Bild 4; The dark side

Igår skrev jag om när vi nästan hittade Brooklyn brigde. Här har vi hittat den, och vi var förstås glada i hågen och spända inför äventyret som väntade. Vi skulle gå över bron som är lite längre än 1 kilometer, och sedan spendera dagen i Brooklyn. Min vän Niklas hade bott i N.Y ett tag och specifikt i ett område i Brooklyn som heter Williamsburg. Han sa att Williamsburg var toppen. Att det kryllade av second hand affärer, kul folk och att det var lite sådär bohemiskt som jag gillar. Så vi var väldigt förväntansfulla den här dagen minns jag. Fortfarande utan karta, trodde vi naivt att Brooklyn var rätt litet, kanske som Karlstad statskärna ungefär, och att Williamsburg inte skulle var särskilt svårt att hitta om vi bara kom över bron. Tyvär var det inte riktigt så. Brooklyn är jävligt stort. Som Karlstad + Molkom +Degerfors kanske, visade det sig. Vi frågade alla vi mötte, hur kommer vi till Williamsburg? De tre första bara skrattade, men till sist var det en snäll afrikansk bullig kvinna som mellan skrattsalvorna fick fram att "darlings, its too far too walk, its 6 miles away! take the subway", och så pekade hon. " But be careful at this side of the bridge, its not manhattan!" Tillade hon. Vi fattade inte vad hon menade, här verkar ju så harmlöst sa vi till varandra och gick till the subway. När vi kom ner där började obehagskänslan lite långsamt krypa fram. Efter att ha tillbringat en vecka på tjusiga manhattan började Brooklyn mer och mer ge intrycket av ett getto, som man sett på televisionen. Kaklet var trasigt, smutsigt, skräp överallt. Det var en annan sak som var konstig. Vi såg inga kvinnor. Inga äldre, inga yngre. Det var nästintill tomt nere på perrongen faktiskt, bortsett från några grabbar, som såg ut som de kom från musikvideorna på MTV. Som riktiga gangstas med bling-bling, kepsar på sne, byxor stora som mitt 7-mannatält och coola skeptiska blickar. Lilla jag och lilla Marlene kände oss inte kaxiga. Jag var övertygad om att gangstrarna var i konspiration med varandra och skulle råna oss på tåget. Att de kanske hade en silvrig pistol i byxan och guldtänder i munnen. Om vi blir skjutna dumpas vi på spåren och ingen kommer leta efter oss.
Vi sa ingenting till varandra jag och Marlene, då jag fick för mig att vi skulle verka som att vi var locals, och smälta in bättre om vi höll låg profil. Uttrycket en katt bland hermelinerna är en stark underdrift, så jag fattar inte vem jag försökte lura. Hursomhelt kom tunnelbanan och vi åkte.

Men var ska vi gå av? Vi skulle till en avenue som jag hade nedskrivet på en lapp men eftersom att vi ville verka som inbitna Brooklyn-bor så ville jag inte ta upp den och rubba fasaden.
Jag viskade till Marlene att vi nog borde gå av på stationen Broadway, det måste ju vara en stor avenue med mycket folk och inte bara gangsters med pickadoller. Vi satt tysta och verkade coola, men innerst inne var jag fan rädd. Jag vet inte varför, eller jo det vet jag. Alla amerikanska filmer jag sett om getton och svarta kriminella typer som skjuter varandra till middag. Jävla massmedia. Troligtvis var det hederliga medborgare på väg till jobbet. Eller på väg till ett mördarjobb. Hur det nu var, får ni veta imorgon.