Krigsdrabbat område

Jag hittade något från förr under en stor sten ute i skogen på min morgonpromenad denna strålande morgon. Ett oskickat brev daterat Februari, något av de senaste fem åren. Jag slås av min oförmåga att kunna hålla mig till saken till och med när jag skriver icke-kärleksbrev. Varsågod.a.


Hej ditt as.
Jag är så trött. Det värker i min kropp, min hjärna är full av små sömniga tankar som slåss med tankarna på dig. Tankar på dig med en annan. På dig och mig. På mig utan dig.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Kanske måste jag skjuta dig ur mig. Med dyra vapen och ammunition för en livstid kanske det skulle gå. Gigantiska pansarsköldar till mitt försvar om du försöker ta dig in igen.
"Krigsdrabbat område- bestig ej marken då du riskerar omvandlas till tusen små bitar" (Läs; bestig ej marken då JAG riskerar omvandlas till tusen små bitar). Sen måste någon stackare ägna dyrbar tid åt att gå omkring med en korg som nån polsk jävla bärplockare på den skånska myllan och leta bitar och samla ihop mig. En del av en fot i toppen av en gran. Vänster pekfinger under en trädrot, ett råttbo där man kalasar på min reptilhjärna. Den kan dom få behålla förvisso. Sen ska nån annan stackare bygga ihop mig och det kan ta flera år. Fyfan vilket slöseri på skattebetalarnas pengar och för att inte tala om resurser. Kletigt kommer detta företag att bli dessutom. Och dyrt.
Gör samhället en tjänst och håll dig i fredligare delar av världen än i närheten av mig.
Det var allt. Adjö.

Detta blev aldrig skickat. Men det var till dig. Och till dig. Och dig. Till dig med. Ja, till dig också. Och lite till mig.

Nu sover vi tycker jag. En osynlig arm att vila sig på en lördagskväll, KAN det bli bättre?!

Puss!