Tågluff stopp 4: San Sebastian

Började denna söndag med ett riktigt träningspass.

Gudstjänst. Min första sedan jag konfimerade mig för 13 år sedan, och den var minst lika ofrivillig.

Inte visste jag att det var rena friskis och svettis att gå i kyrkan. Men det är det.

Stå upp, sitta ner, omvartannat, fast man inte förstår varför. Lite som livet i stort.

Anlände till San Sebastian klockan 06.45 imorse. Att jag inte gillar tid i allmänhet, eller att förhålla mig till den, det vet vi alla. Men av alla tider är nog söndagmornar runt 7-tiden, den värsta tiden att vara vaken på. Särskilt jobbigt kan det kännas, efter att ha suttit på ett tåg i tretton timmar och på grund av batterihaveri i datorn missat slutet på kultfilmen "Rebel without a cause", samt har halsont och balansera mellan att ha feber och att inte ha feber.

I en sådant läge är jag glad om jag får komma in på hostelet jag bokat, om så bara för att vänta i en soffa, tills dönickarna som ockuperar mitt blivande rum vaknar.

Men så blev det icke.

Utkörd på gatan i en okänd stad klockan 07.00 en söndagsmorgon. Jag har befunnit mig i en prekär situation, så att säga, hela morgonen. Först gick jag ner till vattnet med Caroline. Jag somnade till havets brus och några lokala A-lagares sus. Båtar guppade upp och ner och jag var förbannad på dem som fick ligga därinne och gunga i lugn och ro. Stenbänken jag hade som viloplats var föga bekväm.

Somnade och vaknade och insåg att feber var på gång att ta över min kropp.

Vi började gå lite för att få upp värmen. Inte så mycket som en lite kiosk var öppen. Bagerier, glassbarer, restauranger, allt hånade oss med nerfällda jalusier.

Vi gjorde som så många andra gör, sökte tröst hos Gud allsmäktig.

Nej jag ljuger lite. Men vi gick in i den enda byggnad som var öppen och det var en kyrka.

En helt tom kyrka klockan 8 en söndagsmorgon, Perfekt.

Hårda träbänkar men helt klart överkomliga att ligga på en stund.

Vi satt, vi låg, vi somnade.

Vaknade av att församlingen (som inte varit där när vi deckade) reste sig och gjorde korstecknet synkroniserat. En del hade kommit ensamma, en del i par och några var tre. De som var ensamma såg ledsnast ut. De som var två var lite mindre ledsna, men lite tjockare överlag. De som var tre såg jag aldrig ansiktet på. Kan ha vart de tre vise männen som kommit ner på jorden för att se sig om. Fast jag vet inte om vise män har permanentat hår och bröst. Det har dom säkert.

Såg en präst i ögonvrån och anade oråd. Präster i ögonvrån är inget man ska ta allt för lätt på. Jag väckte Carro och upplyste henne och situationen.

Ligga här och sova som två luffare går ju inte an, tänkte jag, och gjorde korstecknet. Jag ville inte känna mig utanför. Tror kanske jag gjorde åt fel håll dock, men jag korsfästes inte för det.

Höjdpunkter på gudstjänsten:

1) Uppvaknandet. (Inte det faktum att vi vaknade från från icke-religiösa tillvaro, utan att vi vaknade i kyrkan av att gudstjänsten drog igång, när vi bara ville sova)

2) Nattvarden. OCH varför heter det nattvard om det intas klockan 8.30 en söndagsmorgon?

Är Inte det lite falsk marnadsföring? Frågade prästen men han förstod inte "nattvarden". Det gör ju inte jag heller så jag kan inte begära mer av prästen egentligen.

3) När folk helt från ingenstans började pussa och krama varandra. Utom mig och Carro. Vi var som två spetälsk. Vi fick inte så mycket som en blick. Den där prästen var en skum typ.

4) Kollekten. Och att en gubbe stack ner handen i den där fickhåven av tyg men inte lämnade så mycket som ett cent. Blir inga korv med bröd för honom inte, kan han glömma. Sånt där ser gud.

Vi tog nattvarden. Tänkte att när vi ändå genomlidit en hel jävla gudstjänst på spanska kunde vi väl lika gärna få lite vin och en såndär kaka. Vi hade ju inte intagit någon frukost och vad kan smaka bättre är kristi kropp och blod?

Här passar det sig att lista besvikelserna:

1) Att vinet/kristi blod tog slut innan vi hann fram

2) Att Kakan/kristi kropp var som en bit hushållspapper i gommen, och ingen ost fick man.

3) Att prästen hade en lucka bakom predikstolen fullproppad med vin som han stod och smuttade på bäst han ville, den snåljåpen.

4) Att gud inte hörde min bön om att det skulle finnas några korv med bröd i densamma lucka, helst några röda danske pölser med kryddig ketchup.

5) Att man var tvungen att stå och sitta omvartannat hela tiden. Det var inte alls rofyllt, bara stessande.

Lunkade hemåt och kände oss föga som bättre människor, och ingen korv med bröd har jag sett heller. Typiskt gud.

Nu ska vi se vad San Sebastian har att erbjuda. Har sett surfare och stränder och hamn hitills. Lovar gott. Har sett en skylt som gör reklam för surflektioner samt yoga-pass. Kombinerat. Kan vara den mest vågade korsningen jag hört talas om. Surfande dudes paras med bohemiska yoga-människor i ballongbyxor. Kanske måste jag delta. Om inte annat så för att bevittna tredje världskrigets startskott.

På samma lapp stod att det kostar 120 euro att kräkas ut från hotellbalkongen. Skulle inte förvåna mig om jag råkar göra det. Kan ju hända vemsomhelst.

Gud ske pris, ge mig en julegris.

Tågluff stopp 2 ½ Lissabon

Lämnade Valencia med hatkärlek. Det var bra där men ändå inte. Lite som högstadiet.

Åkte tåg till Madrid och hade tre timmars racer-tur i Centrum.

Tog en taxi med en gubbe som gav oss en gratis guidetur genom alla sevärdheter och släppte av oss i bardistriktet. Som om han kände på sig att vi ville ditåt. Tog en drink på trång bakgata i Madrid där en gammal gubbe med käpp och Ipod dansade för glatta livet och fick oss att fundera på om ålderdomen är något att frukta egentligen. Förmodligen inte, sa vi och tog en öl till. Madrids magiska aura gjorde att klockorna stannade men ändå gjorde dom inte det för vi fick plötsligt bråttom som fan till metron för att hinna till tågstationen och vårt tåg till Lissabon.

Just som vi gått på metron började det trycka på i kissblåsan på mig. Det tryckte och bultade och jag vill så gärna sätta mig och kissa på plats men hade inte tid med ytterligare polistransport så jag höll mig.

Framme på tågstationen sprang vi som yra höns med ögonbindel och visste verkligen inte alls vad vi höll på med. Snäll man föste oss rätt och tog sig för pannan.

För att komma till spåret krävdes att man gick igenom en spärr som vanligtvis bara släpper igenom personen som går igenom men inte mig. Jag tog sats som en tjur och med hela min kroppstyngd med huvudvikt på buken fälldes jag av den jävla spärren.

Resultat; kiss i byxan. Inte bara en droppe, utan kiss verkligen.

Tid fanns inte till att åtgärda detta problem utan nu var det järnet som gällde fram till tåget.

Vi hann, givetvis, men på könshåret.

Carro var orolig att jag skulle börja lukta kiss så jag bytte byxor och allt var givetvis frid och fröjd. Gick till baren på tåget (!) och drack vår första portugiska öl av märket superbock. Kul i alla bemärkelser.

Sedan susade vi genom den spanska natten i ett rasande tempo och efter tio timmar nådde vi Lissabon. Denna stad av upptäckter och världsomseglingar.

Har hunnit tappa bort varandra samt varit i en kyrka där man inte ville hymla med att döden var ett faktum för var och en av oss. Döden skall inte vara tabu, därför fick vi gå rätt in i obduktionssalar och andra makabra miljöer där döden var minst sagt påtaglig. Det var en märklig upplevelse, och som grädde på moset satt prästen och spelade Tina Törner på kassetbandspelare. Vi har fått en utmärkt första bild av Lissabon.

Maten var god och vinet likaså. Nu är kvällen här och vi ska se om det händer något roligt på hostelet. Om inte ska vi se till att det gör det.

Ta vårt ansvar.

Beijo!!!

Tågluff; Dyra hyrcyklar

Den där satans springnotan på 7 euro som verkade så barnsligt kul igår betalade sig rätt snabbt.

I morse när vi skulle cykla till tågstationen för att köpa biljetter gjorde vi den fasansfulla upptäckten att någon tattare, kanske samme som tog min väska, hade snott Carros cykelsadel. Jävligt onödigt tilltag sa vi, och funderade över hur stor marknaden för cykelsadlar egentligen är. Sura och hungriga cyklade vi ändå. Carro fick stå hela vägen. Givetvis.

När vi gjort det vi skulle på stationen var Carro aningens upprörd fortfarande. I denna hungriga upprördhet satte hon sin nyckel i fel lås. Och den fastnade.

Ett antal gubbar och män kom fram till undsättning och speciellt engagerad var en securitasvakt med hävdelsebehov som försökte med alla medel, utan resultat. Han hämtade en tång och skulle vara manlig och bra, men nyckeln gick av.

Då hämtade han en såg för att inte sjunka i sin manlighet.

En skolklass med småbarn i 7-årsåldern stod och beaktade den vackra tågbyggnaden eller något liknande kan jag tro. Detta såg inte securitasvakten i all sin modiga manlighet utan han brände på med svetssågen och gnistor yrde och for på de stackars barnen som sprang och blev livrädda. Panik utbröt och jag och Carro stod mest passiva och suckade bredvid. Skollärarinnan konfronterade den manlige vakten som blev förbannad och sa något om att barn i allmänhet inte borde vistas i så stora grupper, typ. Han var fortfarande mån om sin manlighet så han kaxade sig och ville inte vika sig för barnen. Han sågade på, och mitt i allt detta hann han dessutom bjuda ut mig och Carro på lunch. Vi tackade vänligt med bestämt nej.

Efter denna kaotiska härva kom någon slags chef och skällde på vakten som hade skrämt barnen, och i denna hetsiga konfrontation passade vi på att cykla iväg, med trasiga lås och med en sadel. Den trevliga cykelturen blev dyr och Carro fick betala för tre lås och en sadel.

Det var springnotans fel. Karma, kallas det.

Summa summarum: Tågluffen hittilis har haft en del oförutsedda utgifter, vilket har lett till att vår bugdet är lika spräckt som en skalle mot en stenvägg. Och ungefär så känner vi oss också.

Humöret är något lågt och vi är oroliga att det kommer fortsätta lika illa. Vi bestämde oss för att lämna Valencia, då oturen kanske sitter i stadens atmosfär. Vi tar natt-tåget till Lissabon, Portugal ikväll. Kanske kommer vi fram, kanske inte.

So long.

Tågluff stopp 1; Valencia

Började tågluffen i Valencia igår, med rivstart. Efter tre timmar i denna till synes lugna, pittoreska stad, satt vi i en Polisbil. Nej, vi har inte börjat bedriva illegal verksamhet. Än. Dock hände de, som många nog förutsåg. Jag blev jag rånad, med råge. Det var en klyftig tattare till rånare som kunde se igenom väskor förmodar jag. Problemet med vad vi skulle tillbringa gårkvällen med blev således löst av sig självt. Jag och Carro fick åka polisbil och sitta på polisstationen i tre timmar. "Förhöret" var skrämmande likt tv-succén "gäster med gester" som gick någon gång på nittiotalet. Hursomhelst gjorde jag mitt bästa för att förklara händelseförloppet. Sedan fick jag titta i mappar med hundratals lokala tjuvar och banditer för att peka ut den skyldige. Det var svårt ska jag säga. Alla hade långt hår, skägg och tämligen smala kroppar. Jag har med andra ord god kunskap om stadens kriminella förmågor. Alla, och jag menar alla, hette något med Jesús, Juan eller salvador. Det kan jag säga utan att lämna ut någon staskars spansk hemlös mördare. Det kändes ganska hemskt alltihopa. Men jag kände att jag ändå ville berätta det för er.

Medans polisinspektören Juan insåg att det var fullkomligt lönlöst med mina charader tände han en cigarett och suckade. Poliser röker inne i Spanien. Vi ringer en tolk sa han. Sagt och gjort. Medan tolken inväntades gav Carro honom fria händer med europa-kartan vilket resulterade i entusiastiska ringar runt städer i hela Spanien. Juan visade sig vara hemma på sitt eget land och han föreslog Salamanca framföra allt annat. Sen pratade vi om ditten och datten, på jag vet inte vilket språk, men vi pratade om allt möjligt. Fantastiskt.

När förhöret var slut klämde jag ur mig att det jag sörjde mest var min dagbok som försvann i stölden. Juan förstod vad den betydde för han satte handen mot sitt hjärta och dunkade. Liksom, för att visa att han förstod, att det var hjärta och själ i dagboken.

Juan tog oss med i sin bil till slummen, där vi letade i trappor och andra märkliga hålor efter mina tillhörigheter. Utan resultat. Men vi såg en helt vit duva. "Paloma!", sa Juan.

Skärrad och nedstämd gick jag hemåt med Carro. Något gott ville vi ändå unna oss, trots misären och köpte varsin pizza. Just som jag skulle till att sätta tänderna i den, tappade jag den. Med fyllningen neråt.

Jag har haft bättre dagar än igår.

Idag har vi varit ute och cyklat. Inte metaforiskt för en gångs skull, utan vi cyklade till stranden och där satt en man med stor röd mage och kammade en vit pudel. Pudeln hette Alfie, och Carro blev erbjuden att kamma Alfie men detta erbjudande avböjdes. Sedan somnade vi i sanden till vågornas brus, ovanpå våra väskor, denna gång. Vaknade en timme senare av att en man gick förbi och kommenterade Carros stjärt med orden "Grande Bottom".

Carro surnade något men jag sa att det nog var positivt med Grande Bottom.

Sedan cyklade vi på floden. Förr var det en flod med broar över vatten, men nu är floden uttorkad och istället är där en gigantisk lång grön park full av blommiga träd, bänkar och barnkalas.

Underbart.

Efter god middag gick vi till en bar, den med billigast Mojitos givetivs. Ändå var vi tvungna att göra en springnota. Så det gjorde vi.

Det är den jävla tattarens fel som snodde min väska. Han satte ribban. Han har gjort mig fattig och arg och jag vill ha ett anarkistiskt samhälle. Varför inte börja i Spanien?

Är allt detta sant, undrar ni?

Kanske, kanske inte.

Men jag lever och mår bra och så länge ingen dör eller blir allvarligt sjuk ska man inte sörja allt för länge. Livet är för kort för det. Utan väska eller ej, jag har iaf mig själv och livet. Och jag är i Spanien med en underbar vän och fastän det är måndag har vi inga tider att passa, och inget tråkigt vi måste göra. Vi får göra vad vi vill, och det vill jag inte gå miste om genom att sitta och vara sur.

Vi har ingen plan inför morgondagen. I Spanien är tempot aningen långsammare än i Sverige. Passar mig utmärkt. Kanske ska vi till Portugal, kanske ska vi lyda Juan´s råd och åka till Salamanca. Hursomhelst rapporterar jag snart. Utan polistransport hoppas jag.

Adios Amigos.

kärlek luktar illa

SVT utlyste under några avsnitt av litteraturprogrammet Babel en poesitävling med anledning av Kronprinsessans kommande giftermål. Under pompa och ståt blir det bröllop i Juni och jag behöver väl inte säga hur mina känslor för rojalismen är?

Nåvål jag ger er en hint; Så gott som döda.

Folk gifter sig hela tiden. Kärlek är kärlek för varenda en på jorden. Bröllop stora som krigs-segrar däremot, är ett satans påfund. Ett ynkligt sätt att dra in cash från monarki-hysteriska tanter och andra som läser skvallertidningar.

Hursomhelst tänkte jag att det här med kärleksdikter inte är något jag är särsklit bevandrad i. Minns en jag skrev i högstadiet som förvisso var ett alster man skulle kunna damma av. Den hette "I hate love" och hade en aningen bitter ton. Inte fick jag något jävla fluffigt bröllop för kung och fosterland trots att min kärlek var stark. Men jag var inne på ett spår. Jag hade redan hittat en ton.

Jag provade att skriva en dikt. Om den vann i tävlingen skulle dikten läsas upp av Bob Hansson på bröllopet.

Vet inte om det var tanken på överdådiga bröllop som lockbete för medelklassen att göra av med hela semsterkassan som slog an tonen i min dikt, eller om jag bara var aningen sur på kärleken som fenomen. Förmodligen en kombination.

Hursomhelst blev det något som liknar en dikt. Betvivlar starkt att den kommer läsas den där fluffiga dagen i Juni. En dikt med ord som kroppsvätskor passar sig nog inte för majestätiska evenemang. Men det borde det. Även prinsessan har säkert kommit i kontakt med detta säregna fenomen.

Förhoppningsvis blir det regn, föresten.

Vädret styr vi inte över. Vill vädret regn blir det regn, prinsessa eller ej.

Här delar jag med mig av min dikt; kärlek luktar illa

Kärlek luktar illa.

Från varma kroppars gnuggande mot varandra i svettiga positioner.

Den luktar saliv, svett, kroppsvätskor och gårdag.

Förväntan

Framtid

Den är smutsig och händer på olämpliga platser.

Söndagspromenader med spritandedräkt och sviktande minnen från natten innan.

Svettiga handflator luktar gammalt.

Nytt

Pressade mot varandra.

Kärlek är när alla dessa dofter går dig obemärkt förbi.

Det enda du känner är hur solen värmer dig på en gräsmatta en kall novembertisdag i en nittiosäng någonstans ovanför marken.

Kanske bara en centimeter.

Tvivlar på att prinsessan vet vad en nittiosäng är heller föresten.

Jag är hursomhelst rätt nöjd med min dikt. Det får man vara. Nöjd med det man åstadkommit.

Nu ska jag försöka sova, medans carro är ute och spelar roulette på Casino. Må hon komma hem med alla kroppsdelar i behåll.

Hej

Cant buy me love

Hej hej hallå dagboken.

Vet inte varför jag just skrev så, detta är ingen dagbok, men skitsamma. Ibland gör jag saker fastän jag inte vet varför. Så är människor. Irrationella och lite opålitliga. Ni med.

Igår var jag och Carro på bravader. Vi träffade några pokerspelare som försörjde sig på just poker.

Det var ett spännande möte minst sagt, med en kultur jag känner mig långt ifrån. Man har olika syn på pengar beroende på vem man är, detta står då alldeles klart för mig. Klart som korvspad.

