Im from Barcelona

På tre dagar har det hänt en del saker. En del roliga och en del ännu roligare.
När jag anlände strax före 02.00 i onsdags natt skrek min mage på mat. Carro mötte mig och efter att ha dumpat mina saker på hostellet, i mitt 4-bäddars rum där jag givetvis antog att det bodde tre människor av kvinnligt kön, av någon anledning.
Vi vandrade längs Ramblas och käkade take-away och pratade om svunna tider. Vi letade efter ett ställe där man kunde få en öl för vi var så törstiga. Någonstans i en diskussion om inte fan vet jag, skrämdes jag av en ung man som hoppade fram från ingenstans. Efter några meningsutbyten visade det sig att han och hans vän var från Halmstad och vi fortsatte vårt öl-sökande tillsammans. Det var dock inte så framgångsrikt först. Men sen var det det. För då kläckte de ur sig att det fanns en pub inne i ett hyreshus som hette Pipa och som alltid var öppet. Och ja, det var så skumt som det låter. En helt vanlig port med en helt vanlig knapp med det ovanliga efternamnet Pipa. Vi ringde, porten öppnades och vi gick in i vad som såg ut att vara ett helt vanligt spanskt sekelskifteshus med mögel i tak och väggar. Men icke. På våning två möttes vi en vakt och in genom dörren till en lägenhet gick vi och fann en bar. Tadaa!!! Röken låg tjock och vi stannade till länge.
Rultade hem och fann tre italienare i kallingar utfläkta i varsin säng i mitt rum. Jag kröp upp till mig och somnade till morgontrafiken och italienska snarkningar.

På morgonen blev jag erbjuden marijuana innan jag ens hunnit äta frukost. Avböjde givetvis vänligt men bestämt.
Vi spenderade flera timmar på trendiga restaurangen "Ra" där vi åt tre-rätters med frugan, Camilla och Rebecka i solen vilket syns på mina axlar idag. jag provade hattar i second hand affärer, köpte en 60-talsbikini och Carro blev kysst på foten av en man med sexuell avvikelse. Något med fötter. jag skrattade så jag låg på marken när han slickade hennes plåstrade blåsor och Carros panik växte i takt med vår insikt om att han inte alls slagit vad med en vän om att han skulle våga kyssa carros fötter, utan att han var pervers.

En dag följd av succér fortsatte i samma spår då vi blev bjudna på middag hos våra vänner från kvällen innan. Martin och Jimmy. De hade gjort grillspett, hamburgare och det enda vi behövde göra var att dricka öl på deras balkong där kvällen blev sen och diskussionerna var intensiva då våra åsikter gick isär angående Björn Ranelid och Melissa Horn. Trots dessa olikheter kom vi fram till att vi nog skulle ta och flytta in hos grabbarna några dagar. Vi var tvungna att lämna vandrarhemmet kl 11 dagen därpå och klockan 01 hade vi redan ett nytt boende. Vilken Framförhållning!
Så nu bor jag och Carro i en fin lägga med Pool på taket. Där vi har tillbringat tid, ja. Givetvis.

Idag har jag, Johanna och Carro v arit i Park Guel och spanat på turister och berömt mosaik som konstform, samt gått jävligt vilse.
Men efter många blåsor på fötterna och två händelserika, relativt sömnlösa dygn sitter vi i Barceloneta vid vattnet och Min fru är övertaggad på Razzmatazz-klubbande ikväll. Vi dricker Rosévin blandat med fanta och vi äter Oliver och vi berömmer varandras snygga stjärtar. Carro lagar mat, Camilla kommer snart från skolan och Johanna visar mig sina fantastiska bilder hon tagit.

Johannas fina bild på mig och min fina nya kamera för 15 kronor på solareturen. Jag är så nöjd. Den heter Bill.

Det kommer bli en lång kväll för Frugan säger att Razzmatazz öppnar klockan 04.00. Så att natten har aldrig varit längre.
Återkommer så snart internet finns.
Jag lever, jag utbrister ofta att livet är ljuvligt.
Ja, det är ljuvligt.
Puss!

jag ÄR

Ibland ska man resa jävligt långt för att komma på vad man vill. Ibland räcker det med Göteborg men då kan det ändå inte räcka till, i relation till vad man vill ha. Ibland

Hursomhelst är det i Göteborg jag är nu, på soffan tillhörande min syster och Danne.
I rummet bredvid ligger världens sötaste barn och sover, och imorgon ska jag vara moster hela dagen. Vi ska gå på museum och vi ska bygga klossar och spela gitarr.

Idag fick jag frågan "vad gör du då?" Jag svarade att jag pausar från livet, för det är det jag gör. Pausar från det vi svenskar anser vara livet; dvs val av arbete.
För såna är vi. Vi frågar sånt. Vad jobbar du med, sånt undrar vi. Men varför undrar vi det? Det är ju så mycket roligare att veta vilken musik som ger en gåshud, vilken typ av fordon vi helst färdas i och om vi någonsin gråtit på opera. Om ja, varför?
Så lär vi känna varandra och oss själva. Så kliv ur er svenskhet kamrater!

Själv ska jag flyga Till Barcelona på onsdag. Där har jag vänner som väntar på mig. Människor som tycker att mina tankar om flygplansmaten, universums början och slut och lokala ölorters påverkan på gommen är mer intressant än "vad jag gör".
För vad jag gör, är att jag är- DET är vad jag gör.

Godnatt älsklingar.

Korsordsmannen

Jag gick till Nya konditoriet i Örebro som motsägelsefullt nog är stadens äldsta konditori. Jag satte mig vid ett bord med vinröda stolar i mjukt glansigt material. Kanske heter det plysch. Jag satt där i tre timmar och ritade. Det var bara jag som satt där tillsammans med en kopp kaffe och en dammsugare. Efter en stund kom en man in i och satte sig vid bordet mittemot. Han löste korsord. Jag undrade vem han var. Kanske kommer han hit varje dag?
När han gick förbi mig frågade han vad jag ritade.
Dagen efter gick jag till samma konditori och satte mig på samma plats. Som på beställning kom samma man in och satte sig på samma plats där han suttit dagen innan.
Jag skrev och han frågade mig vad jag skriver. Vi började prata. Han sa att möten är viktiga. Och att öppenhet är nyckeln till förändring och nya möjligheter i livet. Han sa att han brukade använda ordet ”provtänka”. Man måste kunna provtänka lite ibland. Provtänka är inte samma sak som högt i tak. Provtänka kan man göra med tankar som man inte kan stå för. Man kan tänka dem, komma på att det var en dålig tanke, och sedan kasta tanken i soptunnan.
Han berättade att han ägnat 7 år av sitt liv åt segelflygning. Han ångrar inte en sekund av det. Men om han inte gjort det hade han ångrat det. Känslan av att segelflyga är enorm. Ibland kan man flyga 8 timmar. Utan ljud och utan motor.
Han berättade också att hans dröm är att segla genom midnattsolen och strunta i dygnen. Bara segla när han känner för det. Låta livet segla förbi i den takt han vill.
Han var slöjdlärare och han sa att man måste våga provtänka för att kunna skapa något nytt som ingen annan gjort. Han sa att han hoppades att jag skulle bli en berömd författare och att han då skulle köpa min bok. Han sa att man måste tro på sin intuition och lita på den. Det är allt man kan gå på. En kompass som alltid pekar rätt. Hur dumma val andra än tycker att man gör, ska man ändå göra dem, om de kommer från en själv. För om de kommer inifrån är de rätt.
Han sa lycka till. Det var ett fint möte.
Jag ville berätta om det för dig.

Everything beautiful must die

Det här vulkanutbrottet skulle kunna symbolisera så mycket. En lång stunds väntan orkar inte längre hålla ut vilket resulterar i ett enormt utbrott där allt blir till aska.
Den satans vulkanen har många effekter på människor. Vissa bra, andra dåliga. Jag väljer att tänka på de bra. Tänk alla som blir förälskade i någon för att de blev strandande någonstans. Alla barn som kommer att bli till i tristessens efterskalv på någon flygplats. Människor som förs samman. För attinte tala om alla hardcoreband com nu får massor av inspiration till nya fräscha bandnamn med dignitet.
Här får ni några förslag:
"Rise from the ashes"
"World in chaos"
"Volcano choir"
"Ashes burn the sky"
"Fuck Iceland"
"Burn in hell vattnajökullshelvete"
Ja ni kan tacka mig senare. Ge mig lite av gaget.


Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Ibland bestämmer sig gud för att pissa på sina experiment som han kallar människor. Kanske genom att låta en jävla vulkan på Island som i sig är ett låtsas-land med typ 30 invånare, förstöra för resten av Europas befolkning. Jag tror att detta vulkanutbrott är resultatet av en lång stunds aggressioner som gud haft mot mig. Och min hästefylla i fredags var definitivt droppen som släppte proppen och satte stopp för människor som är på väg.
Jag vill ju helst inte att det ska hamna på löpet, att det är mitt fel allt det här. Tänk vilka förföljelser det skulle bli. Paparazzibilder på mig när jag är nyvaken och sitter på toa och slarvar runt. Det kan vi väl bespara omvärlden.
Men jag undrar verkligen om detta hade hänt om jag inte tjuvåkt så mycket på bussarna, ljugit om min ålder och annat den senaste tiden. Det var fett mycket minus på karmakontot och detta var väl enda sättet att rimligtvis uppnå någon slags jämn nivå.

Jaja. Jag skiter i gud lika mycket som jag skiter i Island. Nu har jag flyttat hem till mina föräldrar ett slag. Känns fint att ha några som tar hand om en och ha ett eget rum, och ingenting att göra. (Även om jag redan saknar min sambo. Och Hanna med H.) Imorgon ska jag åka runt i min gamla hemstad och sitta på olika platser som varit viktiga för länge sen. Sola mig i solen och gamla minnen. Fiska upp dom och mig själv och sätta allt i en sprängfylld orange symbios på en krok och ge mig ut där. Det finns många fiskar i vattnet. Bara betet är tillräckligt bra. Jag ska bli så jävla bra.
Med eller utan vulkanutbrott.

Hejdå gull.

Norwegian wood

Jag har bortparkerat min cykel. Den står någonstans mellan haga och biografen på drottninggatan men jag har glömt var. Nu letar jag överallt men jag ser den inte bland alla Monarker, Crescenter, och gamla bockstyre-vrål-åk. Kanske har någon cykeltörstig människa med tveksamma moraliska tankemönster tagit den till sin.
Allt går lite långsammare utan cykel, det kan jag säga.

Igår jobbade jag på restaurangen jag ofta jobbar på.
När stängning var nära och jag stod med ett vitlöksbröd i inproppat i munnen kom en rödsprängd man med runda glasögon, rund mage och tillika runda kinder. Han frågade om han och hans norska sång-kör kunde få äta hos oss. 40 stycken glada norrmän iklädda likadana t-tröjor med kör-emblem. Jag sa att det fick dom och förvarnade köket. Vad äter norska kör-sångare i 60-årsåldern med glatt sinne?
Löksoppa är svaret. Aldrig har vi sålt så mycket löksoppa. och öl. När de värmt upp gommarna och sina reda glatlynta sinnen ställde alla män upp sig mitt i restaurangen och en kvinna agerade dirigent. Klockan 23.30 i går kväll ägde något så unikt rum, som en norsk kör´s framträdande om sökandet efter ljung, rosor, violer och mjuka rosiga kinder hos den älskade, förhöljda bilden av kvinnan som väsen.
Jag och kockarna var publik och jag fick gåshud när jag såg dessa män brinna framför mig. De värmde mig med sin eld. Mitt leende var äkta.
Äkta är bra. Det är det bästa som finns. Och norrmän. Jag vidhåller min tes om att Norskar är underbart lyckliga människor, genuint trevliga och utan större bekymmer än att lusekoftan krymper i tvätten. För norskar är livet ett enda långt disco.
JÄVLA OLJA.

Idag är det fredag och jag ska dricka öl på stan. Sitter på parkbänken vid klarälven nere vid båten och spanar. Efter min cykel såklart.
Hejdå

A day in the life

Kvällsnöjet har bestått i att porträttera mig och min vän när vi är på kafferep hos hans polares kristna föräldrar i Karlstad. Typ ungefär såhär skulle det kunna bli då.



Det är något med Beatles idag. Fredrik och jag satt på bryggan vid vattnet i solen. Jag blundade och han berättade om när John, Paul och George träffades. Och om hur de fick Ringo att vara med vid den första inspelningen. Jag föreställde mig allt som en saga. Det såg fint ut och jag önskar jag fått varit med då.
Sen åt vi hamburgare och drack öl i solen och jag hade bara linne på mig.
Det var skönt i ansiktet med solen och jag fick fräknar. Ganska många, kanske 78 stycken.

