"Lördagsunderhållning"

Inatt är månen närmre jorden
än vad den varit på
100 år.
eller 20 år
men vafan,
detaljer
who needs them?

Den lyser oerhört starkt
hursomhelst,
och jag funderar givetvis
på samma som ni-
vad kommer att hända inatt?

har lite alternativ på lager
som jag ägnat lördagen åt
att vaska fram.

Alternativ 1.
Robert Pattinson kommer att stå
vid min sänggavel i natt och jäsa
(det skulle stå väsa men den
felstavningen behåller jag av
uppenbara skäl)
något om att
"nu är den nya eran här"
och sen kränga på mig
en lång svart peruk
och en slängkappa
och så tar vi oss an natten.
Börjar på avenyn.

Alternativ 2.
hela jorden brinner upp.
det finns säkert vetenskapliga belägg
för denna dystopi
kopplat till månen
(OBS. "dystopi" ville bli "starköl".
Älska T9!)

Alternativ 3.
jag kommer drömma
riktigt störda drömmar
om ett eller annat undermedvetet tjafs.
nån dörr jag glömt stänga
för flera år sen
eller en någon beef
från mellanstadiet som aldrig
blev utredd
eller om Robert Pattinson
och casper jarnebrink
som världens härskare
(såg honom på tv förrut en kort stund
och mådde verkligen illa och det var väl
ungefär då alternativ 2 formades i mig som
en önskvärd överaskning
för att bli kvitt plågan)

Tvi vale
vad det än blir hoppas jag
att jag slipper se det.

Var försiktiga därute
och undvik
FÖRFAN
allt på tv som lyder under rubriken
"lördagsunderhållning".
Its a trick.
Typ som gubbarna som
säger att de bjuder på godis
men sen mördar istället.
Typ så.

8 tankar

här ligger jag på soffan
och tänker på lite saker.

tanke nr 1:
tänk om allt jag uppskattar i livet
bara är en social konstruktion
skapad av en föreställning om hur saker och ting
ska vara
tack vare, eller på grund av
rasterna i skolan
alkoholdebut
sandlådorna på dagis
tidningen OKEJ
nyheterna
serietidningar
reklamfilmer
popmusik
filmen höstlegender
bob dylan

tanke nr 2:
om man är själv,
är man då ensam
per automatik?

tanke nr 3:
hur går Robyn tillväga
när hon skapar sin musik?
hanterar hon alla elektroniska
musikprogram nödvändiga för hennes låtar?

tanke nr 4:
jag borde blivit byggarbetare.
garanterad jobb
bra lön och
så känner man att man bygger något
som folk har behov av
direkt.
insats-verkan. inga konstigheter.

tanke nr 5:
jorden är jävligt stor.

tanke nr 6:
jag önskar jag hade en påse chips
precis här på min lilla mage
som jag kunde plocka ur,
tugga
tills påsen är slut.

tanke nr 7:
jag har fanimej en påse chips
i skafferiet!
vad är oddsen??!!

tanke nr 8:
ibland slutar blir allt bra till slut.

les amours imaginaire

asfalten.
jag saknar den.
och gräset.

jag går till haga bion.
jag går dit två timmar innan filmen börjar
för jag har inget annat att göra.
ingen tid att passa
ingenstans att vara
så jag är på kino.

äter en soppa.
läser en bok.
tittar på människorna.
tänker inte direkt rosenskimrande tankar
men heller inte dåliga.
tänker att det är ganska bra att sitta ensam.
inte behöva lyssna
eller prata
eller sätta sig in i något
eller tycka det ena eller andra.
det är en ynnest antar jag
att trivas
att nöja sig
med monologen i huvudet.

sen såg jag filmen
och kände mig rätt urblåst efteråt.
den var inte blytung
den förändrande inte mitt liv
men det var i mina ögon
ett mästerverk
rent berättarmässigt.

(om jag visste hur man gör en länk
så skulle jag, men jag vet inte det
men kolla här för den fantastiska trailern
http://www.lesamoursimaginaires.com/)

jag gillar verkligen när vägen fram
är målet,
det viktiga,
och inte slutet.
slut är oviktiga
onödiga att fokusera på.

efteråt blev jag sugen på cigaretter
fast jag inte ens röker
jag blev sugen på att vara bög
fast jag inte är man
jag blev sugen på att ta hem
han i filmen med lockigt hår
och där är jag inte ett dugg förvånad.
han var vacker
och svår att förstå sig på
och han är en karaktär i en film
den sorten är jag på det hela taget svag för.

sen gick jag ut från kino
och stod i snön ett slag
och funderade på vad nästa drag skulle bli.
men ingen spelplan dök upp så jag tog med mig bob dylan
hem och letade asfalt på marken.

tänkte att jag sett för mycket film
och att mina förväntningar på livet
sällan
eller aldrig
sammanfaller med filmerna.
och jag vill att det ska vara som i filmerna
för jag är naiv och har jättelite annat att bry mig om
i min tillvaro att jag ägnar tid åt att tänka
på filmscener och på mitt liv som filmscener.
unna mig det.
en dag kommer jag inte ha tid.

idag gjorde jag musik till lejonlåten.
använde nästan alla ackord jag kan.
dom här ackorden kan jag:
am
em
dm
g
c
f
d
e
a

den blev lite trasslig ibland att spela,
låten
men strängt taget är jag nöjd.
jag gjorde den själv
det är inte alla som gjort en låt.
det är många före mig som gjort det,
måhända bättre,
men det är många som inte gjort det alls.
man kan säga att jag ligger lite före
vissa.
lite efter andra.

nu ska jag andas i mitt munspel.

teater

på bussen hem från jobbet
satt jag försjunken i en bok
om teater
kan man säga

blev påmind om verkligheten
när bussen stod stilla lite längre
än vad bussar brukar stå stilla.

lade då märke till att busschauffören spelade
tysk techno
högt.
högre än busschaufförer brukar spela
när de spelar radiosvkal.
de brukar inte spela tysk techno.
det var högt
tyskt.

samtidigt lade jag märke till varför vi stod stilla.
det stod en polisbil
framför bussen och blinkade med blåljusen
i takt till busschaufförens techno
och jag fann det underligt.
är de ett lag?
tänkte jag.

färgad av min bok
tyckte jag plötsligt att det hela kändes
som teater.
tyska technon
blåljusen
takten

och runt omkring började resenärer skruva på sig
och titta på varandra i en sorts gemensam bryddhet.
utbytte blickar.
skapade gemenskap och undrade också
om det var teater.
kanske.

när jag gått av bussen och gick hemåt
gick jag förbi en dam som stod i en refug
och pratade högt
med sig själv
hon sa:
det är fan förjävla dåligt
mapparna ska vara inne på fredag
hör du det
inte en dag efter fredag
fan.
FAN!

