lucia

idag var jag i kyrkan
och det var riktigt jävla långtråkigt
som det brukar vara.
tills lucia tåget kom, då var det lite fint
mest tack vare Liza och stjärngossarna

det spelades orgel för en hel livstid
kändes det som.
jag ska inte bli ihop med en kantor
dom verkar mörka till sinnet och lite väl allvarliga.

men kanske en stjärngosse vore något.
en helt ny kategori
musicerande män som jag helt förbisett,
stjärngossarna.

så oskuldsfulla i små vita skrudar
som är för korta
och visar tubsockor
sjunger i stämmor och har sig.

eller så är det helt perverst att vilja
besudla en man i vit klänning och strut på huvudet.
jag sa inte att jag ville det.
men jag noterade dom.

Lucia firar man för att,
ja inte fan vet jag.

från början var det en tjej som blödde i midjan
och led och var tvungen att bära en massa saker
i famnen så därför hade hon ljusen på huvudet
av praktiska skäl.
varför hon skulle bära i famnen
eller vad
vet jag inte.
kanske var det bråttom med vodka eller kaffe
till en gammal gubbe som skulle ha
vodka eller kaffe som hon var tvungen att bära till honom.
och just då fick hon mens
därav det röda bandet i midjan.

eller så var hon pyroman
och därav frasen
"lucia kommer med värme och ljus"
det blir jävligt varmt när saker brinner upp.

det är inget som helst praktiskt med lucia idag.
bara obekvämligheter.
upp i ottan måste man om det ska vara någon mening
mä´t och i tåget är det obekvämt i ett linne som man använder
en gång om året
och resten av tiden hänger det i bästa fall
oftast ligger det i någon kartong
och drar åt sig den där unkna garderobslukten
som när man svettas i linnet av nervositet
pustar upp mot en från halslinningen.

man ska ha levande ljus i händerna och på huvudet
vilket är helt onaturligt och rentav opraktiskt
man är nervös för att svimma och sjunga fel
och snubbla på det långa linnet
som ska vara långt
för att inte fresta till otukt
eller något sånt.

och så står man inför en skara trötta människor
och ler och ser salig ut och kommer med värme och ljus.
och publiken är trött och grå
och ler inte så mycket

jo
när de ser en stjärngosse i för kort linne
som frestar till otuktiga tankar
då ler kanske någon.

jag har varit i luciatåg
jag har varit i publik
jag vet vad jag talar om.

jag lussade en gång i afrika och det var fanimej
det mest traumatiska jag åsamkat andra människor
folk skrek och sprang och trodde vi var döda själar
eller ku klux klan
och vi ba;
lusse lelle
lusse lelle

barnen grinade
och jag trodde jag skulle bli hängd
i en palm till allmän beskådan.
kulturkrock kallas det visst.

nu tar jag mig lite glögg och listar
top-ten stjärngossar.
jävlar var roligt det ska bli.

hejdå.