I wish for a kiss.

Jag gick ut på en promenad för att få lite frisk luft i lungorna. Och för att jag vid återvändandet till min boning skulle inse att jag inte kunde fly från städning längre. Det var effektivt och fungerade bra. På min promenad gick jag in i en affär där jag hade ett presentkort. Affären säljer underkläder mestadels. Jag borde köpt strumpor. För det har jag dåligt med. Ibland använder jag en blå och en svart. Ibland en svart och vit. Jag borde köpt nya strumpor.
Men jag köpte ett nattlinne.
Det är det sexigaste nattlinnet jag någonsin haft i min ägo. Det är rött, svart och raffigt. I siden. Jag behövde det ungefär lika mycket som en öken behöver torka, men jag köpte det ändå. Man vet aldrig när man behöver ett raffigt nattlinne. Närsomhelst kanske jag behöver det. Just nu har jag det på mig och det skänker mig glädje och lycka och materialet är så mjukt. Fantastiskt vad ett nattlinne kan göra.

Söndagsmiddagen blev en middag för en på Mcdonalds. En lilla menyn vid ett bord för två. Sedan drog jag på stort och gick på bio. Det var jag och en tant i salongen. Jag såg en fransk film om Coco Chanel och ville gråta redan i inledningen. Inte för att den var sorglig men det är något som aktiveras i mina tårkanaler när jag går på bio. I filmen gestaltade den strålande skönheten Audrey Tautou Coco Chanel på ett enastående och fantastiskt gripande sätt.

Det är inte första gången jag går på bio ensam och ser en film med Audrey Tautou slog det mig. På Alla hjärtans dag, den 14 februari 2004 var jag på bio i Paris. Kärlekens huvudstad på kärlekens huvuddag gick jag ensam och såg jag "En långvarig förlovning". Ett maraton av omöjlig stark kärlek i krig och svårigheter med oerhört vackra människor och miljöer. Jag och 100 kärlekspar. Jag vill minnas att jag kände mig lite ensam då. Jag vill minnas att jag ville kräkas på paret bredvid som satt och kysstes och äcklade sig. Jag vill minnas att jag var rätt så bitter.
Det fanns inga kärlekspar i salongen idag. Bara tanten och hon störde mig inte.
Jag tyckte det var en bra söndag. Ibland är det skönt att vara med sig själv. Man behöver inte ta ställning i några diskussioner. Man kan vara hur motsägelsefull man vill i sin hjärna. Det är jag ofta.

Men något som stör mig fruktansvärt mycket när jag går på bio är en reklamfilm som alltid går. Det är den värsta reklamfilm jag sett. Under en hel lång minut har någon ambitiös sadistisk jävel suttit och plitat ihop ett maraton av tidernas bästa filmkyssar. Så jävla äckligt. Det kan förstöra en hel dag. Ibland brukar jag blunda när den kommer. Idag gick jag in efter reklamen så jag slapp plågas. Hela reklamfilmen är ett slag i ansiktet till de som inte har någon att kyssa. Man borde kunna stämma dem som gjort den. Eller skjuta dom.

Annars har jag det bra här på min kvadratmeter i mitt raffiga nattlinne och nytvättade hår. Jodå.

Kyss varandra. En dag ska vi dö och då blir det inga fler varma kyssar.
Ta alla chanser ni kan.

Nu väntar min kudde på att få kramas. Alltid är det något.
Kyss
/Lily