Tågluff stopp 5; Paris je´taime encore

Carro äter en croissant från i förrgår och jag är hungrig men orkar inte gå ner till affären och köpa något färskt som inte har tendenser till mögel i kanterna.

Apropå mögel i kanterna, har vi insett att det goda levernet vi antagit de senaste månaderna med ost och korv i varje andetag har satt sina spår. Det är inte helt behagligt,men heller inte så beklämmande att vi tänker sluta äta ost och korv. Herregud vi har ju inte ens nått Danmark och det hela landet av danske röde plölser!

Paris är annars fullt av överraskningar. En felbokning av undertecknad gjorde att vi hamnade på hotell istället för vandrarhem, vilket var en förträfflig miss. Eget rum med balkong. Fransk. Såklart vad annars. Rummet ser ut som efter en fem dagars festival och luktar ungefär likadant för det är nåt fel med duschbrunnen. Tyvärr lyckades jag inte slinta med fingret så pass att vi fick en hotell med stjärnor i kanten. Men vi hänger inte läpp för det. Vi har rena lakan och gardiner,det är mer än man kan begära.

Idag satt vi vid sacre coeur och jag blev utbjuden på middag av en Iranier som med råge var den absolut medt framfusiga man jag mött. Han frågade lite om namn, väder i Sverige och dylikt och innan det gått två minuter gick han händelserna i förväg och frågade om han fick bjuda på middag. Jag sa nej, vänligt men bestämt. Jag sa att min boyfriend skulle bli arg. Bra med boyfriends, vare sig man har en eller nästan har en. Eller något liknande.

I eftermiddags somnade vi i trocaderoparken bakom eiffeltornet och horder av japaner. Det var angenämt. Längs Seine strosade vi in mot stan och träffade på en gammal alkoholist som hette Rodolfo. Han använde sina före detta-alkholist skills till att hjälpa oss öppna en flaska vin med en nyckel. Mycket imponerande, Sedan diskuterade vi intregationspolitik och lite annat av värde och inte. På vägen hem såg Carro något som hon trodde var en död mus men som i själva verket var en använd tampong på marken. Jo, det var något med svansen som var skumt, erkände hon.

Det är mycket som är skumt sade jag och menade alla de som säljer små eiffeltorn till okristliga priser över hela Paris. Kan vara jordens konstigaste buissnes.

Annars har Paris varit fullt av möten. Livekonserter, biobesök och god mat blandat med mindre god, lite regn blandat med mycket sol, och en del haverier som tyvärr inte kan nämnas med hänsyn till de inblandade. Jag har än en gång insett att jag föddes utan den gen som kan tyda kartor, och därmed resignerar jag nu och överlåter allt kartläsande till Carro i fortsättningen.

Nu ska jag masa mig ner till affären och köpa något gott. Kanske något ost-aktigt. Inte helt osannolikt.

Imorgon ska vi till Berlin. Tyskland alltså. Där pratar de ett språk jag inte behärskar. Blir en utmaning.

Les Oiseaux

Som vi alla vet är det hårt att vara arbetslös. Man blir pank och håglös och lite ledsen eftersom man inte behövs någonstans. Ingen står och stampar med skruvmejslar i handen och stora frågetecken över huvudet och undrar var FAN jag är. NÄR ska jag kommer och skruva upp den där dörren som hela Sveriges framtid hänger på. (En småborgerlig valaffisch).
Så eftersom att ingen behöver mig tog jag saken i egna händer. Jaq ringde Gud, fastän vi bestämt att enbart ha analog kontakt. Tror inte analogi är så säkert ändå. Brevduvan jag skickade iväg förra veckan men mina svar på guds 10 frågor hade bara kommit till Grums sen hittat nån jävla ståtlig örn som lockat med sina stora vassa välpolerade klor. Ett två tre så var duvan och brevet förmiddagsfika för örnen. Så jag litar inte på det där. Ringde och bad gud dra i några kontakter. Han blev ju väldigt nervös och till sig att jag ringde. Började yra om middag i veckan och något årgångsvin och gåslever. Ger man honom lillfingret ska han in och peta med sina stora labbar överallt. Tydligt gjorde jag klart för honom att jag bara dricker billigt vin och inte gillar gåslever. Han lovade att dra i några kontakter. Säkert kommer han gå för långt nu och börja snärja Napoleon och starta något slags krig eller ge Bergman lite mer dödsångest för att jag som är så strålande aldrig fick någon roll i hans filmer.

Men för en gångs skull har Gud gjort gott ifrån sig. Han har fixat ett jobb åt mig. Som trummis i ett jazzband som uppträder på den lilla pittoreska baren "Les Oiseaux" I Paris. Det är bara ett vikariat men vi ska ha gig tre dagar i veckan och resten av tiden får jag servera musiker och andra kulturelitistiska fransmän på densamma bar. Gud sa att det är lätt. De flesta dricker bara portvin. och lönen? Ja den är bra. Så bra att jag kommer kunna resa jorden runt efter att trummat jazz på fåglarna i tre månander. Och det ingår obegränsat med ostar och vin i arbetet. Det dras inte av på lönen. Ja ibland har man tur hörrni. Tur som fan att jag är så bra på trummor. Och på att snärja gud. Och på att lura mig själv. Det är bra att vara dum ibland. Eller jämt egentligen. Trallaallaallaallaalla.

Här kommer den utlovade teckningen om latmasken däruppe. Mycket nöje!

Emotionell/Fysisk

Sitter och missbrukar skumtomtar och dylika gelatinfyllda gödningsmedel. Har smällt i mig två påsar ostbågar på tre dagar och druckit ungefär tre liter cola. 2010 kommer tydligen bli året då jag inte får ligga på grund av min svullna kroppshydda. Kan lika gärna börja röka också om det ändå är kört. Medan jag sitter här och ponerar på detta lyssnar jag på Owe Thörnqvist. Vilken Geni, varför lyssnar man inte mer på gamla gubbar vars musik består av fyndiga nödrim? "Är du du under isen, kliv in i spisen". Konkret och verklighetsförankrat råd. Inga jävla tolkningsmöjligheter eller metaforer. Rakt på, jag gillar nog det. En annan sak som jag insåg igår att jag gillar är killar med ett pojkaktigt utseende som har tydliga nördtendenser och drivs av impulsivitet. Men vad jag verkar gilla ännu mer, är tjejer. Tjejer är snyggare än killar. Så är det bara. Dock är de bra till olika saker. Så det beror ju lite på vad man vill ha killarna och tjejerna till. Killar är ju bättre på matlagning än mig, medan tjejer överlag är mer emotionella än killar och därmed kan möta mig på ett djupt plan. Man kunde ha en av varje... En kille som lagar mat till mig och en tjej som jag metareflekterar med över ett glas rött.. Nej fan vad tjatigt. Kanske kan man använda killen till något annat också när prata blir för tjatigt. Något mer Fysiskt.

Så gillar jag att man kan resa till Paris och tillbaka för 32 euro, samt bo på femstjärnigt Hotel för bara 172 euro. Är man då två kostar det bara 80 euro. Så värt. Det finns badkar, minibar och kingsizebed. Man borde åka och vara emotionell och fysisk. Det borde man.
Ska vi?

I wish for a kiss.

Jag gick ut på en promenad för att få lite frisk luft i lungorna. Och för att jag vid återvändandet till min boning skulle inse att jag inte kunde fly från städning längre. Det var effektivt och fungerade bra. På min promenad gick jag in i en affär där jag hade ett presentkort. Affären säljer underkläder mestadels. Jag borde köpt strumpor. För det har jag dåligt med. Ibland använder jag en blå och en svart. Ibland en svart och vit. Jag borde köpt nya strumpor.
Men jag köpte ett nattlinne.
Det är det sexigaste nattlinnet jag någonsin haft i min ägo. Det är rött, svart och raffigt. I siden. Jag behövde det ungefär lika mycket som en öken behöver torka, men jag köpte det ändå. Man vet aldrig när man behöver ett raffigt nattlinne. Närsomhelst kanske jag behöver det. Just nu har jag det på mig och det skänker mig glädje och lycka och materialet är så mjukt. Fantastiskt vad ett nattlinne kan göra.

Söndagsmiddagen blev en middag för en på Mcdonalds. En lilla menyn vid ett bord för två. Sedan drog jag på stort och gick på bio. Det var jag och en tant i salongen. Jag såg en fransk film om Coco Chanel och ville gråta redan i inledningen. Inte för att den var sorglig men det är något som aktiveras i mina tårkanaler när jag går på bio. I filmen gestaltade den strålande skönheten Audrey Tautou Coco Chanel på ett enastående och fantastiskt gripande sätt.

Det är inte första gången jag går på bio ensam och ser en film med Audrey Tautou slog det mig. På Alla hjärtans dag, den 14 februari 2004 var jag på bio i Paris. Kärlekens huvudstad på kärlekens huvuddag gick jag ensam och såg jag "En långvarig förlovning". Ett maraton av omöjlig stark kärlek i krig och svårigheter med oerhört vackra människor och miljöer. Jag och 100 kärlekspar. Jag vill minnas att jag kände mig lite ensam då. Jag vill minnas att jag ville kräkas på paret bredvid som satt och kysstes och äcklade sig. Jag vill minnas att jag var rätt så bitter.
Det fanns inga kärlekspar i salongen idag. Bara tanten och hon störde mig inte.
Jag tyckte det var en bra söndag. Ibland är det skönt att vara med sig själv. Man behöver inte ta ställning i några diskussioner. Man kan vara hur motsägelsefull man vill i sin hjärna. Det är jag ofta.

Men något som stör mig fruktansvärt mycket när jag går på bio är en reklamfilm som alltid går. Det är den värsta reklamfilm jag sett. Under en hel lång minut har någon ambitiös sadistisk jävel suttit och plitat ihop ett maraton av tidernas bästa filmkyssar. Så jävla äckligt. Det kan förstöra en hel dag. Ibland brukar jag blunda när den kommer. Idag gick jag in efter reklamen så jag slapp plågas. Hela reklamfilmen är ett slag i ansiktet till de som inte har någon att kyssa. Man borde kunna stämma dem som gjort den. Eller skjuta dom.

Annars har jag det bra här på min kvadratmeter i mitt raffiga nattlinne och nytvättade hår. Jodå.

Kyss varandra. En dag ska vi dö och då blir det inga fler varma kyssar.
Ta alla chanser ni kan.

Nu väntar min kudde på att få kramas. Alltid är det något.
Kyss
/Lily

Je ne comprends pas

Fan jag skäms. Gud vad jag skäms. Jag insåg just, att jag helt omedvetet suttit och sett fram emot att Idol skulle börja klockan 8. DET har jag sett fram emot i en timme, uppenbarligen, för när jag slog på tvn för att kolla på det jävla skitprogrammet som jag egentligen hatar blev jag besviken när jag insåg att det skulle vara Mat-tina klockan 8. För att väga upp detta missförstånd i min hjärna får jag väl lov att bränna av tre avsnitt Babel, några Debatt-program och en dokumentär om utdöende afrikanska stammar för att väga upp intelligenskvoten. Eller så går jag på bio ensam och grinar lite i slutet och fryser på vägen hem. Eller så hyr jag en jävligt svår fransk film om snygga fransorer och fransyskor som sitter på cafe och röker hela tiden och säger "Jean-pierre, jai un autre amour. Ils habitent a paris, est ils est un artist tres orginal, est je croix que jai tombé amoureuse de lui. Je ne'taime plus. Je suis desolé, au revoir mon cherie". Gråt gråt, rök rök, och sen ångrar hon sig och de får en sista het natt under Paris stjärnklara himmel. Filmen slutar där den började och de blev lyckligare än någonsin innan. hurra hurra. Jag ser fram emot det här.

Dear catatrophe waitress

Ibland börjar dagar i mitt liv bra. Ibland mindre bra, rent ut sagt ganska dåligt.
Idag började egentligen i går natt. Jag satt i mitt kök på samma stol i 8 timmar och konsumerade osunda mängder kaffe och skrev på en tenta om behov. Jag har en jävla massa behov men inga av dem platsade i tentan. På andra sidan bordet satt Carro och gjorde exakt samma sak som jag, minus kaffet. Hennes behov passade heller inte in.
Klockan 03.30 gav vi upp och somnade i min säng.
Man blir lätt lite trött av en sådan långdragen trist natt. Jag blev så trött att jag inte vaknade av klockan. Det händer mig ibland och varje gång det händer säger jag att deet aldrig hänt förrut.

Det som var lite extra dåligt just idag var att jag skulle infinna mig på mitt jobb, min första jobbdag, på mitt nya jobb, kl 10.00. Och när jag vaknade var klockan 10.23. Inte så skönt.
Det första jag gör att att frysa till is.Varför gör man det, när man har som mest bråttom?
Min chef rinde förstås och undrade var jag var. Jag sa att en elefant brutit sig in i mitt hus under natten och att den blockerade hallen och inte ville ge sig förrens jag tungkysste den, vilket ju även en chef förstår att man helst undviker.
Hon svarade med att hon också försov sig en gång, och att alla människor kunde göra det. Första dagen på ett jobb. Eh nej. Bara vissa gör sånt, tänkte jag men sa inget.
Kastade mig ut i hissen utan att ha varken druckit eller ätit så mycket som en valnöt. Tänkte ju kicka igång pärlan (min cykel) och med hjälp av mina grymma cykelskills på vara där på nolltid, som jag lovat. MEN min cykel ofanns. Den fanns, men inte där jag behövde den. Den stod och bekantade sig med andra cyklar, kanske en retro crescent med bockstyre, på centralstationen. (En blå crescent från 87- med bockstyre är helt och hållet en cykel jag skulle falla för om jag var cykel). Som tur var bor inte Carro så långt bort, så hon hasade sig ut på ballen invirad i mitt täcke och kastade ut sin cykelnyckel. Språngmarch 10 minuter efter jag vaknat är lite av min specialitet faktiskt. Jag svepte förbi mammalediga mammor med barnvagnar, pensionärer på väg till apoteket för sin blodförtunnande medicin, och det blev som luftvågor av min vålnad. Cyklade på hennes något för stora cykel, i något som kan benämnas som en olagligt snygg färd. Med betoning på olaglig. Kom 45 minuter för sent.

