List of demands

Dagen började med att jag vaknade till Björn Ranelids röst på tv. Det som verkligen fick mig att vakna var orden "Varje mirakel börjar i en kvinnas sköte".
Herregud. Jag säger inte något om mina känslor för den mannen. Men han väckte mig hursomhelst.

Ibland ramlar man in genom dörrar man inte trott var öppna. Man trillar ner genom brunnslock och andra suspekta förföriska hål.
Idag trillade jag in genom ett nyckelhål till framtiden. En liten glimt av spända strängar som kommer att gå av, spännas, gå av, och däremellan bilda en enorm samklang i klass med en synkroniserad orgasm.
Jag trillade in på en slags festival ikväll där musik, poesi och annan okvävd kreativitet fick spira utan varken himmel eller helvete som gräns.
Där lästes poesi.
Där spelades musik.
Påtagligt för mig var skillnaden mellan engagemang och riktigt jävla svettigt blodigt engagemang. Helvete vad fint det är med människor som brinner för något. Bandet som hade rest från England kunde ha stannat hemma så deppiga som de såg ut. Det var i klass med Luciarocken på varbergagården 1998. Viljan och drömmen fanns, men tyngden i det de framförde var ihålig som trocaderoflaskan jag som trettonåring sippade på.

MEN sen kom en lokal poet från någon värmländsk håla. Först lät han som en elefant. Fredrik och jag tittade på varandra och skrattade helt sjukt mycket men så tyst vi kunde. Man får inte håna konst som kommer från hjärtat. Man bara får inte. Jag tänkte på denna oskrivna lag och skrattade ännu mer. Men sedan började elefanten på scenen läsa sin poesi. Jag blev så tagen att jag glömde andas. Mitt ansikte rörde sig inte en millimeter. Jag beundrar poeter som kan få sin poesi att gripa tag om åhörarens ansikte och hålla det i ett stadigt men mjukt och nästan erotiskt grepp. Skillnaden mellan den här poeten och bandet från England som såg ut att behöva sova en vecka, var att poeten menade det han sa. Varenda ord. Varenda mening och varenda liten betoning. När han pratade, kom det spott från hans mun. Det spottet var hans mening. hans syfte och hans eld.
Det sista han gjorde var en dikt till musik. Jag skrev ner refrängen. För det var när han spottade ut dessa ord som jag ramlade in i det där nyckelhålet jag svamlade om i början av denna text. Han sa:

I´ve got a list of demands,
written in the palm of my hands.

Och i min hand hade jag skrivit ner ett telefonnummer. Inte vilket som helst men till en viktig person.
Jag gillade det som hände i mig när poetens ord och min handflata blixtrade ikapp och små, små strängar började slå an inuti mig.

Fyfan vad April i år är annorlunda mot förra gången det var April.
Goderafton mitt herrskap.