Dear catatrophe waitress

Ibland börjar dagar i mitt liv bra. Ibland mindre bra, rent ut sagt ganska dåligt.
Idag började egentligen i går natt. Jag satt i mitt kök på samma stol i 8 timmar och konsumerade osunda mängder kaffe och skrev på en tenta om behov. Jag har en jävla massa behov men inga av dem platsade i tentan. På andra sidan bordet satt Carro och gjorde exakt samma sak som jag, minus kaffet. Hennes behov passade heller inte in.
Klockan 03.30 gav vi upp och somnade i min säng.
Man blir lätt lite trött av en sådan långdragen trist natt. Jag blev så trött att jag inte vaknade av klockan. Det händer mig ibland och varje gång det händer säger jag att deet aldrig hänt förrut.

Det som var lite extra dåligt just idag var att jag skulle infinna mig på mitt jobb, min första jobbdag, på mitt nya jobb, kl 10.00. Och när jag vaknade var klockan 10.23. Inte så skönt.
Det första jag gör att att frysa till is.Varför gör man det, när man har som mest bråttom?
Min chef rinde förstås och undrade var jag var. Jag sa att en elefant brutit sig in i mitt hus under natten och att den blockerade hallen och inte ville ge sig förrens jag tungkysste den, vilket ju även en chef förstår att man helst undviker.
Hon svarade med att hon också försov sig en gång, och att alla människor kunde göra det. Första dagen på ett jobb. Eh nej. Bara vissa gör sånt, tänkte jag men sa inget.
Kastade mig ut i hissen utan att ha varken druckit eller ätit så mycket som en valnöt. Tänkte ju kicka igång pärlan (min cykel) och med hjälp av mina grymma cykelskills på vara där på nolltid, som jag lovat. MEN min cykel ofanns. Den fanns, men inte där jag behövde den. Den stod och bekantade sig med andra cyklar, kanske en retro crescent med bockstyre, på centralstationen. (En blå crescent från 87- med bockstyre är helt och hållet en cykel jag skulle falla för om jag var cykel). Som tur var bor inte Carro så långt bort, så hon hasade sig ut på ballen invirad i mitt täcke och kastade ut sin cykelnyckel. Språngmarch 10 minuter efter jag vaknat är lite av min specialitet faktiskt. Jag svepte förbi mammalediga mammor med barnvagnar, pensionärer på väg till apoteket för sin blodförtunnande medicin, och det blev som luftvågor av min vålnad. Cyklade på hennes något för stora cykel, i något som kan benämnas som en olagligt snygg färd. Med betoning på olaglig. Kom 45 minuter för sent.

Mitt nya jobb- jag är servitris. Eller jag låtsas att jag är det, och jag tror dom köpte det.
Min karriär inom restaurangbranchen är lite av en flopp, som kan liknas vid ett första samlag. Fumligt, osäkert, kortlivat och inte alls som man tänkt sig.
Den kan sammanfattas med 10 dagars fruktansvärt fatala försök på Planet Hollywood i Paris. Jag fick jobbet för att jag tagit i lite i överkant på mitt CV och bekänt att jag minsann talade flytande svenska, danska, engelska, franska och norska. Det enda jag kunde då, var svärord på norska, några fraser danska jag snappat upp från serien Riket, samt stakande franska, ungefär lika kasst som fransmän snackar engelska. Engelska kunde jag å andra sidan flytande i jämförelse med fransmännen men det gjorde ju ingen jävla nytta. Mitt första arbetspass hade jag 39 graders feber, en mintgrön herrskjorta och en slips med ballonger på, bred som en ryamatta.
Mitt första bord var en skolklass på 20 franska tolvåringar och när de beställde dricka låtsades jag skriva men hade i själva verket åstakommit en hängande gubbe. Jag fattade ingeting av någonting och allra minst förstod jag mig själv. Men jag klarade mig med hjälp av en snäll kollega som hette Phillipe och var ubergay. När jag skulle ta beställnig på drinkar hade jag ingen aning om vad det var i dem eller vad namnet betydde, då jag var 19 år och fattig hade jag aldrig beställt annat än öl i en bar, de gångerna jag inte smugglade med mig egen öl in dvs.

Såhär fortsatte i princip mina 10 arbetsdagar på Planet Hollywood, och droppen som fick mina arma försök att framstå som onödigt patetiska kom när jag tappade en gigantisk bricka med fyra rätter över en gubbe i 70-årsåldern. Han hade hamburgare och senap i håret och cola över låret. Mitt röda fejs i kombination med slipsen och den mintgröna skjortan måste gett gubben lite medlidelse. Kanske hade han också tappat en bricka över någon. Han blev inte arg utan tog min hand och sa att det inte gjore något, och diskret stack han till mig 10 euro. Sedan fick jag ägna resten av mitt arbetspass åt att vika servetter bakom kulisserna, tills chefen kom och ljög lite. Han sa att jag var en härlig tjej men att de inte behövde mig just nu. Men om de behövde någon snart skulle han definitivt ringa mig först. (Jag tror ungefär det sammanfattar det hela, min franska var ju som sagt lite knaper) Jag satt mest och försökte hålla mig för skratt och jag kan se hur tankarna gick i hans hjärna. De var av typen "den här stackarn har inte alla indianer i porchen". Han fick han sin skjorta och slips tillbaka och jag lämnade Planet Hollywood som en lyckligare människa. Dricken behöll jag givetvis, fastän man egentligen skulle dela. Jag köpte den dyraste kaffen jag någonsin köpt på Paris finaste hotell för pengarna. 8 euro kostade den och sen lånade jag toaletten i 40 minuter. Allt var i guld och marmor och jag kände mig fett malplacé på ett kul sätt i mina basketskor och trasiga jeans. Gav resterande 2 euro i dricks till kyparn på hotellet. What comes around goes around.
Sen levde jag upp alla pengar på vin, baguetter och ost. Är man arbetslös i Paris får man ju åtmisntone göra nåt bra av det. Till slut hade jag dock bara pengar så det räckte till kall ravioli. Då fick jag ett nytt jobb. I grevens tid kan man säga. Men det är en helt annan historia.

Den här gången gick det bättre. Jag låtsades att jag aldrig gjort annat än att servera mat och jag fick min revanch. Jag tappade inte en enda tallrik, eller glas eller kniv. Inte ens en servett!
Än så länge ser det ljust ut med andra ord, och nästa gång jag söker jobb som servitris någonstans i världen kommer jag ha självförtoende nog att klara det. Jag har trots allt beställt en del drinkar sen jag var 19, och dinerat på många restauranger.
Kan man använda det i sitt CV så har jag goda chanser att få jobb på Grand hotell.

Au revoir