Gudstjänst. Min första sedan jag konfimerade mig för 13 år sedan, och den var minst lika ofrivillig.
Inte visste jag att det var rena friskis och svettis att gå i kyrkan. Men det är det.
Stå upp, sitta ner, omvartannat, fast man inte förstår varför. Lite som livet i stort.
Anlände till San Sebastian klockan 06.45 imorse. Att jag inte gillar tid i allmänhet, eller att förhålla mig till den, det vet vi alla. Men av alla tider är nog söndagmornar runt 7-tiden, den värsta tiden att vara vaken på. Särskilt jobbigt kan det kännas, efter att ha suttit på ett tåg i tretton timmar och på grund av batterihaveri i datorn missat slutet på kultfilmen "Rebel without a cause", samt har halsont och balansera mellan att ha feber och att inte ha feber.
I en sådant läge är jag glad om jag får komma in på hostelet jag bokat, om så bara för att vänta i en soffa, tills dönickarna som ockuperar mitt blivande rum vaknar.
Men så blev det icke.
Utkörd på gatan i en okänd stad klockan 07.00 en söndagsmorgon. Jag har befunnit mig i en prekär situation, så att säga, hela morgonen. Först gick jag ner till vattnet med Caroline. Jag somnade till havets brus och några lokala A-lagares sus. Båtar guppade upp och ner och jag var förbannad på dem som fick ligga därinne och gunga i lugn och ro. Stenbänken jag hade som viloplats var föga bekväm.
Somnade och vaknade och insåg att feber var på gång att ta över min kropp.
Vi började gå lite för att få upp värmen. Inte så mycket som en lite kiosk var öppen. Bagerier, glassbarer, restauranger, allt hånade oss med nerfällda jalusier.
Vi gjorde som så många andra gör, sökte tröst hos Gud allsmäktig.
Nej jag ljuger lite. Men vi gick in i den enda byggnad som var öppen och det var en kyrka.
En helt tom kyrka klockan 8 en söndagsmorgon, Perfekt.
Hårda träbänkar men helt klart överkomliga att ligga på en stund.
Vi satt, vi låg, vi somnade.
Vaknade av att församlingen (som inte varit där när vi deckade) reste sig och gjorde korstecknet synkroniserat. En del hade kommit ensamma, en del i par och några var tre. De som var ensamma såg ledsnast ut. De som var två var lite mindre ledsna, men lite tjockare överlag. De som var tre såg jag aldrig ansiktet på. Kan ha vart de tre vise männen som kommit ner på jorden för att se sig om. Fast jag vet inte om vise män har permanentat hår och bröst. Det har dom säkert.
Såg en präst i ögonvrån och anade oråd. Präster i ögonvrån är inget man ska ta allt för lätt på. Jag väckte Carro och upplyste henne och situationen.
Ligga här och sova som två luffare går ju inte an, tänkte jag, och gjorde korstecknet. Jag ville inte känna mig utanför. Tror kanske jag gjorde åt fel håll dock, men jag korsfästes inte för det.
Höjdpunkter på gudstjänsten:
1) Uppvaknandet. (Inte det faktum att vi vaknade från från icke-religiösa tillvaro, utan att vi vaknade i kyrkan av att gudstjänsten drog igång, när vi bara ville sova)
2) Nattvarden. OCH varför heter det nattvard om det intas klockan 8.30 en söndagsmorgon?
Är Inte det lite falsk marnadsföring? Frågade prästen men han förstod inte "nattvarden". Det gör ju inte jag heller så jag kan inte begära mer av prästen egentligen.
3) När folk helt från ingenstans började pussa och krama varandra. Utom mig och Carro. Vi var som två spetälsk. Vi fick inte så mycket som en blick. Den där prästen var en skum typ.
4) Kollekten. Och att en gubbe stack ner handen i den där fickhåven av tyg men inte lämnade så mycket som ett cent. Blir inga korv med bröd för honom inte, kan han glömma. Sånt där ser gud.
Vi tog nattvarden. Tänkte att när vi ändå genomlidit en hel jävla gudstjänst på spanska kunde vi väl lika gärna få lite vin och en såndär kaka. Vi hade ju inte intagit någon frukost och vad kan smaka bättre är kristi kropp och blod?
Här passar det sig att lista besvikelserna:
1) Att vinet/kristi blod tog slut innan vi hann fram
2) Att Kakan/kristi kropp var som en bit hushållspapper i gommen, och ingen ost fick man.
3) Att prästen hade en lucka bakom predikstolen fullproppad med vin som han stod och smuttade på bäst han ville, den snåljåpen.
4) Att gud inte hörde min bön om att det skulle finnas några korv med bröd i densamma lucka, helst några röda danske pölser med kryddig ketchup.
5) Att man var tvungen att stå och sitta omvartannat hela tiden. Det var inte alls rofyllt, bara stessande.
Lunkade hemåt och kände oss föga som bättre människor, och ingen korv med bröd har jag sett heller. Typiskt gud.
Nu ska vi se vad San Sebastian har att erbjuda. Har sett surfare och stränder och hamn hitills. Lovar gott. Har sett en skylt som gör reklam för surflektioner samt yoga-pass. Kombinerat. Kan vara den mest vågade korsningen jag hört talas om. Surfande dudes paras med bohemiska yoga-människor i ballongbyxor. Kanske måste jag delta. Om inte annat så för att bevittna tredje världskrigets startskott.
På samma lapp stod att det kostar 120 euro att kräkas ut från hotellbalkongen. Skulle inte förvåna mig om jag råkar göra det. Kan ju hända vemsomhelst.
Gud ske pris, ge mig en julegris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar