Midsummer dreami'n

Hur går det när jag börjar lova saker till höger och vänster? Svaret är: Åt helvete.

Jag nämnde förra gången jag antecknade några arma rader här, något om att bli bättre på att uppdatera bloggen. Vi kan alla se det uppenbara resultatet av det dristiga uttalandet. Kalla det frånvaro, haveri eller katastrof, oavsett vad, kan jag kort och gott se med egna gröna ögon att med detta löfte gick det käpprätt åt helvete.

Jag ska härmed inte lova igen. Något.

Skitsamma. Nu till dagsläget. jag befinner mig i Stockholm och i skrivande stund kom jag att tänka på en gång jag hade en liten (med betoning på liten) kärleksrelation en en Stockholmare som bodde hemma hos sina föräldrar. Detta utspelade sig givetvis för många många många år sedan. Hur många låter jag vara osagt. Första (och enda) gången jag övernattade i denna föräldrars boning var det med lite alkoholintag i kroppen efter en suddig och hormonstinn afton på "Kvarnen", belägen på Söder. Föräldrarna bodde ett hus på söder, och redan här anade man kulturkofta-päron med huset fullt av ekologiska te-sorter med diverse effekter på sömn och annat.

Han jag hade den korta och intensiva romansen med skulle till jobbet tidigt på morgonen och sa åt mig att sova vidare. Han sa ungefär ordagrant:"mina föräldrar är jättesnälla". Jaja tänkte jag och överlade flyktigt i min jästa hjärna en kupp om att hoppa ut genom fönstret. Vattentät plan tänkte jag och sov vidare. När jag till slut skulle ta mig ut ur huset var jag mindre kaxigt inställd till flyktplanen och tog tjuren vid hornen och smög mig ner för, kanske jordens mest knarrande trappa. I hallen möter mig en far i yllekofta och leende brett som fan. Några decimeter till höger kan jag ana en modersgestalt. I yllekofta och med pensel i hand.

Nu började ett två timmars långt plågsamt möte med två föräldrar som bjöd på grönt te i mängder, hembakat bröd och konversationer om konst, konst och politik. Mittemellan dessa brinnande kärleksfulla föräldrar, som ju dessvärre i situationen inte var mina egna, satt lilla jag med baksmälla, flottigt hår och maskara på kinden och en desperat blick som skrek efter hjälp. Jag minns inte hur jag tog mig ur mardrömmen men med hembakat russinbröd upp i halsen lyckades jag till slut ta mig ut, till avskedfraser som: "roligt att äntligen få träffa dig", "vi ses snart igen", samt något om grönt te.

Det blev inget återseende. Av vare sig föräldrar eller deras arma son.

Jag vettefan varför jag kom att tänka på det här just nu. men det gjorde jag.

Imorgon är det midsommar. Min favorithögtid av alla högtider då det ska frossas i mat och sprit. Vädret ska dessutom bli bra så gud måste vara glad. Kanske har han fått sig ett skjut.

I övrigt har undertecknad de senaste dagarna bett om en smärre katastrof. Bara något litet, något litet oskadligt för levande varelser, men tillräckligt stort för att ta över löpsedlarna efter Daniel och Viktoria. Nu börjar det bli lite tröttsamt. Vi vet att de gifte sig, vi vet att de åkte på smekmånad, vi vet att det kostade oss alla skattebetalare hutlösa summor. Och där är det nog känner jag.

Kanske kan vi få ett litet vulkanutbrott på Island eller något annat opåverkbart som kan ta bort rojalistpiken som råder i landet. Den var trevlig i VISS mängd. Med betoning på viss. Jävligt viss.

Imorgon sk det dansas i Roslagen. och badas och drickas nubbe och prata om underbara Sverige på sommaren. Skål.

Ha så roligt och dö inte.

hejdå

Lite avstämmning

Ja så var man åter tillbaka i det avlånga landet lagom. Måste säga att grönskan är allt annat än lagom, den är i överkant och jag gillar det. Hade glömt hur fina lupiner och syrener var och på tåget såg jag flera stycken. De är fanimej fina blomster. På tåget hem från Danmark var det ingen som ville sitta bredvid mig. Jag luktade rent ut sagt skit. Alla mina kläder hade antagit samma doft. En som påminner starkt om roskildefestivalen efter en vecka.

Köpenhamn var en mycket fin helg. Carros danske make hade ordnat med allt för oss. Han var en dröm-värd. Vi fick varsin cykel, hemlagad mat tillsammans med kollektivet i "Bennos Hvile" varje dag, Guidade turer i nyhavn, Christiania, Tivoli. Vi var på musikfestival och vi åt danske pölser natt som dag. På natten tog vi en med "det hele" på. Det hele är allt. Allt verkligen.

Ännu senare på natten gick vi till ett ölcafé som ÖPPNADE klockan 02 och stängde 14.00.

De hade rea på en öl + T-shirt med logga för 75 kronor. Var nära att köpa kittet men tyckte färgen var så grå. Den var grå med en guldig text. Guldregn hette stället och jag var nästan den enda tjejen där. Svensk dessutom, vilket var mycket exotiskt. EN kille som hade druckit kanske 30 öl försökte ragga upp mig med följande mening " Du, snygga bröst!" Danskar + tuborg = mycket danskt. Kasper och jag drack gratis tills sent. Eller tidigt ska man kanske säga. Jag har aldrig kommit hem så sent från krogen som i lördags i Köpenhamn. Jag säger inte vilken tid det var, men vi mötte joggare på vägen.

Carro gjorde något omöjligt i lördags. Hon skulle ta sig från en plats som hon inte visste var det var, till en annan plats som hon inte visste var det var. Ensam. När/om hon kom fram skulle hon komma ihåg koden till ett lås och därinne finna nyckeln till huset. Snacka om fångarna på fortet-vibbar. Det sjuka är att hon lyckades. Jag fattar inte. HUR kan man göra det? Efter 5 öl dessutom. En stor eloge till henne.

Nu är min resa slut hursomhelst. Jag är hemma och jag ligger redan och undrar. Vad ska det bli av mig? Den här resan var ju kul och så, för att använda ett mediokert ord. Tror det slappa levernet har tagit ner min hjärna i ett makalöst långsamt tempo föresten. Häromdagen kom jag inte på vad exhalterad hette när jag skulle säga att jag var det. Vad jag var exhalterad över minns jag inte. Kanske vart det en karusell på tivoli

Men hursomhelst, jag har ju blivit avsevärt mycket fattigare, lite tjockare och något långsammare. Jag är lika arbetslös som jag var när jag for men i ett mer desperat behov av jobb än någonsin. Desperat är en underdrift.

Den här sommaren kommer att bli spännande. Jag har inte så mycket som en plan.

Jo en. Jag får finbesök av manligt kön om en vecka. Vi ska fira midsommar i skärgården i regn med snaps och hela baletten.

Nu ska jag bara sova. I morse hade jag en underbar dröm om en ost och korvtallrik. Jag hoppas jag kan ta vid där den slutade, för jag hann aldrig smaka på den i morse.

Härmed lovar jag mer frekventa uppdateringar på bloggen framöver. Eller lovar för jag inte, men jag ska fösröka.

Prestenterar här ett urval bilder från min 2 månaders exil i Europa:

Amsterdam. Typisk Holländsk mat

Amsterdam. Typisk Amsterdamsk mask

Berlin. Jävligt otypisk tysk toasits

Berlin. Säkert en typiskt tysk

Paris. Rodolfo, mannen som försökte öppna vår vinflaska med en nyckel

Paris. Carro köpte bil

San Sebastian. Hemlösa och trötta en söndagmorgon

Lissabon. jag köpte bil

Edinburgh genom bilfönstret

Newcastle. Eller någonstans på den engelska landbygden.

Newcastle. Lång daggmask

Barcelona- Typisk kväll på terassen

Barcelona. Man utan penis

Nu är det natt. Ha en go en.

Puss

Tågluff stopp 7; Amsterdam

Ja Amsterdam var ju ungefär som jag tänkt mig. Mycket smaklöst naket och väldigt drogliberalt.

Men vi har roat oss. Varit på van Gogh museét och Vondelpark. Mycket vacker park. Lite som ett paradis.

Vi börjar närma oss slutet på resan. Det här har ju nästintill förvandlats till en reseblogg och det var ju inte meningen riktigt. Men det blir väl så när man skriver om sådant som händer och sådant man tänker. Reser man är det ju det som händer.

MEN vi har en kul grej kvar! Köpenhamn! Nästan 4 dagar i denna lilla skandinaviska fristad. Vi ska bo inkvarterade i ett kollektiv med danske Kasper som vi träffade på en bar i Barcelona. Vi ska kanske ut och segla säger han. Gärna säger vi.

Jag ville gärna skriva mycket saker här, men jag kom inte på vad det var jag ville säga. Något om början och slut och allt det som händer däremellan och hur allt det på sätt och vis också är början och slut, hela tiden. Men det verkar flummigt och invecklat så kanske ska jag låta bli.

Jo, och så skulle jag säga att jag är så sjukt taggad på dansk pölse. Har jag varit ända sedan San Sebastian och jag bad om att få danske pölser i kyrkan.

De spelar Anouk på tv i Amsterdam. Var inte hennes peak runt 1995? Jag hänger inte med.

Hejdå.

Tågluff stopp 6; Berlin!

Berlin är som en enda stor festival. Allt verkar tillåtet och improviserat.

Idag var vi på en loppmarknad i en park i Prenzlauer Berg. Misstänker starkt att en del folk hade fortsatt festen direkt från klubbarna till parken, för det var en sådan stämning. Lite jäst sådär. Och flummig. Där fanns en sekt som ville få människorna att inse vikten av fred.

Där fanns en man i bar överkropp, dreadlocks och flint som hade en baby i ena handen och en bratwurst i den andra. Korvsorten alltså.

Där fanns några killar som spelade basket och några meter bort en snubbe som sålde Mojitos för 3 euro. Klockan tre på en söndag och affärerna gick bra dessutom.

Det fanns ett slags öltält där allt var jättebilligt och ett band med två medlemmar som framförde "satisfaction" på elgitarr och trummor. Tjejen som spelade trummor stod upp och hon var riktigt ball. Killen på gitarr hade läderhåsen eller hur det stavas och var väldigt tysk.

Igår kväll hamnade vi på en soulklubb. Först skulle vi gå på en flytande klubb på floden men vi stod i kö en halvtimme och hade inte rört oss så mycket som ett tum. Och då hade vi dessutom trängt oss före. Det fanns en VIP kö där folk blev insläppta till höger och vänster på måfå. Och det gillade jag inte så jag frågade om vi fick komma in. Nej, längst bak sa vakten. Fyfan för godtycklig selektivitet sa jag på tyska och gick därifrån.In på närmsta bilmack och köpte öl för åtta kronor. Gled in på en Biergarten någonstans där det var mörkt och fullt av fulla amerikaner som trodde att jag ljög om mitt ursprung, samt att Carro hade något fuffens för sig i buskarna.Vilket hon kanske hade också, det vet jag inget om.

Men sen Soulklubb alltså. Svettigt, svängigt och lätt den roligaste klubbupplevelsen sedan jag lämnade Sverige. Vi var snyggast på stället, tror vi. Vi var gladast i alla fall och ölen hette Astra,vilket jag kopplade ihop med läkemedelsbolaget astra zenica. En koppling som jag dessutom försökte förklara för servitrisen. På tyska. Ett språk jag inte behärskar alls. Jag måste framstått som en viktigpetter. En utan riktig humor kanske. Bevare mig väl.

I övrigt har Berlin varit en enda lång uppenbarelse. Här skulle jag vilja bo. Alla cyklar överallt, människor är vänliga, konst är en mänsklig rättighet och inget tar för lång tid. Allt med Berlin är värt väntan.

Till och med frukosten vi väntade på 1 timma igår. Den var så att säga fulländad.

Imorgon lämnar vi Berlin. Allt vi tagit i blir till sprillror och krossade hjärtan kommer sänka staden ner i floden.

Vi ska till Amsterdam och fortsätta röva och slåss. Jag har aldrig varit där, men det är något med droger, sexhandel och cyklar som dyker upp i huvudet när jag hör staden nämnas.

Kan ju bli roligt. Störd kombination föresten. Cykla påtänd och ha samlag på cykeln. När man är påtänd. Tycka vad man vill om en sådan sak, men det är skickligt. Den som kan det är skicklig och har förmodligen ovanligt välutvecklad simultanförmåga. Jag skulle då rakt inte klara det. Jag kan knappt cykla och trampa samtidigt.

Sammanfattning Tyskland (Berlin)

Människor är snygga

De är trevliga

De är unga

Här finns hög tolerans och stort utrymme för konst

Det är billigt

det är spontant och ouppstyrt

Folk cyklar

Allt detta påminner starkt om min drömstad.

Alltså, betyg: Jävligt högt.

Ses i Amsterdam, folk.

Tågluff; Åka tåg.

(Igår 4/5)

Jag sitter på ett snabbtåg mellan Paris och Köln. Det är så snabbt och så tyst att det känns som det står still, eventuellt flyger.

Nu är vi i Belgien. Tydligen. För plötsligt fick man ett sms där det stod ”Välkommen till Belgien”. Det var en fin överraskning! Jag önskar att livet i stort var lite mer så. Att man överrumplas och plötsligt välkomnas någonstans, fast man inte ens vet att man är där. Tala äventyr! Vakna av ett sms där det står ”Välkommen till underlandet” eller ”Välkommen till karribiska övärlden, havet till vänster och din personlige massör till höger”. När ska det hända?!

Det var förövrigt en riktig rysare när vi skulle med tåget. Vi hade inte reserverat någon plats, för det fanns helt enkelt inga platser. Finns och finns tänkte jag som inte gillar ett nej, det finns alltid en lösning. Bara man är tillräckligt påstridig och fransk i sin aggressivitet så går det vägen. Jag fick snärja en kvinnlig konduktör och två manliga och efter tio minuters diskussion och viftande med ett svenskt pass satte jag dem helt enkelt på plats. Ibland har jag rätt. Då får konduktören vika sig och klia sig i huvet och säga att jag har rätt. Det är något jag tycker om. Alla tycker vi om att ha rätt.

Det kändes som jag klickade med tågkonduktörerna. De blinkade åt mig och frågade var någonstans jag blivit så solbränd. Jag sa Portugal men det var nog inte riktigt sant. Jag vill bara gärna framhäva att jag varit i Portugal för det var så satans angenämt. Brun blev jag i Barcelona där jag låg på terrassen varje dag i två veckor. Men det sa jag inte.

Att vara från Sverige är alltid en fördel när man reser. Man undrar om vi gjort oss förtjänt av ett så gott rykte. Jag har ju dock fördelen att inte se ut som en typiskt svenska, som i övriga världens ögon är blond, lång och lite dalkullsk. Inte precis överensstämmande med mitt signalement. Jag har under min resa blivit tilldelad många udda potentiella hemländer. Bl.a: Australien, England, USA, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Brasilien, Argentina, (Sydamerika gissade samme kille på. Kul att han reser och försöker lära sig om länder. Försöka duger), Schweiz , Holland.

Ingen har gissat Sverige. Inte ens Skandinavien.

Spännande tycker jag själv, att ha ett så obestämt utseende. Man kan komma undan med mycket. Och jag behöver inte oroa mig för att smutsa ner Sveriges goda rykte. Apropå Sveriges rykte, är jag dock lite orolig efter att ha fått förklarat för mig av en australiensiska vad svensk midsommar är.

Men skräck i ögonen frågade hon om det är sant att vi i Sverige dansar runt en ”gigantic dick” To celebrate summer?

Jag var ju tvungen att krypa till korset och berätta, att så var det. Hon förstod det inte, och när jag försökte rättfärdiga det genom att tillägga att vi klär den i blomster och sidenband växte skepsisen hos henne och jag kände att jag inte heller förstod det. Det är väldigt konstigt.

Nästa sommar bygger jag en midsommargrotta istället för en stång. Man kryper in och hyllar kvinnan; allas vår moder. Inga blommor och skit. Rått kött och gamla damtrosor ska den kläs med. Usch nu kom jag att tänka på Björn Ranelid. På ett tåg i Belgien. Det var inte vad jag förväntat mig.

Så småningom i kväll borde vi komma till Berlin. Om vi lyckas med det, ska vi äta schnizel med kartoffel knödel, eller vad det heter. Och mycket korv.

Adieu!

Tågluff stopp 5; Paris je´taime encore

Carro äter en croissant från i förrgår och jag är hungrig men orkar inte gå ner till affären och köpa något färskt som inte har tendenser till mögel i kanterna.

Apropå mögel i kanterna, har vi insett att det goda levernet vi antagit de senaste månaderna med ost och korv i varje andetag har satt sina spår. Det är inte helt behagligt,men heller inte så beklämmande att vi tänker sluta äta ost och korv. Herregud vi har ju inte ens nått Danmark och det hela landet av danske röde plölser!

Paris är annars fullt av överraskningar. En felbokning av undertecknad gjorde att vi hamnade på hotell istället för vandrarhem, vilket var en förträfflig miss. Eget rum med balkong. Fransk. Såklart vad annars. Rummet ser ut som efter en fem dagars festival och luktar ungefär likadant för det är nåt fel med duschbrunnen. Tyvärr lyckades jag inte slinta med fingret så pass att vi fick en hotell med stjärnor i kanten. Men vi hänger inte läpp för det. Vi har rena lakan och gardiner,det är mer än man kan begära.

Idag satt vi vid sacre coeur och jag blev utbjuden på middag av en Iranier som med råge var den absolut medt framfusiga man jag mött. Han frågade lite om namn, väder i Sverige och dylikt och innan det gått två minuter gick han händelserna i förväg och frågade om han fick bjuda på middag. Jag sa nej, vänligt men bestämt. Jag sa att min boyfriend skulle bli arg. Bra med boyfriends, vare sig man har en eller nästan har en. Eller något liknande.

I eftermiddags somnade vi i trocaderoparken bakom eiffeltornet och horder av japaner. Det var angenämt. Längs Seine strosade vi in mot stan och träffade på en gammal alkoholist som hette Rodolfo. Han använde sina före detta-alkholist skills till att hjälpa oss öppna en flaska vin med en nyckel. Mycket imponerande, Sedan diskuterade vi intregationspolitik och lite annat av värde och inte. På vägen hem såg Carro något som hon trodde var en död mus men som i själva verket var en använd tampong på marken. Jo, det var något med svansen som var skumt, erkände hon.

Det är mycket som är skumt sade jag och menade alla de som säljer små eiffeltorn till okristliga priser över hela Paris. Kan vara jordens konstigaste buissnes.

Annars har Paris varit fullt av möten. Livekonserter, biobesök och god mat blandat med mindre god, lite regn blandat med mycket sol, och en del haverier som tyvärr inte kan nämnas med hänsyn till de inblandade. Jag har än en gång insett att jag föddes utan den gen som kan tyda kartor, och därmed resignerar jag nu och överlåter allt kartläsande till Carro i fortsättningen.

Nu ska jag masa mig ner till affären och köpa något gott. Kanske något ost-aktigt. Inte helt osannolikt.

Imorgon ska vi till Berlin. Tyskland alltså. Där pratar de ett språk jag inte behärskar. Blir en utmaning.