Att dansa var det inte tal om, däremot var det modernt i dessa kretsar att stå i en ring runt ett bord fullt av diverse rusdrycker och veva med en arm och skrika, ibland hoppa. När klockan närmade sig 05.00 och alla skrek för sitt liv att "Tonight´s gonna be a good night" kände jag mig smått förvirrad. Hade inte natten redan varit? Vilken natt syftades det på? Nästa natt eller?

Där och då fick jag nog, gick ut och satte mig i en buske och kissade. Det var en bra kiss. Rikligt är ett bra ord.

När jag satt där i busken såg jag solen gå upp mellan båtarna i hamnen. Master som silade det ljumma matta ljuset. Då tänkte jag något i stil med att inga pengar i världen kan betala för det.

Vi äger inte jorden, solen, vattnet, vädret, hur rika vi än är. Vissa saker kan man inte köpa, så är det. Bevisligen.

Dessa saker kan man inte köpa för pengar:

Kärlek

Lycka

Insikt

Empati

IQ

EQ

Kanske mer saker men jag kommer inte på fler. Jag kommer inte på så mycket alls.

Idag längtar jag hem. Jag saknar mina vänner och att sitta i gräset på gubbholmen med ett sexpack och vara nöjd med det. En bränd grillkorv med ketchup på, och den svenska försommaren i ryggen. Dunkandes som en uppmuntrande coach. En pålitlig stabil jävel med stadig benstomme. En man kan lita på.

Jag är glad, att jag ska tillbringa sommaren i Sverige. För det är sant, jag älskar Sverige. Jag saknar det och jag älskar det. Även om jag inte byggt så mycket av Sverige. I det hela taget inte ett skit. Några grejer i träslöjden gills inte, det har inget med infrastrukturen att göra.

Jag vill hem och dra mitt strå till stacken. Vara nyttig.

Jag vill definitivt inte bli pokerspelare. Det verkar vara ett tämligen trist, ostimulerande sätt att tillbringa tiden på. Mycket siffror och logik, inget för mig. Och det där med pengar. Jag vill nog inte ha så mycket pengar att jag måste sprida dem hejvilt för att känna att jag gör något av dem.

Jag vill köpa grillkorv på ICA, jämföra priserna, ta den billigaste och ett sexpack folköl och njuta av världen. Den vi inte äger. Den ingen kan äga. Den som äger oss.

Kapitulera inför högre makter och skita rätt och slätt i pengar. För när allt kommer omkring är pengar det minst viktiga. Kärlek är det viktigaste. Och det köps inte. Det krävs tur och öde och en jävla massa tålamod.

/Tålmodig fattig Svenska

En liten utvärdering

Jag låg igår på terassen i solen och tänkte på livet. När sådana tankar dyker upp är det oundvikligt att tänka på det förflutna, särskilt eftersom min framtid är rätt så jävla svart och oviss.

Men även om jag inte vet vad jag SKA göra, så vet jag åtminstone vad jag har gjort, på ett ungefär.

Dessa tankar resulterade i en kreativ svallvåg som sköljde över mig och jag bestämde mig för att utvärdera mina år i Karlstad. Göra en slags redovisning. Bokslut. Rapport.

Jag började fundera i mer konkreta termer på vad jag ägnat mig åt de senaste 3 ½ åren då jag bott i Karlstad. Jag kom fram till en hel massa saker som jag inte tänker gå in närmare på. Sex kategorier kunde dock utkristalliseras som de mest väsentliga delarna i mitt liv.

Kategorierna är följande:

ÖL

POJKAR

PLUGGA

VÄNNER

JOBB

SKRÄPMAT

Man kan ställa sig frågor som; Är skräpmat mer relevant än till exempel träning och friluftsliv?

Borde inte kulturella upplevelser vara en kategori?

Detta är frågor jag själv ställer mig och blir lite sur över att de andra ändå verkar ha tagit mer av min tid än dessa. Jag biter i det sura äpplet. Omfamnar min egen historia och utgår från dessa mer ärliga kategorier, trots att vissa av dem det känns aningen meningslösa, såhär i efterhand.

Meningslösa eller ej, jag ägnade tid åt dem, och skall jag presentera mer precist, hur mycket tid.

Nedan ser ni ett rörelseschema, över hur jag rört mig i Karlstad de senaste 3 ½ åren. Färgerna indikerar de olika aktiviteterna, som ni ser utmärkta i det vänstra hörnet.

(Förslagsvis tryck på bilden så ni ser den i ett större format, för tydlighetens skull)

Av ovanstående modell kan vi se hur streck av färgen orange, samt lila dominerar mina rörelsemönster. Om detta tänker jag inte uttala mig något vidare. Frågetecken kommer säkert dyka upp, exempelvis det lila strecket som berör stadshotetellet. Vad detta var, eller inte var för en pojke tänker jag inte gå in på. Jag lämnar också osagt om det kanske är samma pojke som står för alla lila streck. Så KAN det mycket väl vara.

De orange strecken är mycket frekventa genom pubarna i stan, främst Ankan och Koriander skulle jag vilja påstå. Men att sitta och rita streck för varje gång jag besökt en krog skulle krävas mer än ett A4 papper. Man skulle också kunna tolka det blå strecket som går till systembolaget som att jag umgås med mina vänner där. Detta är inte riktigt meningen, även om man kanske har varit där tillsammans en gång eller två, och umgåtts medan man omsorgsfullt valt ut ett gott vin. Det största nederlaget i denna kletiga modell är att de röda strecken är ytterst få. Dock, vill jag påstå, borde det strecket som går till Universitet vara brett, då jag faktiskt ägnat mycket tid där, studerandes. Vid ett svagt ögonblick försökte jag studera på Carstens café som ni ser, men det var en dålig idé och inte mycket blev gjort. Vad gäller kategorin skräpmat har jag frekvent fört mig mellan Burger King, Mcdonalds och diverse pizzerior i stan. Oftare än till stadsbiblioteket till exempel. Därmed inte sagt att inte ägnat mig åt mer intellektuella sysslor när jag ätit skräpmat. Så kan det ha varit.

Eftersom ovanstående modell brev en rent ut sagt kladdig historia har jag även valt att förtydliga resultatet i stapeldiagram. Sådana man lärde sig göra på högstadiet.

Ja resultatet talar väl sitt tydliga språk. Jag har ägnat mig mer åt öl och pojkar än åt studier.