är det teater
tänkte jag.

när jag kom till min dörr hade mitt namn trillat av
min dörr.
mitt namn var borta och låg ingenstans.
som om jag inte bodde här längre.
som teater.

kanske världen vill att jag går mer på teater
börjar spela teater
skriva teater
brännande manus som inte slutar lyckligt.
bra teater är ångest.
en process.
inte en lättsam en.

nu spelar jag munspel
i min säng
och bryter tystnaden här
där jag bor
men som inget vet
för mitt namn är borta på dörren.
är det teater?

Kraft, jag går på kraft.

Min bror kom hit med frukost. Kan man begära så mycket mer egentligen?
Den var god. Kryddad med engagemang och kärlek. Och humor. Jag åt upp allt på min tallrik och sen lärde han mig några nya gitarrackord. När han gick spelade jag mitt nya favoritackord, men det lät inte så bra, jag vet att han hörde det men han sa inget. Han bara vinkade hejdå och gick ut. Och jag spelade vidare. Sjöng på om kärlek och besvikelse och rädsla. Sånt som låtar handlar om. Det finns inga riktigt bra dängor om arbetslöshet. Det borde det finnas. En riktigt bra en som spelas på P3 och kanske på riksdagen och regeringen. Refrängen kunde gå såhär:

Arbetslös, lös i magen, magont, ont i huvudet.
Huvudlösa försök, söker föra mig mot er, efter er, ni som behöver mig,
så som jag behöver er.
Älskade blivande arbetsgivare, ge mig ert jobb, ert hästjobb, så ska jag jobba som en häst och älska er även i matsalen när ni pratar om gardiner och snoriga barn.
Ni blir bra, med mig.
Med mig
Med mig
shalalalalalalalalalalalala lala lala

Ja typ något sånt. Den har en lite desperat touch, men det har ofta sånger som kommer från hjärtat, för vi människor är ofta desperata och det är inget att skämmas för.
Kanske kan jag framföra den på anställningsintervjun jag ska på nästa vecka. Ironiskt nog ringde dem igår från kommunen som jag vid ett tillfälle benämnde som "kommunen som fått storhetsvansinne" och ville träffa mig. Tror jag lackade ur när jag skulle fylla i det där formuläret när man inte kunde välja "mindre än ett år" på arbetserfarenhet, och därför fyllde jag i "mer än ett år" vilket är ren och skär lögn. Om detta uppdagas kommer de att gå miste om mig, vilket ju vore en oerhörd förlust för dem. Och ett smärre haveri för mig och mitt grandiosa självförtroende. och min ekonomi. Jag får förklara för dem. Det kan inte vara svårare än att spela schack eller koka kaffe.

Igår var jag på improvisationsteater för den som bryr sig. Det var roligt att de var så duktiga och flinka. Ja de var kvicka, rentav mycket, när de skojade om saker som inte alls var i ett manuskript. Det kom från hjärtat. Saker och ting blir i regel bättre när de kommer från hjärtat. Beslut och impulser. Konsekvenserna kan bli mindre bra. Man kan bli utfattig, ledsen och sänkt men man kan inte ångra sig egentligen. Det är klurigt det där. Lite ett moment 22 att välja med hjärtat. Det kan bli bra, men också dåligt, om och om igen. Sen dör man. Då gäller det att inte ligga där och ångra sig om något som helst. Inte en enda liten bakelse man tackat nej till och inte att man aldrig gav sina drömmar om att bli lantmätare en chans.
Nej det gäller att göra, medan man kan. Jag får passa på att göra en massa nu, som jag har tid till utan jobb. Till exempel räkna mina tår, springa upp och ner i trappuppgången och heja på folk jag inte känner.
Do it!

En kick.

Ibland tänker jag lite för mycket. Min hjärna kokar och får växtvärk. Och jag kommer inte till rätta med tankarna jag tänker. Det är som att försöka trassla ut ett garnystan där ena änden är lite för långt in i trasslet. Det går en stund men jag kommer inte tillrätta med det. Jag lägger ifrån mig nystanet en stund, sen plockar jag likförbannat upp det igen och försöker på nytt.

Men jag insåg när jag satt på toa häromdagen (det är egentligen helt irrelevant att jag satt på toa, men det var på toa jag satt när jag kom på det) att vissa nystan går inte att nysta upp. Man får ta en sax och klippa någonstans. Lägga ner. Lägga av och bara omfamna faktum att det inte går att få ordning på allt. Så det har jag gjort nu och satan så mycket lättare tillvaron blev. Vips.

Istället kan jag lägga min energi på andra saker och andra tankar. På så vis tror jag att jag så småningom kan hitta änden där långt inne och trassla ut saker och ting när det är dags.

Så idag ägnade jag fem timmar åt att laga 15 matlådor. Det är helt olikt mig och en väldigt skön känsla. Som att en främmande frisk fläkt tog tag i mig.
För trots allt är det ju så, att om det man gör inte blir så bra, måste man ju göra något annat istället.

Idag gjorde jag världen till en lite bättre plats genom att ge tre kronor och femtio öre till några finniga femtonåringar. De stod före mig i kassan till hemköp och lade upp glass, godis och läsk på rullbandet. De hade exakt etthundra kronor och hade räknat ut att summan av sakerna de skulle köpa skulle uppstiga 99 kronor. Perfekt. Men läsken hade pant och det hade de inte räknat med så summan blev 105. Och de hade ju bara 100. Åh Nej! Skrek de. Vad gör vi nu?

