Det är inget fel på Torsby i Värmlands djupaste skogar, absolut inte, men det är fel på vädret i Torsby och resten av Värmland också för den delen. Idag var jag och Carro återigen på en liten värmlandsturné. Carro är tjenis med pizzabagaren på Torsbys enda pizzeria, och tydligen känd som "hon från Karlstad" för att hon köpte en kebebrulle där tre veckor tidigare. Då märker man liksom, att det är en annan värld där.
På vägen hem från Torsby tog vi en avsiktlig omväg på 2 timmar, via Sunne. Vi tänkte se Mårbacka, Selmas hem, men hon var inte hemma idag så det blev inget kafferep och högläsning. Sen for vi vidare genom de minsta hålorna i skogen och utanför låg dimman tät. Regn smattrade mot rutorna och trädens grenar kala, vassa och svarta mot den grå himlen. Men vi var muntra ändå. Vi sa till varandra att snart är det sommar.
Sedan körde jag vilse när jag skulle till universitetet. Jag gör det VARJE gång. Jag fattar inte hur det går till men plötsligt var jag på väg mot Ludvika i kolsvart mörker. Den normalt sett 10 minuters korta vägen till Universitetet tog 30 minuter. Och på vägen hem körde jag av på fel avfartsjävel och hamnade på fel sida av stan. Herregud, jag förstår inte att jag inte gått vilse fler gånger.
Jag kan berätta om en gång jag åkte riktigt vilse. Fy tusan, det var en spännande dag kan jag lova. Detta var i somras. Jag jobbade i Arvika och åkte tåg till jobbet. När jag gick av tåget i Arvika lyssnade jag på Frida Hyvönnen och jag tyckte det var så fruktansvärt bra så jag var lite i det blå. När vi anlände till Arvika satt jag och drömde om London och andra saker, och höll på att glömma att gå av. Men jag kom tillbaks till jorden i rättan tid och hoppade av tåget. Solen sken genom molnen och jag kände mig för ett ögonblick så glad och fri. Skulle inte förvåna mig om jag log brett när jag gick där längs perrongen. När en kall vind ven runt mig tänkte jag ta på mig jackan. Men jackan var kvar på tåget. Helvete. Jag frös. Ja, både bokstavligt talat och i rörelsen. Sprang tillbaka till min vagn och jag såg hur konduktören förde visselpipan till sin mun för att tala om att nu far vi. Som i en action film kastade jag mig på vagnen och skrek att jag inte skulle till Oslo, bara att jag skulle hämta min jacka. Konduktören nickade. Tyckte jag. For genom vagnen som Clark Olofson på flykt och gapade efter jackan. Min dyra fina skinnjacka. Folk stannade upp i sina konversationer och tittade skeptiskt. Fick fatt i jackan och flög på dörren. Som var låst. Utanför såg jag hur Arvika började rulla. Helvete, jag ska inte till Oslo skrek jag. Fan Fan Fan jag ska till jobbet! Folk började bli oroliga och skrek "stanna tåget"! Alla var mycket vänliga. Men inte stannade tåget utan jag fick fara vidare till Charlottenberg, som ligger vid riksgränsen ungefär. Skällde på konduktörern när han kom och jag uttryckte min besvikelse över att han inte tolkat min signal rätt. Han log och sa att han hade nedsatt hörsel. Det ante mig mumlade jag, men det hörde han, den lismande jäveln.
Steg av tåget i Charlottenberg, 40 minuter senare. Letade rätt på en buss till Arvika som tog 1 timma. När jag steg av bussen i Arvika var det fan ingen sol som sken genom molnen och jag var allt annat än glad i hågen denna gång. Regnet piskade mig hela vägen till kontoret och jag var dyngsur när jag kom fram. Min mat jag köpt på Timmys grill var lika blöt som mossa. Gott. Inget att deppa över bestämde jag mig för. I slutet av arbetsdagen hade jag varit i en liten håla nära Kil med en kollega. Denne släppte av mig i Kil och därifrån är det bara ett stopp till Karlstad med Tåget. Jag satt inne i stationsbyggnaden och väntade. Tåget hade jag precis missat. Trodde jag. Men i Kil är de inte så rappa på att skriva ut de rätta tiderna på den digitala skärmen så jag såg efter en stunds stilla väntan att tåget stod inne. Så jag sprang ut i spöregnet för att kliva på. Dörren stängdes framför mina ögon och jag fick blev fast på perrongen eftersom att det långsamt rullande tåget blockerade stationsbyggnaden. På denna minut blev jag blöt som en jävla bassäng. För andra gången den dagen.
Tung och blöt med huvudet lågt traskade jag tillbaka in för att värma mig. En snäll farbror sa att det kommer en buss om en kvart. Bra. Tänkte jag. Inga fler missar idag, jag tar bussen och så är jag snart hemma. Men lite för dumdristig och otålig som jag är, råkade jag hoppa på nästa tåg som rullade in, som hade destination Göteborg. Jag tänkte i mitt trötta smått desperata tillstånd att alla tåg passerar väl Karlstad. Jag hoppade på Tåget och satte mig tillrätta. En dam satt mittemot och vi började prata. Om allt möjligt. Om hennes dotter och var hon rest och ville resa. Om mina resor i världen och när jag var i djungeln och om min dag då jag sett halva Värmland av misstag. Hon var så pratsam. Efter en kvart frågade hon vart jag skulle resa. Jag ska bara till Karlstad sa jag. Men lilla vän, då är du på väg åt fel håll! Det här tåget stannar inte i Karlstad! Nästa stopp är Trollhättan! Tanta hade ett märkligt uttryck när hon informerade mig om detta fatala misstag. Stora ögon och ihopdragen mun. Redo för att trösta mig om jag började gråta. Men jag vägde situationen i en liten mikrosekund och bestämde mig för att det inte kunde bli värre nu. Jag började skratta. Högt. och tanten med och vi satt och skrattade en stund. Hon trodde kanske jag var lite efterbliven. Det gör ingenting, det kan hon väl få tro. Det är vi alla litegrann.
Som tur var stannade tåget också i Åmål. Där fick jag gå av. När jag gick av gav tanten mig en Kram och sa lycka till. Så sa hon att hon tyckte jag verkade vara en fin människa. Det värmde min nedkylda kropp och jag tyckte plötsligt att det inte kunde blivit bättre än att hamna i Åmål en regnig tisdag kväll helt ensam. Jag som aldrig varit där!
När jag skulle gå in och värma mig i stationsbyggnaden för att lista ut hur fan jag skulle ta mig hem, visade det sig att den var stängd. Klockan hade hunnit bli nio på kvällen men alla missöden rann av mig. Satte mig på trappan och bara andades istället.
Jag kände mig märkligt fri av att ha hamnat i Åmål. Min mobil var dessutom död så jag kunde inte ringa någon och fråga om hjälp. En gammal dam stod under taket på trappan. Jag frågade om hon visste hur jag kunde komma till Karlstad. Jo det visste hon. Med bussen om 30 minuter. Jag kände att min spärr inför att språka med främlingar var helt på noll så jag frågade damen vart hon skulle och sen berättade jag hur jag hamnat i Åmål. Hon skrattade. Damen hade en väldigt fin stickad tröja. Jag berömde henne för det avancerade flätade mönstret. Jodå, visst hade hon gjort den själv. DÅ kom jag på vad jag hade i den vita påsen jag släpat på hela dagen. En stickad tröja från en secondhand affär jag fyndat samma dag. En blå stickad tröja som kostade 10 kronor. Torr och varm blev jag och lyckofaktorn steg. Jag tackade mig själv för att jag köpt den. Sen for damen vidare med sin buss. Hon gav mig en kram även hon. Kanske tyckte hon synd om mig. Jag tyckte bara synd om alla andra som aldrig åkt vilse en hel dag. Något hände i mig på den där trappan i Åmål i spöregn och skymning. Jag blev så stor så stor och något sprack inuti mig och släppte ut konfetti i varenda ven och ådra.
Halv tio satt jag till slut på en buss hem till Karlstad. Denna gång kom jag hem. Detta var absolut en av de bästa dagarna denna sommar. Jag minns den ofta och varje gång jag använder tröjan tänker jag på känslan. Känslan av att vara off the radar. Att ingen visste var jag befann mig. I dagens mediakåta samhälle är det en ovanlig känsla att hamna i en hemlig värld. Att en stund, oväntat oplanerat, hamna någonstans där man aldrig varit. Prova det. Det värsta som kan hända är att man går vilse. Men man kommer alltid hem. Förr eller senare.
Puss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är alltid lika spännande att färdas med kommunala eller statliga medel. Man vet aldrig var eller när man hamnar. Eller om man hamnar. En annan drabbas alltid av John Blund på dessa färdmedel. Även han medför vissa konsekvenser.
SvaraRaderaKram på dig och lycka till i framtiden med dina resor
Hahaha jag kommer ihåg den dagen! Du skickade ett sms där det stod typ "skulle till arvika men hamnade i charlottenberg" vilket jag tyckte jag kul nog liksom. Bara namnet charlottenberg gör ju att man kissar lite i brallan. Men föga visste vi vad som skulle hända sedan...BRR!!! Jag tror jag var ute och cyklade i ovannämnda spöregn och fikade med diverse dementa. Good times....
SvaraRaderaPuss/bror
haha good times indeed lovely bro!
SvaraRaderasaknar dig varje gång jag ser på en banan.
Det fär kan misstolkas men det skiter jag. DU vet vad jag menar. puss påre
Hahaha jag blir genuint smickrad ända in i själen skaru veta!
SvaraRadera