Jag har sett en film om en opera-uppsättning som gick åt helvete. Susanne Osten´s "Mozarts bröder". Fredrik och jag har sett den och Fredrik har berättat en massa bra saker om livet. Han gav mig en påse hembakade bullar. Jag blev så glad. Det är inte många som ger mig hembakade bullar. Faktiskt ingen annan än min mamma har gjort det någonsin.
I filmen sa den något neurotiskte och gränsöverskridande filmregissören något som fick mig att tänka lite.
Han sa att den som följer konventionerna, det som förväntas av oss, den avstår. Avstår från unika sidor av sig själv som inte får komma fram. Möjligheter till utveckling som undergrävs. Man sätter sig på kanten av ån istället för att flyta med i de farliga strömmarna. Åt vilket håll som helst. Man avstår från upptäckten av nya sidor hos sig själv. Man missar många egenskaper, chanser och ideér. Man är fastsnarad i brudklänningar eller kostymer. Man är inte fri.
Jag skulle vilja påstå att de flesta, de absolut flesta gör det. Vad som förväntas. Således är människan inte en fri varelse. Fri att utvecklas och förändras i vilken tokig avsides riktning som helst. Växa som ett träd åt alla möjliga håll. Och det är ovanligt då vi växer i fållor och får grenar ansade och avklippta för att vara så lika varandra som möjligt. Annars skulle vi alla göra märkliga saker hela tiden, och det normala plötsligt skulle te sig onormalt och uppseendeväckande. Då skulle det ses som extremt att gå på bussen påklädd.
Tänk, så simpel människan är. Som en sandlåda full av barn. Som följa John.
Godnatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar