En liten saga om en idiot (eller två)

En gång var det en kille som inte tyckte om mig så mycket som jag ville att han skulle göra. Således gjorde han slut. Tror den avgörande händelsen var när jag vid ett desperat försök nästintill tvingade honom att säga att han var kär i mig. När han tvekade och jag lät honom känna denna tvekan stinga i ryggen och kroppen på honom genom ett idogt allmänt småaktigt beteende tog han med mig på en picknick på en brygga. Med rosévin i magen och i blodet råkade han väl se mig i en väldigt fördelaktig vinkel precis när jag sa något klyftigt som jag ju faktiskt gör ibland. Vid ett svagt ögonblick kände han nog att han kanske var lite kär ändå, så då sa han det. Jag är nog kär i dig.

Sen ångrade han sig säkert fort som fan men då var det för sent för jag skulle återvända till denna satans brygga under varenda fylla och bakfylla och sömnlös natt och föreläsning de kommande 12 månaderna. Och hata honom för att han sa att han var kär. Och sen ändrade sig. Han sa visserligen ”…NOG kär” men det hörde inte jag för just då var det en fluga som satte sig i min hörselgång.
Fick veta det långt senare när jag såg på det hela med nyktra ögon. I dubbel bemärkelse.
Men ”nog” fanns inte i min värld så alltså sa han att han var kär och ändrade sig sen. Man får inte ändra sig. JAG får ändra mig, men inte ni.

Hursomhelst gjorde han slut över telefon. Vad fan är grejen med killar som gör slut via sms och telefon? Jag har varit med om det två gånger. Är de kanske rädda för att jag ska skada dem fysiskt? Det är ju absurt i så fall. Jag skulle bara låsa in honom och ha i nödfall. När det behöver skrubbas bakom badkaret, bäras tunga matkassar, eller om jag behöver en dejt på en släktmiddag där jag för hundrade gången är den eviga singeln. Och sånt.

När jag skulle åka till honom en månad senare och hämta mina saker var jag nervös som fan. Jag hade gjort mig i ordning i ungefär en vecka och cyklade dit med Bob Dylan i ipoden. Han sjöng ”dont think twice its allright”. Jag ringde på dörren och jag var skitnervös att han skulle se mitt hjärta slå genom jackan.

Han öppnade och var säkert skitful men det såg inte jag. Jag spelade oberörd men det gick dåligt. Min plan var att jag skulle vara snygg och glad så han skulle ångra sig men det gjorde han jävlar i mig inte. Mötet varade tre minuter och jag fick mina grejer. Det var några seriealbum. Bland annat ”Jag är din flickvän nu”. No more. Rakt i ansiktet: PANG!
Sen stängde han dörren och på vägen ut tappade jag hjärtat i en hostattack . Det låg i hans trapphus ett bra tag och levde på dammråttor och gamla pizzasmulor. Tills jag så briljant smög mig in en dag i maj ett år senare och plockade upp det. I Nice började det slå igen. Sådär frenetiskt. Sjukt skön känsla kom jag på då.
Nu är han den där killen ihop med en annan tjej. Stackars henne. Nej föresten.

Tjohopp. (För övrigt har jag givetvis aldrig dumpat någon på ett obarmhärtigt sätt eller sagt att jag är kär sen ändrat mig eller gjort något som helst annat som kan orsaka någon agg gentemot mig. Jag är alltigenom God. Ville bara förtydliga det. Om det var oklart på något sätt)

Hejdå.