Tågluff; Dyra hyrcyklar

Den där satans springnotan på 7 euro som verkade så barnsligt kul igår betalade sig rätt snabbt.

I morse när vi skulle cykla till tågstationen för att köpa biljetter gjorde vi den fasansfulla upptäckten att någon tattare, kanske samme som tog min väska, hade snott Carros cykelsadel. Jävligt onödigt tilltag sa vi, och funderade över hur stor marknaden för cykelsadlar egentligen är. Sura och hungriga cyklade vi ändå. Carro fick stå hela vägen. Givetvis.

När vi gjort det vi skulle på stationen var Carro aningens upprörd fortfarande. I denna hungriga upprördhet satte hon sin nyckel i fel lås. Och den fastnade.

Ett antal gubbar och män kom fram till undsättning och speciellt engagerad var en securitasvakt med hävdelsebehov som försökte med alla medel, utan resultat. Han hämtade en tång och skulle vara manlig och bra, men nyckeln gick av.

Då hämtade han en såg för att inte sjunka i sin manlighet.

En skolklass med småbarn i 7-årsåldern stod och beaktade den vackra tågbyggnaden eller något liknande kan jag tro. Detta såg inte securitasvakten i all sin modiga manlighet utan han brände på med svetssågen och gnistor yrde och for på de stackars barnen som sprang och blev livrädda. Panik utbröt och jag och Carro stod mest passiva och suckade bredvid. Skollärarinnan konfronterade den manlige vakten som blev förbannad och sa något om att barn i allmänhet inte borde vistas i så stora grupper, typ. Han var fortfarande mån om sin manlighet så han kaxade sig och ville inte vika sig för barnen. Han sågade på, och mitt i allt detta hann han dessutom bjuda ut mig och Carro på lunch. Vi tackade vänligt med bestämt nej.

Efter denna kaotiska härva kom någon slags chef och skällde på vakten som hade skrämt barnen, och i denna hetsiga konfrontation passade vi på att cykla iväg, med trasiga lås och med en sadel. Den trevliga cykelturen blev dyr och Carro fick betala för tre lås och en sadel.

Det var springnotans fel. Karma, kallas det.

Summa summarum: Tågluffen hittilis har haft en del oförutsedda utgifter, vilket har lett till att vår bugdet är lika spräckt som en skalle mot en stenvägg. Och ungefär så känner vi oss också.

Humöret är något lågt och vi är oroliga att det kommer fortsätta lika illa. Vi bestämde oss för att lämna Valencia, då oturen kanske sitter i stadens atmosfär. Vi tar natt-tåget till Lissabon, Portugal ikväll. Kanske kommer vi fram, kanske inte.

So long.