Dock måste påpekas att all forskning inte är tillförlitlig, särskilt inte den här, då utvärdering var det (enda) ämnet jag fick underkänt i.

Tankar om slutresultatet: Jag vet med mig att jag studerat mycket mer än vad som framkommer av studien. Jag vet också med mig att den orange och lila stapeln inte ljuger, men att den heller inte kan tas för allvarligt.

Den största paradoxen med hela detta extremt dumma företag är att jag åkte till Karlstad för att plugga, och av denna djupdykning att döma, är det det jag sysslat minst med. Ändå har jag fått en examen och betraktar mig som beläst och kunnig på de områden jag bör vara kunnig inom. Till mitt försvar vill jag tillägga, att jag åtminstone hade väldigt roligt under dessa år. Samt att jag hjälpt hårt slitande krogägare att förhindra konkurs. Och genom att jag krossat ett hjärta eller två, hjälpt dessa unga män till självrannsakning och djupare förståelse av livet. Det stora hela livet. Motgångar föder klokhet.

Men på det stora hela känner jag mig nöjd med resultatet. Jag känner att det är en students liv och att jag levde det till fullo. I raketfart.

Slutsats: Åt helvete med forskning, nu går jag och tar en öl.

Adios

Gud har skaffat hockeyfrilla

Den sk. Guden som finns i himlen och tros ha skägg och nattsärk tycker att jag slöar och slackar och inte gör något konstruktivt med tiden. Själv har han varit ute i världen och sett sig om och anser sig ha befogenhet att komma och klaga på en sån som mig. Om tiden, en så trivial sak som tid, som jag personligen inte ger mycket för. Det är ett jävla påfund med tid hit och dit.

Vi skypade häromdagen och det var en sorglig syn. Uppkopplingen där uppe i himlen är tämligen dålig och jag vet inte vad för slags frekvens jag fick in. Guds bild hakade upp sig ständigt och slutligen såg han ut som ett brännskadat offer, svårt traumatiserat när bilden slutligen frös.

Det var en rätt obehaglig syn och jag kände viss avsmak. Inte för att jag har något emot brännskadade, tvärtom, jag träffade en brännskadad kille på spårvagnen en gång och han var hyggligare och långt mer sympatisk än många andra jag pratat med utan brännskador. Men jag gillar inte folk som utger sig för att vara något de inte är. Särskilt inte i dubbel bemärkelse. Som till exempel både Gud och brännskadad.

Vår konversation fortlöpte något trevande och jag återger här bitar av vad som sades:

G- Tjena din gamla samhällssvikare

J- Hej på dig själv gamle lögnaktige fan

G- Det här med Spanien, var det så klokt?

J- Det här med jordbävningen på Tahiti, var DET så klokt? (mycket nöjd över denna kontring)

G- Äh, det är jordens gång. Moder jord talar sitt tydliga språk, jag kan inte göra mycket

J- Men du kan göra något?

G- (undvikande) Njaej det är oklart.. Tahiti ligger långt bort, jag regerar inte så mycket där. Håller mig nära vatikanen. Försöker få någon reda i den här smetiga pedofilsoppan inom katolska kyrkan.

J- ja hur fan kunde det hända? Kyrkans män?! Avskaffa avhållsamheten säger jag.

G- Ja jag fattar ingenting. Gick igenom gamla dokumenationer förra veckan och ingenting visar på några övergrepp. Jag är förbluffad. Oerhört skamsen.

J- Gick du ifrån din stora platt-TV någon gång under dessa genomgångar?

G- Ja givetvis. Det tog slut på både cigaretter och ostbågar. Då har man inget val.

J- Skitsamma. Avskaffa avhållsamheten. Du håller ju själv på med otukt där uppe. Runkar och har dig. Skicka en brevduva till Vatikanen med ett auktoritärt budskap om sexuell frihet och dess lugnande konsekvenser, men utelämna sex med barn för satan. Så har media nåt att fokusera på ett tag. Jag ska inte ta åt mig äran jag lovar.

G- Äh. Vet inte om jag hinner den här veckan. Har köpt en skitrolig marackas i Pakistan och jag och Lennon har dragit igång ett band.

J- Vilka mer spelar i bandet?

G- Lennon på gura, jag på marackas och lite synt, eller bara två ackord. Sen har vi John Bonhamn på trummor, han från Led Zeppelin du vet..

J- Ja jag är inte född igår..

G- Och sen för att jag inte ville framstå som kvinnomotståndare eller något annat nymodigt fick Janis Joplin spela Bas. Hon är inte så bra, men hon lär sig. Kanske får hon köra lite också men vi får se. Hon har lite rökig röst. Ghandi ville såklart vara med på ett hörn, fan jag börjar tröttna på hans solidariska stil och "alla ska med"-tänk men han är svår att bli av med. Har liksom inga argument att INTE umgås med honom. Det provocerar mig. Hursomhelst spelar han triangel och det verkan han nöjd med. Han nöjer sig lätt och det är en fördel. Billie Holliday sjunger. Motvilligt med jag fick med henne. Det är ett brokigt gäng men det blir bra. Vi bidrar med olika saker.

J- Låter som ett riktigt framgångskoncept. När är första giget?

G- Nästa vecka! På en skitskum bar, dagtid dessutom. Jag är inte så bevandrad i Livemusikens värld men jag tror det är ett dåligt tecken. Man har låga förväntningar på oss, och det kan sinka vårt engagemang.

J- Ja men alla band börjar ju på botten, så får man jobba sig upp. Så är det för oss dödliga. Inga privilegier. Bit i det sura äpplet gud. Fan va du ser konstig ut föresten, är du brännskadad?

G- Nej, men jag laddar ner en film så internet går lite trögt. Och så har jag klippt mig.

J- Vilken film?

G- vadårå?

J- Men säg!

G... Sound of music.

J- Hahahaha.. L-A-M-E!!

G- Berätta inte slutet!

J- "OK"... Vad är det för frippa du skaffat då?

G- Nja lite hockeyfrilla nästan. Var sjukt trendigt i Pakistan. Jag ville verka intresserad av kulturen. Jag representerar ju en hel religion. Vill verka intresserad. Men nu ångrar jag mig nog.. Det ser en aning gubbsjukt ut.

J- Du är gubbsjuk.

G- Ja men jag vill inte att andra ska veta det

J- har du ingen bild?

G- Njaej men jag har en bild på en som liknar, jag kan skicka den.

J- Men hur mycket konjak hade du druckit för att drista dig till ett så makabert beslut? Du ser ju ut som en seriemördare! En Gubbsjuk seriemördare!

G- Ja men det är inte JAG på bilden. Jag har ett frommare anlete med höga kindben och blond svallande hår. Det inger ett mer kultiverat intryck. Men jag kan hålla med om att frisyen och jag är en enda stor paradox. Det hänger inte ihop.

J- Raka av skiten.

G- Jaja sluta tjata. Har lånat ut rakapparaten till Nancy Spungen dessutom.

J- Du, berätta mer om resan. Indien och Pakistan.

G- Nja gjorde inte så mycket. Spelade schack, rökte cigarr och drack konjak. Sen drog jag till Indien och levde renlevnadsliv i två veckor. Plus minus noll. Så fungerar det. Man jämnar ut.

J- Du är en skamlig gud och förebild för de som är desperata nog att tro att du är på riktigt.

G- A jag vet. Känner mig lite förslappad. Tror jag ska läsa in komvux till hösten. Känner att jag borde ha bättre koll på världshistorien. Blandar ihop Greker och Romerska imperiet. De hade så lika käder!

J- Herregud.

G- Ja?

J- Det var inget.

G- Måste gå nu filmen är nedladdad. Ghandi kommer över. Ingen annan som ville se Sound of music. Men Ghandi, han är mesig nog. Han är lite bra att ha även om han är efterhängsen.

J- Alltså, var inte Ghandi Buddist?

G- Vad?

J-... Hejdå.

G- Hörs! ha kul i Spanien. Franco hälsar föresten!

J- FY. Hejdå.

G- Hej!

Skengravid på salami

Igår berörde jag ämnet avstickare. Man skulle kunna säga att några sådana gjordes redan samma kväll. Som jag sa, jag tvivlar inte på att det blir någon avstickare då och då.

Igår förtärdes middag på Bar Lobo i Raval-kvarteren. Fem flickor var nöjda med färgfulla drinkar och när maten kom in hade vi höga förväntningar som mer än besannades. Mellan varje tugga och varje smak sa vi "mmmm" och "Åhhh" och någon uttryckte det som "fantastiskt!". Jag åt mer än jag brukar äta, kanske för att jag var hungrigare än vanligt, eller bara uppspelt. Den sista salamin jag stoppade i mig minns jag som väldigt röd, nästan pulserande när jag med mycket kraft svalde den. Efter middagen såg jag bokstavligt talat gravid ut, vilket är mindre bra när man är ute på byn i färd med att leta upp en bar med värdiga drinkar. Folk tittar och tror att man är en oseriös blivande mamma. Man känner sig som en slummens medborgare. En svikare. Eftersom jag bara hade en mat-bebis i magen tog jag inte åt mig av folks fördömande blickar. men det beklämmer mig att de kommer gå hem och berätta för de sina att de sett en västerländsk lättfotad flicka dricka sprit med magen i vädret.

Jag försöker att inte tänka på det mycket nu. Salamin var god och så var det med det.

Sedan träffade vi en norrman som hette Kent, i en gränd någonstans. Det finns många gränder här, nästan onödigt många. Han hade en skateborad med sig och han skulle till en skateboard-bar. Vi har ingen erfarenhet av skateboard. Förutom att både jag och Carro pussat en och annan kille som har detta säregna intresse. För egen del snarare ganska många sådana. En del var bättre, en del sämre. På både skateboard och pussas.

På skatebaren var alla lite hippa och man kunde se att de flesta ville ha en någotsånär jämnårig flicka eller pojke med sig hem för otukt, närhet och så småningom; ångest och könssjukdomar (vilket de för stunden helt glömt existerar). Jag såg flera par spana in varandra och sedan hångla. Slaskigt, oseriöst och något billigt. Inte som kyssarna på film eller ens i närheten av.

Jag och Carro drack en drink och pratade med två spanjorer. De var blyga och hade aldrig vågat pussa varken mig eller Carro. Vi var äldre, vi var coolare, och vi var Svenskor. Killarna var unga och eld och lågor. Ville nog springa hem och berätta för sina kamrater, att de träffar svenskor. Den ena såg ut som Ross i vänner. Den andra berättade att Spaniens bästa kock kommer från San Sebastian, och jag kände mig ännu mer nöjd med resplanen jag presenterade igår, där första stopp är just denna stad. Jag har nu mycket höga förväntningar på maten där.

Sedan pratade jag med en Argentinare som hette Augustus. Han var filmregissör och älskade livet och konsten. Vi pratade mycket och han hade nog gärna velat kyssa mig men jag sa nejtack. Jag sa att jag redan tyckte om någon annan men att vi gärna kunde bli vänner. Han såg lite besviken ut men jag är nöjd. Han vet vad han får. Han får en vän och inget mer.

Vi pratade om filosofi och slumpen och annat universalt.

Sent tog jag metron och för första gången lyckades jag planka i spärren. Jag vet att detta inte är något bra för de flesta människor, inte heller för mig. Men jag har lagt avsevärt mycket pengar på Spanska kollektivtrafiken, till och med mer än jag lagt i Göteborg, där jag varit många fler gånger. Så ska det inte vara. Lagom räcker. Jag och en annan kille plankade och med detta gemensamma intresse som grund började vi konversera. Han var från Marocko och hette Meddi, han prata spanska, jag pratade franska och i 30 minuter pratade vi om hans klädaffär, där alla sorts kläder finns att fynda. Han var en trevlig ung man. Inte alls Berusad och oanständig.

Sent kom jag hem, helskinnad, okysst och med alla pinaler i behåll. Jag är för bra för att vara sann nästan.

Nu är det dags för en promenad i de där otaliga gränderna. Kanske borde uppsöka de som trodde jag var gravid igår och visa, att nu, nu när jag bajsat, är jag smal igen.

De tycker nog att det är förskräckligt, att jag bajsat ut ett barn. Tänker man efter så är det förfärligt. Tur att det bara var Salami och lite annat. Inget levande som kräver föräldraledigt eller blöjor.

Hejdå.

Avstickare

Jag ska ut och åka tåg. Tågluffa eller vad det heter. Efter noga övervägande vet jag inte om flygplan var något för mig ändå. Det var alldeles för överväldigande att se jorden uppifrån. Kanske att jag kan göra det senare. Sen. Jag har lång tid på mig för jag har planerat bli gammal. Gammal som kruchtov-tanta.

Tåg alltså. Jag har gjort upp en plan. Såhär ser planen ut:

Barcelona- San Sebastian- Lissabon- Gibraltar- Valencia- Nice- Paris- Amsterdam- Prag- Berlin- Köpenhamn.

Jag gjorde planen mest för att jag misstänker att jag kommer avvika från den, grovt eller mindre grovt kommer avstickare att göras. Om jag hamnar på grönland kan det vara trevligt att gå tillbaka och se vad som var den ursprungliga planen. Kanske kommer jag vilja analysera var det gick snett. Var någonstans resan bar iväg mig på andra äventyr. Spontana chockar som får mig att gå i fel riktning. Det har hänt förut, så det kan hända igen. Jag förvånas inte om det blir en avstickare.

Ikväll ska vi ut i den Barcelonska natten. Det får inte bli sent. Pengar är en bristvara. Det kommer bli sent. Pengar kommer vara en brist om ett par veckor eller så. Kanske får jag åka illegalt in i Sverige igen. Lifta eller något annat bohemiskt.

adios

Hundar behöver också sex

Efter att ha kånkat hem matkassar från en matvarukedja vars namn jag inte nämner men som har sitt ursprung i Tyskeland var jag slut och håglös. Glömde hur man kokar ris och brände därmed kastrullen samt riset. Till sist fick jag mat och då smackade jag mellan varje tugga och sa "sjukt gott". Jimmy och Carro var nog lite avis men de sa inget.

Dagen tillbringade i djup koncentration på biblioteket där jag ibland pausade och beundrade den vackra innergården med apelsinträd och oranga fiskar i ett öppet akvarium.

Efter några regnskurar och åsksmällar övertalade Jimmy oss att följa med till affären. På vägen dit fann vi en bar med högst intressant karaktär. Stammisar, cyklar, och böcker i inredningen.

Vi gick in där och drack varsin öl. Ägaren var en livlig man av äkta spanskt börd. Högljudd och glad. Hans mujer var var också där, en exotisk kvinna med svart lockigt hår och tydliga drag. Hon var mycket vacker och hon var marockanska. Vi talade med varandra på franska och hon berättade om sin hund som var en liten krabat klädd i skinnpaj. En riktig hombre. Carro frågade om den var trött men kvinnan förklarade att han var ledsen. Deprimerad rentav. Han skulle fått ligga igår med en tik men det blev inget. Tro fan han slokade med svansen och var tårögd. Han har inte ätit sen igår sa hon, och hunden låg i hennes knä och besvikelsen fullkomligt rann över honom.

Märkligt nog sökte hunden sig till Jimmy. Vi har alla våra hypoteser om varför. Jag antar att det är något med manligt samförstånd. Besvikelsen över att inte ha fått till det. Kanske sökte han tröst och förståelse. Jimmy tände en cigg.

Män.

Sedan fick vi varsin anka i trä, som var från Marocko, och en massa gratis mat. Det var en bra bar. Den bästa baren ja varit på sen jag kom hit.

Här är ankan.

Nu sitter vi hemma och regnet fullkomligt öser ner. Det åskar och blixtrar ute och jag hoppas att detta är urladdningen över Barcelona som gör att solen kan skina på oss igen, för nu är jag trött på moln och opålitliga vädergudar.

Apropå gud gör han sig högst närvarande. Han skrev en lapp till mig igår och skickade med flaskpost rätt ner i badkaret. Ny taktik. Innovativ.

Vi ska skypa imorgon. Han är så trendig nuförtiden.

Tydligen har han varit bortrest. Sett Indien och lite av Pakistan. Han gillar inte maten och att folk ser så fattiga ut. Det var allt han sa. Känns skönt att vår allsmäktiga har en så allsidig personlighet. Till och med dum och trångsynt, det är få förunnat.

Han hade glömt att det var kristi himmelfärd idag så han fick illa kvickt stoppa i sig cous-cousen han käkade på en rörig marknad i Calcutta och flyga hem till sitt mansion på sin nya indiska matta. Vävd av barnarbetare.

Puss och kram nu kryper jag ner i sängen med min spanska låtsasman.

Ligger på hans arm och myser mig genom åskan.

Bisous!!

Rik på inre liv

Taxichauffören var pakistanier. Han berättade om förorten och gemenskapen som finns där. Jag gick hem sista biten från Placa Espanya och var livrädd. Man ska inte gå ensam i Barcelona med massa värdefulla tillhörigheter. Stoppade Plånbok och anteckningsbok i byxlinningen, ipoden i BHn och telefonen i bakfickan. Gick som en cowboy och skrattade lite år min egen dumhet. Kom hem i all säkerhet med livet och mina materiella ting i behåll.

Och internet fanns det så även om timmen är sen kände jag att jag måste berätta om det.

Hade en ljuvlig kväll på bar i Barceloneta, som är stadsdelen belägen vid hamnen. Några glas vin och konversationer med Camilla plus vänner och syskon gjorde mig glad, och vid god vigör spatserade jag mot metron.

Fem minuter för sent.

Träffade tre trevliga flickor från Turkiet som var modedesigners i Milano. Vi tog sällskap till Ramblas och jag försökte i flera misslyckade försök agera vägvisare. Varje gång gick vi år fel håll. När vi skiljdes åt efter en timmes vilset spatserande och konverserande skojade vi åt min oförmåga att hitta rätt och jag var mycket övertygande och inte alls ironisk när jag visade dem vilket håll de skulle gå för att komma till sitt hotell som de visade mig på kartan var det låg.

Kartor. Jag älskar hur se ser ut, men vi kommer inte överens. De är som matematik för mig, allt för logiska och uträknade. Jag gick åt motsatt håll än turkiska flickstackarna och hamnade i hamnen och flickorna hamnade förmodligen i mitt kvarter. Skamsen och rädd för en konfrontation om jag vände om tog jag första bästa taxi hem. Där kom pakistaniern in i bilden.

Ja så kan det gå. Lite fattigare på det som kallas penningar ligger jag nu till sängs i tryggt förvar. Jag tröstar mig med att jag är rik på inre liv. Och att den där promenaden med de turkiska flickorna kommer vara mig till gagn i framtiden, likaså taxituren. Om inte annat skrev jag om det nu och berättade för er. Så om jag inte kommit sent till metron eller gått vilse, hade ni aldrig läst detta och vissa tankar hade aldrig väckts hos er.

Sutsats: värt.

Goder natter.

Universitat!

I morse tog jag på mig ryggsäcken med alla mina viktigaste ägodelar; dvs min laptop och mina anteckningsböcker med avsikt att gå till Universitetet och skriva lite. Jag gick på vad jag trodde var vägen dit, men ganska snart visade det sig att så icke var fallet. Så ja; jag går fortfarande vilse.

Gick in i en mataffär och förbannade mig mig över att Spanien är än mer mot ensamheten än vad Sverige är. Jag vet att jag klagat på att man inte kan köpa singelpaket av diverse mat-artiklar i Svedala men i Spanien är det värre. Här kommer allt i sexpack. en burk cola? Glöm det, finns bara sex-pack. En festis? nej nej, nio festisar. Ett äpple? Nej, en hel påse äpplen. Suck. Gick nedstämd till kassan med en påse nötter och en juice som märkligt nog såldes i pack om en. När jag stod i kassan och skulle till att betala flög kassörskan upp och bort mot utgången. Där haffade hon en man som skamset efter många spanska haranger från den arga kvinnan langade upp ett paket bacon ur byxlinningen. Hon skällde vidare och han plockade fram både salami, nötter, dricka och bröd. Allt ur brallorna. Han såg så generad ut. Kvinnan var fullkomligt rasande och röd i ansiktet. Av någon anledning kändes det inte som om detta scenario utspelades för första gången. Förbannad men förlåtande lät hon honom gå utan repressalier.

Jag tyckte synd om båda, men mest om honom av någon anledning. När jag betalat för mina saker gick jag ut och vidare i fel riktining, vilket jag vid det här laget inte insett ännu. Några hundra meter bort satt mannen på en parkbänk med huvudet i händerna. Jag ville grå fram och fråga om han ville ha mina nötter men jag var rädd för att han i sin uppgivenhet skulle ha en pistol i de där gigantiska brallorna och skjuta mig i sin sinnesfrånvaro. Så jag gick förbi. Skamligt jag vet.

Sedan kom jag fram till Universitetet. Det är en praktfull byggnad och biblioteket kryllar av gamla böcker, säkert från jura-tiden av kvaliteten att döma. Där satt jag i tre timmar och försvann i en annan värld. Nu sitter jag på ett cafe med dagens kaffe och croissant. Ikväll ska jag på dejt med ljuvliga Camilla. Natten är ung här i Barcelona. Och varm för att vara maj.

Igår satt jag i flera timmar vid vattnet och lyssnade på en trubadur som fullkomligt dödade en Neil Young låt med sin urkassa engelska och trassliga röst. Men spela kunde han. Vindarna grep tag i ackorden och blåste dom på mig. Det var en fin sak att göra och framför allt är det fint att jag har tid att göra sådant. Hela dagarna om jag vill.

Som jag nämnde finns planer på att tågluffa lite. Men det är inget bestämt ännu. ¨

Vi bestämmer inte så mycket alls utan vi flyter mest omkring.

Nu tar tiden tag i mig och vi ska hem och äta. Puss och kram på er.

tåg

Sitter vid vattnet. Det är varmt väder och det går förbi människor i konstiga kläder.

Igår skulle jag och Carro ta en öl. Slutade på en bar med fem danskar som var på en sjukt utdragen 30-årsfest. Den ena ingick något slags skandinaviskt skenäktenskap med Carro och det bjöds på Gin och Tonic. Det planerades resor och fan och hans moster. Senare än tänkt rullade vi hem med taxi och en sinnesjukt god ostmacka. Carro vaknade med en blinkande ring och en ros. Jag vaknade av att jag inte kunde fixera mina ögon. Danskar. Härliga människor.

Idag har vi planerat lite. Tror vi ska tågluffa lite.

Nu dör min dator. Vi hörs. Hejdå

Barcelona- Newcastle- Skottland- Newcastle- Barcelona

Det har varit lite dåligt med uppdateringar här. För det ber jag om ursäkt.

Jag har helt enkelt haft så fullt upp i riktiga livet att internet fått stå tillbaka. Det är nog en bra sak.

Efter en vecka i Newcastle och Edinburgh tillsammans med Simon, min kära bekantskap från sommarens seglingsäventyr, sitter jag nu på flygplatsen på väg tillbaka till Barcelona och min kära Carro. Jag utmanar mig själv genom att inte ha någon vidare plan över någonting egentligen. Det är inte bara angenämt, utan ganska påfrestande. Min preliminära plan dock, är att tillbringa de närmsta dagarna med att skriva och tänka om livet. Livet är så stort och fluffigt och jag har lite svårt att greppa det från och till.

Den senaste veckan har varit underbar. Turbulent men underbar. Jag har skaffat ny frisyr, jag har varit i Skottland och kissat i en fårhage. Jag har sett vackra slott på stora kullar, jag har badat, besökt avlägsna små engelska pubar långt ute på landsbygden. Jag har haft det bra.

Något som slog mig är att när man har ett liv fullt av rutiner längtar man bort från det. Men när man inte har det, längtar man till det. Det var en god insikt som jag behövde.

Jag ska skriva mer här när jag vet vad jag ska skriva. Skallen känns lite tom.

Ungefär som efter en laxering av hjärnan. Skönt, men ändå jävligt obehagligt.

Ses snart. Saknar er alla.

PUSS

Paranormal activity

Efter några dagars intensivt leverne här i Barcelona fick vi ikväll inse faktum, att vi inte är rustade med ändlös energi, som vi först trodde. Dagen har tillbringats i horisontalläge i soffan, i sängen, vid poolen. Jag tog årets första dopp i min sprillans nya bikini med 60-talsinfluenser.

I afton åt fem tjejer middag på mysig restaurang och drack enbart vatten. Vi var hemma långt innan festen normalt brukar börja, och spenderade tid i soffan med våra underbara sambos Martin och Jimmy,kollandes på "paranormal activity". Bra idé. Inte så bra efteråt. Självklart föll jag på badrumsgolvet när dom asen skrämde mig nyss, Nu sitter jag och darrar i sängen och funderar på att gå till en bar bara för att glömma den satans filmen.

Nej ett avsnitt south park ska nog göra susen. Puss och kram. Godnatt. skräm inte varandra.