Eftersom jag också varit femton år och all min lycka har legat i filmkvällar med läsk och godis och kompisar kände jag en enorm sympati med kidsen och ville inte att deras kväll skulle förstöras för en ynka femmas skull.

Så jag sa att jag hade en femma men jag hade bara tre och femtio. Jag gav dem det och de blev så lyckliga. Kassörskan blev så mild av min vänliga gest att hon gav kidsen 1,50 i rabatt och på så vis blev kidsen glada, jag blev glad av att ha gjort en så god gärning och kassörskan blev glad och god för att alla andra var det. Så fungerar vi människor. Lätta att forma. Som cenitlera. Se bara till att göra fina former.

Det är dags för en lista känner jag.

Saker jag gillade när jag var liten:

- Att leka affär

- Att fuskstäda och njuta av hur rent det blev (gillar fortfarande)

- Bygga kojor

- Klättra i träd

- Leka skola (där jag var lärare)

- När man var blöt i håret efter skolgymnastiken

- Skriva skrivstil

- Samla på kapsyler

- Spela kula

- Spela in radioprogram på kasettband med min bror

- Äta korv och pommes frites

- Dela upp lördagsgodis mellan mig och min syster och bror där vi alla fick exakt samma sort och lika mycket av allt. Och hur vi sen bytte med varandra för att få de sorterna vi gillade bäst.

- När pappa spelade munspel och dragspel

- Sommarkvällar då vi sprang in och ut i huset och efterlämnade nyklippt gräs på vardagsrumsgolvet.

- Låna mammas smink

- Kolla på syrrans Jared Leto-affischer

- Skriva brev

- Få brev

- Att ha sand i byxvecken som rann ut när jag bytte om till pyjamas.

- Att ha pyjamas

- Att låna syrrans klänningar och längta efter att bli stor.

- Att se på Bullen

- Att se på voxpop

- Att spela in Bullen och voxpop på VHS.

- Sortera mina videoband och CD-skivor.

- Fantisera om hur jag skulle se ut när jag blev stor

- Fantisera om hur jag var Yrla i "Ebba och Didrik" (det gör jag nog fortfarande)

- Titta på filmer som skrämde mig lagom mycket (Ronja Rövardotter, Mio min mio, Bröderna Lejonhjärta)

- Astrid Lindgrens röst

- Dricka varm choklad hos mormor och lyssna på "barnen i bullerbyn" på kasettband.

- Sova över hos min moster och få äta Pizza.

- Pannkakor

Jag gillar fortfarande samtliga av ovanstående saker. Syrran har inga Jared Leto affischer längre, men jag tycker fortfarande om att beundra det hon har på väggarna. Kanske för att jag beundrar henne för hon är stor och klok.

Det är befriande med Listor. Det blir klart för en hur saker och ligger till. Det är en kick.

Hejdå.

Och jag var sjutton, sjutton år

Mitt föräldrahem hyser i denna stund 11 personer i ålderspannet 2 till 60 år. Med medelåldern på 27. Typ. Jag har aldrig vetat riktigt hur man räknar ut median och medelvärde, men jag har alltid varit en jävel på att chansa.
Källaren bebos av ett gäng flickor. Mina vänninor från Frankrike-tiden, då vi var fem flickor som bodde i en lägenhet på 42 kvadratmeter i Paris. Vardagens största bekymmer kretsade kring huruvida veckans överblivna bakverk från diverse cafér vi arbetade på, var uppätna eller inte. Och om de inte var det, var de då ätbara?!
En tid då billigt vin, billig ost och en extremt dålig, nästintill obefintlig, känsla för hemtrevnad präglade de mögliga väggarna i vår rangliga lägenhet.
Det var en underbar tid.
En tid av bekymmerslöshet, okunskap och naivitet. Vi var 19 år och Håkan Hellström var ännu bara en avdankad emo-kille och inte den folkhjälte han senare kom att bli. Vi hade aldrig druckit vin dyrare än 50 spänn och vi hade inte en aning om att Alexandra skulle gifta sig 7 år senare. Och att vi fortfarande skulle hålla ihop.
Fantastiskt hur livet är. Som en spännande film som man själv kan vara med och regissera litegrann, och som inte tar slut föräns vi dör. Och när vi dör vill vi, som min kära vän uttryckte det, tänka tillbaka på det som "Det där livet, var allt bra skoj".

I källaren luktar det nu tonårstid. Obäddade sängar, använda kläder blandade med nytvättade i fåtöljer. Halvfulla chipspåsar, hyrfilmer i hög och nästan tomma godispåsar där bara en enda hård sur karamell blivit mjuk och lite slemmig i botten av påsen. Den där sorten man var övermodig och tog för att man tänkte att den nog skulle vara god. Att man aldrig lär sig.
På en byrå ligger en urslickad dosa "hockeypulver" som jag köpte helt i nostalgins tecken och slickade i mig tillsammans med härliga, och jobbiga, minnen från somrar då jag huserat i källaren för att mitt rum på övervåningen var för varmt.

Jag minns särskilt en frekvens.
Jag var 17 år och fick inte åka på hultsfredsfestivalen. Mina kompisar fick men inte jag.
Jag var arg och bitter över detta, då Weezer, ett band jag då var fullkomligt förälskad i, skulle spela. Jag minns hur jag lånade pappas hörlurar och låg i sängen därnere i den fuktiga svala källaren med ett glas cocacola och pluggade in hörlurar i TVn. Med kontrollen till videon lade jag mitt tillrätta och tryckte på PLAY. Först lite svartvitt brus, sedan en tre timmars lång videoinspelning från ZTVs upptagning av Weezers magiska koncert, som jag bandat.
Tårar föll till låten "Butterfly" och jag kände det som att ingen förstod mig.
Jag somnade med lurarna på och ett svartvitt brus.
Det var en tid innan youtube och facebook. En slags teknisk ficka mellan det analoga och det digitala.
Och jag var 17 år och ingen förstod. Detta är, konstigt nog, ett av mina starkaste festivalminnen.

Imorgon blir det bröllop. Det kommer bli glädjefullt framförallt. Men jag kommer säkert grina, bli sentimental och känna det som att ingen förstår, just min ensamhet.
Och det gör de ju inte heller.

kärlek till folket
/Lily

Det går en vind över vindens ängar

kl 05.15 i morse kissade jag på en tom fotbollsplan i mjukt morgonljus som fick mig att känna mig och len och varm. Efter att ha kissat fick jag en oemotståndlig impuls att lägga mig mitt på planen. På den vita pricken i mitten.

Så jag gjorde det.

Grönt gräs klätt i dagg tog emot mig. Jag låg med armar och ben utåt och såg solen resa sig över miljonprojekt i horisonten. Jag blev blöt men det rörde mig inte.

Sen vaknade jag till och insåg att det nog var ett smart drag att gå ur min mjuka bubbla och cykla hem till mjuk säng för att undvika polistransport.

Jag hade förmodligen blivit tagen för galning om någon funnit mig där.

För så är världen. Flickor som ligger mitt på fotbollsplaner klockan 05 en lördagsmorgon kan väl aldrig ha gjort det just för den underbara känslans skull?

Så, är jag galen för att jag älskar gryningar? Är jag?

Efter att ha jobbat till 02.30 och sedan avrundat med ett glas vin med trevliga människor och kommit ut i en gryende färsk oskuldsfull sommardag, är det inte så konstigt att man blir jävligt nostalgisk och något sentimental. Att cykla hemåt när solen redan gått upp ger mig en känsla av övertag. Som att jag lurat världen. Snyltat på den absolut godaste biten. Lurat natten och bara fått det bästa. Skuggan är framför mig. Jag förstår Håkan när jag sjunger om att sprida ut bensin över solnedgången. Så glöder den fortfarande i gryningen. Solen reflekteras i glashus och förflyttar sig som jag cyklar. Mina ben är bruna och snabba.

Och jag har en hemlighet.

Till något helt annat. Emma min kompis säger att alla män hon träffar som är socialt anpassade, trevliga, artiga och förmögna att kunna föra intellektuella diskussioner och intressanta samtal är undantag. Jag tyckte det var hårt sagt.

Insåg sedan när jag tänkte på det att det finns en möjlighet att jag håller med.

Sen satte jag på TVn och där visas en hel timmas program när Paris Hilton ska hitta en ny bästis. En som inte är för slampig men heller inte för tråkig. Men som skulle dö för henne.

Och jag insåg att Emmas teori stämmer minst lika väl in på kvinnor som på män.

Människor som är undantag. Det är alltså dem vi vill vara.

Kanske borde vi uppleva fler gryningar. Jag tror det vore bra för mänskligheten.

porr, snus, sport

Det måste vara skönt att vara kille vars främsta intressen är porr, sportbilar, eurosport och snus.

De slipper bry sig om politik och kultur och de kommer undan med det. De "är såna". De har flickvänner. Föreställer jag mig.

Tyvärr funkar det inte likadant för tjejer. Vi är bara äckliga, socialt missanpassade, kanske lesbiska och icke åtråvärda om vi ägnar åt åt sådana intressen. Och vi har definitivt inte pojkvänner. Föreställer jag mig.

Livet är orättvist.

Man skulle varit man.

Man kunde varit Erik Saade och haft vita galonhandskar och fått hybris av skrikande fuktiga tonårsflickor redo att hugga av sig ena handen för en slängkyss.

Meen så hade man också haft varenda könssjukdom i slutet av året och vid 23 års ålder gå in i väggen för man känner sig så onödig på jorden. Man blir en manboy helt enkelt. Hal och ihålig.

Kanske inget för mig ändå.

Nu är det fotboll. Men jag väntar lite med och kolla tills framåt slutet. När ett eller annat lag vinner och tar av sig tröjorna. Det är roligt.

Hejdå.

Cant buy me love

Hej hej hallå dagboken.

Vet inte varför jag just skrev så, detta är ingen dagbok, men skitsamma. Ibland gör jag saker fastän jag inte vet varför. Så är människor. Irrationella och lite opålitliga. Ni med.

Igår var jag och Carro på bravader. Vi träffade några pokerspelare som försörjde sig på just poker.

Det var ett spännande möte minst sagt, med en kultur jag känner mig långt ifrån. Man har olika syn på pengar beroende på vem man är, detta står då alldeles klart för mig. Klart som korvspad.

Att dansa var det inte tal om, däremot var det modernt i dessa kretsar att stå i en ring runt ett bord fullt av diverse rusdrycker och veva med en arm och skrika, ibland hoppa. När klockan närmade sig 05.00 och alla skrek för sitt liv att "Tonight´s gonna be a good night" kände jag mig smått förvirrad. Hade inte natten redan varit? Vilken natt syftades det på? Nästa natt eller?

Där och då fick jag nog, gick ut och satte mig i en buske och kissade. Det var en bra kiss. Rikligt är ett bra ord.

När jag satt där i busken såg jag solen gå upp mellan båtarna i hamnen. Master som silade det ljumma matta ljuset. Då tänkte jag något i stil med att inga pengar i världen kan betala för det.

Vi äger inte jorden, solen, vattnet, vädret, hur rika vi än är. Vissa saker kan man inte köpa, så är det. Bevisligen.

Dessa saker kan man inte köpa för pengar:

Kärlek

Lycka

Insikt

Empati

IQ

EQ

Kanske mer saker men jag kommer inte på fler. Jag kommer inte på så mycket alls.

Idag längtar jag hem. Jag saknar mina vänner och att sitta i gräset på gubbholmen med ett sexpack och vara nöjd med det. En bränd grillkorv med ketchup på, och den svenska försommaren i ryggen. Dunkandes som en uppmuntrande coach. En pålitlig stabil jävel med stadig benstomme. En man kan lita på.

Jag är glad, att jag ska tillbringa sommaren i Sverige. För det är sant, jag älskar Sverige. Jag saknar det och jag älskar det. Även om jag inte byggt så mycket av Sverige. I det hela taget inte ett skit. Några grejer i träslöjden gills inte, det har inget med infrastrukturen att göra.

Jag vill hem och dra mitt strå till stacken. Vara nyttig.

Jag vill definitivt inte bli pokerspelare. Det verkar vara ett tämligen trist, ostimulerande sätt att tillbringa tiden på. Mycket siffror och logik, inget för mig. Och det där med pengar. Jag vill nog inte ha så mycket pengar att jag måste sprida dem hejvilt för att känna att jag gör något av dem.

Jag vill köpa grillkorv på ICA, jämföra priserna, ta den billigaste och ett sexpack folköl och njuta av världen. Den vi inte äger. Den ingen kan äga. Den som äger oss.

Kapitulera inför högre makter och skita rätt och slätt i pengar. För när allt kommer omkring är pengar det minst viktiga. Kärlek är det viktigaste. Och det köps inte. Det krävs tur och öde och en jävla massa tålamod.

/Tålmodig fattig Svenska

Rik på inre liv

Taxichauffören var pakistanier. Han berättade om förorten och gemenskapen som finns där. Jag gick hem sista biten från Placa Espanya och var livrädd. Man ska inte gå ensam i Barcelona med massa värdefulla tillhörigheter. Stoppade Plånbok och anteckningsbok i byxlinningen, ipoden i BHn och telefonen i bakfickan. Gick som en cowboy och skrattade lite år min egen dumhet. Kom hem i all säkerhet med livet och mina materiella ting i behåll.

Och internet fanns det så även om timmen är sen kände jag att jag måste berätta om det.

Hade en ljuvlig kväll på bar i Barceloneta, som är stadsdelen belägen vid hamnen. Några glas vin och konversationer med Camilla plus vänner och syskon gjorde mig glad, och vid god vigör spatserade jag mot metron.

Fem minuter för sent.

Träffade tre trevliga flickor från Turkiet som var modedesigners i Milano. Vi tog sällskap till Ramblas och jag försökte i flera misslyckade försök agera vägvisare. Varje gång gick vi år fel håll. När vi skiljdes åt efter en timmes vilset spatserande och konverserande skojade vi åt min oförmåga att hitta rätt och jag var mycket övertygande och inte alls ironisk när jag visade dem vilket håll de skulle gå för att komma till sitt hotell som de visade mig på kartan var det låg.

Kartor. Jag älskar hur se ser ut, men vi kommer inte överens. De är som matematik för mig, allt för logiska och uträknade. Jag gick åt motsatt håll än turkiska flickstackarna och hamnade i hamnen och flickorna hamnade förmodligen i mitt kvarter. Skamsen och rädd för en konfrontation om jag vände om tog jag första bästa taxi hem. Där kom pakistaniern in i bilden.

Ja så kan det gå. Lite fattigare på det som kallas penningar ligger jag nu till sängs i tryggt förvar. Jag tröstar mig med att jag är rik på inre liv. Och att den där promenaden med de turkiska flickorna kommer vara mig till gagn i framtiden, likaså taxituren. Om inte annat skrev jag om det nu och berättade för er. Så om jag inte kommit sent till metron eller gått vilse, hade ni aldrig läst detta och vissa tankar hade aldrig väckts hos er.

Sutsats: värt.

Goder natter.

Universitat!

I morse tog jag på mig ryggsäcken med alla mina viktigaste ägodelar; dvs min laptop och mina anteckningsböcker med avsikt att gå till Universitetet och skriva lite. Jag gick på vad jag trodde var vägen dit, men ganska snart visade det sig att så icke var fallet. Så ja; jag går fortfarande vilse.

Gick in i en mataffär och förbannade mig mig över att Spanien är än mer mot ensamheten än vad Sverige är. Jag vet att jag klagat på att man inte kan köpa singelpaket av diverse mat-artiklar i Svedala men i Spanien är det värre. Här kommer allt i sexpack. en burk cola? Glöm det, finns bara sex-pack. En festis? nej nej, nio festisar. Ett äpple? Nej, en hel påse äpplen. Suck. Gick nedstämd till kassan med en påse nötter och en juice som märkligt nog såldes i pack om en. När jag stod i kassan och skulle till att betala flög kassörskan upp och bort mot utgången. Där haffade hon en man som skamset efter många spanska haranger från den arga kvinnan langade upp ett paket bacon ur byxlinningen. Hon skällde vidare och han plockade fram både salami, nötter, dricka och bröd. Allt ur brallorna. Han såg så generad ut. Kvinnan var fullkomligt rasande och röd i ansiktet. Av någon anledning kändes det inte som om detta scenario utspelades för första gången. Förbannad men förlåtande lät hon honom gå utan repressalier.

Jag tyckte synd om båda, men mest om honom av någon anledning. När jag betalat för mina saker gick jag ut och vidare i fel riktining, vilket jag vid det här laget inte insett ännu. Några hundra meter bort satt mannen på en parkbänk med huvudet i händerna. Jag ville grå fram och fråga om han ville ha mina nötter men jag var rädd för att han i sin uppgivenhet skulle ha en pistol i de där gigantiska brallorna och skjuta mig i sin sinnesfrånvaro. Så jag gick förbi. Skamligt jag vet.

Sedan kom jag fram till Universitetet. Det är en praktfull byggnad och biblioteket kryllar av gamla böcker, säkert från jura-tiden av kvaliteten att döma. Där satt jag i tre timmar och försvann i en annan värld. Nu sitter jag på ett cafe med dagens kaffe och croissant. Ikväll ska jag på dejt med ljuvliga Camilla. Natten är ung här i Barcelona. Och varm för att vara maj.

Igår satt jag i flera timmar vid vattnet och lyssnade på en trubadur som fullkomligt dödade en Neil Young låt med sin urkassa engelska och trassliga röst. Men spela kunde han. Vindarna grep tag i ackorden och blåste dom på mig. Det var en fin sak att göra och framför allt är det fint att jag har tid att göra sådant. Hela dagarna om jag vill.

Som jag nämnde finns planer på att tågluffa lite. Men det är inget bestämt ännu. ¨

Vi bestämmer inte så mycket alls utan vi flyter mest omkring.

Nu tar tiden tag i mig och vi ska hem och äta. Puss och kram på er.

jag ÄR

Ibland ska man resa jävligt långt för att komma på vad man vill. Ibland räcker det med Göteborg men då kan det ändå inte räcka till, i relation till vad man vill ha. Ibland

Hursomhelst är det i Göteborg jag är nu, på soffan tillhörande min syster och Danne.
I rummet bredvid ligger världens sötaste barn och sover, och imorgon ska jag vara moster hela dagen. Vi ska gå på museum och vi ska bygga klossar och spela gitarr.

Idag fick jag frågan "vad gör du då?" Jag svarade att jag pausar från livet, för det är det jag gör. Pausar från det vi svenskar anser vara livet; dvs val av arbete.
För såna är vi. Vi frågar sånt. Vad jobbar du med, sånt undrar vi. Men varför undrar vi det? Det är ju så mycket roligare att veta vilken musik som ger en gåshud, vilken typ av fordon vi helst färdas i och om vi någonsin gråtit på opera. Om ja, varför?
Så lär vi känna varandra och oss själva. Så kliv ur er svenskhet kamrater!

Själv ska jag flyga Till Barcelona på onsdag. Där har jag vänner som väntar på mig. Människor som tycker att mina tankar om flygplansmaten, universums början och slut och lokala ölorters påverkan på gommen är mer intressant än "vad jag gör".
För vad jag gör, är att jag är- DET är vad jag gör.

Godnatt älsklingar.

Korsordsmannen

Jag gick till Nya konditoriet i Örebro som motsägelsefullt nog är stadens äldsta konditori. Jag satte mig vid ett bord med vinröda stolar i mjukt glansigt material. Kanske heter det plysch. Jag satt där i tre timmar och ritade. Det var bara jag som satt där tillsammans med en kopp kaffe och en dammsugare. Efter en stund kom en man in i och satte sig vid bordet mittemot. Han löste korsord. Jag undrade vem han var. Kanske kommer han hit varje dag?
När han gick förbi mig frågade han vad jag ritade.
Dagen efter gick jag till samma konditori och satte mig på samma plats. Som på beställning kom samma man in och satte sig på samma plats där han suttit dagen innan.
Jag skrev och han frågade mig vad jag skriver. Vi började prata. Han sa att möten är viktiga. Och att öppenhet är nyckeln till förändring och nya möjligheter i livet. Han sa att han brukade använda ordet ”provtänka”. Man måste kunna provtänka lite ibland. Provtänka är inte samma sak som högt i tak. Provtänka kan man göra med tankar som man inte kan stå för. Man kan tänka dem, komma på att det var en dålig tanke, och sedan kasta tanken i soptunnan.
Han berättade att han ägnat 7 år av sitt liv åt segelflygning. Han ångrar inte en sekund av det. Men om han inte gjort det hade han ångrat det. Känslan av att segelflyga är enorm. Ibland kan man flyga 8 timmar. Utan ljud och utan motor.
Han berättade också att hans dröm är att segla genom midnattsolen och strunta i dygnen. Bara segla när han känner för det. Låta livet segla förbi i den takt han vill.
Han var slöjdlärare och han sa att man måste våga provtänka för att kunna skapa något nytt som ingen annan gjort. Han sa att han hoppades att jag skulle bli en berömd författare och att han då skulle köpa min bok. Han sa att man måste tro på sin intuition och lita på den. Det är allt man kan gå på. En kompass som alltid pekar rätt. Hur dumma val andra än tycker att man gör, ska man ändå göra dem, om de kommer från en själv. För om de kommer inifrån är de rätt.
Han sa lycka till. Det var ett fint möte.
Jag ville berätta om det för dig.

Everything beautiful must die

Det här vulkanutbrottet skulle kunna symbolisera så mycket. En lång stunds väntan orkar inte längre hålla ut vilket resulterar i ett enormt utbrott där allt blir till aska.
Den satans vulkanen har många effekter på människor. Vissa bra, andra dåliga. Jag väljer att tänka på de bra. Tänk alla som blir förälskade i någon för att de blev strandande någonstans. Alla barn som kommer att bli till i tristessens efterskalv på någon flygplats. Människor som förs samman. För attinte tala om alla hardcoreband com nu får massor av inspiration till nya fräscha bandnamn med dignitet.
Här får ni några förslag:
"Rise from the ashes"
"World in chaos"
"Volcano choir"
"Ashes burn the sky"
"Fuck Iceland"
"Burn in hell vattnajökullshelvete"
Ja ni kan tacka mig senare. Ge mig lite av gaget.


Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Ibland bestämmer sig gud för att pissa på sina experiment som han kallar människor. Kanske genom att låta en jävla vulkan på Island som i sig är ett låtsas-land med typ 30 invånare, förstöra för resten av Europas befolkning. Jag tror att detta vulkanutbrott är resultatet av en lång stunds aggressioner som gud haft mot mig. Och min hästefylla i fredags var definitivt droppen som släppte proppen och satte stopp för människor som är på väg.
Jag vill ju helst inte att det ska hamna på löpet, att det är mitt fel allt det här. Tänk vilka förföljelser det skulle bli. Paparazzibilder på mig när jag är nyvaken och sitter på toa och slarvar runt. Det kan vi väl bespara omvärlden.
Men jag undrar verkligen om detta hade hänt om jag inte tjuvåkt så mycket på bussarna, ljugit om min ålder och annat den senaste tiden. Det var fett mycket minus på karmakontot och detta var väl enda sättet att rimligtvis uppnå någon slags jämn nivå.

Jaja. Jag skiter i gud lika mycket som jag skiter i Island. Nu har jag flyttat hem till mina föräldrar ett slag. Känns fint att ha några som tar hand om en och ha ett eget rum, och ingenting att göra. (Även om jag redan saknar min sambo. Och Hanna med H.) Imorgon ska jag åka runt i min gamla hemstad och sitta på olika platser som varit viktiga för länge sen. Sola mig i solen och gamla minnen. Fiska upp dom och mig själv och sätta allt i en sprängfylld orange symbios på en krok och ge mig ut där. Det finns många fiskar i vattnet. Bara betet är tillräckligt bra. Jag ska bli så jävla bra.
Med eller utan vulkanutbrott.

Hejdå gull.

