom. Sedan kom det förbi en man som tog upp ett förstoringsglas och stod och läste menyn i ungefär fem minuter utanför och det var en så konstig sak att göra, jag tror aldrig jag sett det innan. Det känns ovanligt överlag att folk har förstoringsglas i fickan. Men det borde vi ha, det lättar upp. Han lättade upp. Sen kom en man med en jätteliten vit hund på gatan och han såg Linas exhalterande min genom fönstret (förövrigt fönstret Francesco betalat för) och vinkade åt henne att komma ut. Sådär stod Lina och kramade en jätteliten vit hund medan mannen med förstoringsglaset strosade vidare, till något annat att förstora.
Hunden hette Pommoc. Som pommac men ändå inte. Vi skrattade jättemycket idag. Så mycket att jag hade mascara i hela ansiktet när jag kom hem. Det är så man blir glad av bara tanken på det.

Nu ska jag se "Im not there" filmen om Dylan, vilket jag längtat efter sedan förra lördagen. Jag, mitt duntäcke, tända ljus, te, det är ju nästan helt perfekt. Som en dejt, men ändå inte.
Om han inte är där, är han då här? Eller? Where is he, if not there?
Blir spännande att se. Allt är så spännande med livet, man vet liksom inte alls vad som ska hända.

Puss och kram, verkligen.

Be my baby, be my baby now

"Kärleken är som en banan. God som fan"

Så avslutades gårdagens bröllops vackraste tal, skrivet av brudens bror, som tyvärr inte kunde närvara på grund av en sjukdom. Jag grinade som utlovat under tal och kyssar och fan och hans faster. Konstigt egentligen, att sitta på middag bredvid en människa jag aldrig förr träffat, och gråta ihop. Han var himla trevlig han jag satt bredvid så det kändes helt ok att grina. Men ändå.
Det finns diverse hål i normsystemet, helt klart.

Innan själva vigseln, som ägde rum vid en sjö skulle vi fem flickor sätta upp ett tält i trädgärden där festen senare skulle hållas. Missödena duggade tätt i startgroparna på denna dag som senare givetvis kom att utvecklas till en mäktig stor jävla flower power, peace and Love-ceremoni.

Det började med att jag nästan krockade för att jag läste skyltarna så noga. Sen körde vi fel. En gång, två gånger, tre gånger. När vi hittade rätt hade vår tidsplan gått åt fanders och någon tältuppsättning blev det inte tal om. Parkerade snyggt i ett dike och ena fälgen fick nästan sätta livet till. I skogen och på grusvägen med fästingar, getingar och myggor som sällskap fick vi lov att svida om till finplator. Strumpbyxor och klackskor, parfym och smycken gånger 5 revs och slets, i, utanför och runtomkring bilen.
Vi slogs om backspeglarna och det blev en aning hetsig stressad stämning, men som alltid med en mycket ironisk och kärleksfull underton. Vigseln i sig var kort. Med kort menar jag kort. Gud den hädelsen höll sig långt borta och det var inte så mycket som en liten präst i närheten. Bara en Moderat som tydligen hade rätt att viga. Hon var bra trots att hon var moderat.

Sedan bar det av till torpet mitt i skogen utan varken el eller vatten där festen skulle hållas. Vi genskjöt tiden för att hinna sätta upp tältet. Det var oerhört svårt. Det var för många pinnar, för få pinnar, för korta, för långa, för konstiga. Jag gav upp och lät de övriga fyra samarbeta medan bara suckade, satte mig och såg på. Lines kjol sprack, det började regna, tältet såg ut som det fungerat som skyttegrav i 30-dagarskriget och stämningen var väl inte på topp.
Till slut lämnade vi tältet snett och vint, intog välkomstbål och trädde in i den festliga käreksfulla dimman, där vi höll oss. Vissa längre än andra. En del jättelänge.
Ironiskt nog var det bara 2 av oss 5 som till sist sov i tältet.

Bröllopsfesten var överlag en stor succé. Jag är ingen stamgäst på bröllop i allmänhet, men av de få jag besökt var detta det absolut bästa. Det var fantastiska tal, långt ifrån bajsnödiga eller stela. Det var god mat, avslappnade människor, skratt, vin, öl, whiskey, bröllopstårta och regnskurar som gick oss obemärkt förbi tack vare värmen och kärleken inifrån det giganstiska partytältet. När mörkret smög sig på tändes marchaller längs vägen. Regn i sken av marchaller är en oerhört vacker och smått magisk sak har jag märkt. De lyste upp vägen så man hittade till dass, om man nu ville gå dit av någon anledning.
Anledningar fanns. Cider, öl, vin och konstant dans i fyra timmar.
En massa kul musik. Allt från balkanbeats till konstig country, Beatles, Bruce, The shins och Frida Hyvöven.

Jag struntade i regnet klockan 03.00 och bara kastade paraplyet någonstans på gräsmattan, släckte stearinljuset som jag naivt nog trodde skulle vägleda mig till brunnen där jag ännu naivare trodde mig skulle kunna fiska upp en hink vatten i totalt mörker. Jag gav upp och släppte taget med ansiktet mot regnet och The smiths som dundrade från tältet. Vackra kulörta lyktor lyste upp bland lysande människor och jag kände mig sådär härligt euforisk. Fri, stor och liten på samma gång.

Sedan smög jag upp för en trätrappa i torpet och hittade ett vindsloft full av prylar som bildade en mindre loppmarknad. På en trasmatta sov jag med en gitarr bakom huvudet och kastruller och konstiga trädgårdstomtar vid fötterna. I gryningen gick jag ut till brunnen och drog upp en hink färskt källvatten med träpinne och jag kände mig mycket bondmora-aktig.
Utanför var festplatsen övergiven, raserad och full av rester. Rester som talade om att det varit en jävla serenad av glädje. Rester från vad som skulle kunna platsa som årets bästa fest.

Nu är det kväll. In till mitt rum hos pärona smyger sig min bror. Med en spontan present. En notbok med Håkan Hellströms låtar. och en dosa hockeypulver.
Alla borde ha en bror. En som min.

Puss och kärlek

To you, Mrs Robinsson

Igår var det möhippa dagen lång. Champange, franska fraser och smaskiga minnen blandades till en hejdundrande konfettiblandning med inslag av salt, sött, surt, rött, förvirrat och framförallt nostalgi.

Nej det var inte min egen möhippa, så snabb är jag inte. Även om jag snabb ibland. När jag cyklar till exempel.

Möhippan var en kär väns och kvällen avslutades med fyra flickor i taxi hem till mina päron. Nattamat i köket under ständiga fnitterattacker. Det sista jag minns är att jag beundrar brorsans konstverk som han gjorde i lekis; En korv med bröd i glaserad lera, samt en skyttegrav, även den glaserad. Blank och verklighetstrogen. Och fruktansvärt orginell.

Sen vaknade pappa och jag sa fel ord hela tiden. Istället för "hej" sa jag "godnatt" och istället för "vi ska sova nu" sa jag "vi är vakna".

Jag gick in i en järnstolpe igår faktiskt. Sådär riktigt hårt som på tecknad film. Typiskt. Det behövde jag liksom inte.

Just i skrivande stund råkade jag läsa en artikel om en ål-fiskare i KIna som fick upp en ål i stjärten när han trillade ner i en ål-tunna, eller vad det kan tänkas kallas. Han hade först inte vågat sagt något till sina kollegor utan jobbat på som vanligt, men efter ett tag kändes det väl för mycket som om att han hade något jävligt stort i stjärten och som vi alla vet försämrar det arbetskonditionen avsevärt. Kinesen fick åka till sjukan och opereras i fem timmar.

Det var en hal jävel, den där ålen.

Till artikeln fanns en bild på ålen. Men under bilden uppmärksammas vi på, att det inte är ålen på bilden som kröp upp i stjärten. En klassisk "bullen". Sjukt kul, att tidningen inte ville skämma ut fel ål.

Ikväll såg vi mandomsprovet. The graduate. Dustin Hoffman har affär med neurotisk äldre kvinna med epitetet lärarinna. Klassiskt tema och alla mäns våta dröm?

Män. De verkar lite simpla ibland.

Och kvinnor likaså får jag tillägga så jag inte blir svartlistad och skjuten innan bröllopet på lördag.

gonatter

Hannah I love you

Jag och Hannah är i fas igen. Igår tog hon mig genom hela Karlstad utan ett ljud och i medvind flög jag fram som en tecknad figur med fartränder som dröjer sig kvar. Ni vet.

Så var det.

Idag ska jag definitivt inte ta med Hannah. Jag ska på vuxenäventyr så Hannah får vara hos sin rättmätiga ägare och jag grabbar tag i min gamla sparven från 1930-talet.

(Jag talar fortfarande om cyklar, ja.)

Jag ska nämligen på personalfest i afton och sådana har en tendens att bli långdragna, roliga och blöta. Och då är det inte ultimat att avrunda kvällen med att cykla fixie och förmodligen tycka att man är skitsnabb och snygg och drunkna i älven. Eller i obefogat självförtroende.

Så jag tar gamla sparven. 30 kilo pålitlig stor rostig sak som har hållit i ur och skur och aldrig svikit mig.

Jag hoppas jag kommer dansa ikväll. Jag hoppas det kommer spelas bra musik. Jag hoppas att den hemliga aktiviteten på dagen innefattar något med fart. Jag skulle behöva det.

Jag hoppas jag kommer hämnas på min bror med ett minst lika klassiskt mobilsvar med höga affektionsvärden och filosofiska dilemman.