Vi tog fina vårbilder också.



Fredrik skulle repa manus men min trogna sambo kom till min undsättning. Vi pratade länge och väl om ångest. Sen cyklade vi hem och lagade korvstroganoff. Men jag tror inte den blev så god. Det var ingen kärlek i den.

Allt blir bajs

Någon ond demon hackade sig in på min dator igår och kom med ett rent ut sagt skamligt påstående.
Stoppa pressarna, jag kan härmed dementera ryktet. Här ska inte avbrytas något som helst.

Idag gick jag på stan i ett slags avslaget tillstånd i vilket jag shoppade upp en ansenlig summa penningar. Sitter i min nya outfit och känner mig sådär lyckligt sprudlande och värdefull som bara lite shopping kan få en att känna. Glänsande. VERKLIGEN.
I en vätskekontroll under mitt shoppingmaraton satt jag på en bänk. Ut från en affär kom en gubbe med en påse. Han satte sig på bänken bredvid min och ur påsen tog han upp en fralla. En dubbel med sesamfrön på. Medan han satt där och mumsade höjde han plötsligt handen till en hälsning mot någon som kom gåendes. Jag följde scenariot för att vänta och se vem han hälsat på. Men alla människor gick förbi. En liten stund senare- samma sak. Han åt sin fralla och hälsade på måfå på människor som gick förbi. När frallan var slut gick han. Kvar på marken låg smulor och sesamfrön som hittat ut ur hans mustasch. En såndär skitäcklig fågel som heter kråka eller nåt smög sig fram ur sitt bakhåll och började äta gubbens rester. Sen gick "fågeln" ut på cykelbanan bredvid och bajsade och sen bara flög iväg. Bara sådär. Utan att torka varken sig eller marken. Direkt efter det kom en kille med randig halsduk på en ful cykel och körde rakt i bajset som kletades fast på hans hjul.
Så är det med livet. Man hälsar på folk som går förbi och allt blir bajs i slutändan som kletas fast på andra.

Och med de visdomsorden lämnar jag er gott folk till en skön sömn där kråkor är rosa och gubbar hälsar och alla hälsar tillbaka och sedan bygger de cyklar tillsammans och hänger i gatlyktorna och sjunger "alla som inte dansar är våldtäktsmän".
Så. Sov nu. Dröm det.

hejdå

TILLFÄLLIGT AVBROTT

List of demands

Dagen började med att jag vaknade till Björn Ranelids röst på tv. Det som verkligen fick mig att vakna var orden "Varje mirakel börjar i en kvinnas sköte".
Herregud. Jag säger inte något om mina känslor för den mannen. Men han väckte mig hursomhelst.

Ibland ramlar man in genom dörrar man inte trott var öppna. Man trillar ner genom brunnslock och andra suspekta förföriska hål.
Idag trillade jag in genom ett nyckelhål till framtiden. En liten glimt av spända strängar som kommer att gå av, spännas, gå av, och däremellan bilda en enorm samklang i klass med en synkroniserad orgasm.
Jag trillade in på en slags festival ikväll där musik, poesi och annan okvävd kreativitet fick spira utan varken himmel eller helvete som gräns.
Där lästes poesi.
Där spelades musik.
Påtagligt för mig var skillnaden mellan engagemang och riktigt jävla svettigt blodigt engagemang. Helvete vad fint det är med människor som brinner för något. Bandet som hade rest från England kunde ha stannat hemma så deppiga som de såg ut. Det var i klass med Luciarocken på varbergagården 1998. Viljan och drömmen fanns, men tyngden i det de framförde var ihålig som trocaderoflaskan jag som trettonåring sippade på.

