En nostalgisk tur på LP-spelaren

Igår kväll drack jag champagne hemma hos Erica som flyttat in i ett gammalt avdankat kvinnohus från 30-talet för kvinnor som var just kvinnor och detta var deras enda problem. Att de var kvinnor UTAN en man att försörja dom. Huset är omringat av järngrindar och osar en blandning av kloster, kollo och mentalsjukhus. Väntade bara på att en bullig kvinna i vitt förkläde med abedissa-drag skulle välkommna oss genom att beslagta våra rusdrycker. Det hände aldrig men huset var spöklikt charmigt och fullt av tidigare lliv. Nu på det moderna 2000-talet bor det alla möjliga självständiga unga vackra frispråkiga sökande kvinnor där som längtar och trängtar efter en livspartner säkert lika mycket som alla andra. Vad vet jag. Men fint som fasen var det i lägenheten. Ocha ja, lägenheterna hyrs FORTFARANDE bara ut till kvinnor.

Mitt i en diskussion om inavel ringde min telefon. Det var hon den rika damen som jag fick hålla igen bildörren åt för en månad sen och som berömde mig för min strykteknik och som hade en affärsman. Hon frågade om jag kunde stryka Kurts skjortor i helgen. Han har brutit benet och hon skulle till Marbella och kvar satt stackars Kurt med brutet ben och skrynkliga skjortor. Ja det är inte lätt alltid. Sa att jag kunde stryka typ dygnet runt från och med tisdag. Får se hur det blir. Men fortsättning följer ju givetvis på denna märkliga historia. (Om jag var tillräckligt teknisk skulle jag nu kunna länka till det inlägget som handlar om just denna ovanstående Kurt och fan och hans moster, men jag vet inte hur man gör).

Just nu ligger jag i mitt gamla flickrum. Fast det ser helt annorlunda ut än när jag bodde här så det stör mig inte så mycket att ligga här. Kvällen har spenderats med att alla i familjen luskammat pappas LP-samling (som är mycket gedigen och storslagen) och valde ut favoriter. Sen hade vi LP-maraton med inslag av ost, vin och någon stark öl-sort Danne införskaffat i Belgien. Extremt förträffligt sätt att tillbringa aftonen. Såhär såg playlisten ut (ungefär):

Jag- Ray Charles, dubbelskiva, Bod Dylan, live OCH dubbel, Neil Young "Harvest".
Mamma- Hoola bandoola band, Grus i dojjan, nationalteatern "livet är en fest" (MED sångbok!!)
Danne- Creedende Clearwater revival "Cosmos factory", Van Morrison, "moondance".
Farsan- sjukt taggade på alla ovanstående plus en ABBA-skiva från de tidigare åren Innan hypen.
Syrran och brorsan var mest taggade på framsidan till Creedence skivan som verkligen var något i särklass. Den analyserades och diskuterades flitigt. Den största obesvarade frågan förblev "hur FAN fick dom en den stora motorcykeln mellan trumsetet och orgeln"?? Killen i förgrundens röda cykeldräkt har vi liksom slutat fundera över. Likaså pagefrisyrerna. Men detta fodral vinner överlägset över alla andra. Det är helt enkelt inte så jävla genomtänkt och det gillar vi i min familj.


Det var en extremt trevlig afton där det pratades mycket minnen. Det kom fram att min ömma moder varit i London 1967 och sett Joe Cocker på en klubbspelning. Fatta! Innan Woodstock!
Pappa berättade med inlevelse och mycket sentimentalitet och hur han på en campingplats tillsammans med sin bästis Charlie sommaren 1967 blott 17 år gammal hörde Beatles Sgt.peppers lonely hearts club band för första gången på en transistorradio.
Det duggade tätt av nördigt musiksnack och när farsan började gå in på överkurs om vikten i gram på LP-skivor kände vi alla att det var dags att avrunda. Jag hade dessutom satt i mig ungefär en hel jävla brie-ost med resultatet att till och med resåren på min nyfunna kärlek, jeans med resår istället för gylf, började strama.

Goder natt. Jag kan inte annat än säga att April hitills varit en förträfflig månad.
Skål godnatt och glöm inte bort musiken.
Puss
puss