Jag hoppas att jag kommer leva imorgon. Återkommer. Förmodligen.

Puss

Midsummer dreami'n

Hur går det när jag börjar lova saker till höger och vänster? Svaret är: Åt helvete.

Jag nämnde förra gången jag antecknade några arma rader här, något om att bli bättre på att uppdatera bloggen. Vi kan alla se det uppenbara resultatet av det dristiga uttalandet. Kalla det frånvaro, haveri eller katastrof, oavsett vad, kan jag kort och gott se med egna gröna ögon att med detta löfte gick det käpprätt åt helvete.

Jag ska härmed inte lova igen. Något.

Skitsamma. Nu till dagsläget. jag befinner mig i Stockholm och i skrivande stund kom jag att tänka på en gång jag hade en liten (med betoning på liten) kärleksrelation en en Stockholmare som bodde hemma hos sina föräldrar. Detta utspelade sig givetvis för många många många år sedan. Hur många låter jag vara osagt. Första (och enda) gången jag övernattade i denna föräldrars boning var det med lite alkoholintag i kroppen efter en suddig och hormonstinn afton på "Kvarnen", belägen på Söder. Föräldrarna bodde ett hus på söder, och redan här anade man kulturkofta-päron med huset fullt av ekologiska te-sorter med diverse effekter på sömn och annat.

Han jag hade den korta och intensiva romansen med skulle till jobbet tidigt på morgonen och sa åt mig att sova vidare. Han sa ungefär ordagrant:"mina föräldrar är jättesnälla". Jaja tänkte jag och överlade flyktigt i min jästa hjärna en kupp om att hoppa ut genom fönstret. Vattentät plan tänkte jag och sov vidare. När jag till slut skulle ta mig ut ur huset var jag mindre kaxigt inställd till flyktplanen och tog tjuren vid hornen och smög mig ner för, kanske jordens mest knarrande trappa. I hallen möter mig en far i yllekofta och leende brett som fan. Några decimeter till höger kan jag ana en modersgestalt. I yllekofta och med pensel i hand.

Nu började ett två timmars långt plågsamt möte med två föräldrar som bjöd på grönt te i mängder, hembakat bröd och konversationer om konst, konst och politik. Mittemellan dessa brinnande kärleksfulla föräldrar, som ju dessvärre i situationen inte var mina egna, satt lilla jag med baksmälla, flottigt hår och maskara på kinden och en desperat blick som skrek efter hjälp. Jag minns inte hur jag tog mig ur mardrömmen men med hembakat russinbröd upp i halsen lyckades jag till slut ta mig ut, till avskedfraser som: "roligt att äntligen få träffa dig", "vi ses snart igen", samt något om grönt te.

Det blev inget återseende. Av vare sig föräldrar eller deras arma son.

Jag vettefan varför jag kom att tänka på det här just nu. men det gjorde jag.

Imorgon är det midsommar. Min favorithögtid av alla högtider då det ska frossas i mat och sprit. Vädret ska dessutom bli bra så gud måste vara glad. Kanske har han fått sig ett skjut.

I övrigt har undertecknad de senaste dagarna bett om en smärre katastrof. Bara något litet, något litet oskadligt för levande varelser, men tillräckligt stort för att ta över löpsedlarna efter Daniel och Viktoria. Nu börjar det bli lite tröttsamt. Vi vet att de gifte sig, vi vet att de åkte på smekmånad, vi vet att det kostade oss alla skattebetalare hutlösa summor. Och där är det nog känner jag.

Kanske kan vi få ett litet vulkanutbrott på Island eller något annat opåverkbart som kan ta bort rojalistpiken som råder i landet. Den var trevlig i VISS mängd. Med betoning på viss. Jävligt viss.

Imorgon sk det dansas i Roslagen. och badas och drickas nubbe och prata om underbara Sverige på sommaren. Skål.

Ha så roligt och dö inte.

hejdå

Halka dit

Har inte återhämtat mig från den nya OS-grenen som invigdes i fredags störtlopp i vinbål, 5 liter.
Imorgon kommer jag nog att vara mitt gamla jag igen. Med lite tur slipper jag och blir något mycket roligare. Kanske en leopard. De springer fort, vore kul. Hursomhelst flyttar jag imorgon. Så alla ni som glömt något här, kom och hämta det i kvarglömt-lådan ikväll. Om någon saknar ett monopolspel, ett par schyssta jeans, en roman av Björn Ranelid, örhängen, whiskeyglas, ett kilo fryst älgkött eller något annat som kan tänkas finnas här, så kom bara kom och inkassera era ägodelar. Nu fortsätter äventyret. Tur att det är så halt ute, man har alla möjligheter att halka snett och halka dit.
Hej hopp.

Ill be coming home next year

Sista dagen på ett år är allid speciell. Förra året var det med glädje jag entrade 2009, som jag visste skulle bli bättre än 2008. I år kan jag se, att 2009 inte bara blev bättre, det kan faktiskt ha varit det bästa året. Hitills. Så för att avsluta ett så bra år gjorde jag det storartat med att hoppa ner i en isvak och in i en bastu. Tre gånger. Däremellan hann jag dricka en öl.
Det var uppiggande vill jag lova.

Idag på nyårsafton är träden frostigt vita, luften kall och klar och solen tittade fram. Jag ser det som ett gott tecken. 2010 kommer att bli klart, vackert, kanske lite kallt, men då värmer vi varandra.

Ikväll fest hos Simon och Lina på söder. Men först; Middag med frugan och några andra fina folk. fru har gjort allt. Det enda jag bistått med är att vika servetter och slickat ur efterrättsskålen med chokladmousse. Hon är så förstående.

Mitt nyårslöfte:
Lova inget.
Och att jag ska köpa en Iphone.

Puss på er. Vi ses nästa år.

Just another manic monday

Igår var årets konstigaste måndag.
Den började med att jag vaknade i ett jeansparadis. Sedan stapplade jag mig in mot creperiet för den årliga mellandagslunchen med Marlene. Stapplade gjorde jag för att jag hade höga klackar på skorna sedan söndagens extremt festliga och lyckade tillställning ute i skogen. En chartrad buss som tog ett gäng glada människor ut i skogen och naturens hus utanför stan, där världens varmaste finaste stämning välkomnade oss. Och en varm rom-shot med len honungsmak. Där spelade Marlene världens bästa set-list som en DJ någonsin spelat. Och lyckan bubblade i mig som den inte gjort sedan.. den bubblade i mig senast.

Stapplade gjorde jag alltså, i snöoväder. Det har snöat varje dag i en vecka nu, och detta har resulterat i ett sådant vinterlandskap som det bara var förr i tiden på Carl Larsson tavlor och i kristna beskrivningar av vintern som den heliga kalla rena årstiden.

Crepsen smakade gott. Jag tog fyra ostar. Tycke inte jag överdoserat ost i tillräcklig omfattning, fast det har jag egentligen gjort.
Sedan gick jag på bio. Mitt på dagen en måndag med min syster och hennes Danne. Vi såg Avatar. Äventyrsfilm med blåa indianer som bodde i en djungel där allting var självlysande och naturen var helig. Som om jag inte var i ett slags delirium redan hamnade jag i det efter denna upplevelse. Det var en fin film. Jag tyckte inte alls att den var dålig. Den var full av äventyr och kärlek. Så som vi alla vill att livet ska vara. Sedan för att krydda denna ovanliga måndag for vi till mormor på ärtsoppa middag. Ärtsoppa. På en måndag kväll. Ja herregud så tokigt.

Och sedan skrev jag ett brev i ungefär två timmar. Vem som fick det brevet säger jag inte. Men alla dessa märkliga omständigheter plus väldigt begränsat med sömn gjorde att jag somnade gott. Så småningom.
Och nu sitter jag på bussen till Huvudstaden där det ska ätas middag med fina flickor och firas nyår i högklackat och lovas saker och bryta löften och inträda ett nytt år.

Tack Ivo för att du gett mig Julian casablancas. "Out of the blue" skulle kunna kvala in på årets låt-lista fastän jag bara hört den 7 gånger. Den är så att säga fulländad.

Puss och kram på er.

Lista: Vinnare av årets fest!

På första plats: Ruperts 30-årsfest.
Med motiveringen: Den engelska vackra landsbygden kombinerat med ett uppstyrt gardenparty som senare övergick i ett farligt galet potpurri av krigsfacklor, vandringar ut på en åker, en hel frysbox till bredden fylld med bjuddricka, ett dansgolv med bara svensk pop och sjukt roliga människor varav jag inte kände en enda. När jag kom dit. Inga förväntningar resulterade i en så rolig tillställning att den lätt kan klassas som årets bästa.

Jag var ute och seglade med Simon i medelhavet, när vi tog semester från semestern och for till Glouscester utanför London för att bo på engelska landsbygden och fira Simon´s kompis 30-årsdag.

Stämning: Varierade från fint mingel med sippande på vin till grov vilseledning när 20 personer gav sig ut på en åker i fyllan och villan för att se på en våg(!?) till det slutgiltiga klimaxet som karaktäriserades av extremt energisk dans i vardagsrummet där jag var DJ. Festen började kl 12.00 på dagen. Vi hjälpe till med förberedelserna, såsom matlagning, bygga partytält och häva in dom extrema mängderna öl, sprit och vin som inhandlats till festtillfället i en frysbox på garageuppfarten.



30-åringens far fyllde 60 år och dessa två tillfällen uppmärksammades alltså denna septemberdag i ett klassiskt gardenparty. Jag kände ingen förutom Simon, men det gick ju lysande för gästerna var givetvis oerhört sympatiska människor.
Solen sken och alla var glada och en berusning steg sakta men säkert i sällskapet som halverades kl 18.00 då de äldre begav sig till annan plats till förmån för oss yngre förmågor. Rupert tog oss på husesyn i fyravåningsvillan och på vinden rymdes allt från modelljärnvägar till teaterrekvisita och dockor utan huvuden.

Tidsuppfattning: Skev. När festen pågått runt 11 timmar nådde den också sin peak. Värden föreslog att vi alla skulle ta på oss gummistövlar och vandra en kilometer rätt ut på en åker, för att se på en unik våg som kom in över floden just denna natt, just precis en specifik tid. Just där och då verkade detta mycket smart. Med sig hade han krigsfacklor som hittats i härvan på vinden, och iväg vandrade/famlade 20 festdeltagare ut i mörkret. Några "vilade" sig på vägen och missade spektaklet. Jag var i tid men missade spektaklet ändå för det var bra dimmigt, åtminstone i mina ögon. Facklans sken var rött, det minns jag, men någon våg såg jag inte röken av. Det gjorde inget, jag var så glad ändå. På vägen tillbaka vilade vi oss på asfalten. Det var sensommar, snart höst och jag hade haft en lycklig fin sommar. Detta låg jag och begrundade när jag stirrade upp i himlen försökte översätta stjärnbilder från svenska till engelska för Simon.

Dans: Hetsigt och utan stopp. Väl tillbaka i villan kom musiken igång och det bjöds på dödligt stark rom. Simon blev sjuk och tackade för sig. Med en smärre magåkomma låg han instängd resten av festen. Jag tyckte det mest rättvisa var att festa även för hans räkning, så jag konspirerade med några underbara flickor och vi styrde dansgolv i det vackra vardagsrummet. Trägolvet fick tåla många taktlösa danssteg under fyra timmars konstant dansande, där jag, utan problem, fick sköta musiken och därmed bara spelade svensk pop. Alla "sjöng" med till Håkan Hellström och säkert!



Fyllenivån: Extrem. Och utdragen.
Var man törstig fanns alltid ett halvdrucket vinglas inom en meters räckhåll. Jag hade Rachels flanellskjorta knuten på magen och snedtofs och vin i mungiporna men så ofantligt roligt. Framåt småtimmarna när vi dansat oss halvt invalido satt jag och Rachel på köksgolvet och åt med händerna av de efterätter som var kvar, och mumlade någonting om livets goda ting. Troligtvis. Dagen efter var samtliga toaletter upptagna samtidigt. Kanske var det maten som var dålig. Kanske omdömet.

Hemgång: Definitivt inte. Alla gästerna sov kvar i olika möbler och i märkliga ställningar. En kille somnade på en stol. Någon sov på gräsmattan och jag ponerade länge om han var död eller levande när jag såg honom från badrumsfönstret. När jag skulle gå och lägga mig runt 05.00 låg jag mest och skrattade åt hur länge jag varit vaken. Vaknade med ett huvud stort som Afrika, tre mosade hallon innanför tröjan, samt ett vinglas på sängbordet. Om törsten skulle slå till framåt morgonkvisten. Smart.

Sen glömde vi huvudvärken under stora vita fluffiga täcken hela dagen.

Nu är det söndag och jag har slösat bort tiden som pengar på impulsshopping. Helt ogenomtänkt och oanvändbart. Det är för litet eller för stort. För korta långa stunder av harmoni.
Hejdå.

Lista: Årets fest

Lördag och jag är inte på galej. Jag drar in pengar genom att skriva. Nej jag har inte blivit erkänd som författare eller bloggerska eller något annat jävla låtsasyrke, jag vaktar sovande barn. Så är det.

Nu när jag har tid ska listorna börja betas av. Denna lista var extremt svår att spetsa till. De tre bästa kommer att listas. Övriga som är värda att nämnas kommer att nämnas i hedersomnämnande kategorin.

Här följer lista nr 1. Årets fest (grovt censurerat)

- På tredje plats: Elin's 25-årsfest.
Med motiveringen: För den mångfacetterade blandningen människor varav alla var underbart härliga, som i en liten lägenhet i ett kallt Göteborg fick stadsdelen högsbo att koka i ett konfettiregn av extremt bra musik, dans, vinbål och upptåg jag aldrig glömmer.

Göteborg i November. Dimma och Gbg-regn slåss om uppmärksamhet utanför men hos Elin var det en annan sorts dimma som låg tät. Och den var allt annat än grå.

Stämning: Skiftande. Till att börja med var vi fyra besökare. I ungefär två timmar. När det äntligen ringde på dörren och Elin ivrigt sprang för att öppna, stod där två elvaåriga tjejer som undrade om herrskapet ville köpa wienerkorv. Vegetarian och smårund om fötterna avböjde hon korv men bjöd på ett asgarv. Bad flickorna återkomma vid elva, då jävlar kunde de fått all korv såld till vinmosiga festdeltagare som säkerligen skulle inse vikten av wienerkorv i vardagen efter en halv pava vin och lite bål. Efter detta fiasko rullade folk in som tanter i kö till Ullared. 30 personer trängdes i Elins lilla kök. Jag träffade gamla sköna bekantskaper från gymnasiet, samt ramlade på en kille jag lärde känna i Buenos Aires, där också av en total slump. Slumparna var många denna afton, såsom den att jag också fyllde 25 år efter kl tolv. 23.59 entrade jag toan och kom ut illa kvickt till skönsjungande gratulationssång. Hurra vilken fin födelsedagsstart.

Dans: Svettig och intensiv dans i 4 timmar. Det kokade och avlöstes inne i vardagsrummet. Lampor snurrade runt men inget gick sönder. Mattan var sugen på rödvin och fick sig en redig jävel. Med salt till. Min bror och jag dristade oss till att köa VM-låten från 94 och gjorde vår "när vi gräver guld"-dans, vilket tömde dansgolvet rätt jävla omgående. När bror lurigt sluddrade att han styrt basshunter som nästa låt förhindrade jag den eventuellt jobbiga stämning som kunde uppstå. Vi var inte i Värmland, men det visste inte brorsan efter bål och ölintag.



Fyllenivån: Lagom. Nivån var helt klart hanterbar för de flesta festdeltagarna. Inga kräks men några dumma upptåg. Min bror gömde tomma ölburkar inne på toaletten och tyckte detta var århundradets skämt. Jag och Erika åkte rullator framåt småtimmarna. Ner för backen utanför Elins port. Jag ville ta in rullatorn på festen som en överraskning men Erika trodde inte spexet skulle uppskattas. Tror dock att den rullatorn fick sin dos av kul för en hel livstid.



Tidsuppfattning: Sådär. festen varade från 19 till 04.30. Min bror trodde han skulle hinna till sista spårvagnen när denna redan gått. Tappert sprang han ändå den dumma jäveln och fick åka taxi. De sista gästerna fick tvingas hem efter en riot av daft punk- "dansande".



Hemgång: Nej. Jag sov på luftmadrass med vinfläcken på mattan som sällskap. Vaknade av att Elin kommer in och rosslar något ohörbart och haltar fram till mig. Senare fick jag veta att det var födelsedagssången hon försökt sjunga, men den var svårtolkad. Fick present och en vän med tungt huvud bredvid mig. Första gången jag vaknar bakis på min födelsedag. 25 årsdagen. Grattis. Tack.
Läste sedan följande sms med vindögda ögon:

Från: Bror. 05.56
jaha. nu har jag gjort det igen. Missat sista vagnen, tagit en taxi med random pundare som pröjsade 80 spänn för en resa till centralen som kostade det dubbla egentligen. Glömde mobilen i ovan nämnda taxi, sökte upp den, han kom hit, ville ha tillbaks de 80 kronorna för telefonen. Vad skulle man göra?! Nu ligger jag här lite fattigare, lite tröttare, med det faktum att pappa kommer hit och ska borra in en skruvjävel i mitt tak om 4 timmar. Sov gott. Grattis på 25-årsdagen. Kram bror.

Tippar på att denna fest kommer etta på min brors eventuella fest-lista.

- På andra plats: Englund's 30-årsfest.
Motivering: För det höga taket, den bristande tidsuppfattningen och den extremt lilla men klockrena skara festbesökare vinner denna fest andra pris för sin charmiga värmlands-aura som antogs i allra högsta grad. Typ 1000 grader kokhett.

En varm augustidag hade vi samlats bland myggor och grillar och extremt mycket bjudsprit i ett villaområde i Karlstad. Martin aka Englund fyllde 30.

Stämmning: Började redigt bra med fördrink och lite bubblande konversationer om helt oväsentliga saker. Definitivt inget av världsintresse. Aldrig politik eller något annat intellektuellt. Inte ens i början. Med det här gänget går man rakt på kul, inte via en stel genväg. Tror inte samtalen sträckte sig längre än till Lili och Sussie's bästa låt, samt hur kladdkakor ska göras bäst för att vara ultimata i matkrig. Festen övergick framåt elvatiden till en rentav kokande atmosfär där det varken togs hänsyn till grannar, varandra, eller lägenhetsinredningen.



Dans: Nonstop. Det dansades vilt som på ett vikingaskepp efter gravölsceremoni och dansband växlandes med gamla skatepunklåtar i sex timmar. Höjden i taket var egentligen obefintlig. Jag vara nära att prova mina flygskills men avböjde i sista stund med två feta blåmärken som resultat.

Fyllenivån: Hög. Bjudöl, bjudvin i mängder. Inga kräks, bara ren och skär gränslös glädje. Det kastades toapapper i drivor. Det var här idén föddes. Toapapper som konfetti.


Tidsuppfattning: Ingen. Festen pågick från 19.00 till 06.00. Runt halv tre frågade jag alla om de ville gå ut eller stanna kvar. Krogarna stänger två. Gick in på ett glas vin till och såg mig inte i spegeln på hela kvällen. Tur.

Hemgång: Ja. Carro och jag "Cyklade" hem kl 06.00 söndag morgon i strålande sommarsoluppgång. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades att inte bli överkörd.
Johannes sov kvar på Englund's golv, med en tv-möbel som huvudkudde. Ryktet säger att det var hans bästa natts sömn. Ever.

Första plats får ni ta del av imorgon. Vad kan passa bättre en söndag?
Party hard, bröl harder!

Stum mountain woman

Det är dags snart att påbörja listan. Årets lista. Jag har legat vaken om kvällarna och försökt utkristallisera passande kategorier. Jag har nu bestämt mig för följande:

- Årets låt (jag utsätter mig själv för en extrem påfrestning genom att försöka fullfölja detta dumdristiga företag, men jag har bestämt att jag i min motivering får ha med flera låtar, dock skall en segra. Med skräckblandad förtjusning både bävar jag och ser fram emot detta.)

- Årets fest (Även här kommer några andra fester än den bästa att nämnas, i en slags festlig konfettisammanfattning av årets party thrills)

- Årets bästa (kanske sämsta, har inte bestämt mig)

- Årets dag

- Årets natt

Ja de tre sista är ju givetvis väldigt luddiga och oskarpa i kanten. Ungefär som jag, just därför får de vara med. Eftersom jag ljuger ofta blir det kanske inget med de här listorna alls. Vi får se. Nu ska jag läsa dagböcker från 2009 och se om jag kan finna något material där att utgå i från i min analys.

Jag borde blivit analytiker. Jag kan analysera vad som helst. Ge mig något bara.
Jag älskar det. Det dödar mig ibland.
Och om jag inte skulle bli analytiker skulle jag vilja bli cyklist. På heltid. Jag cyklar så jävla snyggt och bra. Susar förbi lätt på foten med rätt handlag och lätt framåtlutad. Är det halt ute, vågar jag cykla fortare än alla andra.
Och jag ramlar aldrig.
Inte någonsin. Inte när jag går eller står eller ligger ner heller.
Jag är stadig och solid som ett berg.
Med lite mossa på.
Och några mörka grottor man kan gömma sig i.
Och farliga vattenfall.
Blommande träd, vissna träd.
Jag är allt som ett berg är. Förutom stor. Jag är ganska liten egentligen. Så liten, att jag ibland försvinner.

(Kom och hitta mig!!)

Whats my age again?

Jaha. Då var man tjugofem år rent tekniskt. Eller vad det heter. Skillnaden är påtaglig. Jag har rynkor runt ögonen och helskägg har tillkommit under natten. Att det går så fort, det trodde man inte.
Flera stycken, rentav riktigt många har hört av sig och sagt Grattis när jag fyllde år. Det är mycket trevligt. Jag kan inte låta bli att tänka på alla stackare som inte har någon som säger grattis. Kanske inte någon alls. Jag har det bra jag. En riktig guld-gruva av vänner och fina människor som bryr sig mer eller mindre.

I fredags såg jag på skavlan igen. Han hade en gäst som roade sig med att gå på begravningar dit inga andra gick. Jag blev rysligt uppjagad av den där mannen. Hur ensam är man då, om inte någon endaste en dykt upp på ens begravning. Hur vet man då, att man ens har levt?
jag åt också lussekatter i fredags och hade oväntat trevligt. oväntat.

I lördags var jag på julmarknad på liseberg med hela familjen. Det enda som var riktigt bra med det var att man fick provsmaka ostar, korvar, godis och annat gott. Och att Axel tyckte så mycket om julgransljusen och getterna.
Fyra renar hade släpats in på liseberg för att höja julstämningen bland barnfamiljer och andra hederliga och ohederliga besökare som kom dit för att få julkänsla. Stackars deprimerade malplacerade renar som får lida och bli utstirrade av julkåta människor. Allt för att vi ska få den där rätta julstämningen. Det, plus konstgjord snö och ännu en riktigt smörig flottig kristen julskiva av Carola eller Peter Jöback. Deras 80:e julskiva. Otroligt att Carola finner vägen till Betlehem VARJE jul. Kan ingen vara vänlig och tala om för henne att det brunnit i huvudet på henne?

Hursomhelst var lördagens fest till min vän Elins´s ära en riktig brakfest och succé.
När man får lov att köra hem folk runt fem-tiden, då vet man att festen var lyckad. jag åkte rullator och dansade till VM-94 låten. Jag tror jag gjorde det mesta för att inte bli äldre. Nu är det nämligen inte roligt längre, att bli äldre. Ungdomen är snart förbi och åka rullator känns ok när man är 24. Men inte 25.

Idag åt jag en plankstek som jag står mig på tills nästa födelsedag. Tack mamma!
och alla andra som var fina och glada och snälla mot mig idag. Den här födelsedagen klår med hästlängder min förra födelsedag. När jag fyllde 24 stod jag och grinade och deppade över brustna hjärtan och knivar i ryggen och annat som skaver och är allmänt störande. Idag var jag bara glad, lycklig och rätt så klar med, att det där med kärlek till pojkar, det är verkligen inte allt. Snarare en bisak. Så klok blev hon den tokan på ett år, och sen levde hon lycklig i alla sina dagar med sina små dammråttor!
Snipp snapp snopp. Vi lever på hopp. Ett!!

TJO!

Lillebror, bababa, bli som jag när du blir stor

Söndag. Jag har kört på min attityd att inställning gör allt, under hela dagen. Alltså, ställer jag in mig på att jag inte ska vara bakfull så är jag inte det. Det höll ändå till Åmål. Där fick jag byta till buss sista biten till Karlstad. Det var mörkt och tyst och jag såg mitt ansikte i fönsterrutan. Jag såg hur risig jag såg ut att må, kände efter litegrann och sen sov jag som en halvdöd gris och upptog fem säten.

Gårkvällens fest var en succé. En hel del skandaler och intriger inträffade, men av hänsyn till de berörda vill jag inte gå in på detaljler. Eller jo det vill jag. Jag kan säga att det hånglades kopiöst bland grabbarna. Eller vissa av dem. En grabb blev omvänd och kom ut som bög, en annan vägrade lämna förfesten (tror jag, han talade bara finska och var dessutom rätt full, vilket är ett fantastisk dåligt utgångsläge för att göra sig förstådd). Det gjordes av med extremt mycket toapapper, och inte för att någon var kass i magen eller kräktes utan för att det helt enkelt var sjukt kul att kasta runt toapapper.

Petra frågade mig vid 22.00 om jag kunde raka henne. Klart, sa jag och rakade henne i nacken helt okanderligt snyggt om jag får säga det själv. Även David fick sig en omgång. Det går också utmärkt att raka sig under armarna med en rakapparat kan jag tala om. Det kollektivkissades och dansades till scatman. Det kom fram ett Erik tycker att "Free like a flying demon"med Etype är en helt ok låt. Och precis som min bror förutspått pajade jag playlisten kl 23.05. Det spilldes rödvin och öl. Det tappades bort en plånbok och en nyckelknippa. Men det hittades också en jättefin sjal på trottoaren som jag nu äger. Det var bra, för jag var lite frusen.

Dick somnade på bussen och ingen kunde hålla ordning på någon annan än sig själv så han snarkade gott vidare när vi gick av. Han blev väckt av Elin och Erik som skulle åka vidare. Hon ringde mig och sa att vi glömt Dick. Jag och söder tänkte att det bästa sättet att synas var i en refug, så där väntade vi. Han kom raglande och talade i tungor. Jag smugglade med mig den köttigaste macka seven eleven kunde göra in på sticky fingers, eftersom att Petra var hungrig. Jag stoppade den innanför mina byxor och fick typ brännskador på magen men det var det värt. Det dansades och sjöngs med i Håkan Hellströms låtar och spilldes öl fram till halv fyra och sen tog jag på mig tröjan utochin och åkte till Elin för min skönhetssömn.

Den var skön och idag har jag varit kulturell och gått på en utställning om vodou-kulturen på Tahiti, samt ätit grekisk mat för en hel livstid. Och tänkt extremt mycket på bokstaven P.

Jag missade nästan tåget eftersom jag gick vilse i Nordstan. Men jag glömde inget någonstans. Tror jag.

Nu kollar jag på en pinsamt dålig film där Will Smith kan allt om dejting och så visar det sig sen att han inte kan ett skit när han verkligen BLIR kär. GUUUUD det är så orginellt att jag tror jag slår sönder TVn av lycka och upplysninng.

Näe nu ska de kyssas och det är så himla äckligt att kyssas att jag måste stänga av allt och läsa en artikel om spanska inkvisationen för att få igång hjärncellerna och känna mig lite intellektuell och inte tänka på kyssar kombinerat med krulligt hår. Undrar om de spanska inkvistatörerna hade krulligt hår?

Kiss kiss bajs bajs.