MEN sen kom en lokal poet från någon värmländsk håla. Först lät han som en elefant. Fredrik och jag tittade på varandra och skrattade helt sjukt mycket men så tyst vi kunde. Man får inte håna konst som kommer från hjärtat. Man bara får inte. Jag tänkte på denna oskrivna lag och skrattade ännu mer. Men sedan började elefanten på scenen läsa sin poesi. Jag blev så tagen att jag glömde andas. Mitt ansikte rörde sig inte en millimeter. Jag beundrar poeter som kan få sin poesi att gripa tag om åhörarens ansikte och hålla det i ett stadigt men mjukt och nästan erotiskt grepp. Skillnaden mellan den här poeten och bandet från England som såg ut att behöva sova en vecka, var att poeten menade det han sa. Varenda ord. Varenda mening och varenda liten betoning. När han pratade, kom det spott från hans mun. Det spottet var hans mening. hans syfte och hans eld.
Det sista han gjorde var en dikt till musik. Jag skrev ner refrängen. För det var när han spottade ut dessa ord som jag ramlade in i det där nyckelhålet jag svamlade om i början av denna text. Han sa:

I´ve got a list of demands,
written in the palm of my hands.

Och i min hand hade jag skrivit ner ett telefonnummer. Inte vilket som helst men till en viktig person.
Jag gillade det som hände i mig när poetens ord och min handflata blixtrade ikapp och små, små strängar började slå an inuti mig.

Fyfan vad April i år är annorlunda mot förra gången det var April.
Goderafton mitt herrskap.

Jimi Hendrix på en pinnstol i majorna.

Fick en lektion i hur man stryker skjortor av min mycket begåvade fader på området. Han förklarade att det är nio steg. På torsdag ska jag hem till Kurt i den fina lägenheten och stryka skjortor åt överklassen. Medans min far och jag strök en boomerangskjorta till total skrynkelfrihet ringde Kurt och meddelade att det även skulle strykas byxor med pressveck och helvete. Min far har aldrig haft byxor med pressveck (tack gode gud) och visste därför inte hur man gjorde. Jag får väl improvisera. Det var komiskt när Kurt ringde och jag faktiskt stod och strök. Samt att HELA familjen stod bredvid och asgarvade. Det kommer bli ett stående skämt under en lång tid. När jag började stryka skjortor åt överklassen. Det finns liksom ingen hejd på hur kul min familj med arbetarbakgrund och förkärlek till progg och folkabussar tycker att det är.

Föresten kan jag bräcka er alla med en "jag mötte Lassie"-historia som oavsett vad ni hävdar ÄR överlägsen.

True story:
Året är 1960nånting.
Det är en sval med samtidigt ljummen göteborgsnatt i Majorna.
Dannes kompis farsa är ung, glad och kanske lite drogliberal, vad vet jag. Det var ju trots allt 60-talet.
Klockan sent ringer det på hans dörr. Där står en svart man och den kanske drogliberale farsan blir nervös och tror det är gud eller något annat okristligt väsen. Detta väsen frågar den kanske drogliberale farsan om det finns något hasch i residenset. Ja vart ska man annars gå än till en möjligtvis drogliberal ung man i Majorna? Hasch fanns och mannen gjorde entré. Sedan satt den kanske drogliberale farsan med det tvivelaktiga svarta väsendet och rökte braj på varsin kökstol inpå småtimmarna. Pratade musik, politik och vänstervågen.
Samma kväll hade Jimi Hendrix lirat i Göteborg.
Detta slog den kanske drogliberale farsan som tagit en pilsner eller två under kvällen.
Och där satt han alltså. På en pinnstol i majorna och rökte lite braj. Jimi Hendrix.


+


Typ såhär såg det ut kanske.

subterranean homesick blues

Igår försökte jag fylla ett par för stora skor. Väldigt mycket för stora. Det gick inte så bra att verka avslappnad och naturlig, fast det gjorde inte så mycket för vi skrattade åt hela spektaklet.
En sak som jag kan säga om den här helgen är att jag kommer att komma ihåg den länge. Av flera anledningar men framförallt för att detta var helgen då våren kom för att stanna, för att jag sett 2500 svanar samtidigt, för att pappas LP-samling är återupplivad ur sina kartonger, för att jag satt djupt försjunken inpå småtimmarna i ett samtal om "pubertal timing" som numera är ett utrcyk com finns i min värld. och för att denna söndags morgon tog jag en kopp kaffe på en balkong med fantastisk utsikt över en å och människor som gick förbi. Och Solen var så varm.
Sedan cykelturen på gamla pärlan genom staden med ett absolut underbart soundtrack i Bob Dylans bästa.

Vissa dagar är livet bara härligt mot en. Gott, överaskande och rättvist.
Inget annat.
och ibland inte.

En nostalgisk tur på LP-spelaren

Igår kväll drack jag champagne hemma hos Erica som flyttat in i ett gammalt avdankat kvinnohus från 30-talet för kvinnor som var just kvinnor och detta var deras enda problem. Att de var kvinnor UTAN en man att försörja dom. Huset är omringat av järngrindar och osar en blandning av kloster, kollo och mentalsjukhus. Väntade bara på att en bullig kvinna i vitt förkläde med abedissa-drag skulle välkommna oss genom att beslagta våra rusdrycker. Det hände aldrig men huset var spöklikt charmigt och fullt av tidigare lliv. Nu på det moderna 2000-talet bor det alla möjliga självständiga unga vackra frispråkiga sökande kvinnor där som längtar och trängtar efter en livspartner säkert lika mycket som alla andra. Vad vet jag. Men fint som fasen var det i lägenheten. Ocha ja, lägenheterna hyrs FORTFARANDE bara ut till kvinnor.

Mitt i en diskussion om inavel ringde min telefon. Det var hon den rika damen som jag fick hålla igen bildörren åt för en månad sen och som berömde mig för min strykteknik och som hade en affärsman. Hon frågade om jag kunde stryka Kurts skjortor i helgen. Han har brutit benet och hon skulle till Marbella och kvar satt stackars Kurt med brutet ben och skrynkliga skjortor. Ja det är inte lätt alltid. Sa att jag kunde stryka typ dygnet runt från och med tisdag. Får se hur det blir. Men fortsättning följer ju givetvis på denna märkliga historia. (Om jag var tillräckligt teknisk skulle jag nu kunna länka till det inlägget som handlar om just denna ovanstående Kurt och fan och hans moster, men jag vet inte hur man gör).

Just nu ligger jag i mitt gamla flickrum. Fast det ser helt annorlunda ut än när jag bodde här så det stör mig inte så mycket att ligga här. Kvällen har spenderats med att alla i familjen luskammat pappas LP-samling (som är mycket gedigen och storslagen) och valde ut favoriter. Sen hade vi LP-maraton med inslag av ost, vin och någon stark öl-sort Danne införskaffat i Belgien. Extremt förträffligt sätt att tillbringa aftonen. Såhär såg playlisten ut (ungefär):

Jag- Ray Charles, dubbelskiva, Bod Dylan, live OCH dubbel, Neil Young "Harvest".
Mamma- Hoola bandoola band, Grus i dojjan, nationalteatern "livet är en fest" (MED sångbok!!)
Danne- Creedende Clearwater revival "Cosmos factory", Van Morrison, "moondance".
Farsan- sjukt taggade på alla ovanstående plus en ABBA-skiva från de tidigare åren Innan hypen.
Syrran och brorsan var mest taggade på framsidan till Creedence skivan som verkligen var något i särklass. Den analyserades och diskuterades flitigt. Den största obesvarade frågan förblev "hur FAN fick dom en den stora motorcykeln mellan trumsetet och orgeln"?? Killen i förgrundens röda cykeldräkt har vi liksom slutat fundera över. Likaså pagefrisyrerna. Men detta fodral vinner överlägset över alla andra. Det är helt enkelt inte så jävla genomtänkt och det gillar vi i min familj.


Det var en extremt trevlig afton där det pratades mycket minnen. Det kom fram att min ömma moder varit i London 1967 och sett Joe Cocker på en klubbspelning. Fatta! Innan Woodstock!
Pappa berättade med inlevelse och mycket sentimentalitet och hur han på en campingplats tillsammans med sin bästis Charlie sommaren 1967 blott 17 år gammal hörde Beatles Sgt.peppers lonely hearts club band för första gången på en transistorradio.
Det duggade tätt av nördigt musiksnack och när farsan började gå in på överkurs om vikten i gram på LP-skivor kände vi alla att det var dags att avrunda. Jag hade dessutom satt i mig ungefär en hel jävla brie-ost med resultatet att till och med resåren på min nyfunna kärlek, jeans med resår istället för gylf, började strama.

Goder natt. Jag kan inte annat än säga att April hitills varit en förträfflig månad.
Skål godnatt och glöm inte bort musiken.
Puss
puss