Mitt nya jobb- jag är servitris. Eller jag låtsas att jag är det, och jag tror dom köpte det.
Min karriär inom restaurangbranchen är lite av en flopp, som kan liknas vid ett första samlag. Fumligt, osäkert, kortlivat och inte alls som man tänkt sig.
Den kan sammanfattas med 10 dagars fruktansvärt fatala försök på Planet Hollywood i Paris. Jag fick jobbet för att jag tagit i lite i överkant på mitt CV och bekänt att jag minsann talade flytande svenska, danska, engelska, franska och norska. Det enda jag kunde då, var svärord på norska, några fraser danska jag snappat upp från serien Riket, samt stakande franska, ungefär lika kasst som fransmän snackar engelska. Engelska kunde jag å andra sidan flytande i jämförelse med fransmännen men det gjorde ju ingen jävla nytta. Mitt första arbetspass hade jag 39 graders feber, en mintgrön herrskjorta och en slips med ballonger på, bred som en ryamatta.
Mitt första bord var en skolklass på 20 franska tolvåringar och när de beställde dricka låtsades jag skriva men hade i själva verket åstakommit en hängande gubbe. Jag fattade ingeting av någonting och allra minst förstod jag mig själv. Men jag klarade mig med hjälp av en snäll kollega som hette Phillipe och var ubergay. När jag skulle ta beställnig på drinkar hade jag ingen aning om vad det var i dem eller vad namnet betydde, då jag var 19 år och fattig hade jag aldrig beställt annat än öl i en bar, de gångerna jag inte smugglade med mig egen öl in dvs.

Såhär fortsatte i princip mina 10 arbetsdagar på Planet Hollywood, och droppen som fick mina arma försök att framstå som onödigt patetiska kom när jag tappade en gigantisk bricka med fyra rätter över en gubbe i 70-årsåldern. Han hade hamburgare och senap i håret och cola över låret. Mitt röda fejs i kombination med slipsen och den mintgröna skjortan måste gett gubben lite medlidelse. Kanske hade han också tappat en bricka över någon. Han blev inte arg utan tog min hand och sa att det inte gjore något, och diskret stack han till mig 10 euro. Sedan fick jag ägna resten av mitt arbetspass åt att vika servetter bakom kulisserna, tills chefen kom och ljög lite. Han sa att jag var en härlig tjej men att de inte behövde mig just nu. Men om de behövde någon snart skulle han definitivt ringa mig först. (Jag tror ungefär det sammanfattar det hela, min franska var ju som sagt lite knaper) Jag satt mest och försökte hålla mig för skratt och jag kan se hur tankarna gick i hans hjärna. De var av typen "den här stackarn har inte alla indianer i porchen". Han fick han sin skjorta och slips tillbaka och jag lämnade Planet Hollywood som en lyckligare människa. Dricken behöll jag givetvis, fastän man egentligen skulle dela. Jag köpte den dyraste kaffen jag någonsin köpt på Paris finaste hotell för pengarna. 8 euro kostade den och sen lånade jag toaletten i 40 minuter. Allt var i guld och marmor och jag kände mig fett malplacé på ett kul sätt i mina basketskor och trasiga jeans. Gav resterande 2 euro i dricks till kyparn på hotellet. What comes around goes around.
Sen levde jag upp alla pengar på vin, baguetter och ost. Är man arbetslös i Paris får man ju åtmisntone göra nåt bra av det. Till slut hade jag dock bara pengar så det räckte till kall ravioli. Då fick jag ett nytt jobb. I grevens tid kan man säga. Men det är en helt annan historia.

Den här gången gick det bättre. Jag låtsades att jag aldrig gjort annat än att servera mat och jag fick min revanch. Jag tappade inte en enda tallrik, eller glas eller kniv. Inte ens en servett!
Än så länge ser det ljust ut med andra ord, och nästa gång jag söker jobb som servitris någonstans i världen kommer jag ha självförtoende nog att klara det. Jag har trots allt beställt en del drinkar sen jag var 19, och dinerat på många restauranger.
Kan man använda det i sitt CV så har jag goda chanser att få jobb på Grand hotell.

Au revoir