I Göteborg och människorna som bor här. Just nu befinner vi oss i smekmånadsfasen, trots det fasansfulla vädret och då antar jag att det är äkta kärlek i luften. Något är på gång, jag känner det, och jag känner det i hela kroppen, låter den känna det och jag blir fylld, glad och livrädd men det är så skönt. Flytande och fullt av gnistor.
Måndagarna i Göteborg har haft en tendens att börja riktigt jävla sopigt, men sluta med en fyrverkeri-känsla. Ikväll förärade jag och några färgstarka härliga personer biografen Aftonstjernan, en gammal porrbiograf belägen på något som kan beskrivas som hisingens eget majorna, där den utsökta, underbara, känsloladdade filmen "Nowhere boy" visades. I korthet handlade den om John Lennons liv innan han blev allas vår John Lennon, och förutom att den var top class, rent filmiskt, så var även han som spelade John Lennon Top Class, så att säga. Förmodligen hästlängder snyggare och fränare än John Lennon i själva verket var som vilsen 17-åring, men vad gjorde väl det? Ingenting!
Och som om det inte vore nog med allt detta, så inträffade en händelse som verkligen förgyllde kvällen och när jag tänker på det nu så skrattar jag.
Innan filmen skulle börja kom en man fram för att presentera kvällens föreställning (undrar om de gjorde det även när det var en porrbiograf?) Och när han skulle säga "hej" till publiken, råkade han säga "Hejdå" istället av misstag, vilket fick en extremt förlösande effekt och skapade en slags gemenskap i salongen. Alla skrattade, hjärtligt givetvis, och vi blev som ett kollektiv, mer än utspridda individer.
Och jag kunde inte sluta skratta åt detta oväntade tilltag på säkert en kvart in i filmen. Om folk bara kunde göra sånt lite oftare. Förlösa oss människor ur våra måndagstillstånd med oväntade repliker och handlingar. Vore inte världen en lite roligare plats så säg?
Nu ska jag njuta till tonerna av "Nowhere Man" och bara ta på den här fina känslan, så länge den varar. Den nästan sipprar ut genom min hud och jag skulle inte bli förvånad om det snart regnar konfetti in genom mitt fönster, och en rymdfarkost kom och hämtade mig så jag finge sväva ovan staden, genom natten och ljusen.
Lite opassande kanske, med tanke på mitt nuvarande episka tillstånd, vill jag ändå dela med mig av en bild uppkommen efter dagens deprimerande visit på arbetsförmedlingen. Verkligheten är aldrig långt borta, men tillräckligt långt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar