Tågluff stopp 1; Valencia

Började tågluffen i Valencia igår, med rivstart. Efter tre timmar i denna till synes lugna, pittoreska stad, satt vi i en Polisbil. Nej, vi har inte börjat bedriva illegal verksamhet. Än. Dock hände de, som många nog förutsåg. Jag blev jag rånad, med råge. Det var en klyftig tattare till rånare som kunde se igenom väskor förmodar jag. Problemet med vad vi skulle tillbringa gårkvällen med blev således löst av sig självt. Jag och Carro fick åka polisbil och sitta på polisstationen i tre timmar. "Förhöret" var skrämmande likt tv-succén "gäster med gester" som gick någon gång på nittiotalet. Hursomhelst gjorde jag mitt bästa för att förklara händelseförloppet. Sedan fick jag titta i mappar med hundratals lokala tjuvar och banditer för att peka ut den skyldige. Det var svårt ska jag säga. Alla hade långt hår, skägg och tämligen smala kroppar. Jag har med andra ord god kunskap om stadens kriminella förmågor. Alla, och jag menar alla, hette något med Jesús, Juan eller salvador. Det kan jag säga utan att lämna ut någon staskars spansk hemlös mördare. Det kändes ganska hemskt alltihopa. Men jag kände att jag ändå ville berätta det för er.

Medans polisinspektören Juan insåg att det var fullkomligt lönlöst med mina charader tände han en cigarett och suckade. Poliser röker inne i Spanien. Vi ringer en tolk sa han. Sagt och gjort. Medan tolken inväntades gav Carro honom fria händer med europa-kartan vilket resulterade i entusiastiska ringar runt städer i hela Spanien. Juan visade sig vara hemma på sitt eget land och han föreslog Salamanca framföra allt annat. Sen pratade vi om ditten och datten, på jag vet inte vilket språk, men vi pratade om allt möjligt. Fantastiskt.

När förhöret var slut klämde jag ur mig att det jag sörjde mest var min dagbok som försvann i stölden. Juan förstod vad den betydde för han satte handen mot sitt hjärta och dunkade. Liksom, för att visa att han förstod, att det var hjärta och själ i dagboken.

Juan tog oss med i sin bil till slummen, där vi letade i trappor och andra märkliga hålor efter mina tillhörigheter. Utan resultat. Men vi såg en helt vit duva. "Paloma!", sa Juan.

Skärrad och nedstämd gick jag hemåt med Carro. Något gott ville vi ändå unna oss, trots misären och köpte varsin pizza. Just som jag skulle till att sätta tänderna i den, tappade jag den. Med fyllningen neråt.

Jag har haft bättre dagar än igår.

Idag har vi varit ute och cyklat. Inte metaforiskt för en gångs skull, utan vi cyklade till stranden och där satt en man med stor röd mage och kammade en vit pudel. Pudeln hette Alfie, och Carro blev erbjuden att kamma Alfie men detta erbjudande avböjdes. Sedan somnade vi i sanden till vågornas brus, ovanpå våra väskor, denna gång. Vaknade en timme senare av att en man gick förbi och kommenterade Carros stjärt med orden "Grande Bottom".

Carro surnade något men jag sa att det nog var positivt med Grande Bottom.

Sedan cyklade vi på floden. Förr var det en flod med broar över vatten, men nu är floden uttorkad och istället är där en gigantisk lång grön park full av blommiga träd, bänkar och barnkalas.

Underbart.

Efter god middag gick vi till en bar, den med billigast Mojitos givetivs. Ändå var vi tvungna att göra en springnota. Så det gjorde vi.

Det är den jävla tattarens fel som snodde min väska. Han satte ribban. Han har gjort mig fattig och arg och jag vill ha ett anarkistiskt samhälle. Varför inte börja i Spanien?

Är allt detta sant, undrar ni?

Kanske, kanske inte.

Men jag lever och mår bra och så länge ingen dör eller blir allvarligt sjuk ska man inte sörja allt för länge. Livet är för kort för det. Utan väska eller ej, jag har iaf mig själv och livet. Och jag är i Spanien med en underbar vän och fastän det är måndag har vi inga tider att passa, och inget tråkigt vi måste göra. Vi får göra vad vi vill, och det vill jag inte gå miste om genom att sitta och vara sur.

Vi har ingen plan inför morgondagen. I Spanien är tempot aningen långsammare än i Sverige. Passar mig utmärkt. Kanske ska vi till Portugal, kanske ska vi lyda Juan´s råd och åka till Salamanca. Hursomhelst rapporterar jag snart. Utan polistransport hoppas jag.

Adios Amigos.