Iron Woman

Jag kan nu stolt placera mig i den sköna 70-tals-osande kategorin diversearbetare. Jag har på en månad jobbat på följande jobb:
- Boende för funktionshindrade barn
- Packat frukt
- Butiksbiträde i second handaffär
- Servitris
- Informatör åt en lokal organisation

Ja, detta var en mycket intressant månad. Särskilt på lönebeskedet som blev fetare än väntat, vilket innebär en vår i södra Europa någonstans.

Igår jobbade jag på en second hand affär. Där fanns hattar så fina att de inte ens var till salu. Bakom disken fanns ett skynke och där bakom stod jag och strök kläder. Min arbetskamrat är en högljudd pratglad kvinna som jag direkt kände att jag gillade. Hon hade det där stökiga värmländska i sig. När butiken var tom väste hon med sin rökröst att vi skulle ta en cigg. Vi rökte inne fast ut genom bakdörren och vi pratade om priserna på vargpäls och lungcancer.

En kund kom in i butiken och min kollega fimpade sin cigg mot tegelväggen och sprang ut för att agera butiksbiträde.
Det var en man som ville sälja rengöringsmedel. Han hade med sig en flaska med ett medel som var det bästa på marknaden sa han. Det bästa. Unikt. Han sprutade på golvet och torkade av. Det blev ett blekt streck där medlet varit. Han sprutade på skor som blev skinande vita. Han sprutade på en handduk som var full av bläck och bläcket försvann. Det var verkligen unikt. 10 liter för 500 kronor sa han. Min kollega sa 10 liter för 400 kr. Han sa ok för han ville bli av med medlet. Jag undrade varför om det nu var så bra. När mannen gått började vi spruta överallt. Det var verkligen starkt. Ingen innehållsförteckning fanns det. Den hade nog varit väldigt lång och giftig.

Sen kom en annan kund. En dam med permanentat hår och solglasögon. Min kollega viskade att det var Karlstads rikaste knös till dam. Hon har en skitfin bil, sa hon. Den rika damen med den fina bilen kom in bakom skynket och såg på mig när jag strök. Tydligen brukade hon göra så. Hon ställde frågor om strykjärnet och om min teknik. Jag agerade världsvan strykare, när det enda jag gjort med mitt strykjärn är gett det stryk så att det gick sönder.
Hon stod tyst och observerade mig och jag började känna en viss osäkerhet. Övertygad om att hon hade medalj i strykning, 50 skjortor, var jag rädd för att hon skulle såga min teknik totalt. Istället frågade hon om jag behövde jobb.

Som vi alla vet är jobb något jag sväljer som ostbågar nuförtiden.
Damen hade en man. En affärsman. Alltså de hade ingen affär, men han var affärsman och reste i hela världen och gjorde affärer. Så sa hon. Kurt har så många skjortor, och de hinns inte strykas. Vi behöver en hjälpreda. Jag är mest i Spanien och har inte tid. Skulle du vara intresserad av att stryka Kurts skjortor? Och byxor? Med pressveck givetvis. Och de ska vikas på ett särskilt sätt.
Jag kan inte inte tänka mig något roligare än att stryka Kurts skjortor för att ytterligare vidga mina erfarenheter inom strykning. Samt få en glimt av deras fina våning som enligt min kollega var något i hästväg.
Den rika damen och jag bytte nummer. Hon lämnade affären. Och kom tillbaks lika fort. Hon hade en dyr bil, men inte fan hjälpte det när ena bildörren var trasig och inte gick att stänga. Kunde jag tänka mig att åka med in till stan och hålla i bildörren? Ja, det kunde jag. Så där satt jag med den rika damen på väg till den fina våningen i en svindyr bil som hade en trasig bildörr. Plötsligt kändes det som jag var i Argentina igen. Där hände det alltid sådana märkliga saker.

Nu är jag på en buss. Till Göteborg och Balkanklubb och releasefest och spårvagnar man kan planka på och vind och smyganarkism och en paus.
Adjö.