Allt blir bajs

Någon ond demon hackade sig in på min dator igår och kom med ett rent ut sagt skamligt påstående.
Stoppa pressarna, jag kan härmed dementera ryktet. Här ska inte avbrytas något som helst.

Idag gick jag på stan i ett slags avslaget tillstånd i vilket jag shoppade upp en ansenlig summa penningar. Sitter i min nya outfit och känner mig sådär lyckligt sprudlande och värdefull som bara lite shopping kan få en att känna. Glänsande. VERKLIGEN.
I en vätskekontroll under mitt shoppingmaraton satt jag på en bänk. Ut från en affär kom en gubbe med en påse. Han satte sig på bänken bredvid min och ur påsen tog han upp en fralla. En dubbel med sesamfrön på. Medan han satt där och mumsade höjde han plötsligt handen till en hälsning mot någon som kom gåendes. Jag följde scenariot för att vänta och se vem han hälsat på. Men alla människor gick förbi. En liten stund senare- samma sak. Han åt sin fralla och hälsade på måfå på människor som gick förbi. När frallan var slut gick han. Kvar på marken låg smulor och sesamfrön som hittat ut ur hans mustasch. En såndär skitäcklig fågel som heter kråka eller nåt smög sig fram ur sitt bakhåll och började äta gubbens rester. Sen gick "fågeln" ut på cykelbanan bredvid och bajsade och sen bara flög iväg. Bara sådär. Utan att torka varken sig eller marken. Direkt efter det kom en kille med randig halsduk på en ful cykel och körde rakt i bajset som kletades fast på hans hjul.
Så är det med livet. Man hälsar på folk som går förbi och allt blir bajs i slutändan som kletas fast på andra.

Och med de visdomsorden lämnar jag er gott folk till en skön sömn där kråkor är rosa och gubbar hälsar och alla hälsar tillbaka och sedan bygger de cyklar tillsammans och hänger i gatlyktorna och sjunger "alla som inte dansar är våldtäktsmän".
Så. Sov nu. Dröm det.

hejdå

List of demands

Dagen började med att jag vaknade till Björn Ranelids röst på tv. Det som verkligen fick mig att vakna var orden "Varje mirakel börjar i en kvinnas sköte".
Herregud. Jag säger inte något om mina känslor för den mannen. Men han väckte mig hursomhelst.

Ibland ramlar man in genom dörrar man inte trott var öppna. Man trillar ner genom brunnslock och andra suspekta förföriska hål.
Idag trillade jag in genom ett nyckelhål till framtiden. En liten glimt av spända strängar som kommer att gå av, spännas, gå av, och däremellan bilda en enorm samklang i klass med en synkroniserad orgasm.
Jag trillade in på en slags festival ikväll där musik, poesi och annan okvävd kreativitet fick spira utan varken himmel eller helvete som gräns.
Där lästes poesi.
Där spelades musik.
Påtagligt för mig var skillnaden mellan engagemang och riktigt jävla svettigt blodigt engagemang. Helvete vad fint det är med människor som brinner för något. Bandet som hade rest från England kunde ha stannat hemma så deppiga som de såg ut. Det var i klass med Luciarocken på varbergagården 1998. Viljan och drömmen fanns, men tyngden i det de framförde var ihålig som trocaderoflaskan jag som trettonåring sippade på.

MEN sen kom en lokal poet från någon värmländsk håla. Först lät han som en elefant. Fredrik och jag tittade på varandra och skrattade helt sjukt mycket men så tyst vi kunde. Man får inte håna konst som kommer från hjärtat. Man bara får inte. Jag tänkte på denna oskrivna lag och skrattade ännu mer. Men sedan började elefanten på scenen läsa sin poesi. Jag blev så tagen att jag glömde andas. Mitt ansikte rörde sig inte en millimeter. Jag beundrar poeter som kan få sin poesi att gripa tag om åhörarens ansikte och hålla det i ett stadigt men mjukt och nästan erotiskt grepp. Skillnaden mellan den här poeten och bandet från England som såg ut att behöva sova en vecka, var att poeten menade det han sa. Varenda ord. Varenda mening och varenda liten betoning. När han pratade, kom det spott från hans mun. Det spottet var hans mening. hans syfte och hans eld.
Det sista han gjorde var en dikt till musik. Jag skrev ner refrängen. För det var när han spottade ut dessa ord som jag ramlade in i det där nyckelhålet jag svamlade om i början av denna text. Han sa:

I´ve got a list of demands,
written in the palm of my hands.

Och i min hand hade jag skrivit ner ett telefonnummer. Inte vilket som helst men till en viktig person.
Jag gillade det som hände i mig när poetens ord och min handflata blixtrade ikapp och små, små strängar började slå an inuti mig.

Fyfan vad April i år är annorlunda mot förra gången det var April.
Goderafton mitt herrskap.

Friday im in love

Laleh gick på Bjurö klubb och undrade vad det skulle bli av henne. Jag kan inte annat än undra detsamma vad gäller mig. Och sedan le och tänka att även jag ska fly med dig i en val-mun. Människor är inte tunga att bära om de får plats i hjärtat.

Min sambo välkomnade mig efter en hård dags arbete på ytterligare ett jobb. Hon välkomnade med sitt bästa fredagshumör, Håkan Hellström, rödvin och en ny klänning. Vi blev vinnare när vi bestämde oss för att det vi ska göra sen och imorgon är sen och imorgon, och nu är NU.

Nu gick hon med Carro efter en lång lång diskussion om det där vi alla vill ha.
Just det; Tårta, karuseller och hummer.
De ska på klubb men inte jag. Varför ska ni skita i, men jag ska vara hemma med rödvin och Bon Iver och jag ska vara så nöjd med det. jag ÄR så nöjd med det.
Ute är det lika mycket snö som vanligt. Inne är det varmare än vanligt. Värmen kommer från långt långt bort. Eller från värmeljusen omkring mig, det oklart. Men den kommer.

