Norwegian wood

Jag har bortparkerat min cykel. Den står någonstans mellan haga och biografen på drottninggatan men jag har glömt var. Nu letar jag överallt men jag ser den inte bland alla Monarker, Crescenter, och gamla bockstyre-vrål-åk. Kanske har någon cykeltörstig människa med tveksamma moraliska tankemönster tagit den till sin.
Allt går lite långsammare utan cykel, det kan jag säga.

Igår jobbade jag på restaurangen jag ofta jobbar på.
När stängning var nära och jag stod med ett vitlöksbröd i inproppat i munnen kom en rödsprängd man med runda glasögon, rund mage och tillika runda kinder. Han frågade om han och hans norska sång-kör kunde få äta hos oss. 40 stycken glada norrmän iklädda likadana t-tröjor med kör-emblem. Jag sa att det fick dom och förvarnade köket. Vad äter norska kör-sångare i 60-årsåldern med glatt sinne?
Löksoppa är svaret. Aldrig har vi sålt så mycket löksoppa. och öl. När de värmt upp gommarna och sina reda glatlynta sinnen ställde alla män upp sig mitt i restaurangen och en kvinna agerade dirigent. Klockan 23.30 i går kväll ägde något så unikt rum, som en norsk kör´s framträdande om sökandet efter ljung, rosor, violer och mjuka rosiga kinder hos den älskade, förhöljda bilden av kvinnan som väsen.
Jag och kockarna var publik och jag fick gåshud när jag såg dessa män brinna framför mig. De värmde mig med sin eld. Mitt leende var äkta.
Äkta är bra. Det är det bästa som finns. Och norrmän. Jag vidhåller min tes om att Norskar är underbart lyckliga människor, genuint trevliga och utan större bekymmer än att lusekoftan krymper i tvätten. För norskar är livet ett enda långt disco.
JÄVLA OLJA.

Idag är det fredag och jag ska dricka öl på stan. Sitter på parkbänken vid klarälven nere vid båten och spanar. Efter min cykel såklart.
Hejdå