Äfven hemmavid är jag en stilfull qvinna

Vad bizarrt det är att titta på en 25 år gammal film och tycka att en man är attraktiv, rentav het, fastän han egentligen är 50+ idag och det är så man känner honom.

Jag känner mig nästan lite pervers när jag ligger här på soffan och smaskar i mig lite pizzarester från gårdagens maraton i soffliggande och kollar på gamla filmer om andra världskriget på SVT. Jag älskar SVT om dagarna. Svartvita journalfilmer med titlar som "Rosens taggar", "Andersson och holken" och "Någonstans i Sverige". Det är jag och mormor som kollar på Matinéfilm. Speciellt bra var en som hette fyrvaktaren som var från 1936. Mycket passionerad kärlekshistoria. En man till havs, en på land, en kvinna med kluvet hjärta och smutsiga fingrar, en som dör i slutet, ja klassiskt upplägg. Gillade framförallt att kvinnan hade flor på hatten, även när hon gick omkring hemma och bara broderade ett stycke eller dammade av pianot. Tänk om jag skulle börja med hatt och flor och korsett. Hemma. I all enkelhet sådär.

Byta ut det här:

Mot det här:

Nu till exempel, visar SVT klassikern "Barnen från frostmofjället". En film jag har traumatiska minnen till från min barndom. Jag vet inte varför, men jag tror det var något med att de frös och var hemlösa och blev spridda för vinden, fastän de var syskon. Hjärtslitande för små barn att se på. Men även barn måste få vara med om hjärtslitande saker. Annars blir de sådana som måste gå till psykologen så fort ett fem i två ragg inte lever upp till förväntningarna. Det håller ju inte med en hel mänsklighet som gå under för minsta besvikelse. Då kan vi lika gärna delta i ett krig och ta död på allihop. På så sätt förhindrar vi att självmordstalen går upp dessutom. Fantastiskt. Vi blir det heroiska Sverige istället för världens mest deprimerade land.

Jag borde bli diktator. Åtminstone politiker, eller något annat maktgalet.

Nu ska jag boka tvätt-tid- Måste tvätta min Chaneldräkt med tillhörande hatt. Jag har nämligen ett piano att damma av i eftermiddag.

Puss.