A train to talk about

Jag åker tåg och lyssnar på en norsk tant som berättar för alla medresenärer om hur orolig hon är för att hon ska bli förvirrad när hon kommer till Stockholm. Hon vet ingenting om Stockholm. Det kommer vara mycket folk, och flera trappor och vägar att välja, är hon rädd för.
Jag sa till henne, när hon gick på mig om denna rädsla att jag tycker om att komma till ett ställe och vara förvirrad. Det är något av det bästa jag vet, att inte veta vilken trappa som går vart, eller vilka alla dom där människorna är. Det är så jag får mina kickar, när jag är inte har kontroll och inte vet vad som ska hända. Tanten blev närmast förödmjukad av ett så kaxigt och avslappnat svar. För sen lät hon mig vara ifred. Nu pratar hon med de resenärerna som just gått på tåget och inte vet hur hon är. Hon är smart. Alla går att lura minst en gång.

En gång när jag åkte tåg till Uppsala hände något ovanligt.
Det som inte var ovanligt var att jag var bakfull och jättesen. Så sen denna gång, att jag precis hann släpa in min darriga kropp på första trappsteget i vagnen innan vi började rulla. Dessutom hade jag andnöd eftersom man inte ska springa en kilometer fredag morgon med astma om man inte ätit eller druckit (annat än öl) det senaste dygnet.

Jag hade ingen platsbiljett så jag satte mig vart som helst för att pusta ut. När jag tog av mig jackan upptäckte jag dessutom att jag hade satt på mig min tröja ut-och-in. Mittemot mig satt en tjej som var mycket söt. Vi satt längst in vid fönstret och bredvid henne satt en tant och bredvid mig satt en gubbe. Tanten och gubben pratade med varandra om bullar och kaffe.
Sen kom konduktören och sa att vi inte skulle sitta där, för det var andra resenärer som hade reserverat de platserna, och det vore inte bra för tanten och gubben om de skulle få stå ända till Uppsala. Men vad ska vi då göra frågade jag. Konduktöreren trodde att jag och den andra tjejen var i samma sällskap som tanten och gubben. Kanske att vi var deras barnbarn. Hilarious tyckte jag. Därför sa han att vi kunde flytta till en kupe i första klass. Det tackar man ju inte nej till. Jag fick hjälpa tanten med hennes väskor och den andra tjejen fick hjälpa gubben med hans väskor. När vi kom fram till kupén ville tanten bjuda mig och den andra tjejen (som hette Viktoria, fast det visste jag inte än) på kaffe och bulle. Så jag fick två hundralappar av tanten och instruktionerna att vi fick välja vad vi ville i kiosken, men att hon bestämt ville ha en mazarin. Jag frågade vad tant vill ha om de inte hade mazariner. Det är klart de har, sa hon bara.
Jag köpte fika i kiosken och sedan satt vi och pratade om det mesta. Viktoria berättade om sitt liv. Hon skulle till stockholm på en fest. Hon hade bott i Australien ett år och nu skulle hon återförenas med sina vänner därifrån. Temat för festen skulle vara värme, och hon skulle klä ut sig till ett stearinljus. Lysande, sa jag. Lysande!

Tanten och gubben var inte gifta. De var bara kompisar, påpekade tanten ganska snabbt. Kanske tyckte hon inte att gubben var så snygg och ville definitivt inte bli förknippad som hans hustru. Jag vet inte, det är svårt att säga om gubbar är snygga eller fula, de ser alla likadana ut.
Han var nästan döv dessutom och sa mest va! hela tiden. Han gav faktiskt intrycket av att vara lite gaggig, så jag förstår att en så elegant tant nog kunde få bättre.
Hon skulle till Uppsala och hälsa på en annan gubbe. Också en kompis. Jag gillade tanten skarpt. Kanske hade hon lite lösa sexuella relationer med gubbarna, kanske inte. I vilket fall stack hon ut från mängden andra tanter som lever med sin lott. Är man änka får man väl se till och leva lite medans man ändå är på väg mot vägen vi alla ska vandra.

Våran kupé hade plats för 8 personer. Den fylldes så småningom. I Kristinehamn klev en tjej på, som såg ut lite som gulletussan faktiskt. Hon var från Katrineholm och jobbade som frisör (!), men hade varit i Kristinehamn och träffat en kille. Hon sken som en sol, så killen hade nog uppskattat henne med alla hennes sidor. Fantastiskt att dom finns.
Tjejen skulle åka till Dubai. Det var en drömresa tyckten hon och hon berättade varför. Jag tänkte att jag aldrig skulle vilja åka till ett sådant låtsasland. Men det sa jag inte. Tanten sa att det verkade förfärligt i Dubai. (Yes, hon var så härlig!). När hon var ung kunde man resa till Molkom som längst, och det var bra, sa hon. För de hade den bästa dansbanan i hela värmland.

I Vingåker klev en väldigt tjock man på tåget. Han var i 30-årsåldern och skulle åka på dataspels-LAN i Stockholm. Diskussionen kom in på poliser och dödsstraff. Tjocka mannen tyckte att man skulle införa dödsstraff i Sverige. Han tyckte också att pedofiler och väldtäktmän borde kastreras som straff. Jag försökte problematisera hans åsikter, eftersom jag är ganska påläst i ämnet. Men han kunde inte tänka sig att även våldtäktsmän och pedofiler hade varit barn och hade favoriträtter, mammor, syskon och ångest.

I Degerfors klev en småbarnslärarinna på tåget, när alla i kupén var i full gång med dödstraffdiskussionen. Lärarinnan var också mycket religiös och lade sig i på ett högst respektfullt sätt. Hennes mjuka stämma och livssyn satte dit tjockisen rätt så direkt. Det var underhållande. Så här fortsatte min resa hela vägen till Uppsala. Om man kom in i vår kupé deltog man i diskussionen. Alla gjorde det, eftersom att alla nya trodde att vi alla kände varandra sedan innan. Vi avhandlade ämnen såsom livet, döden, krig, moral, homosexualietet etc. Tunga ämnen där alla hade en åsikt, som dessutom respekterades.
När vi skildes åt fick jag en kram av tanten som sa att jag var en god människa och att hon önskade mig ett långt liv. Detsamma sa jag. Detsamma.
Viktoria och jag kramades också. Vi bytte mailadresser och jag sa att jag skulle hälsa på henne i Oslo någon gång.

Jag glömde att jag var bakfull eftersom att resan var så annorlunda och underhållande.
Erlend Loe säger att livet är lite som en resa. Den här resan var lite som livet när jag tänker på det. Man sitter i samma tåg, liksom.

Snart är jag framme i Stockholm. Undrar hur det ska gå för den oroliga tanten med alla trappor och okända vägar. För mig kommer det gå bra, det vet jag. För det finns alltid något spännande vart man än hamnar.


Heppåer!