Justin Vernon åkte ut i en stuga i Wisconsin för att komma över sin stora kärlek, Emma, som det gick åt helvete med. I stugan skrev han texter som sedan blev en skiva som heter "For emma, forever ago". Vilken tur att Emma gjorde slut med Justin.
Annars hade jag aldrig tillbringat så mycket tid med att spela gitarr till de låtarna som uppkom i den aska och sorg som bringade fram dessa alster av fulländad och unik konst. Jag hade heller aldrig tillbringat fem minuter i solen i morse för att riktigt ta in denna underbara konst och låta den stråla in i varenda por, vartenda veck i min kropp så jag missade min buss. Och hade jag aldrig missat bussen hade jag aldrig gett mig tid att tänka på det som jag tänkte på just då. Som i sin tur var en verkligt viktig tanke. Tack Justin. I owe you.

Förövrigt har min orkidé dött och min lugg har blivit sne och min gamla lägenhet har blivit ny för en annan människa. Så är livet.
Hejdå

Kärlek är svindyrt

Idag pratade jag men en gammal vän. En gång i tiden var jag mycket förälskad i honom och av någon anledning kom vi under vårt samtal in på kärlek. Han sa att kärlek är svindyrt. Det var bra sagt. Det kostar pengar, energi, engagemang, uppoffringar, besvikelse, omtentor och sömn. Men framför allt detta kostar det tid. Kärlek tar upp all tid alltid. Tid som man skulle kunna lägga på så jävla mycket roligare saker. Mina klockor går fel varenda en så det där med tid är lite hursomhelst i mitt liv. Jag gillar inte att anpassa mig efter tiden på klockan, och inte den andra tiden heller. Jag kanske var rik en gång på alla dessa egenskaper. Hade gott om pengar, tid, engagemang, vilja och energi. Eller nej gott om pengar har jag aldrig haft men däremot en vilja som kunnat ta mig vart som helst. Men jag har tömt varenda föråd och nu börjar det bli påvert. Fattigt, rentav barskrapat. Insikten slog mig i huvudet som en skön käftsmäll. Föresten tror jag att pop-musik har fördärvat min arma själ mer än den gjort gott. Jag kan inte leva utan den. Musiken förstår och förklarar men samtidigt förstör den. Så dagens insikter är:
Fan för Pop-musik.
Fan för Kärlek
Fan för att jag kom på det.
För övrigt ska jag skriva en hel jävla avhandling på temat "kärlek är svindyrt" för att belysa detta problemområde som alla drabbas av men som ingen gör något åt. Ja det ska jag.

Hade tänkt publicera en fin serie här men eftersom att jag är ett tekniskt jävla geni så går det inte. Så det får bli en annan gång.

God jävla natt

She came in through the bathroom window.

Det är något visst med musik på Vinyl. Detta slog mig sent igår kväll efter några glas rött och tre timmars serie om ett romantiserat Göteborg på 60-talet då alla som var nåt rökte inne och älskade Dylan och Stones. Jag har aldrig riktigt dragits in i den lustfyllda lockande onda spiralen av att lägga alla pengar på CD-skivor. Dels för att musik är lätttillgängligt och allmänt lättvindligt nuförtiden, men säkerligen också för att jag inte äger en Vinylspelare. En grammofon. Igår var jag hos en vän som äger en vinylspelare, men också en gammal plastback full med plattor.
Inga dåliga sådana heller. Beatles, Velvet underground och Nico, The Doors, Bowie, och till och med en gammal Imperiet-platta. Thåström var sjukt het på insidan av fodralet med små bröstvårtor och inbillad spinkig sex appeal.

Ljudet av plastfodralen som floppar sådär härligt när man bläddrar i backen och väljer ut sina favoriter. Känslan av att ta ut den svarta stenkakan ur fodralet, doften som sipprar ut; gammal, älskad, hedrad, och proceduren när man lägger skivan på grammofonen, lyfter pickupen och släpper ner. De första raspande varven innan själva spåret kommer. Och sedan låt efter låt med härligt raspande ljud i bakgrunden. Att utföra allt detta varje gång man ska lyssna på en skiva innebär att det komplicerar avsevärt att hålla på som jag gör och byter låt hela jävla tiden. Lyssna på ett intro här, en refräng där. Men med Vinyl, så är det helt enkelt lättare att lyssna på hela skivjäveln. Om inte annat för att få vända på den till sida 2. (jag älskar att vända!)

Jag inbillar mig att det var annorlunda att ha idoler förr. Om man gillade musik, ja, då gjorde man det verkligen. Pappa har berättat om hur hela veckan fokuserades kring väntan på att nya plattor skulle komma in till den lokala skivaffären. Man sommarjobbade, cyklade en mil och brände vad som på 60-talet var hutlösa summor för en 16-årig feriearbetare, på skivor. Sedan fick man cykla hem hela vägen med skivan på pakehållaren, och SEN. Fick man genomgå proceduren med plasten, fodralet, pickupen, raspet, BANG. Klart som fan man älskade alla sina skivor. Det där med att kunna ta på dem är viktigt för känslan. Helheten. Tyckte att Abbey Road var mycket bättre igår än vad jag någonsin tyckt innan. Om det var vinet eller raspet eller bara nåt jävla hittepå vet jag inte men skitsamma. Jag ska köpa en Grammofon i år.
Jag äger en enda vinylskiva; Bob Dylan´s greatest volym 2. Det skulle vara värt att ha en grammofon och bara lyssna på den skivan om och om igen, för den är sjukt bra.

Det där med att det är viktigt att kunna ta på något för att känna att det är på riktigt.. Det gäller inte bara vinylskivor, utan det gäller andra saker också insåg jag igår. Var en ovanligt hög frekvens på insiktsfullhet igår, ja ja jag vet. Men nu blir det inga förens nästa år så man får sola sig i glansen av sin egen klarhet. Passa på.

På vägen till jobbet idag såg jag ett hus som smällts upp på tre veckor. Helt jävla otroligt. Först finns ingenting. Sen plötsligt står det ett färdigt hus där. Och nästa gång är det väl fan och hans moster som flyttat in. Det är som med män. Först finns dom där. Sen finns dom inte. Och sen finns dom. Och så håller det på i evigheters evighet tills vi dör och inser att allt i ens liv bara var icensatt.
Hurra.
Puss.

Dagens teckning.

"Det känns inte äkta, liksom"