Im not there

Att försöka återge helgen på ett rättvist sätt är dömt att misslyckats. Vissa saker kan man inte ta på eller beskriva. Vissa saker Får man inte ta på, och det kan vara minst lika svårt.

Igår var det fest här i min lägenhet. Fina människor lös upp och gjorde det varmt och roligt här. När jag nu ligger i min soffa, insvept i täcket och skriver det här känns det avlägset att det var så många människor här igår. Det var inte SÅ många, men med tanke på att jag bara bott här två veckor var det ändå rätt crowded. Redan har jag fått så många bekanta och vänner. Det var roligt när Francesco och Ben (italienare nr 2) försökte sjunga med till Håkan Hellström. De satt där med sånghäftet och försökte ivrigt förstå referenserna och melankolin. De var duktiga. Det är svårt att förstå allt med Håkan, även om man inte är italienare. Jag fick en sång tillägnad mig, det bjöds på tårta, vin, öl, dans, blickar, och till och med hiphop. Idag diskade jag ungefär tre timmar men det var det värt.

Idag var jag på stan. Marlene och Simon såg några fotbollsspelare från IFK och Blev starstruck och knäsvaga medan jag babblade på om hur många vänner de hade i sina telefoner, helt ovetandes om stjärnglansen kring dessa spelare. Konstigt hur vi ser så olika på saker.
Jag fikade med Erica och åt en halv äppelpaj, jag gick vidare till andra lång och Lina, och vi fastnade på Kings head. Där bartendern tyckte att vi var de tråkigaste gästerna någonsin. Vi drack tranbärsjuice och vatten. Men han hade fina tatueringar och det sa jag till honom. Sedan kom det förbi en man som tog upp ett förstoringsglas och stod och läste menyn i ungefär fem minuter utanför och det var en så konstig sak att göra, jag tror aldrig jag sett det innan. Det känns ovanligt överlag att folk har förstoringsglas i fickan. Men det borde vi ha, det lättar upp. Han lättade upp. Sen kom en man med en jätteliten vit hund på gatan och han såg Linas exhalterande min genom fönstret (förövrigt fönstret Francesco betalat för) och vinkade åt henne att komma ut. Sådär stod Lina och kramade en jätteliten vit hund medan mannen med förstoringsglaset strosade vidare, till något annat att förstora.
Hunden hette Pommoc. Som pommac men ändå inte. Vi skrattade jättemycket idag. Så mycket att jag hade mascara i hela ansiktet när jag kom hem. Det är så man blir glad av bara tanken på det.

Nu ska jag se "Im not there" filmen om Dylan, vilket jag längtat efter sedan förra lördagen. Jag, mitt duntäcke, tända ljus, te, det är ju nästan helt perfekt. Som en dejt, men ändå inte.
Om han inte är där, är han då här? Eller? Where is he, if not there?
Blir spännande att se. Allt är så spännande med livet, man vet liksom inte alls vad som ska hända.

Puss och kram, verkligen.