kris

jag och min nya kärlek Göteborg har haft vår första kris.
Det som blir problematiskt i vårt förhållande kan främst härledas till kollektivtrafik, väder och lokalkännedom.
Där har vi helt klart olika prioriteringar som leder till viss frustration.

Idag åkte jag vilse
Oh mama vad jag var ute på hal is
i dubbel bemärkelse.

jag skulle köra en buss (notera)
från jobb nummer 1
till jobb nummer 2
mina jobb är belägna i en liten kommun utanför Göteborg, och av någon anledning är det alltid mörkt när jag åker till eller från jobbet för att det är

FANIMEJ JÄVLIGT MÖRKT HELA TIDEN UTE NU.

så jag vet liksom inte riktigt hur det ser ut i staden där jag jobbar
eller runtomkring.
jag vet inte heller hur man kör buss
eller hur man hittar i staden med buss
eller bil heller för den delen.

jag vill betona att ingen på något sätt tvingade mig att köra bussen
(ja det var en minibuss men den var stor för en så liten person som jag)
mina kollegor var högst förstående inför ett nej från min sida
men jag gillar tydligen att säga ja
och att ta mig vatten
eller snö om man så vill
över huvudet.

för att verkligen försvåra min uppgift var det snö i luften
och på marken
och vägarbeten
och is lite här och var
och en konstig växelspak som gjorde att jag startade på treans växel och gav ifrån mig ett hiskeligt brummande samt en doft av bränt gummi

och insikten om jag jag inte har ett rent materiellt körkort att visa upp om farbror blå av någon jävla anledning skulle vilja se det
eftersom att körkortet gör nytta i någon rännsten i Valencia
tillsammans med en hemlös spanjor som snodde min väska i april.
(nej jag har typ inte kört ett motordrivet fordon sen i våras)

Dessutom fungerade inte hastighetsmätarna i bussen
men om jag läste av rätt på den moderna displayen hade jag en rivig medelhastighet på 5 kilometer under min färd
som givetvis blev onödigt lång.

jag åkte och åkte och turen som enligt min kollega skulle ta 7 minuter tog 27 minuter
och slutade på en cykelbana som blev så smal att jag bara var tvungen att stanna.
försökte mig på att backa
men att backa bussar hör inte till en styrka jag besitter,
det blev jag varse idag.

och hela tiden blev jag terroriserad av lambretta
eller någon annan jävla
låtsasartist på radion som jag inte fattade hur man stängde av.
så det hela slutade med att jag stod parkerad
halvt på en cykelväg
halvt på en hustomt och oroade någon stackars villaägare
som kanske trodde jag var en bödel från CSN eller någon annan hårresande myndighet

mina kollegor ringde och undrade skämtsamt om jag kört vilse
och batteriet i telefonen pep varnande
och jag var jävligt svettig
och det hela kändes som en riktig fadäs

till slut blev jag hittad av en kollega.
liksom.
"hej jag är den nya vikarien
på cykelvägen med en buss.
ehh. annars då? kallt idag."

på vägen hem från jobbet tog jag fel buss
och hamnade på fel sida av stan
och missade sen rätt buss med en sekund.
fuckade åt västtrafik men ingen såg det.
ett onödigt tilltag således
men det kändes skönt.

när jag väl kom på rätt buss ångrade jag att jag inte gått hem istället
för mannen som satt bakom mig hade en andedräkt så rutten
att jag undrade om han var anlitad av
västtrafik
eller gud.

imorgon:
beställa nytt körkort
borta tänderna jättemycket.

heppåer.