Jag nämnde förra gången jag antecknade några arma rader här, något om att bli bättre på att uppdatera bloggen. Vi kan alla se det uppenbara resultatet av det dristiga uttalandet. Kalla det frånvaro, haveri eller katastrof, oavsett vad, kan jag kort och gott se med egna gröna ögon att med detta löfte gick det käpprätt åt helvete.
Jag ska härmed inte lova igen. Något.
Skitsamma. Nu till dagsläget. jag befinner mig i Stockholm och i skrivande stund kom jag att tänka på en gång jag hade en liten (med betoning på liten) kärleksrelation en en Stockholmare som bodde hemma hos sina föräldrar. Detta utspelade sig givetvis för många många många år sedan. Hur många låter jag vara osagt. Första (och enda) gången jag övernattade i denna föräldrars boning var det med lite alkoholintag i kroppen efter en suddig och hormonstinn afton på "Kvarnen", belägen på Söder. Föräldrarna bodde ett hus på söder, och redan här anade man kulturkofta-päron med huset fullt av ekologiska te-sorter med diverse effekter på sömn och annat.
Han jag hade den korta och intensiva romansen med skulle till jobbet tidigt på morgonen och sa åt mig att sova vidare. Han sa ungefär ordagrant:"mina föräldrar är jättesnälla". Jaja tänkte jag och överlade flyktigt i min jästa hjärna en kupp om att hoppa ut genom fönstret. Vattentät plan tänkte jag och sov vidare. När jag till slut skulle ta mig ut ur huset var jag mindre kaxigt inställd till flyktplanen och tog tjuren vid hornen och smög mig ner för, kanske jordens mest knarrande trappa. I hallen möter mig en far i yllekofta och leende brett som fan. Några decimeter till höger kan jag ana en modersgestalt. I yllekofta och med pensel i hand.
Nu började ett två timmars långt plågsamt möte med två föräldrar som bjöd på grönt te i mängder, hembakat bröd och konversationer om konst, konst och politik. Mittemellan dessa brinnande kärleksfulla föräldrar, som ju dessvärre i situationen inte var mina egna, satt lilla jag med baksmälla, flottigt hår och maskara på kinden och en desperat blick som skrek efter hjälp. Jag minns inte hur jag tog mig ur mardrömmen men med hembakat russinbröd upp i halsen lyckades jag till slut ta mig ut, till avskedfraser som: "roligt att äntligen få träffa dig", "vi ses snart igen", samt något om grönt te.
Det blev inget återseende. Av vare sig föräldrar eller deras arma son.
Jag vettefan varför jag kom att tänka på det här just nu. men det gjorde jag.
Imorgon är det midsommar. Min favorithögtid av alla högtider då det ska frossas i mat och sprit. Vädret ska dessutom bli bra så gud måste vara glad. Kanske har han fått sig ett skjut.
I övrigt har undertecknad de senaste dagarna bett om en smärre katastrof. Bara något litet, något litet oskadligt för levande varelser, men tillräckligt stort för att ta över löpsedlarna efter Daniel och Viktoria. Nu börjar det bli lite tröttsamt. Vi vet att de gifte sig, vi vet att de åkte på smekmånad, vi vet att det kostade oss alla skattebetalare hutlösa summor. Och där är det nog känner jag.
Kanske kan vi få ett litet vulkanutbrott på Island eller något annat opåverkbart som kan ta bort rojalistpiken som råder i landet. Den var trevlig i VISS mängd. Med betoning på viss. Jävligt viss.
Imorgon sk det dansas i Roslagen. och badas och drickas nubbe och prata om underbara Sverige på sommaren. Skål.
Ha så roligt och dö inte.
hejdå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar